”Everyone wants the truth but no one wants to be honest.”

Jag läste en intressant kommentar på ett inlägg hos en annan bloggare nyligen, vilket fick mig att fundera på en del saker kring det här med skrivande och författarens roll.

För de flesta handlar skrivande om flera saker, både inför en själv – man skriver för att det är kul, för att berätta en historia för sig själv, för att fly verkligheten, för att man mår bra av det, för att bearbeta saker som hänt osv – och utåt – man skriver för att skapa debatt, för att ge utsatta en röst, för att skapa rättvisa, för att skildra samhället. Och det är främst det där sista som jag tänkte skriva om idag. Nämligen hur författare ska och bör förhålla sig till sanningen och till det som händer runt omkring dem.

Vi kan börja med vems sanning man har rätt att skildra. Är sanningen alltid något positivt? Alltid eftersträvansvärd? Eller finns det sanningar som man bör ligga lågt med av olika anledningar? Vem har rätt att säga sin version av sanningen? Finns det fina, ädla sanningar och fula, destruktiva sanningar och hur ska vi i så fall förhålla oss till de senare? Det är saker jag funderar på just nu. Om sanningen är obehaglig för en del pga politisk eller religiös övertygelse, eller på grund av något så vardagligt som personliga ideal, ska man då hålla tyst med den? Eller är det tvärtom den sanningen man har en plikt som människa att lyfta fram?

Om litteratur raserar värderingar vi hållit fast vid eller får oss att se sanningen i ett annat ljus, som kanske är mindre smickrande för oss själva som art eller folkslag, är den då fel? Det beror på vad det handlar om skulle nog en del säga. Men jag tycker inte det. Jag tycker inte litteratur ska försöka skapa falska bilder av verkligheten, för vem vinner egentligen på det? Inte heller tycker jag att litteraturen alltid måste utgå från någon slags idealmänniska, med rätt sorts åsikter, rätt tankar och ståndpunkter. Men just det slog mig så himla tydligt när jag började läsa svenska spänningsromaner. Hur alla huvudroller egentligen är samma person. Missförstå mig rätt, på ytan kan de vara olika men inuti drivs de av samma krafter. Och de som inte gör det är oftast i rollen av the bad guys.

En sanning försvinner tyvärr inte för att den tystas ner. Så har den då inte en plats i litteraturen? Om sanningen kränker någon eller leder till insikter vi inte vill ta till oss, är den då mindre sann eller är förtigandet av den bara ett sätt att ljuga för sig själv? Kan man förhindra saker från att hända genom att inte erkänna att signalerna vi ser är ett tecken på att något inte står rätt till? Genom att sätta upp en optimistisk fasad utåt och envist hävda att allt är lugnt? Det är ungefär som människor (oftast kvinnor men inte alltid) som lever i destruktiva förhållande och envist och trots synliga blåmärken hävdar att allt är som det ska. Sedan finns det den där väninnan som trots alla nekanden ser det vi inte vill – eller kan – erkänna. Som vet, utan att någon behöver säga det.

För mig är en författares kanske viktigaste roll den att skildra sin samtid, alla aspekter av den och alla sidor, för eftervärlden. Så att kommande generationer kan läsa och lära av våra misstag. Så de kan förstå vad som har skapat den tid de lever i. Men vad händer om vissa saker inte ges plats i litteraturen? Betänk om röster som beskriver händelser som påverkar historien inte får ges utrymme i litteraturen för att några har fått för sig sig att den insikten inte är nyttig för oss.

I en annan artikel jag läste nyligen skrev en författare att läsarna oftast frågar om böckerna är baserade på verkligheten. Och besvikelsen när de inte är det, utan bara helt vanlig fiktion. Men även fiktion kan säga en hel del om den tid vi lever i och utvecklingen i samhället, kanske till och med i ett format som är lättare att ta till sig än krönikor eller självbiografier. Frågan är kanske om vi egentligen är redo för uppriktiga skildringar av verkligheten. Utan att sålla, döma eller ifrågasätta. Vad tror ni?

 

Annonser

26 thoughts on “”Everyone wants the truth but no one wants to be honest.”

  1. Eva-Lisa

    Så bra skrivet! För det här är ju också en av anledningarna att vi startade vårt förlag. För att ge plats åt andra berättelser som de flesta förlag aldrig skulle släppa igenom p g a att historien inte är politiskt korrekt. Och i förlagssvängen är ju åsiktskorridoren ännu smalare än i t ex tidningsvärlden.
    För precis, som författare har man väl en skyldighet att teckna ner samtiden som den verkligen ser ut och ur alla synvinklar, inte bara den som anses hålla sig inom åsiktskorridoren.
    Jag kommer att tänka på den där repliken av Jack Nicholson i filmen ”A few good men” när jag läser ditt inlägg. Det var i den han skrek: ”You can’t handle the truth!”
    För, jag tror nämligen det är svaret på varför skönlitteraturen i Sverige ser ut som den gör. Man tror inte att folk ska klara av att hantera sanningen 😉 Inte ens om den framställs i fiktiv form och det säger ju en del om vår tid 😉

    Liked by 1 person

  2. Katarina Inläggets författare

    Precis, det var ju precis så 🙂 jag tror att även de rösterna är viktiga att släppa fram oavsett om man håller med om allt eller ej. Det är inte det det handlar om, men tyvärr har det lite kommit att bli det. Ingen gagnas av att saker och åsikter tystas ner. Men Sverige har blivit lite som ett söndercurlat, överbeskyddat barn. En författare som tex Strindberg skulle kanske inte ha blivit utgiven idag 😮
    Ahh den har jag inte sett men håller helt med, de flesta tror inte att vi klarar av sanningen och försöker därför förskona oss från den. 😉 Ja precis, inte ens när den framställs som fiktion. 😮 det är verkligen en konstig tid vi lever i. 🙂

    Liked by 1 person

  3. Eva-Lisa

    Det tror jag med 🙂
    Precis, ingen gagnas av att åsikter tystats ner eftersom ingen byter en åsikt för att denne tystas.
    Hehe, nej Strindberg hade nog fått det svårt att bli utgiven idag 😀
    Nej, de flesta kan inte hantera sanningen, tror jag. Det är viktigare att folk inte ska känna sig kränkta 😉
    Verkligen en konstig tid vi lever i.

    Liked by 1 person

  4. Katarina Inläggets författare

    Precis, de gör ju inte det, tvärtom tror jag man oftast stärks i sin övertygelse med lite motstånd.
    Ja haha jag tror faktiskt det. Och tänk då vad vi hade gått miste om 😮 en viktig bit litteraturhistoria.
    De kan nog inte det och inte klarar de av att bli ”kränkta” heller. Men som den där brittiske ståupparen sa, ingenting händer för att man blir kränkt. Man är kränkt ett slag och sedan kommer man över det. I de flesta fall. Och då pratar jag om den sortens kränkningar som är verbala och inte fysiska.
    Det är det verkligen. Ett samhälle där det är viktigare att ingen blir stött över någon liten formulering eller förgrymlad över att nån har obekväma åsikter än att ha ett fritt samhälle där man har rätt att säga sin åsikt. Jag har en teori kring vad den inställningen kommer att leda till på sikt, så vi får se om det blir så. 😮

    Liked by 1 person

  5. Ebba Range

    Håller med! Tänker på det där vanliga uttrycket, att verkligheten överträffar dikten. Såklart gör vekligheten det, men om ‘allt’ omvandlas till dikt, vad finns kvar då … ingen sanning, bara oärlighet … litteraturen idag … måste dra till med en målande klyscha här … går som katten runt het gröt. Det gör mig allt som oftast – förbannad, bedrövad och lite uppgiven.
    Känns klockrent som om jag har skrivit om och ändrat mitt andra manus i evinnerlighet – bara för att ‘passa in’ – så trött på det.
    Både du och Eva-Lisa vet ju i stort vad storyn handlar om … känns som om jag har en kork i skallen som hindrar mig från att skriva om – hur det egentligen var – utan för den skull skriva en självbiografi. Känner mig ganska vilsen just nu, vad gäller temat för ditt inlägg.

    Liked by 2 people

  6. Eva-Lisa

    Åtminstone tror jag man är villig att pröva sina åsikter om man får möjlighet att debattera dem. För att dessa ska ändras, måste man nog bli övertygad med fakta och inte med känsloargument.
    Det hade vi verkligen gjort 🙂
    Ja visst är det märkligt. De flesta verkar vara mer oroade över att kränka någon verbalt, än vad som händer om man fortsätter tiga. För precis som du är inne på, varar ju inte en kränkning så länge och de flesta släpper det och går vidare sen 🙂
    Även jag har en sådan teori och framtiden lär väl utvisa vad som händer och om vi hade rätt 🙂

    Liked by 1 person

  7. Katarina Inläggets författare

    Instämmer helt. Dagens litteratur går verkligen som katten kring het gröt, noga med att inte snudda vid de ämnen som bränns.
    Och faktiskt, ibland känns det som om en del förlag med sin utgivning vill skapa en bild av världen som inte riktigt stämmer. Så det är nog lite så, att allt håller på att förvandlas till dikt. På ett inte så bra sätt.
    Ja nånstans måste man kanske ibland bara berätta historien som det var och inte försöka anpassa sig för mycket för då kanske något viktigt går förlorat. Massor av pepp Ebba. Jag vet vilken viktig berättelse du skrivit så jag hoppas den kommer ut en dag 🙂

    Gilla

  8. Katarina Inläggets författare

    Precis kan man diskutera saker på ett sakligt sätt utan känsloargument kan nog en del ändra åsikt med.
    Ja det är ju helkonstigt! Hur kan det vara värre liksom!? Sedan är det ju en sak att kränka nån för den de är och för åsikter och övertygelser eller andra saker man själv väljer.

    Liked by 1 person

  9. Eva-Lisa

    Exakt. Men då måste ju allas åsikter få komma till tals och inte bara en dels.
    Ja, det kan man verkligen undra. Precis, det är en annan sak.
    Men, det viktiga är ju att man lägger upp allt på bordet. Annars får vi aldrig en helhetsbild av vårt samhälle idag.

    Liked by 1 person

  10. Katarina Inläggets författare

    Jag håller med. Man måste kunna vara öppen med allt, speciellt något som åsikter. Hur ska det annars bli?
    Det är lite svårt att kommentera just nu men jag hoppas jag stavar rätt för jag ser inte vad jag skriver … Men håller med dig även i att det blir intressant att se om vi får rätt i våra gissningar.

    Liked by 1 person

  11. Marie: Mitt skrivliv

    Intressant inlägg.
    Sanningen är ju relativ och det finns många olika sådana, även om det någonstans finns en faktisk sanning i de flesta frågor. Är socker eller fett boven i fetmaepidemin? Det finns fakta som styrker båda, men går avsändarna att lita på? Något av dem är ju värre än den andra, allt är inte förvriden statistik och argument som mäts mot argument.
    Oavsett hur man ser på Sanningen så bör det finnas gott om utrymme i ett land som Sverige att skildra vitt skilda sanningar, men ofta känns det som om vi är för bortskämda med vår tryck- och yttrandefrihet, som att vi snävat in oss själva i ett spel kring rätt och fel, ond och god.
    Men jag ska kanske vara tyst, är generellt väldigt ointresserad av ”utmanande” litteratur och letar inte efter den. Men jag kanske är knäpp? Tyckte varken Wicked Game eller Nästan som du var särskilt provocerande, men alla har ju sina nivåer av tolerans inom olika områden 🤔

    Liked by 2 people

  12. Katarina Inläggets författare

    Den är ju det, men som det är nu så verkar det som om vi har anammat en sanning på vissa områden och ingen annan variant får föras fram som påverkar bilden av den första. Men precis som du säger finns det ju olika sanningar beroende på vem man frågar och därför tycker iaf jag att alla borde få framföra sin.
    Ja visst borde det! Och precis, det handlar inte längre om att ta till sig av olika åsikter eller synsätt med ett öppet sinnelag utan om att tycka som de som anser tycka rätt, det blir som när man skulle välja lag i skolan, ingen vill hamna i fel lag. 😉

    Liked by 2 people

  13. Marie: Mitt skrivliv

    Ja, det borde inte finnas några åsikts/sanningsförbud, inte formella och verkligen inte informella.
    Fördelen med lagindelningen nu för tiden är iaf att man inte bara hamnar någonstans och får finna sig i det 😄

    Liked by 1 person

  14. Eva-Lisa

    Nej, provocerande är de kanske inte, men Wicked Game hade jag aldrig fått ut på något av förlagen som finns idag. Nu var kanske inte idén heller att provocera med vår utgivning, utan mer att nyansera eftersom det mesta som ges ut idag ju är väldigt mainstream. Det är den litteraturen vi saknar och det var därför vi startade förlaget 🙂

    Liked by 2 people

  15. Eva-Lisa

    Jag förstår hur du menar, men utgår vi från hur otroligt smal åsiktskorridoren är hos förlagen (den är betydligt smalare än hos t ex tidningar) krävs det inte så väldigt mycket för att sticka ut där 😉
    Sen har vi ju bara börjat, så det kommer nog avsevärt värre saker också 🙂

    Liked by 2 people

  16. Eva

    Hej Katarina! Jag började på din bok häromveckan och tycker att den verkar jättebra 🙂 Men nu måste jag lägga undan den och läsa kurslitteratur och några researchböcker. Din bok får bli min ligga i hängmattan i juli och njuta-bok.
    Håller tummarna för ditt nästa skrivprojekt. 🙂

    Liked by 1 person

  17. Katarina Inläggets författare

    Hej, vad kul att höra ifrån dig 🙂 vad roligt, hoppas du ska tycka om resten med 🙂 Låter härligt med hängmatteläsning 🙂 (skicka gärna bild 😀 )
    tack snälla du, det artar sig riktigt bra, men långsamt 🙂 Lycka till med kursen! 🙂

    Liked by 1 person

  18. Marie: Mitt skrivliv

    Besviken blev jag verkligen inte! Det tycker jag inte jag skrev heller. Däremot ser jag inte vad i böckerna som skulle vara så provocerande att inte ett ”vanligt” förlag skulle ge ut dem, men jag är å andra sidan helt oerfaren kring den biten och har kanske ribban för vad som är ok att skriva naturligt högt lagd, så att säga. Hoppas du förstår vad jag menar? För jag gillade verkligen båda böckerna, ingen besvikelse här 😊

    Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s