Månadsarkiv: juni 2017

Bilden av författaren

writer-1421099_1920Det slog mig när jag scrollade igenom mitt instagramflöde, hur olika vi som skriver porträtterar vårt författande. För att ta ett exempel ur mitt flöde: romanceförfattare postar ofta bilder av hur de sitter och skriver i tjusiga miljöer, eller omgivna av blommor och tårtfika, dvs den romantiserade bilden av skrivandet. Medan andra, ofta etablerade, deckarförfattare postar bilder av de praktiska sidorna av arbetet utanför skrivandet, som researchresor, möte med utländska förlag och läsare, filmandet av bokvideos eller annat material inför boksläpp osv, och ytterligare andra postar över huvudtaget inte några bilder av själva skrivprocessen utan på helt andra saker, men skriver gör de ju såklart iaf. Bilderna rör snarare deras vardag utanför skrivandet och man får känslan att de varken ser skrivprocessen som glamourös eller speciellt intressant i andras ögon, och kanske att de genom att distrahera läsaren med helt andra saker kan undanhålla dem hur de sliter med tvivel och deadlines.

Och egentligen, hur många andra yrkesutövare postar lika mycket bilder på sina arbetsdagar och arbetsprocess som just författare? Det skulle väl vara folk i mode- och inredningsbranschen då, samt livsstilsbloggare. Jag tror det till stora delar beror på att många som INTE skriver har en starkt romantiserad bild av författaryrket, antingen som något glassigt glamouröst som att skriva med utsikt över ett klarblått medelhav och en paraplydrink bredvid sig eller kanske en lyxig hotellobby klädd i business suit, alternativt som det ensamma geniet som sitter och knattrar frenetiskt på tangentbordet (förr skulle det ha varit en skrivmaskin) medan högen cigarettfimpar och mängden hopknycklade pappersark växer runt omkring dem. Och en del av oss vill helt enkelt ge den sortens följare vad de efterfrågar. En inblick i författarens vardag. Även om den är ordentligt arrangerad och bara skildrar de roliga bitarna av verkligheten.

Så jag funderade över det med hur vi vill att vårt skrivande ska porträtteras. Visst hade det varit kul att kunna lägga upp bilder på ändlösa signeringsköer eller bilder från filminspelningen av ens bok (hehe), men i verkligheten är det mest jag som skriver på min ipad, hemma och iklädd pyjamas och med håret i en rufsig svans. Och det tror jag ingen vill se bilder på.

Mitt instagramkonto är heller inte kopplat till mitt författarskap utan det är helt utav fotointresse. Där följer jag inte huvudsakligen författare utan snarare de som postar fina bilder, på saker som känns intressanta. Det är mycket resebilder, motiv från intressanta platser och fotografer och liknande. Men visst, en och annan författare slinker det med, samt några förlag, kanske framför allt utländska.

Jag har sedan några veckor även avvecklat min författarsida på Facebook. Det kändes bara löjligt att hålla den vid liv. Jag tror liksom inte att någon är intresserad av inlägg om min vardag eller nyheter kring mina manus och böcker i sitt flöde, vilket också visade sig i interaktionerna. Det är skillnad om man är känd, då får dessa saker ett större intressevärde. Vad tror ni? Är någon intresserad av en helt okänd författares liv och leverne, ur yrkessynpunkt? Vilka författare följer ni i sociala medier och varför? Vad tycker ni är intressant att läsa om/se bilder från? Har hela den här Författaren Som Kändis gått till överdrift, eller är konton i alla sociala medier ett absolut måste idag, om man ska ha en chans att nå ut?

 

Det där med trovärdighet

En sak jag ofta missar när jag får en romanide är det där med trovärdigheten. Jag blir så drabbad av själva idén att jag ibland inte ser att scenariot har vissa brister på den punkten. Och när jag inser det brukar jag antingen ge upp om hela manuset eller tvingas skriva om hela sk*ten. Det kan låta konstigt kanske, att missa något så fundamentalt, men jag antar att jag sveps med så av tanken på den övergripande storyn. Vid den punkten är berättelsen fortfarande bara en stark känsla, inte logiskt tänkande. Det brukar komma senare, när jag skrivit ett slag och den första berusningen klingat av.

Idag satte jag mig ner och funderade över trovärdigheten i mitt pågående manus och ja, jag tycker faktiskt fortfarande att det håller. Dessutom säger det något väldigt intressant om en av karaktärerna som jag kan ta fasta på genom hela berättelsen. Sedan brukar mina testläsare ändå alltid ha synpunkter på saker, små saker i upplägget som inte funkar rent praktiskt eller som känns mindre sannolika, och det är ju det som är så himla bra med testläsare.

Just nu skulle jag verkligen behöva någon som läser det jag skrivit hittills och kommer med uppmuntrande tillrop i stil med Det här är skitbra och Fortsätt såhär, det blir kanon, men som egenutgivare har man ingen förläggare som säger sådant och det är kanske både en nackdel och en fördel. Jag behöver inte lämna över något för bedömning innan jag känner mig redo, men samtidigt får man ju inte heller den bekräftelsen.

Kanske är det även lika bra för skulle någon säga att hela grejen inte funkar när jag kommit en bra bit på vägen så vete sjutton om jag skulle orka vidare med vetskapen att jag måste skriva om stora delar sedan. Eller orka börja om. Det är lättare att bedöma ett helt manus än bara några kapitel. Men ibland skulle man verkligen behöva lite bekräftelse utifrån för att tuffa vidare. Jag antar att vad jag egentligen menar med detta är att jag skulle vilja att någon sa hur bra det är. OM DET ÄR DET! Annars vill jag hellre hinna skriva klart iaf innan någon påpekar det. Då kan jag åtminstone njuta av vetskapen att jag färdigställde manuset.

Istället får jag försöka peppa mig själv och lita på min egna magkänsla som säger mig att det nog blir ganska bra iaf. 🙂 Och de fina reaktionerna jag fått på Nästan som du de senaste dagarna funkar fint som pepp även det. I helgen besökte jag blomsterbutiken som till stor del inspirerat mig i boken (den ligger granne med min gamla arbetsplats) och en av de anställda hade läst den och öste beröm över den, vilket var extra roligt.

Det är en annan sak jag tänkt på, att Nästan som du i likhet med tex Sofie Sarenbrants senaste bok ( om frisörer ) är en slags arbetsplatskrimi, det kanske blir The Next Big Thing 😉

Min nästa utspelar sig dock inte på någon arbetsplats utan på en liten turistort, en typisk sommarstad.

Under sommaren kanske det blir något färre inlägg här och det kanske inte kommer att handla enbart om skrivandet, det kan hända att det dyker upp lite semesterbilder med och tankar från solstolen, men jag ska försöka uppdatera någorlunda regelbundet så jag hoppas ni vill följa med ändå. 🙂

Glad midsommar!!! 🌸

IMG_0719

Bad writer

I’ve been a bad writer. As in jag har inte skrivit någonting alls på säkert en vecka, annat än petat i meningar och annat krafs. Jag har helt enkelt varit för trött för att vara kreativ, jag vet inte riktigt varför denna konstanta trötthet.

Och så lät jag en person läsa ett kapitel mitt i någonstans, och fick en reaktion jag inte hade hoppats på. Okej, det var helt taget ur sitt sammanhang så det kan ju vara lätt att missförstå vad för slags berättelse det är utifrån ett kapitel. Men iaf. Personen fick intryck av en helt annan slags berättelse. Och det var inte alls det intrycket jag hade hoppats ge. Så även det lade sordi på skrivlusten (nåja) lite. Jag kom av mig i mina goda intentioner. Nu är det sjukt svårt att komma igång igen. Så jag får försöka peppa mig lite med detta citat så kanske det kommer tillbaks. 🙂

Hoppas ni får en trevlig helg!

Design

Att trotsa rekommendationerna

Mitt arbetssätt just nu trotsar nog det mesta man hör som författare, när det gäller hur man skriver ett manus.

-Jag har ingen plan, annat än en massa ganska abstrakta tankar kring storyn i stort.

-Jag skriver inte varje dag – långt ifrån faktiskt. Just nu ligger det på en eller två hyfsat normala skrivpass i veckan. Plus en massa småduttande.

-Skriv klart det första utkastet innan du börjar redigera, lyder ett annat populärt råd, men även det har jag kastat överbord. Mellan mina få skrivpass klurar jag lite på det senaste kapitlet, och går in och ändrar och skriver om här och där, kortar ner en del, utvecklar annat. Det blir som ett andra utkast på en gång. Och här börjar varningsklockorna ljuda direkt! Risken är att man fastnar och inte blir färdig. Jag VET ju det. Men utan plan är det som att jag måste styra in storyn rätt innan jag kan gå vidare till nästa kapitel. Annars finns väl risken att det hela spårar ur totalt, att ett litet snedsprång bara blir mer och mer fel för varje kapitel, tills det muterat långt ifrån det jag först tänkte. Så känns det iaf. Som Eva-Lisa så klokt sa för en tid sedan, så försöker jag denna gång landa storyn så rätt som möjligt på en gång.

Jag har räknat ut att jag behöver totalt cirka 30 kapitel om det ska bli romanlängd. Detta kommer inte bli en jättelång roman. Just nu är jag på kap 9. Så det går iaf framåt. Jag har ändå bara skrivit i cirka 5 veckor på detta. Det finns hop om att bli klar innan sommaren är slut. Jag siktar på det. Det kommer fortfarande vara ett Råmanus, men kanske tillräckligt färdigt för att jag ska kunna skicka det till min eminenta förläggare/testläsare/redaktör. Vem vet, jag kanske blir refuserad! 😂 Så då får jag börja skriva på något annat. Men jag har iaf satt en deadline till sista augusti.

Händer det att ni också trotsar alla råd och regler för hur man ska göra?

IMG_0671.JPG

Mellan skrivpassen leker jag med lite bildredigering. Hittade en så fiffig app där jag gjorde den här bilden.

Bästa investeringen?

Inspirerad av en frågeställning på The Kill Zone tänkte jag ta upp den här på bloggen med. Det kanske låter krasst men jag tycker det är en intressant fråga. Nämligen ”Vilka är de bästa pengar du spenderat som författare?” (och nu menar jag såklart inte bara de som gett ut något utan rent allmänt för alla med författarplaner och drömmar)

Det kan vara en skrivkurs, en ny dator, skrivprogram, en egen skrivarhörna…

För mig tror jag det var de jag spenderade (min del) för att starta förlaget. Det gjorde något med mitt förhållande till skrivandet som gjorde hela skillnaden. Skrivandet blev roligt igen. Gav nytt hopp. Gjorde mig både mer seriös och mer trygg. Förutom att det har lärt mig massor. Visst skulle jag kunna säga datorn, för utan den kan jag ju inte skriva, men det är ändå bara ett redskap. För någon annan kanske det utgör hela skillnaden. Någon skrivkurs har jag aldrig gått så dem kan jag tyvärr inte ge någon cred. Jag har fler saker på listan men detta är nummer Ett.

Vilken är eran bästa investering i författarskapet?

coins-948603_1920