Månadsarkiv: maj 2017

Uppföljarfenomenet

Ni vet när en författare får en brottarhit med en bok? En sådan där som översätts till vartenda språk i hela världen, hyllas överallt i flera vändor, som alla pratar om och säljer slut gång på gång i bokhandlarna. Som över en natt (ok inte riktigt men nästan) förvandlar författaren till en megakändis.

Men sedan händer ibland något märkligt, när nästa bok ska skrivas. Kanske är det författaren som får storhetsvansinne? Säger till förlaget ”jag tycker den är bra såhär, jag tänker inte ändra på x, y eller z.”? Eller är det förlaget som får för sig att Författaren är större än förlaget, att den sitter på någon magisk formel som gör att även nästa bok kommer bli en lika stor hit och alltså kan de INTE. ÄNDRA. PÅ. NÅGONTING. För ibland, jag ska inte säga alltid, för så många är det ändå inte som fått den sortens succéer, men ibland sitter läsaren där med den efterkommande boken och tänker ”vad hände?” För den har ingenting av det som gjorde den förra framgångsrik. Snarare har man känslan av ”varför gick inte en kunnig redaktör in och sa sanningen?”

Det upplever iaf jag just nu med en bok jag sett fram emot i flera månader. Men jag läste just en recension av en som tagit sig igenom hela uppföljaren och som hävdade att den tar sig efter mitten. Så jag tragglar väl vidare. Och litar på att författaren vet vad den gör. Den här gången, förra gången gjorde jag inte det utan gav upp istället. Och faktum är att i DET fallet blev uppföljaren faktiskt ingen direkt framgång. Visst förstår jag att det ligger en hel del press på både förlag och författare efter en hit av den kalibern. Men just därför borde man väl förvalta det enorma förtroende som ligger på dem från läsarna lite bättre?

Skrivromantik

Imorgon tror jag att jag ska ta min läsplatta och sätta mig någon trevlig stans i det fria, (om det är sol då) och skriva loss lite, gärna med någon trevlig utsikt 🙂

Jag och skrivandet behöver hitta tillbaks till varandra igen, vi har lost that loving feeling lite den senaste veckan, så nu får vi satsa på lite vardagsromantik.

Hoppas det funkar. Jag återkommer imorgon med plats och bilder 🙂 Har ni förslag på bra platser att återknyta kontakten med sin berättelse? Något inspirerande ställe? Hm. Jag ska fundera. Något som passar ihop med miljön i boken kanske, som kan tjäna som inspo. 🙂

 

Manus två?

Jo tack det går framåt. Väldigt sakta men det rör sig iaf. Försöker hitta det som bränner i varje kataktärs perspektiv ( jag har flera). Ibland innebär detta att jag får gå över ett kapitel flera gånger innan det känns klart. Detta tror jag kan bero på att jag för en gångs skull inte har en outline. Jag vet alltså inte riktigt vad som ska hända eller vad som är syftet med varje scen innan jag börjar skriva och detta gör att det går långsammare, jag får leta mig fram till innebörden på vägen.

Det senaste kapitlet har jag slitit med i en dryg vecka (utdrag finns på instagram) men nu tror jag att det sitter. Jag har två ganska starka karaktärer och en lite mindre framträdande som måste ta mer plats, få en starkare röst. Henne ska jag jobba med nu.

Men hittills gillar jag det här manuset riktigt mycket. Gillar storyn. Det var den som kom fram ur de två första försöken, det som blev kvar i filtret när slammet sköljts bort. Lite som att vaska guld, kanske. Nu har jag själva essensen i storyn. Och det ska bli sjukt intressant att se vad det blir av det. Vad som ska hända vet knappt ens jag.

Jag fick en så fin reaktion på Nästan som du häromdagen av författarkollegan Hanna Lans att jag måste dela med mig av den här.

Skärmklipp 2017-05-23 10_Fotor

 

Jag duger?

Det är nog ingen hemlighet att engelskspråkiga författare dominerar över världens mest säljande författare. På en lista över de 10 författarna i världen som tjänar mest är 6 stycken amerikaner. Några är engelsmän. De sista två är från Japan respektive Brasilien (gissa vilka!). Och det är knappast en slump.

Men en sak som slog mig häromdagen när jag satt på tunnelbanan (japp, av alla ställen) är att frånvaron av svenska namn på den där listan kanske inte bara beror på att vi är ett litet språk eller på någon sorts diskriminering (även om en del säkert vill få det till det). Det finns ju ändå ganska många författare här i landet som översatts till engelska, tex. Men ändå är det försvinnande få som nått en framgång av internationell kaliber. Och när jag funderade över de svenska författarnas plats i litteraturvärlden slogs jag av tanken att en av anledningarna kan vara den svenska Jag-Duger-mentaliteten.

En författare som skriver på engelska konkurrerar automatiskt med författare över hela världen, inte bara sina egna landsmän. De skriver automatiskt för en internationell publik, medan den svenska skriver först och främst för den svenska, tills denne eventuellt blir översatt, om de har den turen. Men siktet är för det mesta nationellt. Men detta gör, tillsammans med det faktum att det engelsk-amerikanska nålsögat för utgivning inte bara är litet, det är snudd på osynligt, att en författare som skriver på engelska och ens vill bli utgiven inte bara måste vara good enough, de måste sikta på att vara bäst! För hur ska de annars kunna konkurrera med hundratusentals (uppskattningsvis) andra med samma aspirationer som de? Det räcker inte att duga för att sticka ut huvudet ur massan.

Okej, det gör det inte i Sverige heller, men det verkar vara en ganska utbredd uppfattning att det gör det. Vi har på något vis fått för oss att prestationen väger minst lika tungt som resultatet och därför anstränger vi oss kanske inte till samma grad som många andra för att verkligen stå ut i mängden. Istället när vi en slags Alla kan-mentalitet. Bara man vill något så måste man få vara med. Man har till och med RÄTT att få vara med. Måste få synas och bli bekräftad för det man gjort. ATT ha skrivit är lika imponerande som VAD man skrivit, och HUR, och nåde den som för ens ett ögonblick vågar påstå att en person är bättre än någon annan.

Vi gör oss gärna lite lustiga över speciellt amerikanarnas Jag-vill-bli-bäst-attityd, men jag är säker på att den ligger bakom väldigt många framgångssagor. För den som inte nöjer sig med mindre har större chans att nå dit den vill.

Vad tror ni?

round-2086759_1920

Noveller

Nu öppnar vi för manus på DareMe Publishing. Vi tänkte börja lite smått med noveller i e-boksformat, och de kommer att ges ut individuellt, som e-singlar, inte i något samlingsverk. Genre spelar ingen roll. Ni kan läsa mer om vad vi söker här.

Det ska bli jätteintressant att se om det finns fler än vi som skriver i denna speciella nisch, så känner du att det skulle kunna vara något för dig, tveka inte att skicka in. 🙂

Längre fram är planerna att ge ut även längre manus och i fysisk form men vi börjar med noveller.

 

”Everyone wants the truth but no one wants to be honest.”

Jag läste en intressant kommentar på ett inlägg hos en annan bloggare nyligen, vilket fick mig att fundera på en del saker kring det här med skrivande och författarens roll.

För de flesta handlar skrivande om flera saker, både inför en själv – man skriver för att det är kul, för att berätta en historia för sig själv, för att fly verkligheten, för att man mår bra av det, för att bearbeta saker som hänt osv – och utåt – man skriver för att skapa debatt, för att ge utsatta en röst, för att skapa rättvisa, för att skildra samhället. Och det är främst det där sista som jag tänkte skriva om idag. Nämligen hur författare ska och bör förhålla sig till sanningen och till det som händer runt omkring dem.

Vi kan börja med vems sanning man har rätt att skildra. Är sanningen alltid något positivt? Alltid eftersträvansvärd? Eller finns det sanningar som man bör ligga lågt med av olika anledningar? Vem har rätt att säga sin version av sanningen? Finns det fina, ädla sanningar och fula, destruktiva sanningar och hur ska vi i så fall förhålla oss till de senare? Det är saker jag funderar på just nu. Om sanningen är obehaglig för en del pga politisk eller religiös övertygelse, eller på grund av något så vardagligt som personliga ideal, ska man då hålla tyst med den? Eller är det tvärtom den sanningen man har en plikt som människa att lyfta fram?

Om litteratur raserar värderingar vi hållit fast vid eller får oss att se sanningen i ett annat ljus, som kanske är mindre smickrande för oss själva som art eller folkslag, är den då fel? Det beror på vad det handlar om skulle nog en del säga. Men jag tycker inte det. Jag tycker inte litteratur ska försöka skapa falska bilder av verkligheten, för vem vinner egentligen på det? Inte heller tycker jag att litteraturen alltid måste utgå från någon slags idealmänniska, med rätt sorts åsikter, rätt tankar och ståndpunkter. Men just det slog mig så himla tydligt när jag började läsa svenska spänningsromaner. Hur alla huvudroller egentligen är samma person. Missförstå mig rätt, på ytan kan de vara olika men inuti drivs de av samma krafter. Och de som inte gör det är oftast i rollen av the bad guys.

En sanning försvinner tyvärr inte för att den tystas ner. Så har den då inte en plats i litteraturen? Om sanningen kränker någon eller leder till insikter vi inte vill ta till oss, är den då mindre sann eller är förtigandet av den bara ett sätt att ljuga för sig själv? Kan man förhindra saker från att hända genom att inte erkänna att signalerna vi ser är ett tecken på att något inte står rätt till? Genom att sätta upp en optimistisk fasad utåt och envist hävda att allt är lugnt? Det är ungefär som människor (oftast kvinnor men inte alltid) som lever i destruktiva förhållande och envist och trots synliga blåmärken hävdar att allt är som det ska. Sedan finns det den där väninnan som trots alla nekanden ser det vi inte vill – eller kan – erkänna. Som vet, utan att någon behöver säga det.

För mig är en författares kanske viktigaste roll den att skildra sin samtid, alla aspekter av den och alla sidor, för eftervärlden. Så att kommande generationer kan läsa och lära av våra misstag. Så de kan förstå vad som har skapat den tid de lever i. Men vad händer om vissa saker inte ges plats i litteraturen? Betänk om röster som beskriver händelser som påverkar historien inte får ges utrymme i litteraturen för att några har fått för sig sig att den insikten inte är nyttig för oss.

I en annan artikel jag läste nyligen skrev en författare att läsarna oftast frågar om böckerna är baserade på verkligheten. Och besvikelsen när de inte är det, utan bara helt vanlig fiktion. Men även fiktion kan säga en hel del om den tid vi lever i och utvecklingen i samhället, kanske till och med i ett format som är lättare att ta till sig än krönikor eller självbiografier. Frågan är kanske om vi egentligen är redo för uppriktiga skildringar av verkligheten. Utan att sålla, döma eller ifrågasätta. Vad tror ni?

 

Provläsning

Den där skrivprocessen… Är det inte lustigt hur man kan uppfatta den så olika från manus till manus?

Vissa berättelser känns svåra och sega att skriva, andra känns lättare och mer lustfyllda.  Nästan som du var knepig. Dels innan jag hade hittat tonen, och dessutom hittat ett helt nytt sätt att skriva på eftersom genren är en annan. Det krävde helt nya saker av mig som författare. I början gick det segt och kändes ursvårt, jag skrev om varenda mening flera gånger medan jag skrev för att få till just tonen och hitta karaktärernas röster. När jag kommit en bit kändes det lättare ur den synvinkeln men fortfarande långsamt. Det var helt enkelt en mycket mer segdragen process än vad jag var van vid.

Med mitt nya manus känns det en smula lättare, men fortfarande lite motigt. Jag tror det också kan ha med att jag numera har högre förväntningar på mig själv som författare, att det känns hårdare att inse att det första utkastet är långt ifrån så bra som jag skulle vilja. När jag var Nyare som författare hade jag för det första inte den insikten om att mitt skrivande lämnade lite att önska, jag kände heller inga krav på mig själv. Med tid och (en viss iaf) erfarenhet kommer högre krav på sig själv. Men det känns absolut mer lustfyllt att skriva detta manus.

Nu finns det ett provläsningsavsnitt uppe på Nästan som du: https://www.provlas.se/nastan-som-du/#provlas

När man har en idé

…Men inte vet riktigt hur den ska berättas, eller i vilken form, eller någonting egentligen. Ja då kan det krävas lite experimenterande och trevande innan man hittar rätt approach. Jag är inte helt säker på att det här är rätt heller, men det känns som om jag är på rätt väg iaf. För det finns en story att berätta här, så mycket har jag förstått. Jag har karvat och borstat fram den som ett fossil. Nu börjar jag få en hum om hur den ser ut. Även huvudkaraktären var ovillig att träda fram till en början, men nu vet jag varför.

Jag försökte att berätta historien på det traditionella sättet, men det var något som inte funkade. Försök efter försök föll på ända. Och ändå var det inte skrivandet det var fel på, tvärtom är kapitlen i det andra utkastet bland det bästa jag skrivit på länge. Men det var fel arbetsmetod. Fel glasögon.

Detta är lite annorlunda. Svårare kanske, eller det visar sig. Det känns iaf en smula okonventionellt, men eftersom jag inte är lika bevandrad i genren som många andra törs jag egentligen inte uttala mig om det heller. Men jag fortsätter utforska.

Nu är Nästan som du släppt iaf, så lite manustankar känns som ett perfekt sätt att vila sig på efter de senaste månadernas rush. Ett tag var jag osäker på om jag skulle hinna till det släppdatum jag tänkt, men det visade sig gå bra. 🙂 Och det var en riktig lättnad. Att ha producerat den här boken, från idé och synopsis till tryckt och publicerad, har varit verkligen spännande. Och jag vill rikta ett varmt TACK till alla som har hjälpt till på vägen, på olika sätt! Utan er hade det aldrig blivit så här bra! Så Tack! ❤