Kategoriarkiv: Inspiration

Tar planeringsdag

Idag sitter skrivandet långt inne, minst sagt. Jag tror fortfarande det är vädret, min hjärna är helt kokt.

Då passar jag på att göra något jag längtat efter, nämligen att börja planera lite smått för nästa roman.

Jag har en idé till en bok som dök upp redan i våras strax efter att jag börjat på denna, och som jag tänker tjuvstarta på lite när den här omskrivningsvändan är klar, för at få en chans att få lite distans. Då passar det perfekt att kunna börja på nästa 🙂

Det här är en idé som jag känner mig jättepepp på, så jag ska börja med att läsa igenom alla anteckningar jag gjorde i våras och sedan börja på en försiktig outline. Jag brukar börja ganska enkelt, med mål, motivation och konflikt, för att sedan bygga på allt mer, med vändpunkter och så vidare.

Det ska jag pyssla med idag.

Vad gör ni en sådan här sommardag? Jobbar ni eller är ni fortfarande lediga?

Har ni lika varmt som jag?

cat-98359_1280

 

Vårpiff

Under de senaste veckorna, nej MÅNADERNA, har jag gradvis piffat upp mitt hem. Först var det hallen som fick ett lager ny färg och nytt fräscht möblemang, sedan köksluckorna! Efter det har jag fått en helt ny motivation till att hålla städat i de rummen för att det nya piffiga ska komma bättre till sin rätt.

Idag kom turen till vardagsrummet. Någon målning blir det inte just nu (men gärna nya tapeter längre fram), däremot har jag ägnat söndagen- förlåt, MÅNDAGEN, åt att bära upp lite skit på vinden, hänga in lite eftersläpande tvätt, röjt ur garderoberna (nu kan jag gå in i dem igen!!!) och slänga en hel ikea-säck med gamla galgar samt en hel del annat skräp.

Nu är det så fint så fint, och jag går här och tänder lite ljus och bara myser i mitt ”nya” hem. Och inser att det faktiskt är så himla trivsamt när det är ordning och reda. Jag läste någonstans att det bästa sättet att se till att alltid ha städat hemma är att alltid plocka undan och lägga tillbaks saker direkt man använt dem. Bland annat. Och likaså alltid göra rent så fort man siktat ner något, diska disken så fort man ätit mm. Mitt största problem är att hänga in tvätten när jag tvättat, jag tycker det är så vansinnigt tråkigt, så ofta blir det stående en eller ett par kassar med ren tvätt i vardagsrummet. Inte snyggt alls!

Det har kommit en hel del böcker om hur man organiserar sitt hem på sistone, och eftersom jag fyller år snart tänkte jag att jag kanske skulle önska mig någon av följande:

9163611082-2  16162895700738215716

006241972214391504781596528249

Dessa är bara några av de jag hittade. Någon som läst/har någon av dessa och kan rekommendera den?

Min planeringsprocess i korthet

Tänkte berätta hur jag gör från idéstadiet till att faktiskt sätta sig ner och börja skriva.

  1. idén. Det börjar alltid med ett frö till en idé, en what-if eller en situation eller en typ av karaktär jag vill utforska
  2. en synopsis. En kortfattad men inte så extremt detaljerad redogörelse för hela storyn, det brukar bli mellan ett par-tre sidor till 20+ sidor handskrivet. Jag skriver den enbart för mig själv, skulle alltså aldrig kunna skicka in den versionen till förlag, det är mer som ett slags redogörelse för min tankeprocess och frågetecken som kan dyka upp och hur jag ska lösa dem.
  3.  outline. I mitt fall är det en utförlig scenförteckning med en kortare eller länge beskrivning av vad som händer i varje scen. Jag har märkt att Simple mind är jättebra att göra detta med. Det brukar ta minst en vecka att få alla scener på plats.
  4. tid för fundering. Efter att scenförteckningen är klar brukar jag behöva sitta ner och fundera på den ett tag. Försöka hitta logiska luckor eller saker som kan skita sig på vägen. Försöka se den färdiga storyn framför mig helt enkelt och se om det är något som brister.
  5. därefter börjar det vara dags att börja skriva. ELLER så har jag hittat något problem med själva idén under vägen och skrotar idén helt för att börja om med något annat. (Det blev mycket sånt under förra året… )

Hur noga planerar ni (oavsett om det sker i huvudet eller på pappret) och hur mycket behöver ni veta innan ni kan börja skriva?

Nu har det hänt igen!

pot-820012_1920

Igår skrev jag ett lite inlägg på min fb-sida (den för Författar-Katarina, inte min privata) om att jag var igång med skrivandet igen efter de senaste månadernas skrivdepp. Jag har suttit och ruvat lite på idéer de senaste veckorna, än det ena, än det andra utan att hitta något som känns helt hundra!

Och idag hände det!

Jag läste någon på fb som pratade om att skriva verklighetsbaserade berättelser, och jag undrade vad jag isf skulle ha skrivit om, när den dök upp!

Idén!

En idé baserad på en tidningsartikel jag läste för en tid sedan

Och jag satte mig och kladdade ner en mycket kortfattad beskrivning av handlingen, komplett med vändpunkter, konflikt och allt. Precis som jag gjorde med En rätt som bäst serveras kall. Den som plötsligt bara fanns där i huvudet och som serverades, inte kall utan het och färdig att ätas. 🙂

Jag tror jag bara måste skriva den här!!! 🙂 Älskar när jag får sådana där plötsliga och starka upplevelser av …inspiration!! Jag vet att det är vanskligt att prata om inspiration när det gäller skrivandet, men när det gäller idéer är det gudomligt!

Tror bestämt jag har mitt nästa skrivprojekt. 🙂

Tralalalala!

Intervju: Sofia Fritzson

Fotograf: Sandra Norén

Sofia Fritzson vann Icakurirens novelltävling 2012 och har fått flera noveller publicerade i olika sammanhang. Hon har också gett ut en serie kortromaner för Telegram förlag i samband med att  hon vann Ditos tävling i serialized fiction 2014. Vinnarbidraget Dödskyssen publicerades under hösten 2014, därefter följde Livselixiret, Mörkerprinsen och Demondräparen under 2015. Nu i höstas kom även novellsamlingen Det har alltid varit du. Jag bad att få ställa några frågor till henne om skrivandet, fanfiction och … nagellack.

Vad betyder skrivandet för dig?
Skrivandet för mig betyder att jag kan fly verkligheten en stund. Jag älskar att skriva, ibland drar jag mig för det, men oavsett vad jag känner för det så tycks jag inte klara mig utan det.
När och hur föddes idén att skriva?
Jag har alltid älskat att läsa och skrivit berättelser, i skolan blev det noveller och jag tror att önskan att skriva en bok alltid har funnits där. När jag var runt 22 såg jag på Harlequins hemsida att de sökte manus i svenska miljöer och det blev startskottet för mitt första manus. Tyvärr hann jag inte bli klar innan de lade ner satsningen. Jag blev gravid med mitt första barn och lade skrivandet på is, men sedan drabbades jag av Twilight. Jag upptäckte böckerna strax innan första filmen hade premiär i Sverige och fullkomligt slukade de tre första böckerna. Det var därefter som jag på allvar försökte mig på det där med att skriva manus.
Hur skiljer sig det skrivande livet från det du föreställde dig när du började?
Skrivarvardagen samt marknadsföringen är inte som jag föreställde mig. Innan jag skrev på heltid trodde jag att om jag bara hade TID så skulle jag skriva MASSOR, men i själva verket så åstadkommer jag ungefär samma ordmängd nu som innan. Skillnaden är att innan skrev jag nya råmanus, nu lägger jag istället ner mer tid på redigering och korr. Ju mer jag skriver desto mer tid går åt till andra saker som att hålla liv i bloggen, svara på mejl och försöka marknadsföra de redan skrivna böckerna. Och just marknadsföringen är en sådan där grej som jag inte väntade mig skulle ta så mycket tid som det gör.
Vad är ditt mål med skrivandet på kort och lång sikt?
Mitt kortsiktiga mål är att fortsätta skriva det jag tycker är roligt, nämligen romantiska manus som jag själv vill läsa. Mitt långsiktiga mål är att nå ut till fler läsare som köper och tipsar vidare om mina böcker, så att jag har råd att fortsätta skriva det jag tycker är roligt 🙂
Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Jag önskar att jag hade skrivit Succubus Blues av Richelle Mead. Inte så många känner till den, men den innehåller allt jag gillar: en smart, självsäker kvinna, kärlek på liv och död, sex, ironi, humor och övernaturliga element.
Vad skriver du på just nu?
Jag skriver en contemporary romance som utspelar sig i en svensk småstad. Eftersom det är mitt bidrag till Harlequins författartävling 2015 så vill jag tyvärr inte avslöja mer än så, men jag hoppas jag kan berätta mer om det nästa år 🙂
Om du skulle skriva en fanfiction på någon annans verk, vilken bok skulle det bli?
Åh, vilken svår fråga! Jag vill nog inte skriva fanfiction på en befintlig bok utan i så fall på en karaktär. Då skulle jag välja Tanya Denali från Stephenie Meyers Twilight-serie. Tanya är en karaktär som står nära den ena huvudpersonens familj, men som ändå lämnas ganska blek och outforskad. För några år sedan när jag läste alla de böckerna så minns jag att jag ville veta mer om henne.
Dina erotiska noveller blev genast väldigt populära. Blir det fler novellsamlingar framöver? 
Just nu har jag inget uppslag för en ny novellsamling. Chansen är större att det blir fler kortromaner eller korta böcker i så fall. Jag gillar det korta formatet för det är lättläst och snabbt utläst och jag tycker att det fyller ett behov i den här stressade vardagen vi lever i.
Pest eller kolera: att aldrig få läsa en bok igen eller att aldrig få måla naglarna? 
Åh, hemska tanke! Jag måste välja att få läsa boken för utan läsning så stannar även mitt skrivande av och jag vill fortsätta att skriva. Fast helst vill jag både läsa och skriva med snyggt målade naglar förstås 😉
Tack Sofia för en intressant intervju.
/Katarina

När inget annat funkar

Jag har tillfälligt (?) gett upp om manus 5. Kanske för gott. Vet inte säkert.

Nanowrimoplanerna ställdes in.

Istället pysslar jag med ett annat, minst sagt märkligt skrivprojekt.

Man kan kalla det ett experiment.

Ett riktigt udda experiment.

Men något jag har haft i tankarna en tid nu. Något jag ville pröva på.

Det har inte så mycket med en udda story att göra eller en kreativ, nyskapande genre. Det är mer ett experimenterande med berättarstilen.

Det är allt jag tänker säga just nu, för att inte spoila min egen glädje.

Det verkar nämligen ha återuppväckt något.

Min skrivlust. Flowet. Det där som saknats en tid.

Ikväll bestämde jag mig för att skriva på något, bara för skojs skull, och pröva detta experiment.

Och vet ni, det var hur roligt som helst. Utmanande, ja. Men riktigt roligt. Under kvällen skrev jag 2500 ord, något jag inte har gjort på, ja, evigheter. Med manus fem handlade det om max 600-ordssessioner och det passade inte mig. Jag behöver känslan av framåtrörelse för att känna lusten att skriva. Känna att berättelsen rör på sig. Annars slutar mitt skrivande snart att röra på sig.

Och dessutom, blir tempot för långsamt tappar jag överblicken över storyn.

Inte kul.

Detta nya är mest avsett som ett experiment för att väcka skrivlusten igen, inte nödvändigtvis något jag tänker göra något av. Jag är mest intresserad av om det håller för en hel roman! Och jag börjar tro att det kanske gör det. En minst sagt udda roman 😀

Och i det avseendet fungerade det perfekt.

Jag kanske bara är trött på att skriva samma sak, på liknande sätt? Kanske behövde jag bara en känsla av att göra något annat än tidigare?

Känner ni någonsin samma sak?

NaNoPlaMo?

Bye Bye Nanowrimo. Kanske nästa år!

Okej, det var bara att inse att jag inte hade nog på fötterna för att greja en nano just i nuläget. Och fler misslyckade romanprojekt har jag bara inte lust att lägga till handlingarna (eller kanske snarare samlingarna) just nu.

Men medan jag satt och slögooglade skrivande och idéer och inspiration igår så hittade jag en artikel, närmare bestämt denna.

Framför allt var det ett litet stycke som bet sig fast i mitt medvetande:

If all this takes a week, it’s taken you far too little time. Three months would be decent going. If it takes six months, that’s fine too. My most successful novel took two years in development, then was mosty written within two months. Development matters!

Den visste verkligen var den tog. Jag är visserligen ett fan av planering av mitt skrivande och en ivrig förespråkare av outlines, men eftersom den mest väsentliga biten går rätt snabbt i mitt fall, ägnar jag aldrig det så där överdrivet lång tid. Jag tror den roman som jag förberett längst var Nittio, där gick jag i veckor och samlade idéer, gjorde massor av research, gjorde en scenförteckning mm.

Och jag tror jag har börjat slarva med det på senare tid. Det kan nog handla om en slags oro för att idén ska kännas uttjatad innan jag ens börjat skriva den, att jag liksom ska tröttna på den när varje sten redan vänts, varje detalj är på plats, som att det inte finns något mer kvar att upptäcka. Kan vara.

Nu är jag ingen expert, men det kan ju vara så att det har något finger med i spelet om varför jag sällan lyckas avsluta något nu för tiden 😉

Så efter att ha dryftat saken med en skrivarvän så tänkte jag att mer än NaNoWriMo borde jag förmodligen ta en NaNoPlaMo. En national Novel Planning Month. Kanske till och med två, eller tre…  Det får bära eller brista helt enkelt. Och eftersom mitt skrivande just nu är ganska urvattnat kan det kanske vara ett mer lustfyllt sätt att tillbringa de kommande månaderna. 🙂

/Katarina

Vad offrar jag för skrivandet?

Jag såg inlägget på debutantbloggen och även i författargruppen jag följer och även Emmelie har skrivit om det.

Och jag har funderat på det sedan dess.

Det är lätt att tänka på daglig basis att man skulle kunna göra mer, skriva mer, välja bort internet och så vidare för att skriva.

Men jag tycker att jag redan har gjort en hel del.

  1. jag har inga andra hobbies som slukar mycket av min tid utan har valt att ägna min lediga tid åt just skrivandet.
  2. jag har kastat ut teven och därmed allt engagemang i massjippon som melodifestivalen, Idol, Robinson och övriga dokusåpor.
  3. jag är i grunden ingen partypingla så att välja bort mycket av utelivet och helgfirandet var inte ens speciellt svårt.

Dock tycker jag inte att jag ska behöva sluta surfa eller följa bloggar, forum och sidor jag gillar för att skriva hela tiden istället. Jag behöver ett visst mått av socialt umgänge för att kunna skriva, och för att koppla av mellan skrivpassen och ladda med ny energi. Skulle jag bara grotta ner mig i min egen hjärna och mina egna tankar skulle det jag skrev förmodligen bli mer ensidigt. Istället pratar jag med och lyssnar till personer som är olika mig, drivs av andra saker, tänker annorlunda osv och det bidrar till att skapa mer varierade och unika karaktärer när jag skriver. Det är det som gör att Nina skiljer sig från Maja och Helene, och även Steffi i manus fyra liknar ingen av dem, heller inte Lia som är en av de två huvudpersonerna i manus fem. Faktiskt är alla mina kvinnliga karaktärer ganska olika varandra. Och det påverkas förstås mycket av berättelsen art men även av stimulans utifrån, vilka som bidrar med inspiration när jag skriver böckerna. Visst behöver en författare egentid, tid att bara ägna sig helhjärtat åt sitt manus utan störande inslag, men man behöver också influenser utifrån och kontakt med omvärlden. I alla fall gör jag det och jag tror att det ger texten mer samtidskänsla och aktualitet.

Jag är osäker på om man skriver bättre och viktigare texter för att man prioriterar bort saker, som om kvaliteten skulle stå i relation till hur mycket man avstått. Helt säkert kan hängivenheten och engagemanget och hur pass seriöst man tar skrivandet göra skillnad för kvaliteten på det skrivna, men i slutänden är det dock samma berättelse. Det borde väl inte göra någon skillnad om man skriver ett par timmar per dag eller hela dagen en gång i veckan och prioriterar jobbet, familjen eller annat de andra dagarna?

Hur mycket är ni redo att välja bort för skrivandet, och känner ni att era nuvarande prioriteringar räcker för att skriva den sortens texter ni vill? Skulle de bli bättre om ni fick mer tid, eller skulle skrivandet bara gå snabbare?

Tidernas värsta bokomslag?

Det där med bokomslag är himla intressant tycker jag. Ett bra bokomslag i kombination med en intressant baksidestext kan få mig att köpa en bok utan att jag ens bläddrat i den. De kan bli som ett litet konstverk i sig, något man vill placera med framsidan ut i bokhyllan.  Men ibland blir det kanske inte helt lyckat… Idag fnissar jag åt detta: http://www.theguardian.com/books/shortcuts/2015/mar/15/kindle-cover-disasters-worlds-worst-ebook-artwork. Här är ett exempel:

51PJdEkHDJL._SX351_BO1,204,203,200_

Det är kanske inte ens själva omslaget som är det största problemet här…

Eller detta:

13448244

Och för den som vill fördjupa sig i ämnet finns en liten bonuslänk här: http://lousybookcovers.com/

Trevlig söndag!

/Katarina

Writing prompts för en vecka

mountains-918569_1280

Ibland hittar jag roliga skrivövningar när jag surfar runt på nätet. Här har jag samlat de jag tyckte var intressantast från den senaste veckan:

”Du möter dig” (Källa: Mia Skrifver) Detta har jag valt att tolka lite fritt och det är inte säkert att det var såhär OP menade: Föreställ dig att din huvudperson/berättarjag möter ditt verkliga jag någonstans i berättelsen. Vilket intryck får han eller hon av dig? Försök se dig själv med din karaktärs ögon

Skriv en berättelse som inleds med en person som säger: ”Det finns inte en chans att det skulle fungera.”

Skriv en dialog mellan två personer där det som sägs utåt inte är det de egentligen säger eller vill säga.

Skriv en berättelse om en karaktär som skriver ett känsligt mail/sms/fax och sedan råkar skicka det till fel person.

Skriv en berättelse som inleds med en människas sista ord i livet.

Skriv en berättelse om en karaktär som under sin första dag på en ny arbetsplats/skola möter den absolut sista människa han eller hon vill möta just där.

Föreställ dig att du upptäcker när du kommer hem efter en lång resa att du har råkat få med dig någon annans väska när du klev av Flyget/tåget. När du öppnar den upptäcker du dessutom att den är fylld med… Ja vadå? Och vad hände förresten med din egen väska?

Se där, det räcker ju för att ha något att skriva om varje dag i veckan, kort som långt! Och som avslutning även en bild som den som vill kan fundera kring:

rail-road-191097_1280

Vilka är dessa? Vart är de på väg? Var kommer de ifrån? Vad pratar de om? Fabulera fritt.

Om skrivkramp – och hur du övervinner den

keyboard-909156_1280

Skrivkramp, detta mytomspunna! Det är nästan lite fint att kunna säga ”Jag har skrivkramp” när någon frågar hur det går med skrivandet. Det antyder att man är en kämpande konstnär på ständig jakt efter Den Gudomliga Inspirationen, något som säkert imponerar på alla som inte skriver.

En del drabbas ofta, andra aldrig. Orättvist kan tyckas.

Så här tänkte jag ta upp lite olika förklaringar till varför man kan få skrivkramp med förslag på botemedel.

Först kanske vi kan konstatera att när man säger att man har skrivkramp beror det numera sällan på mogigrafi, ”förr även ofta kallat skrivarsjuka, en typ av arbetsskada som yttrar sig som muskelkramp eller spasmer i hand och fingrar efter långvarigt skrivande med penna” (Källa: Wikipedia) utan snarare på att man av någon anledning (som inte är fysiologisk) inte kan skriva.

Det hjälper inte stort att inbitna hurtbullar försöker peppa med kommentarer som ”skrivkramp existerar egentligen inte” eller ”det sitter bara i huvudet” eller ”He e bar å skriv”. Inte ens Guillous ”Att skriva romaner har inget med inspiration att göra, det är ett nio-till-femjobb”, hur sant det än må vara.

Det går ändå inte.

Så varför får man skrivkramp?

I mitt fall handlar det ofta om tvivel. Något i storyn, eller skrivandet, skaver. Det kan vara en logisk lucka någonstans, tonen känns fel eller karaktärernas agerande känns inte trovärdigt. Och det hjälper inte alls för mig att tänka ”bara kör på, du kan redigera senare.” När jag grips av tvivel kan jag bara inte fortsätta. Det enda som funkar i det läget är att analysera vad det är som känns fel och varför, och fundera på hur jag kan åtgärda det innan jag går vidare. Jag brukar alltid använda anteckningsblock, jag funderar så bra när jag skriver ner det jag tänker, helst för hand, men det kan man ju göra hur som helst. Så det är alltså en orsak:

Tvivel.

En annan orsak kan vara att man känner att man inte riktigt är mogen att skriva den sortens berättelse man tänkt sig. Att man på något vis har

*Brist på kunskaper om skrivandet eller

*Brist på kunskaper om ämnet.

Det andra är lättare avhjälpt än det första. Många tycker research är tråkigt och meningslöst men huj så mycket intressantare och mer mångfacetterade berättelser det blir om man vet vad man skriver om. För att inte tala om att man lär sig saker på vägen. Hemligheten för att göra research rolig tror jag är att skriva om något man är nyfiken på eller intresserad av eller som fascinerar en. Då får researchen dubbel betydelse.

Är det det första alternativet kan man också välja mellan att

*skriva ändå och lära sig det man behöver på vägen. Det kan bli en lång och mödosam resa men är ofta väldigt lärorik.

*skriva andra berättelser, korta och långa, som träning tills man känner att man behärskar det man behöver för att kunna göra sin berättelse rättvisa.

*läsa böcker som liknar det man vill skriva, analysera och försöka absorbera tekniken.

En annan orsak kan vara att man inte vet vad som ska hända härnäst, och det är nog den vanligaste orsaken till skrivkramp för många. Man har börjat på sin berättelse och kört på tills man …kört fast. Och nu vet man inte riktigt vart berättelsen är på väg eller vad som behöver hända för att den ska gå vidare. Så

Brist på idéer

Jag tror att detta är ett tecken på dels bristande förberedelser och dels en bristande insikt om 1. vilken själva storyn (vilket delvis faller under bristande förberedelser) är och 2. hur en roman är uppbyggd.

Även om man inte vill planera sin berättelse måste man ha en förståelse för vad som behövs i en roman och vad en story egentligen är.  Vet man vad storyn är och har mål och konflikt klart för sig blir det mycket lättare att ta reda vad som behöver hända härnäst för att berättelsen ska gå vidare. Och man behöver inte göra en utförlig outline eller synopsis för det även om jag tror det kan vara till stor hjälp i många fall. Det räcker med att man sätter sig ner och tar en funderare. Vad man däremot ska försöka låta bli är nog att fråga andra, på tex Facebook eller i forum, vad som ska hända härnäst i berättelsen. Din berättelse är din och det är omöjligt för andra att visualisera vad du har tänkt dig och vilken slags roman du vill skriva eller vilken slags händelser som passar in i den, både för karaktärerna, för temat och tonen. Förmodligen leder bara alla välmenande tips och idéer till att man blir ännu mer konfunderad och rådvill. Så fall inte för frestelsen att fråga andra, ingen känner din berättelse bättre än du och till syvende och sist måste alla sådana beslut komma från dig, för det är du som får ”leva med” konsekvenserna de får på storyn på lång sikt. Hur en karaktär agerar i en viss situation kan påverka både genre, budskapet och tonen i berättelsen.

En roman är mer än ett visst antal ord och några spännande händelser, och även om man ryser vid omnämnandet av saker som struktur så går det inte att bortse från det faktum att en roman behöver vissa komponenter för att fungera och hänga ihop. Så det kan vara värt att ta reda på lite mer om det om man känner att man behöver det.

Brist på tid

En annan orsak till att det kan vara svårt att vara kreativ kan vara ett allt för hektiskt livsschema där skrivandet kommer sist på listan, och när man väl når den punkten är man alldeles för trött för att orka vara kreativ och påhittig. Detta händer mig i perioder när jag jobbar extra mycket och har det stressigt på jobbet. Då är hjärnan så trött när jag kommer hem att även om jag sätter mig fysiskt vid datorn så är det liksom tomt där uppe.

Det där med att få livspusslet att gå ihop och hitta tid att skriva är nog ett problem som alla har i någon omfattning. Det handlar nog om att göra det bästa av situationen och våga ge skrivandet en prioritet, även om det handlar om en dag i veckan eller en halvtimme varje dag då man fokuserar helt på sin berättelse. Nyckeln är regelbundenhet. Om skrivandet är viktigt för dig och det får dig att må bra är det värt att ge det en plats på priolistan. Man kanske inte behöver följa precis alla de där teveserierna, eller vara fullt lika nitisk med städningen. Släpp alla tankar på att man måste skriva varje dag, som det mässas om i vissa kretsar. Gör det bästa av din rådande situation och se till att kunna arbeta ostört när det väl är skrivtid.  Om det kräver att du lämnar huset och sätter dig i bilen på en öde parkering eller på ett café en timme så kanske det inte är en så dum idé.

Utmattning

När jag skrivit intensivt en längre period kan åtminstone jag känna att orden rinner lite långsammare för att till slut ebba ut helt. Brunnen är tom och de få ord som ändå kommer ut är fadda och tråkiga.

Då är det läge att hämta andan lite och ladda batterierna, läsa en riktigt bra bok och tanka nya ord och intryck. Att läsa någon annans ord brukar alltid fungera för mig när jag känner att mina egna börjar ta slut. Några dagars uppehåll och lite vila och återhämtning kan räcka.

Svårt med koncentrationen

Detta är nog egentligen inte skrivkramp men det kan kännas så. Om allt runt omkring en är kaotiskt kan det vara svårt att fokusera på skrivandet. Här kan man antingen försöka tillämpa tipsen under ”brist på tid” eller acceptera att under vissa perioder i livet är det bättre att helt enkelt fokusera på det som är viktigare än skrivandet. Ingen kan göra allt på en gång men romanen går ingenstans och man kan ta fram den igen när man vill och livet har saktat in lite.

Har ni någonsin haft skrivkramp? Vad berodde det på och hur löste ni det? Berätta gärna nedan.

/Katarina

Att anteckna eller inte anteckna

tablet-866789_1280

Idag funderar jag över det här med hjälpmedel för den som skriver.

Medan man skriver händer det ofta att man behöver anteckna saker under processen (om man inte är den sortens lyckans ost som lyckas hålla allting i huvudet utan att viktiga saker faller bort och försvinner) så idag tänkte jag lista de alternativ jag känner till.

  • Anteckningsböcker: Detta är min favorit! Det finns ingenting som släpper loss tankeflödet för mig som handskrivning. Det är någonting med kopplingen hjärna->hand->Penna->papper som stimulerar kreativiteten och detta är också ett jättebra sätt om jag kör fast i själva skrivandet. Den luttrade författaren har oftast en anteckningsbok i väskan, vid sängen och på jobbet, för vem har inte varit med om att få en jättebra idé precis innan man ska somna?? En vacker anteckningsbok gör det dessutom ännu roligare att anteckna, jag har två favoriter:
  • Mobiltelefonen: Numera är det kanske det allra bästa alternativet för det är något som nästan alla har med sig, hela tiden, så är det just den. Här finns det olika möjligheter:
    • Appar – min favorit är sticky notes-apparna, tex ColorNote som är jättelätt att använda och som sparar automatiskt så fort man klickar bort den. Man kan även vidarebefordra anteckningarna till sin mailkorg väldigt enkelt. Annars funkar säkert anteckningsappen i iphone bra den med.
    • Voice recording – detta är en fiffig liten grej för den som för tillfället inte kan skriva när de kommer på IDÈN. Tex om man sitter i bilen eller är ute och går i skogen. Det finns massor av appar för voice recording och en del kan även omvandla röstinspelningar till text, något som låter himla fiffigt tycker jag. Tänk att skriva på sin bok medan man är ute på långpromenad i skogen!
  • Program på datorn: Det finns också massor av program för att organisera sina anteckningar, som tex:
  • Post-it – detta är väl nästan de kringspridda idéernas urmoder! Hur härligt är det inte att ha kylskåpet översållat med postitlappar med små scener, dialoger, detaljer som fördjupar karaktärerna, namnförslag, you name it! Det enda problemet med dessa är att de har en liten tendens att trilla ner hela tiden!!! Och har man katt är det inte säkert att man hittar den där lappen ever again.
  • Kvitton, servetter, handflatan – kort och gott det som finns tillhands när idén dyker upp. Problemet är kanske att hålla ordning på dem sedan. Själv skriver jag idéer på papperspåsar när jag är på jobbet, (perfekt, jag kan skriva på bägge sidorna och om jag vill även riva upp dem och skriva på insidan med!)
  • Läppstift på kaklet i duschen. Eller varför inte ett vattensäkert duschblock?
  • En whiteboard. Det har jag funderat på en tid, och det skulle vara så himla praktiskt, problemet är väl mest att dessa inte är så snygga, inte precis något man vill ha i sovrummet… så har man inte ett separat arbetsrum så är det inte den perfekta lösningen.
  • Läsplattan – Ja, en del läsplattor (nu pratar jag inte om surfplattor) har en anteckningsfunktion, tex min Sony Reader. Himla smidigt på tex resor eller på stranden… För de idéer man får till sitt eget projekt medan man läser.

Hur håller ni reda på era idéer och anteckningar?

Intervju: Eva Ludvigsen

IMG_1039

Eva Debuterade med Lova 2013 på Frank Förlag och under samma år var hon även en av fem debutanter som bloggade på Debutantbloggen.

Du släppte din debutroman Lova 2013 och har sedan dess hunnit ge ut ytterligare tre romaner och medverka i två novellsamlingar, samtidigt som du har både ett dagjobb och en familj som kräver din tid. Vilka är dina bästa tips för att skapa skrivtid i vardagen? 

Jag tror att det absolut bästa tips jag har att ge i för andra skrivsugna är att helt enkelt bestämma sig. Sätta sig ner och göra en tidsplan och strategier som om det vore inför ett maraton eller Vasalopp. Därtill är det viktigt att familjen och vänner är med på tåget för man blir onekligen en del asocial under vissa delar av skrivprocessen. För min del slutade jag städa mitt hus var och varannan dag. Jag fixar inte i trädgården eller putsar mina fönster fyra gånger om år. Ja, jag vet. Jag städade jämt. Och när jag inte gjorde det så läste, tränade eller såg jag på teve. Allt det strök jag när Lova aviserade med sin ankomst. Prioriteringar i mitt liv blev då familjen, dagjobbet och sedan Lova. Det fungerade fint. Visst, jag har knähögt gräs i omgångar och dammråttor under sofforna men jag har också fyra böcker i min bokhylla. Sedan har jag turen som kan skriva precis var som helst. En fullproppad buss, framför Bolibompa eller på en rörig flygplats. Jag har inga startsträckor, ingen speciell skrivplats eller en kaffemugg som inspirerar. Har jag tio minuter så hugger jag dem direkt. Men som sagt, bestämma sig och ta sig själv på allvar är det viktigaste skrivtipsen.

Du hade ju ett minst sagt turbulent debutantår, något som vi fick följa på Debutantbloggen. Vad lärde du dig av det och hur har det påverkat din fortsatta karriär som författare?

Det lärde mig massor och det lärde mig att jag inte är ensam. Ja, det var turbulent men sett så här i backspegeln så vill jag inte ha det ogjort. Jag har definitivt blivit mer luttrad och krass. Innan var jag naiv och blåögd. Det hade inte fungerat i längden. Men framför allt, jag var överväldigad av det stöd och den massiva värme som kom från förlag och författarkollegor då det stod klart att jag och Frank förlag skulle gå åt varsitt håll. Jag trodde att allt var över, att min karriär inte fick sätta fart över huvudet taget, men bokbranschen visade att jag hade fel. Vad glad jag är för det!

Jag vet att många inspireras av dig, för din envishet, din outsinliga optimism och målmedvetenhet. Vem inspirerar dig?

Är det så? Inspirerar jag folk? Det vore ju otroligt roligt och en stor ära i så fall. I mitt liv är det min morfar, mamma och min farmor som med styrka och mod samt vilja att göra något annat, något gott, som är mina givna förebilder. Sorgen efter morfar, som dog 102 år gammal, blev till exempel så stor att jag skrev ”Sonfjällsdeckarna” där han ingår som karaktären morfar. Utan hans inverkan och påverkan hade inte barn runt om i hela Sverige fått ta del av ett flaskpostmysterium som utspelar sig i det vackra landskapet Härjedalen. I vår kommer del två, en spökhistoria.

Vilka författare beundrar du själv och varför?

Jag tvekar lite vid frågan då jag funderar själv på ifall jag beundrar författaren eller människan bakom titeln. Till exempel tycker jag att Camilla Läckberg är på många sätt en förebild med hur hon ser på boken som produkt och lanserar den på bästa sätt men också hur hon får kämpa i hård motvind för att folk tycker att vuxenmobbing är okej. Det är det ju inte! Inte på något sätt. Tycker man inte om hennes böcker är det ju ingen som tvingar dem att läsa dem. Läckberg kämpar på och gör det hon vill och det hon är bra på och uppenbart tycker läsarna att det är bra. Det beundrar jag, envisheten och kämpaglöden.

Jag beundrar också alla debutanter som slåss för sitt skrivande utan att ha kontrakt att luta sig mot. Hur de strävar på, kämpar med gestaltning och grammatik, går på skrivarkurser och funderar på följebrev. Jag blir så otroligt glad varje gång jag läser att en debutant skrivit på ett kontrakt. Från och med jag gick in i den här världen har jag börjat läsa enormt många svenska debutanter, ofta på små förlag, och funnit en mängd pärlor, en bokskatt helt enkelt, som de stora dagstidningar och bloggar helt missar.

Du har ju sagt vid ett tillfälle att du vill prova på att skriva i alla genrer. Är det något du fortfarande står fast vid?

Absolut! Mer är någonsin. Jag har ju gett ut novellantologier, två vuxenromaner, en ungvuxen och en barnbok. Jag har skrivit flertal barnböcker (bilderböcker) och håller så smått på med en faktabok. Varje gång är jag tvungen att tänka målgrupp och ändra mitt skrivsätt. Det är ju det som är hela utmaningen. Att utvecklas, hitta nya vinklar och använda sig av det i alla genrer. Visst, jag bävar för poesi och erotic crime men jag tänker att jag behöver ju inte börja med de böckerna utan låta andra berättelser fylla min vardag först.

Har du gått någon skrivarkurs? Vad var det viktigaste du fick med dig från den?

Mitt skrivande började 31 januari 2011. Så exakt kan jag säga det. För det var då min skrivarkurs på distans började. Kursledare var Lina Arvidsson på Malmö Högskola. Jag minns att jag satt i pyjamas i soffhörnet, höggravid med två barn bredvid mig. Jag minns också att jag tänkte att det här kunde jag ju bara hoppa av när som helst för ingen visste ju att mannen ordnat med denna kurs till mig för att muntra upp stackars frugan som bara var hemma hela dagarna med sjuka barn. Vid uppgift tre sade Lina åt mig att historierna jag bar inom mig var mer än bara en kursuppgift och hon ville läsa mer. Jag skrev mer, med darrande fingrar. Vid kursuppgift fyra sa hon åt mig att hoppa av hela kursen och skriva romanen istället för hon ville läsa. Sex veckor senare var Lova klar och jag åkte in till BB. Så var det verkligen. När jag ett år senare förstod att jag inte visste ett dugg om bokbranschen gick jag en skrivarkurs för Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck som var typ av formen ”nu har du en bok, hur ska den komma ut?”. Klockren kurs! Inte bara det trevliga och informativa inslaget utan för att där träffade jag likasinnade, bland annat Annika Estassy (Norstedts) och Janina Kastevik (Bonnier) som då också drömde om att bli utgivna. Värdefulla skrivarkontakter är guld värd, det säger jag bara!

Vad är det allra bästa med att vara författare för dig?

Oj! Allt, tror jag. Förutom inkomsten, den är rätt värdelös. Jag är glad att jag har kvar mitt dagjobb.

Något jag aldrig kunde föreställa mig när jag begav mig i författarvärlden var mängden nya vänner, livsvänner, jag skulle finna här. De flesta har jag ingen aning om vad de jobbar med i verkligheten men jag har en aning om deras drömmar, deras vackra själar och de har fått ta del av min. Det är en gåva!

Varje dag är jag tacksam för mail som kommer från okända läsare som på olika sätt vill tacka för att mina böcker förgyllt deras vardag. Jag minns speciellt en mamma som satt bredvid sin hjärntumörsopererade dotter och väntade på att hon skulle vakna upp. Istället för att bli galen av oro läste hon Lova och kom bort från verkligheten ett tag. Det gjorde mig otroligt glad. Och sedan fick jag höra att barnen återhämtade sig och har det bra idag och då fällde jag ytterligare en tår. Det är så stort!

Vad vill du ge för råd till den som precis skrivit klart sitt första manus och vill försöka få det utgivet?

Det första rådet kommer helt spontant: Ge aldrig upp!

Har du ett manus du tror stenhårt på ska du självklart också paketera det på bästa sätt. Det betyder lektörsläst och layout enligt förlagets hemsida. Sådant får man inte slarva med. Sedan råder jag till att gå skrivarkurser. Mest för att få tillgång till några likasinnade som man sedan fortsätter att umgås med efter kursen. Läs på om bokbranschen och rör om i grytan, vilket betyder sociala medier på alla sätt möjliga. Här vill jag dock säga hur viktigt det är att man tänker igenom sitt eget varumärke, både när man träffar folk och på sociala medier. Min Lova har fått ett nytt kontrakt, Harper Collins, och kommer ut på skandinaviska marknaden under 2016. Förlaget hittade Lova på min blogg där jag skrev att den var utan kontrakt. Jag tänker också att de läst igenom min blogg, sett hur hårt jag jobbar med marknadsföring själv och att jag är aktiv i mitt skrivande. Allt sådant lönar sig, det är jag övertygad om.

Ja ja, det var flertal råd, staplade på varandra men huvudrådet gäller fortfarande:

Ge aldrig upp!

Jag skriver, alltså finns jag. Gör det du också. ☺

Organiskt skrivande – om att skriva utan synopsis

woman-865111_1280

Efter att jag hade skrivit det första inlägget tänkte jag lite. På att egentligen finns det två sätt att börja.

*med en idé

*med en karaktär

Det finns såklart ingenting som hindrar att man börjar med en människa som intresserar en, lär känna denna (hur man kan göra det ska vi gå in mer på i nästa inlägg) och sedan följer denna karaktär i dennes liv tills man på så vis förstår vad berättelsen ska handla om, att så att säga skriva sig fram till själva storyn.

Det kan ta lite längre tid och man kanske inte kommer att kunna använda allt material efteråt, men på ett vis kanske det är en mer organisk metod om man inte på förhand vet vad själva berättelsen är.

Det här med organiskt skrivande var ett begrepp som jag stötte på första gången i en artikel i Writers Digest (som för övrigt är en fenomenal tidning som jag verkligen kan rekommendera till alla som vill fördjupa sig i skrivandet).

Den gick ut på att istället för att göra en outline, låta berättelsen utveckla sig på naturlig väg, genom att ställa sig frågor längs vägen och hela tiden trappa upp konflikten. Hela artikeln kan du läsa Här. Om du är intresserad av att veta mer om hur det går till rekommenderar jag dig att läsa den, det är riktigt intressant. Men för att sammanfatta kan vi säga att den ger följande råd:

  1. Omvärdera allt du hört om berättelser
  2. Låt ”narrative forces” (osäker på hur jag ska översätta det till vettig svenska) driva berättelsen istället för ”formler”.
  3. Följ kaninspår (med vilket jag tror han menar att om berättelsen skulle råka dra iväg åt ett helt okänt håll ska man låta den göra det istället för att hålla sig till den linje man redan befinner sig på).
  4. ”Write from the center of the paradox – vad som kommer att hända talar om för dig vad som händer just nu och det som händer nu berättar vad som har hänt. Du kan inte veta vart berättelsen behöver ta vägen innan du vet var den varit, men du kan inte veta var den behöver ha varit innan du vet vart den är på väg.” Författaren menar att den som skriver organiskt hela tiden hoppar fram och tillbaks i manuset istället för att skriva linjärt, när de vet vad som händer längre fram kan de gå tillbaks och se till att ge hintar eller plantera det som krävs för att det ska kunna hända i det de redan skrivit. Istället för att skriva ett råmanus och sedan redigera det i flera vändor arbetar de hela tiden med samma utkast.
  5. Lita på flödet i processen – när man låter berättelsen utveckla sig på naturlig väg kommer karaktärernas handlingar kännas mer trovärdiga.
  6. Gå tillbaks och gå över alltihop ofta för att hela tiden orientera dig i hur du ska fortsätta.

Och jag tänker att börja med karaktären är kanske det mest naturliga om man vill skriva utan att veta på förhand vad som ska hända. När jag tänker efter var det nog så jag själv startade när jag först började skriva längre texter som fjortonåring. Skolbarn i engelskspråkiga länder får tydligen lära sig skriva synopsis i skolan, själv kan jag inte minnas att det ingick i svenskaundervisningen när jag växte upp.

Visst skrev vi massor av uppsatser men som jag minns det gick vi aldrig in på hur man skulle lägga upp sin berättelse. Kanske är det därför som många i Sverige föredrar att liksom känna fram berättelsen istället  för att planera? Medan man i USA har en mer öppen inställning till outlines och synopsis. Det är bara en tanke som slog mig.

Jag har inte provat den metoden igen sedan tonåren men är inte främmande för att försöka med mitt nästa projekt. Jag gillar att pröva nya sätt att skriva, nya sätt att utforska min kreativitet och mina idéer. Och det låter onekligen spännande att inte veta riktigt på förhand vad som ska hända (även om min hjärna aldrig kan låta bli att springa lite i förväg).

Jag lovar att återkomma med en utvärdering på hur det fungerade.

/Katarina