Jag duger?

Det är nog ingen hemlighet att engelskspråkiga författare dominerar över världens mest säljande författare. På en lista över de 10 författarna i världen som tjänar mest är 6 stycken amerikaner. Några är engelsmän. De sista två är från Japan respektive Brasilien (gissa vilka!). Och det är knappast en slump.

Men en sak som slog mig häromdagen när jag satt på tunnelbanan (japp, av alla ställen) är att frånvaron av svenska namn på den där listan kanske inte bara beror på att vi är ett litet språk eller på någon sorts diskriminering (även om en del säkert vill få det till det). Det finns ju ändå ganska många författare här i landet som översatts till engelska, tex. Men ändå är det försvinnande få som nått en framgång av internationell kaliber. Och när jag funderade över de svenska författarnas plats i litteraturvärlden slogs jag av tanken att en av anledningarna kan vara den svenska Jag-Duger-mentaliteten.

En författare som skriver på engelska konkurrerar automatiskt med författare över hela världen, inte bara sina egna landsmän. De skriver automatiskt för en internationell publik, medan den svenska skriver först och främst för den svenska, tills denne eventuellt blir översatt, om de har den turen. Men siktet är för det mesta nationellt. Men detta gör, tillsammans med det faktum att det engelsk-amerikanska nålsögat för utgivning inte bara är litet, det är snudd på osynligt, att en författare som skriver på engelska och ens vill bli utgiven inte bara måste vara good enough, de måste sikta på att vara bäst! För hur ska de annars kunna konkurrera med hundratusentals (uppskattningsvis) andra med samma aspirationer som de? Det räcker inte att duga för att sticka ut huvudet ur massan.

Okej, det gör det inte i Sverige heller, men det verkar vara en ganska utbredd uppfattning att det gör det. Vi har på något vis fått för oss att prestationen väger minst lika tungt som resultatet och därför anstränger vi oss kanske inte till samma grad som många andra för att verkligen stå ut i mängden. Istället när vi en slags Alla kan-mentalitet. Bara man vill något så måste man få vara med. Man har till och med RÄTT att få vara med. Måste få synas och bli bekräftad för det man gjort. ATT ha skrivit är lika imponerande som VAD man skrivit, och HUR, och nåde den som för ens ett ögonblick vågar påstå att en person är bättre än någon annan.

Vi gör oss gärna lite lustiga över speciellt amerikanarnas Jag-vill-bli-bäst-attityd, men jag är säker på att den ligger bakom väldigt många framgångssagor. För den som inte nöjer sig med mindre har större chans att nå dit den vill.

Vad tror ni?

round-2086759_1920

Annonser

19 thoughts on “Jag duger?

  1. Eva-Lisa

    Håller helt med dig och jag har också tänkt på det där med de som blir översatta (kanske därför jag aldrig engagerat mig i den här agenthistorien) hehe. Alltså, de allra flesta som kommer ut med en bok utomlands, försvinner fort i mängden i det landet. Undantaget Lapidus, Backman, Guillou, GW, Ajvide, Marklund, Läckberg, etc, förblir svenska författare väldigt osynliga utomlands, även om de får sina verk översatta. Det beror såklart på något och jag tror att det är oförmågan att sticka ut ordentligt.
    Sedan får man ha i åtanke att i t ex USA är det ju ännu svårare, för där har ju typ allt blivit gjort redan 🙂
    Jag tror absolut att den där Jag-vill-bli-bäst attityden är det som krävs då. Alltså inte bara att man anser att man duger 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja, det är faktiskt intressant, för det finns ju som sagt många svenska författare som getts ut både i USA och andra länder, men väldigt få har blivit en internationell succé av samma slag som tex Stieg Larsson. De säljer ok, men inte några imponerande mängder med amerikanska mått.
      Ja, jag vet ju hur du känner, hehe 🙂
      Och som du säger är det få som sticker ut ur mängden. Som skriver något som verkligen känns nytt och fräscht. På det området är nog amerikanarna oslagbara iaf. Ok att det finns få – om några – saker som inte gjorts redan men är det några som hittar nya infallsvinklar på beprövade ämnen och koncept så är det väl de. 🙂
      Men precis, det krävs en vilja att sticka ut, att utmärka sig. Skäms man för att vilja bli bäst så kommer man nog aldrig bli det heller. Men det där är nog något som ligger i deras nationella identitet också. Inte bara en fråga om ambitioner.

      Liked by 1 person

      Svara
      1. Eva-Lisa

        Hehe, ja jag glömde nämna Larsson, för även om han är död så fick han ju helt otroliga framgångar 🙂
        Precis, få sticker ut och i dagens bokfloder måste man nästan sticka ut på något sätt för att det ska få något varaktigt genomslag 🙂
        Ja, nya infallsvinklar är ju aldrig fel att prova, det finns ju några stycken kvar 🙂
        Det tror jag med. Det kan mycket väl vara ännu en del av det typiskt svenska som bidrar till detta.

        Liked by 1 person

      2. Katarina Inläggets författare

        JA det blir intressant att se när och om vi får se en sådan svensk succé igen. 🙂
        Ja det måste man nog, iaf på den internationella marknaden, på den svenska krävs inte riktigt lika mycket för att anses vara en succé. 🙂
        Ja det är det roliga, sånt tycker jag är spännande, att se vilka nya vinklingar man kan göra på ett välkänt ämne. Just nu är nog dystopier det som mest ligger i tiden känner jag personligen, och där man kan hitta relativt nya infallsvinklar. På tex romantikfronten och deckarfronten är det nog svårare. 🙂

        Liked by 1 person

      3. Eva-Lisa

        Nej precis, det är skillnad på succé och succé, beroende i vilket land man bor 🙂
        Jag tror likadant! Just dystopier verkar ligga väldigt bra till just nu och det är kanske inte så konstigt med tanke på hur världen ser ut idag.
        Tror jag med, romantik och deckare är svårare då just dessa genrer innehåller historier som redan skrivits i en mängd variationer 🙂

        Gilla

  2. Marie: Mitt skrivliv

    Jag är definitivt av typen ”inte ska väl jag”, det är liksom något halvfult med att tro på sig själv. Men då har vi ju ett övergripande samhällssystem som kanske inte heller främjar att folk ska ta för sig, det är ju ideologin ”laget före jaget” som uppfostrat iaf min generation.
    Intressant reflektion detta.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja det är intressant det där, för vi är väl från ungefär samma årtionde och jag har aldrig känt av den där skammen och jante och så vidare som så många i min ålder pratar om. Inte för att jag nått några höjder ändå, men det beror åtminstone inte på blygsamhet 😀 men helt säkert är det som du säger att Samhällets uppfostrat oss till att inte ta för oss medan det amerikanska uppmuntrar till precis det motsatta. Att alla med envishet och hårt arbete osv kan nå precis hur långt de vill. Oavsett bakgrund. Jag tyxker på ett sätt att det är en bättre sak att lära barnen, att de kan bli precis vad de vill. Bara de är beredda att kämpa för det. Någonstans kan jag undra om inte deras syn på livet är mer optimistisk än våran 🙂

      Liked by 1 person

      Svara
      1. Marie: Mitt skrivliv

        Vad skönt att du sluppit jante. Kan det ha med del av landet och bakgrund också kanske 🤔
        Skönt att inte vara så blygsam, jag övar mig! 👏🏻
        Vi är väl erkänt olyckliga i Sverige, fast vi har det nästan bäst i världen, och något beror det ju på.

        Liked by 1 person

      2. Katarina Inläggets författare

        Ja så kanske det är är? Att det är mindre utbrett i storstäderna. Fast jag minns hur vår hemkunskapslärarinna hade en plansch med hela jantemanifestet, haha. Men jag brydde mig aldrig om det. Jag hade ganska bestämda idéer om saker redan då. 😉
        Ja visst är ett konstigt? Vad vinner man på att inte ta för sig? Bara en massa otillfredsställda människor. Låter som Sverige i ett nötskal 😂

        Liked by 1 person

  3. Annika

    Jag tror att det ligger något i det du säger, och tror även att det är mer okej för en amerikansk författare att skriva litteratur som är mer av typen ”extra allt” än vad det är för en skandinavisk. Jag misstänker att en svensk författare förväntas vara lite mer sval, om du förstår hur jag menar, att den strama skandinaviska stilen från tex inredning spiller över även i det litterära på något vis, och bidrar till att forma vad som är acceptabelt och blir antaget. Litteratur som sticker ut ”för mycket” betraktas ibland som lite fult och sämre, samtidigt som det är vad som kanske har allra störst förutsättningar för att gå långt internationellt om man verkligen lyckats genomföra skrivprojektet på ett snyggt sätt ”trots” att det sticker ut.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Hm, jag vet inte om man nödvändigtvis måste vara extra allt för att sticka ut, men jag tror jag förstår vad du menar. Här är vi kanske mer avskalade redan på idestadiet och håller oss till de rena enkla idéerna och koncepten. Med risk för att en del idéer kanske inte når sin fulla potential. Men kan man komma på en kanonidé så behöver man kanske inte vara så extravagant. Ibland kan det ju handla om att ta idén steget länge, gå lite längre i sitt ”what IF?”

      Gilla

      Svara
      1. Annika

        Att det är avskalat redan på ide-stadiet, ungefär så jag menar 🙂 Och extra allt behöver inte innebära svulstigt, bara mer att vi nog är lite rädda här för att gå all in på det som avviker från raksträckan 🙂

        Liked by 1 person

  4. Louise Baumgärtner

    Mina tankar går osökt här till Camilla Läckberg. Hon har sagt att hon är dissad i Sverige men betydligt mer hyllad och erkänd internationellt. Och jag läser inte mycket skvaller och har inte heller läst någon bok av henne på länge men oftast när jag ser hennes namn figurera i pressen tänker jag ; Vad har hon gjort för fel?
    Och jag hittar aldrig något svar mer än möjligtvis den svenska…avundsjukan?
    Dessutom inställer sig alltid följande trista fråga; hur hade Sverige ställt sig till Läckberg om hon var man?

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja, det kan du ha rätt i. Nu tror jag kritiken mot hennes böcker främst kommer från sådana som hävdar att de språkligt inte håller tillräckligt hög kvalitet, iaf är det en kritik jag ofta hört framföras, men utan att ha läst någon bok av henne kan jag inte uttala mig om det. Men det var väl lite samma som med 50 Shades, egentligen. Plötsligt blev väldigt många litteratursnobbar som skulle uttala sig om kvaliteeeeteeen! 😉 Det stack nog väldigt, och fortsätter sticka, i en dels ögon att en författare kan bli framgångsrik trots det.
      Hm, om Läckberg varit man? Jag vet inte, men det kan du också ha en poäng i, att det finns flera manliga deckarförfattare som också brister i språket, men där pratas det inte lika mycket om det när jag tänker efter.
      Ja, det är nog lite avundsjuka inblandat i hennes fall.

      Gilla

      Svara
  5. Skriva läsa leva

    Jag läste ditt inlägg för några dagar sedan och kom att tänka på mitt arbete. Jag samtalar med barn och arbetar ofta med att försöka stärka deras självkänsla och självförtroende. Oavsett hur det är med denna biten möter jag många som, speciellt när de närmar sig tonåren, har svårt för att säga att de är bra på olika saker, har bra egenskaper odyl. När vi pratar om det säger de att det känns som att det är att skryta. Trist. För jag tror inte vi svenskar kommer uppfattas som skrytiga amerikaner om vi skulle ta till oss lite mer av att vi faktiskt är bra.
    Jag är, likt du, har aldrig känt av jante-lagen direkt. Jag tycker jag duger, att jag är bra och om jag gör något fel kan jag störa mig ett tag, men sedan tänker jag att jag gör om och bättre nästa gång eller att jag lärt mig något. Något jag märkt stuckit i ögonen på en del kollegor jag haft som varit extremt bekräftelsesökande… Ett intressant inlägg som drog iväg lite med mig. Hoppas ok?! 😉

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Hej och förlåt för sent svar.
      Ja det verkar råda mycket motstridiga åsikter kring det där, men jag tror att en del ibland förväxlar medvetenheten om vad de är bra på med att de måste gå och prata om det hela tiden för att det på något vis inte är värt något om inte alla vet om det. Man kan ju mycket väl veta att man är bra på något, och utveckla det, och behålla det för sig själv tills någon frågar. Det ger en ändå en slags självförtroende som lyser igenom även om man inte går omkring och trycker upp det i ansiktet på andra eller försöker använda den till att få fördelar.
      Självklart helt ok, det är bara intressant att ta del av olika tankar kring detta. 🙂

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s