Författararkiv: Katarina

Blandade tankar

Alltså de där små ögonblicken när man kommer på en viktig detalj för hur manuset ska utvecklas! Känslan i aha-upplevelsen! Jag har länge funderat på hur en tråd skulle redas ut, och nyss kom jag på inte bara den utan en närknuten tråd till den med. Bit för bit upptäcker jag storyn, och det är så häftigt. Jag tröttnar nog aldrig på den känslan.

Igår kväll läste jag ett så himla bra blogginlägg av den alltid lika pedagogiska K.M. Weiland om författarens röst, och blev så himla inspirerad. Som hon poängterade är den rösten något man arbetar på hela tiden, medvetet slipar tills den börjar ”låta” som man vill. Här är inlägget för den som är intresserad av att läsa: https://www.helpingwritersbecomeauthors.com/writing-voice/

Och hon sätter fingret på en viktig sak: Författarens Röst är för prosan vad temat är för berättelsen. Det var en bra tanke, för det är ju precis så det är. Skillnaden mellan böcker man upplever bra och mindre bra ligger inte alltid bara i storyn utan i utförandet och just det där svårgreppbara som är författarens röst och som liksom påverkar hela upplevelsen.

Just nu läser jag The Woman in cabin 10, jag köpte den som pocket tillsist, när jag inte hittade något annat läsvärt. Ruth Ware är ruskigt skicklig i att både skapa en fascinerande story och nervkittlande spänning. Det finns en hel del att lära sig där och det var faktiskt medan jag läste som jag fick den där insikten om min egen berättelse.

the-woman-in-cabin-10

Författare på vift

Ibland behöver man komma iväg litegrann och se och göra något annat. Så igår gjorde jag en liten utflykt söderut, för att andas ny luft och samla inspiration.

Och medan jag strosade omkring i denna idylliska sommarstad så funderade jag på hur jag beskriver miljön i mitt eget manus och vilka detaljer som ger en plats karaktär i böckerna. Vilka detaljer i miljöbeskrivningar som får platser att kännas levande. Och så kom jag på att jag såklart skulle ha med en prolog i början, tanken hade inte ens slagit mig förrän då. Men självklart. Jag visste precis hur den skulle vara.

Detta tog hela dagen för jag åkte fram och tillbaks på en dag, så det blev bara några få timmar där på plats men det var så värt det. Och alla de fina vyer jag passerade på vägen dit gjorde även själva resan värt besväret. 🙂

Hur ser ni på miljöskildringarna i era manus? Ju mindre desto bättre eller lägger ni stor vikt vid att även de ska kännas lika levande som ommdet vore ytterligare en karaktär?

Idag ska jag börja träna! Se där, ytterligare en bra sak som den här semestern har fört med sig 🙂 jag har skaffat ett abonnemang som ger mig möjlighet att både simma och träna och det ska bli ROLIGT, faktiskt. Den här hösten och vintern ska jag inte bli lika stillasittande vid datorn.

Skrivglädjen

Just nu vill jag bara skriva mest hela tiden! Det är faktiskt helt sjukt vilken berg- och dalbana det är. Ett tag gick det så segt att jag fick tvinga mig själv att sätta mig vid datorn för att knåpa ihop några ord. Nu när jag har semester flödar inspirationen. Och det passar ju bra för jag hade tänkt bli klar med råmanuset till sista augusti.

Faktiskt har jag nog inte känt den här sortens skrivglädje sedan… ja, det var ett tag sedan kan vi säga. Jag tänkte på det igår, att med tex Nittio var allt ju bara lustfyllt och roligt men kan man egentligen känna samma sak om man skriver om mord, otrevligheter och psykopater? Det blir liksom aldrig samma gemytliga känsla som att skriva tex romance eller feelgood. Men kul är det. Och intressant. Den här uppsättningen karaktärer är nog utan tvekan de intressantaste jag någonsin haft.

Det läskigaste är väl att jag inte har en aning om det (texten, storyn, kvaliteten) håller. Ingen har sett den än. Och jag vet fortfarande inte riktigt hur det ska sluta, men det hoppas jag att jag ska komma på tids nog. Jag vet i stort sett ingenting om hur sista delen ska gå till, hur karaktärerna ska ta sig från w till ö, typ. Och vem som egentligen ska… Ja, ni hör. 😀 Det här kommer bli lika spännande för mig att ta reda på. Just nu sitter jag och gissar, ungefär som jag brukar göra när jag läser spänningsromaner själv.

Apropå läsa så kommer det en hel del lovande böcker i höst, eller vad sägs om dessa?

efter-emmahon-som-vakarhusdjuret

inget-annat-morkerthe-child

Den sistnämnda vet jag fortfarande inte om den kommer på svenska någon gång i år, den finns iaf redan översatt till italienska… (hint, hint, svenska förlag och då i synnerhet Massolit) Den tredje författaren har jag haft ögonen på ett tag, bara på grund av omslagen som jag verkligen gillar och att hon verkar vara sjukt framgångsrik utomlands. Så ser fram emot att läsa dessa böcker, och som sagt, kommer inte The Child på svenska läser jag den nog på engelska. Kanske.

Andra bra böcker jag läst nyligen är ”I en mörk mörk skog” samt ”Annabelle”, som jag verkligen kan rekommendera.

Jag vill också läsa Ruth Wares tidigare bok The woman in cabin 10,

the-woman-in-cabin-10

men den verkar inte heller vara på gång på svenska… Argghh.

Ser ni fram emot några speciella böcker i höst?

Och är det nån mer galning än jag som skriver på semestern? 😉

Hoppas ni har en fin sommar!

/Katarina

Svenskar utomlands

När jag är i Italien kan jag inte låta bli att snegla efter de svenska författarna i bokhandlarna. Det finns en del, mest deckarförfattare såklart och ibland när man ser deras böcker översatta tycker jag man får ett helt annat intryck av dem utifrån omslaget. Här är några exempel på hur våra folkkära författare ser ut på italienska:

2017-07-21 15.24.29

Häxan, redan på rea

2017-07-21 15.49.52

2017-07-21 15.49.36

Älskar det här omslaget

2017-07-21-15-25-29.jpg

Älskaren från huvudkontoret

2017-07-21 15.28.46

unda

2017-07-21-15-26-56.jpg

Och se så annorlunda Ferrantes böcker ser ut i hemlandet

Vad som genast slår en är förkärleken till tecknade omslag och att böckerna ser mer finlitterära ut på italienska. (Tycker jag) personligen tycker jag inte alls de ser speciellt kommersiella ut, och jag lockas inte alls att läsa dem även om de (en del av dem) är fina. En annan sak var att det vanligaste formatet var mjuka pärmar, antingen storpocket, danskt band eller en variant med mjukpärm och skyddsomslag. Bland deckarna verkade inte inbundet så väldigt vanligt. Att notera också den lilla etiketten ”giallosvezia” vilket betyder ungefär sverigedeckare, då giallo (gialli i plural) är ett namn för deckare/polisromaner. Egentligen betyder det gul, och gult är en färg som ofta förekommer på italienska deckarhyllor:

2017-07-21 15.33.47

Detta är en helt fantastisk butik av en typ som jag önskade det fanns fler av i Sverige. Det fanns en hylla för romance, en för deckare, (flera egentligen) det fanns hylletiketter för en stor variation av kategorier, allt från historia, till psykologi till barnböcker, till fantasy, till sci-fi till religion, till… listan bara fortsätter. Dessutom fanns det generöst med fåtöljer där folk satt och läste eller, som jag, skrev på mitt manus.  Det var dessutom en del folk där och det kändes liksom som om de förstått något som vi här hemma inte har förstått. De ligger helt klart ett eller två steg före oss. Det var som en blandning av ett bibliotek och en bokhandel, en hade lite soft loungemusik i högtalarna på lagom volym. Stämningen var väldigt avkopplande. Och det var helt underbart. Det lär bli fler manusskrivarbesök dit. 🙂

Det var lite observationer från mig. 🙂

Vad tycker ni om dessa italienska omslag? Hot or not?

Den där känslan

Jag är den första att förespråka läsande av andras böcker medan man själv skriver. Det fungerar som en skola, inspiration, ger infallsvinklar som man inte skulle ha tänkt på och när ens språkbruk börjar gå på tomgång är en bra bok rena vitamininjektionen för ens vokabulär.

Men sedan har vi nackdelen, kanske den enda. När man kommer över en riktigt bra bok som gör en medveten om vad ens eget manus saknar, eller bara vad man skulle önska att det hade, och man vet vad som behövs men inte hur.

Jag tycks alltid drabbas av en släng av tvivel någonstans mitt i, när det börjar kännas lite segt och den första ”det här blir så himla bra-känslan” har släppt. Då är man extra utsatt om man dessutom råkar läsa en kanondebut. Och nu vet jag precis vad mitt manus behöver för att få samma känsla, det där wow:iga där man glömmer bort att det är en fiktiv story man läser. Frågan är hur jag ska få till det.

Men jag ska försöka att inte grotta ner mig för mycket i de funderingarna nu, utan bara fortsätta. Svårt, men det är nog det enda. Jag tycks inte kunna producera ett första utkast som inte kräver en omfattande omskrivning/redigering, men det kanske inte är så konstigt, speciellt när jag inte ens har en plan.

Så det är bara att fortsätta framåtrörelsen och förpassa de tankarna till redigeringen.

Brukar ni drabbas av tvivel under skrivprocessen? Hur hanterar ni isf den?

2017-07-12 13.17.03-1

Vem vill vara feminist?

Ja, du läste rätt. Feminism har gått från att vara något bra och konstruktivt, något alla vill kalla sig i rättvisans namn, till att bli förknippat med mer negativa epitet än positiva.

Eller som författaren till den här artikeln uttrycker det:

Att vara feminist i dag handlar inte om rättvisa utan om att förtrycka män för att själv få mer fördelar.

En uppfattning jag helt delar med honom. Man vill ha alla fördelarna men är inte beredd att ta nackdelarna på köpet. Han skriver också:

Vi måste även vara så insikts­fulla att vi vågar ­erkänna att vi är skapta ­olika. Vi är bra på olika ­saker och vi kan inte vara hundra procent lika. De flesta män tvättar bilen, skottar snö, klipper gräset och gör mer av de ”fysiska” arbetsuppgifterna hemma. Jag har inte hört många ­tjejer säga ”I dag slår jag ett slag för jämställdheten” och tar tag i gräsklippningen eller vedhuggningen.”

(Kanske speciellt inte på regelbunden basis, skulle jag vilja tillägga. Gör de det är det oftast en engångsföreteelse för att framstå som just jämställda. Men jämställd är ingenting man är då och då, när det passar en själv. Inget man planerar in i sin agenda.)

För hur många kvinnor söker sig till exempel till vissa totalt mansdominerade yrken som sophämtning? (För att ta ett aktuellt exempel nu när vi står utan sophämtning i stockholm) Hur många kvinnor kräver att bli inkvoterade i den branschen? Fast det är förstås inget attraktivt yrke (även om de verkar ha bättre lön än både poliser, lärare och brandmän) så då spelar det ingen roll att det helt domineras av män. Ojämställdhet är ganska bra när det passar en och männen kan gärna få göra skitgörat så andra slipper. För det finns väl ingen som tror att de gör det av passion för renhållning? 😉

Dessutom undrar jag lite, om vi ska prata omvända roller, hur många kvinnor som helt och hållet hade velat överlåta hela föräldraledigheten på barnets pappa medan de själva jobbar minst heltid och aldrig träffar barnet medan det är vaket? Medan det motsatta funkar alldeles utmärkt för många av dem. (Nu bortser jag medvetet från det faktum att barnet rent fysiologiskt behöver mamman under den allra första tiden. Det finns länder, USA, tex, där den lagstadgade mammaledigheten uppgår Till tre månader, obetalt. Jag hade en amerikansk vän som sa att hon inte kunde tillåta sig att vara hemma mer än en månad efter att ha fött barn)

Dessutom, som en artikelförfattare skriver i Katerina magasin, det finns saker som feminismen inte har ensamrätt på: ”kärlek, omtanke, medmänsklighet, mänskliga rättigheter, respekt och jämställdhet.” Och man behöver inte kalla sig feminist för att vara för dessa begrepp.

Många av dem har dessutom en tendens att fokusera sitt engagemang på petitesser och millimeterrättvisa (som könsneutrala vägskyltar, ur vilken vinkel kvinnor fotograferas mm) medan de samtidigt ignorerar de verkliga, stora problemen i samhället. Kanske beror det på att Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen, det finns i sanningens namn inte mycket mer att ta tag i här, utom på de områden de vägrar befatta sig med. Så det står ganska klart att feminism bara är intressant för dem så länge de får fördelar.

Just feminismen och vad det har kommit att innebära är ett ämne som förekommer i Nästan som du. Och detta är något som både förbryllar och fascinerar mig.

Hoppas ni har en finfin sommar 🙂

Tid för tankar

Det går faktiskt finfint att skriva det här manuset utan en outline så här långt. Men jag har upptäckt en sak. Att jag behöver mer idle time då jag inte gör något eller som mest funderar över vad som kommer hända härnäst än annars. I vanliga fall har jag en plan att luta mig mot och behöver bara titta på den för att veta vad jag ska skriva om härnäst, sätta mig ner och veta vad scenen ska handla om. Det är nog därför det funkar bättre att skriva när jag är ledig, och har tid att göra ingenting för det är i de där ouppbokade tomrummen som idéerna föds och kreativiteten vaknar.

Jag tänkte jag skulle posta lite bilder på de senaste dagarnas skrivplatser, bara för kontrasternas skull.

2017-07-04 17.39.41

Här sitter jag hemma i en fåtölj som jag fick av snälla Ebba, i, om inte pyjamas så inte långt ifrån. Jag skriver på paddan, har skrivit hela manuset på den hittills, vilket har funkat hur bra som helst.

2017-07-05 15.01.32

Här försökte jag skriva i cafemiljö, men det funkade inte alls. Det var alldeles för sorligt och barn som väsnades och det var bara att inse att det inte skulle bli några ord skrivna där. Men frappuccinon var helt ok. 🙂

(dock ingenting mot en grej jag brukar dricka i Milano som ser ut såhär:)

2016-07-10 15.08.14

Crema fredda al caffe. Bland det godaste jag druckit i kaffeväg.

Men åter till saken. Det var lika bra att gå igen för i fel miljöer kan jag bara inte producera något. Däremot skrev jag utan problem över 2000 ord hemma i min fåtölj igår. Nu ska jag jobba två dagar igen men jag kom just på vad som ska hända i nästa scen medan jag tog en nap, så det är bara att sätta sig och skriva ner det. Sova får jag göra en annan gång.

Var skriver ni som allra bäst?

 

Saker jag gör när jag inte skriver

Idag var jag på ett informationsmöte (som det hette) på Skatteverket för nya företagare inom kultursektorn. Jag kan verkligen rekommendera dessa möten för den som precis startat eget i någon form, (de har möten för enskild firma, för aktiebolag mm) jag hade inte ens vetat om dem om jag inte fått en slags kallelse till ett möte av en annan sort, och genom det hittade jag detta med. Det var verkligen nyttigt, och jag fick svar på frågor jag inte ens visste att jag hade. Samt förstod att jag måste ta reda på en del saker jag inte hade tänkt på. Så det är en helt suverän tjänst tycker jag.

Vi har också avslutat en tävling på förlaget där vi lottat ut ett bokpaket och meddelat den lyckliga vinnaren. 🙂 Vidare har jag bollat ett omslagsförslag med min eminenta förlagskollega. Jag vet, det är väl tidigt men jag tycker det är spännande att kunna bolla olika idéer och uppslag. 🙂 Och denna gång kanske jag kan ha det klart i god tid innan och slipper stressa med allt i sista minuten. Man lär sig av sina tidigare erfarenheter.

Det blev tyvärr inget skrivet idag och nu väntar fem dagars jobb på raken innan jag får vara ledig igen. Men det ska väl gå det med, jag får tänka på den hägrande semestern när det blir drygt!

Ett litet citat som jag tycker passar i dessa tider:

Insanity is doing the same thing over and over again and expecting different results.Read more at_ https___www.brainyquote.com_quotes_quotes_a_alberteins133991.html

 

Bilden av författaren

writer-1421099_1920Det slog mig när jag scrollade igenom mitt instagramflöde, hur olika vi som skriver porträtterar vårt författande. För att ta ett exempel ur mitt flöde: romanceförfattare postar ofta bilder av hur de sitter och skriver i tjusiga miljöer, eller omgivna av blommor och tårtfika, dvs den romantiserade bilden av skrivandet. Medan andra, ofta etablerade, deckarförfattare postar bilder av de praktiska sidorna av arbetet utanför skrivandet, som researchresor, möte med utländska förlag och läsare, filmandet av bokvideos eller annat material inför boksläpp osv, och ytterligare andra postar över huvudtaget inte några bilder av själva skrivprocessen utan på helt andra saker, men skriver gör de ju såklart iaf. Bilderna rör snarare deras vardag utanför skrivandet och man får känslan att de varken ser skrivprocessen som glamourös eller speciellt intressant i andras ögon, och kanske att de genom att distrahera läsaren med helt andra saker kan undanhålla dem hur de sliter med tvivel och deadlines.

Och egentligen, hur många andra yrkesutövare postar lika mycket bilder på sina arbetsdagar och arbetsprocess som just författare? Det skulle väl vara folk i mode- och inredningsbranschen då, samt livsstilsbloggare. Jag tror det till stora delar beror på att många som INTE skriver har en starkt romantiserad bild av författaryrket, antingen som något glassigt glamouröst som att skriva med utsikt över ett klarblått medelhav och en paraplydrink bredvid sig eller kanske en lyxig hotellobby klädd i business suit, alternativt som det ensamma geniet som sitter och knattrar frenetiskt på tangentbordet (förr skulle det ha varit en skrivmaskin) medan högen cigarettfimpar och mängden hopknycklade pappersark växer runt omkring dem. Och en del av oss vill helt enkelt ge den sortens följare vad de efterfrågar. En inblick i författarens vardag. Även om den är ordentligt arrangerad och bara skildrar de roliga bitarna av verkligheten.

Så jag funderade över det med hur vi vill att vårt skrivande ska porträtteras. Visst hade det varit kul att kunna lägga upp bilder på ändlösa signeringsköer eller bilder från filminspelningen av ens bok (hehe), men i verkligheten är det mest jag som skriver på min ipad, hemma och iklädd pyjamas och med håret i en rufsig svans. Och det tror jag ingen vill se bilder på.

Mitt instagramkonto är heller inte kopplat till mitt författarskap utan det är helt utav fotointresse. Där följer jag inte huvudsakligen författare utan snarare de som postar fina bilder, på saker som känns intressanta. Det är mycket resebilder, motiv från intressanta platser och fotografer och liknande. Men visst, en och annan författare slinker det med, samt några förlag, kanske framför allt utländska.

Jag har sedan några veckor även avvecklat min författarsida på Facebook. Det kändes bara löjligt att hålla den vid liv. Jag tror liksom inte att någon är intresserad av inlägg om min vardag eller nyheter kring mina manus och böcker i sitt flöde, vilket också visade sig i interaktionerna. Det är skillnad om man är känd, då får dessa saker ett större intressevärde. Vad tror ni? Är någon intresserad av en helt okänd författares liv och leverne, ur yrkessynpunkt? Vilka författare följer ni i sociala medier och varför? Vad tycker ni är intressant att läsa om/se bilder från? Har hela den här Författaren Som Kändis gått till överdrift, eller är konton i alla sociala medier ett absolut måste idag, om man ska ha en chans att nå ut?

 

Det där med trovärdighet

En sak jag ofta missar när jag får en romanide är det där med trovärdigheten. Jag blir så drabbad av själva idén att jag ibland inte ser att scenariot har vissa brister på den punkten. Och när jag inser det brukar jag antingen ge upp om hela manuset eller tvingas skriva om hela sk*ten. Det kan låta konstigt kanske, att missa något så fundamentalt, men jag antar att jag sveps med så av tanken på den övergripande storyn. Vid den punkten är berättelsen fortfarande bara en stark känsla, inte logiskt tänkande. Det brukar komma senare, när jag skrivit ett slag och den första berusningen klingat av.

Idag satte jag mig ner och funderade över trovärdigheten i mitt pågående manus och ja, jag tycker faktiskt fortfarande att det håller. Dessutom säger det något väldigt intressant om en av karaktärerna som jag kan ta fasta på genom hela berättelsen. Sedan brukar mina testläsare ändå alltid ha synpunkter på saker, små saker i upplägget som inte funkar rent praktiskt eller som känns mindre sannolika, och det är ju det som är så himla bra med testläsare.

Just nu skulle jag verkligen behöva någon som läser det jag skrivit hittills och kommer med uppmuntrande tillrop i stil med Det här är skitbra och Fortsätt såhär, det blir kanon, men som egenutgivare har man ingen förläggare som säger sådant och det är kanske både en nackdel och en fördel. Jag behöver inte lämna över något för bedömning innan jag känner mig redo, men samtidigt får man ju inte heller den bekräftelsen.

Kanske är det även lika bra för skulle någon säga att hela grejen inte funkar när jag kommit en bra bit på vägen så vete sjutton om jag skulle orka vidare med vetskapen att jag måste skriva om stora delar sedan. Eller orka börja om. Det är lättare att bedöma ett helt manus än bara några kapitel. Men ibland skulle man verkligen behöva lite bekräftelse utifrån för att tuffa vidare. Jag antar att vad jag egentligen menar med detta är att jag skulle vilja att någon sa hur bra det är. OM DET ÄR DET! Annars vill jag hellre hinna skriva klart iaf innan någon påpekar det. Då kan jag åtminstone njuta av vetskapen att jag färdigställde manuset.

Istället får jag försöka peppa mig själv och lita på min egna magkänsla som säger mig att det nog blir ganska bra iaf. 🙂 Och de fina reaktionerna jag fått på Nästan som du de senaste dagarna funkar fint som pepp även det. I helgen besökte jag blomsterbutiken som till stor del inspirerat mig i boken (den ligger granne med min gamla arbetsplats) och en av de anställda hade läst den och öste beröm över den, vilket var extra roligt.

Det är en annan sak jag tänkt på, att Nästan som du i likhet med tex Sofie Sarenbrants senaste bok ( om frisörer ) är en slags arbetsplatskrimi, det kanske blir The Next Big Thing 😉

Min nästa utspelar sig dock inte på någon arbetsplats utan på en liten turistort, en typisk sommarstad.

Under sommaren kanske det blir något färre inlägg här och det kanske inte kommer att handla enbart om skrivandet, det kan hända att det dyker upp lite semesterbilder med och tankar från solstolen, men jag ska försöka uppdatera någorlunda regelbundet så jag hoppas ni vill följa med ändå. 🙂

Glad midsommar!!! 🌸

IMG_0719

Bad writer

I’ve been a bad writer. As in jag har inte skrivit någonting alls på säkert en vecka, annat än petat i meningar och annat krafs. Jag har helt enkelt varit för trött för att vara kreativ, jag vet inte riktigt varför denna konstanta trötthet.

Och så lät jag en person läsa ett kapitel mitt i någonstans, och fick en reaktion jag inte hade hoppats på. Okej, det var helt taget ur sitt sammanhang så det kan ju vara lätt att missförstå vad för slags berättelse det är utifrån ett kapitel. Men iaf. Personen fick intryck av en helt annan slags berättelse. Och det var inte alls det intrycket jag hade hoppats ge. Så även det lade sordi på skrivlusten (nåja) lite. Jag kom av mig i mina goda intentioner. Nu är det sjukt svårt att komma igång igen. Så jag får försöka peppa mig lite med detta citat så kanske det kommer tillbaks. 🙂

Hoppas ni får en trevlig helg!

Design

Att trotsa rekommendationerna

Mitt arbetssätt just nu trotsar nog det mesta man hör som författare, när det gäller hur man skriver ett manus.

-Jag har ingen plan, annat än en massa ganska abstrakta tankar kring storyn i stort.

-Jag skriver inte varje dag – långt ifrån faktiskt. Just nu ligger det på en eller två hyfsat normala skrivpass i veckan. Plus en massa småduttande.

-Skriv klart det första utkastet innan du börjar redigera, lyder ett annat populärt råd, men även det har jag kastat överbord. Mellan mina få skrivpass klurar jag lite på det senaste kapitlet, och går in och ändrar och skriver om här och där, kortar ner en del, utvecklar annat. Det blir som ett andra utkast på en gång. Och här börjar varningsklockorna ljuda direkt! Risken är att man fastnar och inte blir färdig. Jag VET ju det. Men utan plan är det som att jag måste styra in storyn rätt innan jag kan gå vidare till nästa kapitel. Annars finns väl risken att det hela spårar ur totalt, att ett litet snedsprång bara blir mer och mer fel för varje kapitel, tills det muterat långt ifrån det jag först tänkte. Så känns det iaf. Som Eva-Lisa så klokt sa för en tid sedan, så försöker jag denna gång landa storyn så rätt som möjligt på en gång.

Jag har räknat ut att jag behöver totalt cirka 30 kapitel om det ska bli romanlängd. Detta kommer inte bli en jättelång roman. Just nu är jag på kap 9. Så det går iaf framåt. Jag har ändå bara skrivit i cirka 5 veckor på detta. Det finns hop om att bli klar innan sommaren är slut. Jag siktar på det. Det kommer fortfarande vara ett Råmanus, men kanske tillräckligt färdigt för att jag ska kunna skicka det till min eminenta förläggare/testläsare/redaktör. Vem vet, jag kanske blir refuserad! 😂 Så då får jag börja skriva på något annat. Men jag har iaf satt en deadline till sista augusti.

Händer det att ni också trotsar alla råd och regler för hur man ska göra?

IMG_0671.JPG

Mellan skrivpassen leker jag med lite bildredigering. Hittade en så fiffig app där jag gjorde den här bilden.

Bästa investeringen?

Inspirerad av en frågeställning på The Kill Zone tänkte jag ta upp den här på bloggen med. Det kanske låter krasst men jag tycker det är en intressant fråga. Nämligen ”Vilka är de bästa pengar du spenderat som författare?” (och nu menar jag såklart inte bara de som gett ut något utan rent allmänt för alla med författarplaner och drömmar)

Det kan vara en skrivkurs, en ny dator, skrivprogram, en egen skrivarhörna…

För mig tror jag det var de jag spenderade (min del) för att starta förlaget. Det gjorde något med mitt förhållande till skrivandet som gjorde hela skillnaden. Skrivandet blev roligt igen. Gav nytt hopp. Gjorde mig både mer seriös och mer trygg. Förutom att det har lärt mig massor. Visst skulle jag kunna säga datorn, för utan den kan jag ju inte skriva, men det är ändå bara ett redskap. För någon annan kanske det utgör hela skillnaden. Någon skrivkurs har jag aldrig gått så dem kan jag tyvärr inte ge någon cred. Jag har fler saker på listan men detta är nummer Ett.

Vilken är eran bästa investering i författarskapet?

coins-948603_1920

 

Uppföljarfenomenet

Ni vet när en författare får en brottarhit med en bok? En sådan där som översätts till vartenda språk i hela världen, hyllas överallt i flera vändor, som alla pratar om och säljer slut gång på gång i bokhandlarna. Som över en natt (ok inte riktigt men nästan) förvandlar författaren till en megakändis.

Men sedan händer ibland något märkligt, när nästa bok ska skrivas. Kanske är det författaren som får storhetsvansinne? Säger till förlaget ”jag tycker den är bra såhär, jag tänker inte ändra på x, y eller z.”? Eller är det förlaget som får för sig att Författaren är större än förlaget, att den sitter på någon magisk formel som gör att även nästa bok kommer bli en lika stor hit och alltså kan de INTE. ÄNDRA. PÅ. NÅGONTING. För ibland, jag ska inte säga alltid, för så många är det ändå inte som fått den sortens succéer, men ibland sitter läsaren där med den efterkommande boken och tänker ”vad hände?” För den har ingenting av det som gjorde den förra framgångsrik. Snarare har man känslan av ”varför gick inte en kunnig redaktör in och sa sanningen?”

Det upplever iaf jag just nu med en bok jag sett fram emot i flera månader. Men jag läste just en recension av en som tagit sig igenom hela uppföljaren och som hävdade att den tar sig efter mitten. Så jag tragglar väl vidare. Och litar på att författaren vet vad den gör. Den här gången, förra gången gjorde jag inte det utan gav upp istället. Och faktum är att i DET fallet blev uppföljaren faktiskt ingen direkt framgång. Visst förstår jag att det ligger en hel del press på både förlag och författare efter en hit av den kalibern. Men just därför borde man väl förvalta det enorma förtroende som ligger på dem från läsarna lite bättre?