Premiärnerver

Det är ett par veckor kvar till release men jag känner redan hur premiärnerverna börjar göra sig påminda. Med e-böckerna kände jag aldrig det men nu är jag ungefär lika pirrig som jag var inför släppet av min första bok. 🙂 så spännande. Och nervöst. Och läskigt. Och häftigt. Och roligt. Gaaah!

Skrivandet är satt på paus en stund, då jag efter krissamtal med en skrivvän insåg att jag återigen varit för snabb med att börja skriva innan jag hade planerat tillräckligt. Varför gör jag alltid så? Jag vet ju att jag behöver en nästintill rigorös planering om det ska funka. Men ändå inbillar jag mig att jag kan försöka köra utan en. När ska jag lära mig? 

Nu har jag iaf tänkt om lite kring storyn. Har beslutat att fokusera på den där alternativhistorian som dök upp mitt i, och utveckla den bättre. Detta tror jag kan bli bra, men det fattas fortfarande en hel massa för att den ska vara klar att börja skrivas. Nu ska detta fasiken göras ordentligt. 🙂

Den ofrivilliga deckarförfattaren

För många år sedan, eller, ja, tre-fyra i alla fall, när jag precis hade gett ut min första bok, pratades det i något inlägg jag läste om genrer man aldrig skulle ge sig på att skriva, lite som debutantbloggen gör idag. Och jag hade saken klar för mig. Fantasy och barnböcker skulle jag aldrig kunna skriva (det senare är intr ens en genre, men ni förstår kanske tänket), jag skulle heller aldrig kunna skriva en deckare. Jag visste ju inget om polisarbete och läste inte speciellt många deckare själv heller så jag visste hur de var funtade. Det var liksom den andra motpolen från det jag skrev då.

Senare började jag sakta men säkert inse att jag iaf gillade spänningsromaner av en viss sort, de som inte skildrade polisernas arbete utan vanliga människor i olika situationer. Och vidgade min definition till ”inga deckare, men kanske en spänningsroman.”

Vad hände sedan? Jo, bara ett par år senare efter en tids skrivdepp, fick jag en perfekt idé till en spänningsroman, en som faktiskt skulle få till och med mig att göra ett försök. Nu kommer den snart ut, under kategorin deckare i nätbokhandlarna!!! Jag har alltså blivit en deckarförfattare utan att ha varit medveten om det! The irony?!! Man ska aldrig säga aldrig när det gäller genrer tror jag. För det räcker med att läsa en bra bok i en viss genre, eller få den perfekta idén, för att man ska vara redo att ompröva sitt beslut.

Denna insikt har vidgat min syn på begreppet deckare. För mig har det alltid betytt böcker som börjar med ett mord och sedan följer polisernas arbete för att hitta mördaren. Men det är tydligen inte riktigt så enkelt. Och det kanske också kan vara därför som böcker jag tidigare aldrig skulle ha tänkt på som deckare kan nomineras till stora deckarpriset till exempel.

Så bara för att bena ut begreppet, hur definierar ni deckare? Och har ni hittat något bra påskekrim? Själv läser jag denna. Riktigt spännande.

Glad påsk!!!

Beställa boken

Nu när boken har kommit, kan den som vill förbeställa den, så skickar jag den lagom till releasen! (den 2 maj)

Maila mig i så fall, på kattarina74@hotmail.com, och glöm inte att uppge en adress dit jag ska skicka den samt om ni vill ha den signerad och till vem.

Just nu har jag bråda dagar med allt som ska förberedas innan boken släpps, bland annat skicka recensionsex, pliktex och så ge några böcker till de som hjälpt till under skrivandet. Igår kånkade jag iväg en stor hög, idag försvinner några böcker till. Jag har fått beställningar från släktingar och vänner. Det är jätteroligt! Få se om det är några kvar när den väl släpps 😉

Andra förberedelser: Skaffat swish, köpt en hög med bubbelpåsar och lite annat emballagematerial. Göra klart e-boken! Det här har verkligen varit en lärorik resa, har lärt mig massor av saker jag inte hade en aning om innan. Och så rolig.

Nu ska jag sätta mig och fortsätta skriva på manus 2 medan jag väntar på firman som ska hämta en låda böcker som ska iväg under dagen. Perfekt skrivtid.

IMG_1728

Upptäckter

Den här helgen håller jag mig, troligtvis i likhet med många andra, hemma. 

Men jag har iaf tagit upp mitt manus och kikat på det och insett en sak. Att någonting har kikat fram i berättelsen som jag inte visste om. En ny berättelse har trätt fram inuti den första, som egentligen är så mycket större och mer intressant. En slags alternativ sanning. Allt kom sig av en mening jag skrev i prologen till den första versionen, en som gick att läsa på fler sätt. Det var det som vidgade perspektivet. Kanske har jag färgats av ämnet i en berättelse jag läser just nu och som har fått mina tankar att börja arbeta. För ända sedan jag skrev den där meningen för ett par dagar sedan har något legat och grott i huvudet som först idag tog sig form av en insikt. Det här har nog aldrig hänt mig förr, att jag hittat ytterligare en berättelse i en annan, men jag tänkte ta några dagar att utforska den lite, se vad den försöker säga. 

Vad gör ni idag?

När det som funkade förut inte gör det längre

Jag visste att mitt skrivuppehåll inte bara berodde på tidsbrist. Det gör det sällan. Det handlade snarare om att hjärnan försökte säga mig något, innan jag fortsatte vidare i samma anda. Nämligen att det jag skrivit hittills inte fungerade.

Jag har gjort den klassiska missen att börja skriva på den här i samma ton och stil som mitt senaste manus. Var tydligen så inkörd på den nu att jag fortsatte på samma sätt av bara farten. Grejen är att det här är en helt annan slags berättelse, och karaktären en helt annan, det funkade inte så värst bra. Och det tog några dagar att inse detta. 

Jag vet inte hur de stora författarna gör, och nu tar jag av förklarliga skäl inte med de som skriver serier i beräkningarna. Där måste det ju vara lika. Men de andra (få?) som inte skriver serier, hur gör de? Har de en slags mall när det gäller stil, ton och röst som de kör i varenda bok eller låter de berättelsen diktera villkoren? Om jag ska ta det enda exemplet jag kommer på, Alex Marwood, så vill jag minnas att onda flickor hade en ton och ett språk som fick mig att dras in, medan granne med döden uttråkade mig efter bara några kapitel. Den mörkaste hemligheten har jag ännu inte läst ut, men den är väl kanske som ett mellanting då. Dock verkar de tre vara ganska olika ur skrivteknisk synpunkt. Det ska bli sjukt intressant att se hur Paula Hawkins nya är skriven.

Men, man är väl inte sämre än att man kan göra om och göra rätt. När allt kommer omkring är det ju iaf bättre att inse detta nu, än när jag skrivit klart hela manuset! Så nu börjar jag om igen, för andra gången. Om det blir lite tyst här ett slag vet ni varför. 😉 15k har förpassats till det runda arkivet. 

Ofrivillig skrivpaus

Hallå igen

Efter alldeles för många dagars ofrivillig (och oplanerad) skrivpaus pga jobbet som TYVÄRR måste komma i första hand ibland iaf, så har jag äntligen fått skriva lite igen. Så härligt! Nu hoppas jag att det inte ska behöva bli fler dagar av 0 skrivande på ett tag iaf.

Jag väntar fortfarande på min bok, det känns som om det gått alldeles för länge redan så jag kikade när det var, och det är bara nio dagar sedan den gick till tryck! Så det lär tyvärr dröja ett slag till.

Men ändå, vilken grej. Nu kan jag ha min bok tryckt och ute i handeln lite drygt en månad efter att ha färdigställt den! Tänk om jag istället hade valt att skicka in den till förlag (om vi inte hade valt att starta ett eget alltså), då hade jag just nu ”sett fram emot” minst 3-6 månaders väntan på svar, och OM den skulle bli antagen skulle det ju ändå dröja uppemot ett år till innan jag fick se den i handeln. Så vi pratar alltså om minst 1,5 år. När jag tänker på det är jag så glad att slippa den biten. På det här sättet kan jag själv styra över min utgivningstakt, det finns varken gränser för hur mycket/ofta eller press utifrån på att prestera något inom en viss tid! Det tycker jag är helt suveränt!

Väntan och pacing

De första 12 000 orden gick hur bra som helst utan vidare noggrann plan. Det är min erfarenhet att det oftast är så. Jag kan ta mig en bit utan planering, med bara en hum om vart berättelsen är på väg och ren inspiration, innan det tar stopp. Igår insåg jag att jag behöver något mer i berättelsen för att det inte ska bli för enahanda. Så snart jag satte mig ner och började fundera över det insåg jag vad det var som fattades.
Hittills har jag mest skrivit de handlingsdrivande scenerna, vad som behövs i nuläget är lite karaktärsfördjupande. Det är också en fråga om pacing. Ok, nu är min berättelse inte den där sortens actionladdade bok där tempot är snabbt hela vägen från början till slut, men det behövs ändå scener av olika slag i en bok tycker jag, för att läsningen hela tiden ska förbli  intressant.

Så det ska jag pyssla med idag.

Jag har iaf hållit mig till ordmängden varenda dag hittills, (1000 ord per dag) utom igår, då det bara blev 500 ord, men å andra sidan har jag ett par dagar (eller fyra) skrivit mer än mina tusen ord med.

Nu väntar jag bara på boken! Det ska bli sjukt spännande att få se den.

Skrivandet och andras förväntningar

Nu har Nästan som du gått till tryck! Och jag vågar inte längre öppna provtrycket för är rädd att jag ska se något fel någonstans!

Istället distraherar jag mig med skrivandet av manus två, som går framåt kan man säga. För att inte väntan på Nästan… ska bli så lång.

Det är verkligen stor skillnad på att skriva denna nya mot att skriva bok 1. Jag funderar över varför. Kanske har det med huvudpersonen att göra. Med den första boken gjorde jag det betydligt svårare för mig själv genom att ha perspektivpersoner som var extremt långt ifrån mig. Sedan finns det nog alltid drag hos dem man kan relatera till, men överlag var de mycket knepigare att skriva och eftersom boken dessutom är skriven ur första person så krävdes det en hel del av mig för att liksom ta mig in i deras huvuden, förstå hur de funkar och vad som driver dem.

Med den nya istället så ligger fokus på något annat, kan man säga utan att avslöja för mycket. Den tar ett litet annat grepp om berättelsen och det känns avsevärt lättare att skriva. Jag har skapat en liten graf här till höger för att peppa mig själv lite, en som liknar dem man kan ha på tex NaNoWriMo, där man kan uppdatera sina framsteg och se stapeln växa. Det kan tyckas barnsligt, men jag tycker det är ganska kul att se sina framsteg visuellt. Att se ett manus som textdokument ger ju inte riktigt samma känsla av framsteg. Inte som att se en bunt papper, tex.

Jag läste ett inlägg på debutantbloggen idag om att våga tala om att man skriver, och det där är något jag ofta funderat på. Varför många är så rädda för att dels börja skriva, dels för att berätta om det för andra. Själv hade jag aldrig ens några tankar åt det hållet.

Jag har alltid skrivit, sedan jag var liten, och alla visste om det, både släktingar och folk jag träffade på min fritid, för mig var det helt naturligt och inget prestationsladdat, så det kanske är något som kommer om man börjar som vuxen? Kanske har det också med att göra hur man är som person? Är man extremt prestationsinriktad och känner att man måste lyckas med allt man tar sig för, för att berättiga själva aktiviteten, så kanske det kan kännas så?

I mitt fall handlade det däremot helt om något jag gjorde för mitt eget nöjes skull, så där försvann en stor del av förväntningarna, både från min och andras sida. Det var ungefär som om jag skulle ha sagt att jag tyckte om att rita som barn. Jag tyckte om att skriva, och så var det med det. Ingen har lagt några prestationskrav på mig för det. Men visst fick jag en bok om skrivandets hantverk när jag var yngre. Jag läste den aldrig. För mig handlade skrivandet om avkoppling och verklighetsflykt, inte om något hantverk som skulle slipas. Det intresset kom först senare, men jag tror de där åren av kravlöst skrivande som barn och glädjen i att uttrycka sig i skrift skapade ett mer naturligt, okomplicerat förhållande till hela grejen när jag väl blev seriös med det långt senare.

Hur och när berättade ni för andra att ni skriver? Kände/känner ni förväntningar utifrån att lyckas som författare för att det ska berättiga tiden ni lägger ner?

ballet-1893567

 

Som en dans

Jag har börjat om på manuset, efter lite klurande, och den här gången gick det mycket bättre. 🙂 Har satt som mål att skriva 1000 ord per dag, det känns precis lagom, och jag får till och med hejda mig så jag inte fortsätter av bara farten när jag väl nått dit. Detta för att kunna få tid över för andra saker än skrivande med, som att sköta förlagsrelaterade saker, mitt brödjobb, läsande, bloggande, läsande av andras bloggar, sociala medier osv. För att inte tala om lite skötsel av hemmet med och lite motion och vila ibland. Jag har så himla lätt att gå så helt upp i skrivandet att ALLT annat blir eftersatt medan jag är i nyskrivfasen, men nu kan jag inte riktigt tillåta mig det, med en bok som snart ska ut. Men med den här takten borde jag ha ett råmanus färdigt i slutet av maj, kanske i början av juni, vilket passar perfekt!

Jag har också försonats med tanken att mitt första utkast denna gång inte kommer att bli speciellt färdigt, och det är helt ok. I nuläget är det endast jag som berättar historien för mig själv, inget annat. Det kommer att krävas en omskrivning sedan, och det är ganska skönt att veta. Att vara inställd på det. Det behöver inte bli perfekt! Det gör att orden rinner lite lättare och säkerligen, i slutänden, att jag spar tid. Mitt mål, det lösa, är att ge ut bok två nästa vår. Då kan jag inte sitta och peta för mycket i formuleringar och ordval i det här läget. Som någon annan skrev i ett inlägg, jag måste helt enkelt få ur mig ett halvdåligt, inkomplett första utkast för att kunna fördjupa mig i detaljerna, och för att kunna förbättra. Det går liksom inte att göra det i den första vändan, hur mycket jag än försöker. Det enda som händer är att jag blir alldeles för självkritisk och kör fast.

Men just nu njuter jag alltså bara av min berättelse och av att umgås med min nya huvudperson som jag redan gillar 🙂 Manuset har även fått en arbetstitel, en som, tro det eller ej, inte redan verkar finnas på någon annan bok! Kan det vara möjligt? Iofs gällde samma sak för min första bok med. Återstår att se om det blir den i slutänden. 🙂

Trevlig helg!

IMG_1599

Provtrycket! En lagom tjock bok! 🙂

 

 

En ny början

De senaste dagarna har jag klurat på inledningen till mitt nya manus. Själva berättelsen har jag klar för mig, även på ett ungefär var den börjar, vad som är startskottet. Men inte var dörren är, så att säga, ingången till berättelsen.

Men igår kom jag på det! Sedan satte jag mig och skrev de första två kapitlen, det blev 2000 ord bara sådär! Lyckan! Tills jag läste igenom det och insåg att det inte funkade. 

Jag försökte skriva om scenerna flera gånger men det blev ändå inte bra. Till slut insåg jag vad det var som felade. Huvudpersonen! Hon passade inte alls för rollen och hennes liv passar inte i storyn. Hela tonen blev fel, känslan blev fel, allt kändes fel, ända in i märgen.

Idag är det bara att börja om igen! Ny main character, förhoppningsvis löser det problemet. 

Håll gärna en liten tumme för att jag hittar rätt. 

Tillbaks på ruta ett

Det slog mig idag, medan jag läste en bok som inte riktigt var tillräckligt intressant för att hindra mina tankar från att vandra, att det är egentligen nu jag kan börja på manus två. (Ja, jag har börjat om räkningen sedan jag bytte genre, egentligen skulle väl detta snarare bli manus nio eller tio…) det är nu jag äntligen kan börja skriva på något nytt.

Oh hjälp! 

Hur ställer man om sig till skrivarmode? Jag som fortfarande är lite i redigeringsmode, fast jag försöker släppa det. Man kanske behöver en vecka eller nåt, för att koppla bort alla tankar, detoxa sig lite från det gamla manuset, nollställa hjärnan så den kan hitta en ny frekvens, en ny karaktär. Relokalisera sig till en annan värld.

Och under tiden kanske det bara är bra att läsa lite. 

Men nästa vecka, bestämde jag nyss, då ska jag börja på manus två. Det som förhoppningsvis ska bli klart till nästa vår. Ni ser, en tajt deadline. Men i det här skedet känns det bara bra med ett löst mål som ligger långt fram i tiden. Jag ska ägna det som är kvar av den här veckan till att fundera över de sista pusselbitarna till den nya berättelsen, och, jisses, vad min huvudperson HETER! Bara en sådan sak. Vem hon är. Att det är en hon vet jag iaf. Men resten… det återstår fortfarande att ta reda på. 🙂

Omslaget!

Nastan som du skyddsomslag

Nu är omslaget äntligen klart! Igår gick boken till provtryck, släppdatum är satt till den 2/5 men som jag skrev häromdagen kan man redan nu bevaka den hos nätbokhandlarna. 🙂

Nu har även priset hos näthandlarna justerats.

Författarfotot

Nu ligger en av bilderna jag tog uppe på förlagets hemsida under Författare samt en liten presentation av mig 🙂 https://dareme.se/forfattare/katarina-persson/

Idag är jag ledig från brödjobbet så pysslar med lite allmänt efterarbete, som att skriva en tacktext (denna viktiga del av en bok) samt att kontrollera alla avstavningar i inlagan, så de är snygga. Härnäst väntar jag på omslaget och därefter provtrycket. Spännande tider!

Nu finns även boken att bevaka på bokhandlarnas sidor, här tex: http://www.bokus.com/bok/9789198388015/nastan-som-du/  Priset är inte korrekt än, dock. Men gå gärna in och bevaka så får ni ett mail när boken släpps.

An editor is someone who separates the wheat from the chaff and then prints the chaff. Adlai E. StevensonRead more at_ https___www.brainyquote.com_quotes_quotes_a_adlaieste108673.html

Sista vändan

Nu sitter jag med det som ska bli den allra sista redigeringsvändan med det här manuset. Smakar på den meningen. Slutredigering. Låter fantastiskt, efter ett år med det här manuset varav 6 månader av redigering. Jag har satt deadlinen till slutet av veckan, så nu har jag en hel del att göra. Och faktiskt, efter 6 månader hittar jag fortfarande saker att rödmarkera, även om de inte alls är många längre, och jag fortsätter ändra, men någonstans måste man sätta stopp. Det är faktiskt fullt möjligt att fortsätta redigera ett manus i evigheters evighet. En text blir aldrig perfekt, det är något jag har fått lära mig. Strävar man efter absolut perfektion kommer man aldrig bli klar. Så man får helt enkelt bestämma sig för en punkt då det är tillräckligt klart. Och nöja sig med det.
Sedan kommer förstås andra texter som ska skrivas på det.

Har ni gjort några kul fynd på bokrean?

”Art is never finished, only abandoned.”

Leonardo da Vinci