Kategoriarkiv: Bokrecensioner

Recension: Hanoi Graceland

hanoi-graceland

I veckan läste jag ut Hanoi Graceland av Lars Thunell, en bok jag var riktigt nyfiken på av flera anledningar, en var att boken har beskrivits som både spänning och feelgood.

Mathias Hjort är författaren som gjort succé med sin debutroman. Han har nyligen förlorat sin livskamrat Annika och sorgen har bedövat honom och berövat honom lusten att leva. Trots känslan av att livet saknar mening går han  dock med på vännernas förslag att göra ett försök att träffa någon ny som kan lindra sorgen något och vänder sig till en dejtingsajt på nätet.

Kvinnan han får kontakt med visar sig redan från början vara väldigt speciell men när han väl inser vidden av hennes problem är det redan försent och han ser ingen annan lösning än att lämna landet ett tag tills situationen lugnat ner sig.

Resan bort blir startskottet för ett riktigt äventyr och människorna han möter på vägen kommer att påverka hans liv på ett sätt som han inte var beredd på. Till följd av en serie märkliga händelser lämnar han Jersey och åker till Hanoi där äventyret fortsätter och hans liv tar återigen en helt ny vändning. Men kan han verkligen helt skaka av sig det förflutna?

Detta är ett ämne som fascinerar mig: hur går man vidare när man har förlorat allt, inklusive lusten att leva? Jag kan relatera till huvudpersonens tänkande och agerande hela vägen, trots att jag ännu inte drabbats av något liknande. Författaren har lyckats levandegöra huvudpersonen på ett sätt som gör honom både ömklig och beundransvärd men framför allt högst mänsklig.

I början flyter han mest med, som en bisittare till livet, men snart finner han sig indragen i något som tvingar honom att agera. Och då är det som om berättelsen verkligen tar fart och spänningen trappas upp allt mer hela vägen mot det högst oväntade slutet.

Författaren har verkligen lyckats skapa ett persongalleri med väldigt speciella karaktärer som alla känns unika. Jag lägger ifrån mig boken efter sista sidan med en känsla av att om det är något man kan vara säker på i livet så är det att man inte har en aning om vad det har i beredskap åt en.

/Katarina

Tre Veckor

tre-veckor

Förra veckan läste jag Tre Veckor av Birgitta Bergin, det var ett av mina (många) bokfynd när Bok-Skotten i Stockholm hade nedläggningsrea. Jag har tidigare läst en bok av författaren som utkom förra året, Ett oemotståndligt förslag, men den föll mig inte riktigt i smaken. Jag ville trots allt ge denna en chans då den lät intressant. Baksidestexten lyder:

-Hej, det är jag.

-Hej du.

-Har du tid att prata?

-Nej, egentligen inte. Kan vi ta det ikväll? Det är lite körigt just nu.

-Jag vill helst ta det nu.

-Skit, jag är helstressad. Vad är det som är så viktigt?

-Jag vill skiljas.

Ulli och Peter är det lyckligaste och mest sammansvetsade paret i vänkretsen. Hur kunde det bli så här? Vad har hänt? Vad händer?Passionen överrumplar Peter, medan Ulli och tonårspojkarna fylls av alla motstridiga känslor, övergivenhet, saknad, ilska, hat, sorg och vanmakt.Som kulor på ett radband följer under tre omtumlande veckor den ena olyckan tätt på den andra för den krackelerande familjen.Tar det aldrig slut?

Boken är skriven på samma rappa, raka sätt som baksidestexten och i ett slags dagboksform då varje kapitel motsvarar en dag under de tre veckor då den utspelar sig.

Och trots den korthuggna stilen så har jag inga problem att visualisera det som händer i boken, så det funkar absolut. Faktiskt tror jag att jag gillar det. Jag gillar också huvudpersonen, Ulli, trots att hon ibland gör saker som får en att ta sig för huvudet, men hon känns som en vän i all sin imperfektion.

Händelserna avlöser verkligen varandra, skilsmässobeskedet är bara det som sätter igång alltihop, sedan vet eländet ingen ände för den stackars sönderslagna familjen och jag tappar inte intresset en enda stund. Endast vid ett tillfälle känns det som om författaren tassar över gränsen för vad som känns trovärdigt, men det gör faktiskt ingenting. Även om händelsen känns lite långsökt är jag beredd att köpa den för hur som helst passar den in i denna galna bok och när jag lägger den ifrån mig känner jag mig riktigt nöjd med hur den slutade, och att den inte följde den senaste tidens normer för hur böcker om skilsmässor ”ska” sluta. Jag kan varmt rekommendera den för de som gillar chick lit och relationsromaner och som gillar ett högt tempo.

Min syster

min syster

Igår läste jag ut ”Min Syster” av Rosamund Lupton, en bok som jag fick upp ögonen för tack vare att en bloggkollega nämnde den på sin blogg. Och jag som trots allt läser den sortens böcker väldigt sällan fastnade för baksidestexten:

Beatrice sitter och äter lunch i New York när hon får ett oroväckande telefonsamtal. Hennes syster som bor i London är försvunnen. På plats i London blir Beatrice snart varse fler detaljer om systerns försvinnande.

I takt med att obehagliga detaljer framkommer om hennes syster inser Beatrice hur lite hon vet om henne. Finns det ens någon möjlighet att finna henne? Vill hon ens bli hittad? Beatrice bestämmer sig för att göra allt hon kan för att få reda på sanningen om sin syster – oavsett konsekvenserna.

Boken är skriven till stor del i andra person, som ett slags brev till systern Tess där huvudpersonen Beatrice förklarar vad som hände sedan hon fick reda på nyheten om systerns försvinnande. Berättelsen växlar mellan nutid och dåtid i två parallella tidslinjer där den ena hela tiden ligger snäppet före, vilket ger små hintar och ledtrådar som hela tiden väcker frågeställningar och får en att vilja läsa vidare. Just det där med tidslinjerna förvirrade mig lite först och fortsätter att gäcka fullt medvetet genom hela boken tills jag till slut börjar undra om det är jag eller huvudpersonen som är snurrig.

I takt med att Beatrice gör allt vad hon kan för att hitta svaret på vad som hänt Tess får man veta allt mer om systern och deras relation. Det är en spännande väv av hemligheter som rullas upp och lösningen sträcker sig långt bortom vad jag ens hade kunna föreställa mig.

En sak jag reflekterade över var att i likhet med många andra engelskspråkiga romaner får jag via språket och tonen ett intryck av att karaktären är äldre än hon faktiskt är, vilket också kan stämma överens med hennes personlighet när man lär känna henne lite bättre så ibland är det lätt att glömma att huvudpersonen i själva verket bara är 26 år. Men jag tyckte verkligen om den.

En fängslande spänningsroman blandat med familjedrama.

Här kan ni läsa vad Eva-Lisa Dezmin skrivit om boken.