Kategoriarkiv: diskussion

Det här med nya ord

word-cloud-639317_1280

Eva-Lisa skrev om det häromdagen, det här med nyordslistan. Idag såg jag ett inlägg på ett engelskspråkigt skrivarforum om en liknande lista fast på engelska, och det slog mig hur ett argument alltid dyker upp när folk tycker till om själva tendensen med nyordslistor. Kontentan var ungefär denna:

”Vi författare borde välkomna berikning av språket eftersom ord är det vi arbetar med istället för att lustiggöra oss över eller försöka motarbeta den.”

För tydligen finns det alltid de som inte alls vill ha denna påstådda berikning, som tycker de är onödiga och att författare har klarat sig utan dem i århundraden. Att de tvärtom skitar ner språket snarare än förgyller det, lite som slang eller svordomar.

Jag hör nog till de lite mer språkkonservativa. Visst kan det hända att jag använder den sortens ord i dagligt tal, även om det händer extremt sällan. Då är det nog troligare att jag slänger in något på engelska, som känns lite halv-vedertaget även på svenska, eller nåt uttryck på italienska.

Men i mitt skrivande lämnar jag dem bestämt utanför. Att jag skulle använda ord som Hen, En (istället för Man), Selfie, Carpa, Hypa, Klittra eller något i den vägen i mina böcker, det finns bara inte! Men det är inte för att jag är en mossig typ utan för att det för mig skulle sätta en otvetydig datumstämpel på mina böcker. Tanken på att någon skulle läsa dem om fem-tio år och se ut som frågetecken över dessa ord som ingen längre minns eller vet vad de betyder, nej!

Jag sträcker mig ungefär så långt som till Mail, datoranvändning och mobiltelefoni (sms, mm). Det är saker som knappast lär försvinna inom den närmaste tiden iaf. I min första bok händer det faktiskt att Nina använder ordet googla. Däremot bygger jag inte upp berättelser där användande av sociala medier mm är en viktig del av handlingen. Detta har inte så mycket med envis gammalmodighet att göra utan är bara en personlig aversion jag har.

När jag läser vill jag lämna alla saker som tillhör den moderna vardagen bakom mig. Att läsa om hur karaktären facebookar, twittrar eller skypar skulle nog ta mig ur den där härliga läsbubblan där berättelsens värld är den riktiga. Jag är lite av en dagdrömmare och jag trivs ganska bra med tanken på en värld där dessa saker inte har en lika framträdande plats i samhället som de har idag.

Jag kan tänka mig att nyord kan fungera i en bok, om man skriver den som en skildring över en bestämd tidsepok, där kanske den sortens ord skulle fungera som tidsmarkörer, men det är fortfarande inte säkert att framtidens läsare skulle förstå dem. Den sortens ord ploppar upp och försvinner igen lika fort som en gris blinkar och vill man göra sig förstådd för en tid framöver kanske det är bäst att inte försöka briljera med hur trendig man är och strössla alltför mycket med den sortens ord?

Vad tycker ni?

/Katarina

Skrivande och alkohol

ernest-hemingway-401493_1920

Det finns ett ämne som ofta kommer upp i det skrivforum jag är med i. Något som uppenbarligen fascinerar en hel massa spirande författare, och det är myten om den alkoholiserade författaren.

Historien är full av berömda författare som kämpade med alkoholproblem, tex

Jack Kerouac

Raymond Chandler

Edgar Allen Poe

WIlliam Faulkner

Charles Bukowski

F Scott Fitzgerald

Dorothy Parker

James Joyce

Ernest Hemingway

Nu är det kanske ingen överraskning att detta skrivforum är amerikanskt, och de flesta av dessa (med ett undantag) är amerikanska författare. Men det är ändå ganska anmärkningsvärt, så jag förstår att en del börjar spekulera i relationen mellan skrivande och alkohol. Blev de alkoholiserade pga skrivandet eller blev de kända för sitt skrivande pga alkoholens eventuella effekter på kreativiteten? Eller råkade de bara vara människor med alkoholproblem som råkade vara författare, precis som det finns sjuksköterskor, lärare, ekonomer, piloter, hemmafruar osv med alkoholproblem?

Kanske har det numera berömda citatet ”Write drunk, Edit sober” bidragit till att bevara myten om alkohol som något som förhöjer kvaliteten på det skrivna?

(Personligen har jag alltid tolkat det citatet lite mer bildligt, lite som Skriv utan att tänka på morgondagen, utan självkritik och bara totalt passionerat och hämningslöst. Medan redigering är tillfället att ta fram den inre kritikern och se mer realistiskt på det man åstadkommit, men det är bara min tolkning)

I det senaste inlägget i forumet hävdade inläggsskaparen att han skrev bättre och framför allt mer efter en virre, och undrade om det fanns något känt samband.

De flesta som svarade sa att de inte hade märkt någon nämnvärd effekt på skrivandet av ett par glas, någon blev snarare sömnig och tappade fokus lättare.

Kanske är det så att ett par glas inför och under skrivpasset ger en känsla av att det man skriver är bra, det tystar den inre kritikern, kanske. Men det betyder inte nödvändigtvis att texten är bättre när man tittar på den i dagsljus nästa dag.  Jag lutar nog mer åt det alternativet. 

Jag tror personligen inte att de blev berömda för att de drack. Snarare tvärtom, de blev kända och framgångsrika trots sina alkoholvanor. Sedan är det väl inte många idag som vet om de verkligen drack under skrivpassen eller mellan. Det framgår inte så ofta. 

Så det lär nog helt enkelt förbli ett av de där mysterierna som omger författarlegenderna. 🙂

Vad tror ni?

What if money was not an issue?

money-glut-432688_1920

Läser Eva-Lisas intressanta inlägg idag och började själv fundera.

Om jag hade nått extrem framgång med mitt första manus, sådär ”snuskigt rik och behöver aldrig jobba en dag till i hela mitt liv”-framgång, skulle jag fortfarande vilja skriva?

När man plötsligt får möjligheten att göra precis VAD MAN VILL med sitt liv, skulle man egentligen fortsätta skriva då?

För mig är skrivandet ett sätt att drömma mig bort, en slags verklighetsflykt. Om jag plötsligt kunde besöka alla de platser jag ville, och göra det jag ville, skulle jag fortfarande BEHÖVA skriva? Eller skulle jag vara så berusad av själva livet att behovet och skrivlusten försvann?

Det går förstås inte att svara på innan man ställs i den situationen. Jag skulle säkerligen säga upp mig från jobbet men eftersom jag av olika skäl varken kan eller vill vara härifrån någon längre tid skulle jag förmodligen göra flera kortare resor istället för att bara dra iväg och vara borta ett år eller så.

Men förr eller senare skulle jag nog sakna skrivandet lite. Om inte annat skulle jag säkert bli grymt inspirerad av platser jag besökte, saker jag såg och människor jag träffade. Det fina med att vara snuskigt rik är nog att man kan göra saker på sina egna villkor. Så om jag skulle fortsätta skriva skulle jag nog göra det som indieförfattare, och slippa känna pressen på eventuella uppföljare eller på att skriva något speciellt.

Men ekonomiskt oberoende skulle ju även öppna för att göra helt andra saker med sin tid och kanske skulle jag inte ens ha någon tid över att skriva på? Fast jag har ju alltid skrivit så på något vänster skulle jag nog göra det iaf.

Det är vad jag tror. Men helt säker kan man förstås aldrig vara! 🙂

Vad offrar jag för skrivandet?

Jag såg inlägget på debutantbloggen och även i författargruppen jag följer och även Emmelie har skrivit om det.

Och jag har funderat på det sedan dess.

Det är lätt att tänka på daglig basis att man skulle kunna göra mer, skriva mer, välja bort internet och så vidare för att skriva.

Men jag tycker att jag redan har gjort en hel del.

  1. jag har inga andra hobbies som slukar mycket av min tid utan har valt att ägna min lediga tid åt just skrivandet.
  2. jag har kastat ut teven och därmed allt engagemang i massjippon som melodifestivalen, Idol, Robinson och övriga dokusåpor.
  3. jag är i grunden ingen partypingla så att välja bort mycket av utelivet och helgfirandet var inte ens speciellt svårt.

Dock tycker jag inte att jag ska behöva sluta surfa eller följa bloggar, forum och sidor jag gillar för att skriva hela tiden istället. Jag behöver ett visst mått av socialt umgänge för att kunna skriva, och för att koppla av mellan skrivpassen och ladda med ny energi. Skulle jag bara grotta ner mig i min egen hjärna och mina egna tankar skulle det jag skrev förmodligen bli mer ensidigt. Istället pratar jag med och lyssnar till personer som är olika mig, drivs av andra saker, tänker annorlunda osv och det bidrar till att skapa mer varierade och unika karaktärer när jag skriver. Det är det som gör att Nina skiljer sig från Maja och Helene, och även Steffi i manus fyra liknar ingen av dem, heller inte Lia som är en av de två huvudpersonerna i manus fem. Faktiskt är alla mina kvinnliga karaktärer ganska olika varandra. Och det påverkas förstås mycket av berättelsen art men även av stimulans utifrån, vilka som bidrar med inspiration när jag skriver böckerna. Visst behöver en författare egentid, tid att bara ägna sig helhjärtat åt sitt manus utan störande inslag, men man behöver också influenser utifrån och kontakt med omvärlden. I alla fall gör jag det och jag tror att det ger texten mer samtidskänsla och aktualitet.

Jag är osäker på om man skriver bättre och viktigare texter för att man prioriterar bort saker, som om kvaliteten skulle stå i relation till hur mycket man avstått. Helt säkert kan hängivenheten och engagemanget och hur pass seriöst man tar skrivandet göra skillnad för kvaliteten på det skrivna, men i slutänden är det dock samma berättelse. Det borde väl inte göra någon skillnad om man skriver ett par timmar per dag eller hela dagen en gång i veckan och prioriterar jobbet, familjen eller annat de andra dagarna?

Hur mycket är ni redo att välja bort för skrivandet, och känner ni att era nuvarande prioriteringar räcker för att skriva den sortens texter ni vill? Skulle de bli bättre om ni fick mer tid, eller skulle skrivandet bara gå snabbare?

Det här med genrer

Jag läste ett blogginlägg idag där författaren försökte bena ut det här med genrer och målgrupp och hur de hänger ihop.

Inläggsförfattaren kallade barnböcker och ungdomsböcker för sina egna genrer, vilket jag personligen tror är att generalisera en smula. Det finns förstås olika genrer även inom dessa, fantasy, skräck osv, beroende på åldersgrupp bla.

Så jag kikade runt lite på nätet. WIkipedia var inte till mycket hjälp, eller vad sägs om detta:

”Romanen

är idag den absolut vanligaste genren.

  • Bildningsroman
    Künstlerroman
    Universitetsroman
  • Brevroman
  • Dagboksroman
  • Pikareskroman
  • Äventyrsroman
  • Kriminalroman
  • Thriller
  • Historisk roman

    Kortprosa

  • Fabel
  • Historia
    Historiett
  • Krönika
  • Legend
  • Miniatyr
  • Myt
  • Novellett
    • Parabel
    • Saga
      Folksaga
      Konstsaga
    • Skiss

    Känns det inte som om denna sammanställning av genrer är en aning förlegad? Och att det möjligtvis saknas en hel del genrer? Idag har vi ju en hel massa genrer som inte finns upptagna här, tex Romance, chick lit, relationsromaner, romantisk komedi, sci-fi, fantasy, skräck, psykologiska thrillers, spänningsromaner, (Dessa passar förstår in som undergrupper till thrillers ovan), mfl mfl.  Jag funderar på om inte de nu väldigt populära dystopierna borde kallas en egen genre också. Jag tycker det är dags att någon med lite inblick i dagens litteraturutbud uppdaterar denna lista. Det kan ju inte vara vettigt att Wikipedia som ändå är ett ganska modernt fenomen ger en sådan föråldrad bild av litterära genrer av idag. Många av dessa verkar ju dessutom vara på utdöende, eller hur många pikareskromaner skrivs det egentligen idag?  Och det där ”skiss”? I tex USA ligger de verkligen i framkant på genre-sidan. Där finns genrer vi inte ens hört talas om i lilla Sverige och detta hjälper såklart läsaren att hitta böcker de gillar på ett helt annat sätt än den svenska modellen där bokhandlarna delar in böcker i ”Romaner, deckare, faktaböcker, biografier, barnböcker och ungdomsböcker.” Vi kanske borde slå oss samman och skapa en uppdaterad lista på tillgängliga genrer av idag?

Vem skriver jag för?

tea-381235_1280

Egentligen skulle dagens inlägg ha handlat om Struktur, men jag bestämde mig i sista minuten att det inlägget får komma längre fram. Dagens inlägg kommer istället handla om en frågeställning som alla som skriver ställs inför förr eller senare.

Vem skriver jag för?

För många är svaret givet: ”Jag skriver enbart för mig själv. Jag tänker aldrig på att någon ska läsa det jag skriver.” Andra skulle aldrig drömma om att lägga ner så mycket tid på något som de sedan bara stoppar i byrålådan för att gå över till ett nytt projekt. Ytterligare andra skriver över huvud taget inte ett ord innan de har ett förlagsavtal i sin hand.

Vilket är bäst då? Vilket är mest riktigt?

Jag skulle säga att det är en av de där frågorna där det inte finns något rätt eller fel. Det är helt beroende på vilka vi är, hur vårt förhållande till skrivandet ser ut och vad vårt syfte är med det.

Det finns författare som byggt upp en framgångsrik karriär genom att ta reda på vad människor vill läsa, och se till att leverera det. Gång på gång, bok efter bok, år efter år. Ytterligare andra vill absolut att omvärlden ska få ta del av en speciell story, för att skapa debatt, eller i ett försök att rasera tabun kring ämnet. Vill man dessutom göra skrivandet till ett levebröd är de tankarna förmodligen oundvikliga någon gång under processen.

Så vill man bli utgiven och läst av många är det nog fullkomligt naturligt att ha en framtida läsare i åtanke.

Naturligt men kanske inte nödvändigt.

Självklart finns det även författare som inte har en tanke på sådant när de skriver. Oavsett om de kommer att skicka in manuset till ett förlag när det är klart eller inte. De skriver utifrån glädjen att berätta en historia, även om den enda läsaren är de själva. Utifrån glädjen att utforska, att upptäcka. Lite som att se en film spelas upp medan de skriver.

Just det tycker jag är en av de roligaste bitarna med att skriva, att liksom få utforska berättelsen, karaktären och miljöerna. Att se dem utvecklas, att se relationerna mellan dem förändras, att sätta dem i knipa och se hur de tar sig ur den. Lite som att resa, fast från skrivbordet. Och, ingen idé att förneka det, det får en att känna sig lite som Gud för en stund.

En del skulle nog säga att de skriver både för sig själva och för sina läsare, och det är nog en ganska stor del av de utgivna författare som skrivit fler än en bok. Kanske är det till och med nyckeln till framgång?

Jag skulle nog säga att jag har mig själv som idealläsare när jag skriver, och jag skriver för de som gillar samma sorts böcker som jag. Större delen av mitt skrivande liv har jag skrivit helt och hållet för mig själv. Jag skrev i över tio år utan så mycket som en tanke på att dela med mig av mina berättelser.

Min enda drivkraft var nöjet att se berättelsen utveckla sig på pappret, (det var på den tiden innan datorer blev en naturlig del av varje hushåll), och för att sysselsätta mig när jag hade tråkigt. Oftast blev jag så uppslukad att jag låg kvar i sängen och skrev långt efter att jag borde ha gått och lagt mig. Det gav mig precis samma fängslande effekt som att läsa och egentligen tror jag redan där att jag började skriva för att jag som läsare ville ha något mer än det jag kunde hitta på biblioteket.

Det var inte fråga om något annat än ett rent och oförfalskat nöje och jag minns fortfarande de åren med ett stänk av nostalgi. Jag var inte ens medveten om begreppet inre kritiker, eller termer som redigering eller research. Det fanns ingenting sådant i min skrivarvärld.

Ingen skulle någonsin läsa det jag skrev så på ett sätt var det jag skrev under de åren totalt spontant och ocensurerat. Kanske fanns det massor av logiska luckor, alldeles säkert innehöll de en del faktafel för jag fabulerade fritt om saker jag inte hade en aning om men det var det som var det roliga. Allt var möjligt.

Många drar sig lite för att svara på den här frågan. Det kan kännas svårt att säga något annat än att de skriver för sig själva, det kan lätt få en att framstå som alltför kommersiellt inriktad, som om man bara skriver för pengarnas skull, när det kanske egentligen handlar mer om att dela med sig av sina berättelser och nöjet att få höra folks åsikter om dem.

Att vilja tjäna pengar på att skriva kan fortfarande få folk att rynka på näsan i vissa kretsar och orsaka blickar som säger vem tror du egentligen att du är? Andra ser inga som helst problem med att erkänna att de vill underhålla och tjäna pengar på sitt skrivande. Att berätta är en fallenhet som de lyckats göra till ett yrke, precis som någon med sinne för siffror kan arbeta med ekonomi, eller en person med utpräglade ledaregenskaper söker sig till chefspositioner.

De betraktar skrivandet som vilket yrke som helst.

När allt kommer omkring är själva ursprunget till storytelling just det: att dela med sig till andra, att förmedla någonting, ända sedan den tiden då berättelserna bestod av målningar i grottor eller bilder inristade i stenar.

Att vilja berätta något är något människor har gjort sedan urminnes tider. Det faktum att författaren redan på förhand har bestämt sig för att andra ska få ta del av det skrivna gör inte storyn mindre värd eller skrivandet sämre. Läsaren bryr sig nog inte om vilket, när de läser boken. Allt som betyder något för dem är ifall boken fängslar dem eller inte. Ifall den stannat kvar hos dem efteråt. Inte hur författarens skrivprocess såg ut eller vad som driver dem.

Behöver man då ens ta ställning till den här frågan? Oavsett vilket svar vi väljer så kommer vi ju att fortsätta skriva i alla fall. Men om inte annat kan det vara bra att ha klart för sig varför man skriver och vad man vill få ut av det, både på kort och lång sikt. Om inte annat så ger det en lite självkännedom.

Själv skriver jag oftast för mig under själva skrivfasen och försöker stänga ute alla tankar på att någon över huvud taget ska få se det (men det handlar mest om att mina första utkast är så väldigt röriga), för att sedan börja fundera över läsaren i redigeringsfasen.

Det är därför jag sitter och redigerar bort sånt som skaver, förtydligar för att det inte ska uppstå några frågetecken (även om allt är fullkomligt klart för mig), och kollar upp saker för att undvika faktafel som kan störa läsare med kunskap på området.

Kort och gott, för mig handlar redigeringen mycket om att skapa en bra läsupplevelse för en framtida läsare. Inte så att jag ändrar på historien, utan mer att jag vill att den ska visa sig från sin absolut bästa sida.

Hade jag inte tänkt släppa in en levande själ i min berättelsevärld skulle jag förmodligen inte ta mig den tiden som redigeringen tar. Utan nöja mig med att låta berättelsen fortsätta vara precis så vild och fri som den var vid tillkomsten.

Det klokaste är kanske att ha med lite av båda delarna, under processen. Att skriva för sig själv är kul, det är kravlöst, det man skriver blir mer unikt och mer personligt när man uttrycker sig fritt utan att censurera sig själv eller anpassa sitt skrivande efter regler som andra har satt upp.

Men att ha en läsare i bakhuvudet är utvecklande, man inspireras att bli bättre, det är en härlig känsla att dela med sig av sina berättelser och det är kanske ett av de första stegen mot att ge skrivandet en högre prioritering i ens liv.

När i processen man väljer att närma sig de tankarna, är upp till var och en.

Vem skriver ni för? Vem vill ni skriva för? Berätta gärna.

/Katarina