Månadsarkiv: april 2017

Lite om allt

Gud vad tiden går. Nu är det bara en knapp vecka kvar till release och jag är återigen lugn, märkligt nog. Det har lugnat ner sig på jobbet, jag har tid att fundera över saker som rör boken och förlaget, har tid att planera min nästa bok, har tid att tänka. Det känns himla skönt.

Läser gör jag lite på halvfart, mest som inspiration. Just nu ”En sorts frid”, av Camilla Grebe och Åsa Träff, tror det är deras första, men jag har inte läst något av dem tidigare. Jag gillar verkligen hur den är skriven, framför allt miljöerna är väldigt fint skildrade, och på ett sätt så det aldrig känns långsamt utan tvärtom bidrar till något i berättelsen, blir till en del av handlingen. Det är verkligen en konst att skriva miljöer så tycker jag.

Igår insåg jag att för att få överblick över det manus jag nu håller på att planera, så behöver jag ta till något vassare än en anteckningsbok. Inte ens scrivener fungerar speciellt bra (jag har för övrigt inte använt det på så länge att jag mer eller mindre glömt bort hur det funkar, så ointuitivt är det). Jag visste hur jag ville strukturera upp det, med listor på scener och kapitel och underrubriker och så vidare, och insåg att Power Point måste vara det bästa verktyget för det. Ett program jag aldrig använt förut men det krävdes bara en liten snabb tutorial för att inse hur jag skulle göra det jag ville! Och till skillnad från Scrivener är Officeprogrammen mycket mer logiska, tycker jag. Så jag skrev raskt in de första 7 kapitlen med tillhörande underscener och det fina är att man kan lägga till och bygga vidare på den utan speciellt stora åthävor. Jag gillar!

Konstaterar lite orkeslöst att debatten är igång igen över huruvida Nya Tider ska ha rätt att vara på bokmässan och det startas protestlistor där relativt okända (mestadels iaf) namn ”hotar” med att bojkotta, vilket får mig att tänka på en replik jag yttrade när jag som liten tittade på en schackmatch på teve (ja, det här var på sjuttiotalet), och kommentatorn nämnde något om en pjäs som hotade en annan:

”Hur kan han som är så liten hota någon?”

Det hade nog varit mer verkningsfullt om de stora förlagen eller författarnamnen hade ”hotat”, än mindre kända författare som kanske ingen ens kommer att notera att de uteblir i myllret av författare och förlag. Det är ju varken någon plikt att åka till bokmässan eller en rättighet. Bokmässans arrangörer säger att de ”vill möta de antidemokratiska krafterna med demokratiska medel”, vilket jag tycker låter klokt. Att utesluta och försöka tysta ner folk får nog snarare motsatt effekt. Ger dem mer utrymme i media, till exempel. Men som sagt, de stora bojkottar ännu inte, vilket är rätt intressant. Någon försökte förra året men när allt kom till kritan verkade de inte göra verklighet av sitt hot.

Våren lyser fortfarande med sin frånvaro i Stockholm i alla fall, men förr eller senare ska den väl komma? Kanske lagom till på tisdag? Det hade varit passande! 🙂

img_0084

Bild från en park i centrala Milano, en plats jag längtar väldigt mycket efter just nu.

Premiärnerver

Det är ett par veckor kvar till release men jag känner redan hur premiärnerverna börjar göra sig påminda. Med e-böckerna kände jag aldrig det men nu är jag ungefär lika pirrig som jag var inför släppet av min första bok. 🙂 så spännande. Och nervöst. Och läskigt. Och häftigt. Och roligt. Gaaah!

Skrivandet är satt på paus en stund, då jag efter krissamtal med en skrivvän insåg att jag återigen varit för snabb med att börja skriva innan jag hade planerat tillräckligt. Varför gör jag alltid så? Jag vet ju att jag behöver en nästintill rigorös planering om det ska funka. Men ändå inbillar jag mig att jag kan försöka köra utan en. När ska jag lära mig? 

Nu har jag iaf tänkt om lite kring storyn. Har beslutat att fokusera på den där alternativhistorian som dök upp mitt i, och utveckla den bättre. Detta tror jag kan bli bra, men det fattas fortfarande en hel massa för att den ska vara klar att börja skrivas. Nu ska detta fasiken göras ordentligt. 🙂

Den ofrivilliga deckarförfattaren

För många år sedan, eller, ja, tre-fyra i alla fall, när jag precis hade gett ut min första bok, pratades det i något inlägg jag läste om genrer man aldrig skulle ge sig på att skriva, lite som debutantbloggen gör idag. Och jag hade saken klar för mig. Fantasy och barnböcker skulle jag aldrig kunna skriva (det senare är intr ens en genre, men ni förstår kanske tänket), jag skulle heller aldrig kunna skriva en deckare. Jag visste ju inget om polisarbete och läste inte speciellt många deckare själv heller så jag visste hur de var funtade. Det var liksom den andra motpolen från det jag skrev då.

Senare började jag sakta men säkert inse att jag iaf gillade spänningsromaner av en viss sort, de som inte skildrade polisernas arbete utan vanliga människor i olika situationer. Och vidgade min definition till ”inga deckare, men kanske en spänningsroman.”

Vad hände sedan? Jo, bara ett par år senare efter en tids skrivdepp, fick jag en perfekt idé till en spänningsroman, en som faktiskt skulle få till och med mig att göra ett försök. Nu kommer den snart ut, under kategorin deckare i nätbokhandlarna!!! Jag har alltså blivit en deckarförfattare utan att ha varit medveten om det! The irony?!! Man ska aldrig säga aldrig när det gäller genrer tror jag. För det räcker med att läsa en bra bok i en viss genre, eller få den perfekta idén, för att man ska vara redo att ompröva sitt beslut.

Denna insikt har vidgat min syn på begreppet deckare. För mig har det alltid betytt böcker som börjar med ett mord och sedan följer polisernas arbete för att hitta mördaren. Men det är tydligen inte riktigt så enkelt. Och det kanske också kan vara därför som böcker jag tidigare aldrig skulle ha tänkt på som deckare kan nomineras till stora deckarpriset till exempel.

Så bara för att bena ut begreppet, hur definierar ni deckare? Och har ni hittat något bra påskekrim? Själv läser jag denna. Riktigt spännande.

Glad påsk!!!

Beställa boken

Nu när boken har kommit, kan den som vill förbeställa den, så skickar jag den lagom till releasen! (den 2 maj)

Maila mig i så fall, på kattarina74@hotmail.com, och glöm inte att uppge en adress dit jag ska skicka den samt om ni vill ha den signerad och till vem.

Just nu har jag bråda dagar med allt som ska förberedas innan boken släpps, bland annat skicka recensionsex, pliktex och så ge några böcker till de som hjälpt till under skrivandet. Igår kånkade jag iväg en stor hög, idag försvinner några böcker till. Jag har fått beställningar från släktingar och vänner. Det är jätteroligt! Få se om det är några kvar när den väl släpps 😉

Andra förberedelser: Skaffat swish, köpt en hög med bubbelpåsar och lite annat emballagematerial. Göra klart e-boken! Det här har verkligen varit en lärorik resa, har lärt mig massor av saker jag inte hade en aning om innan. Och så rolig.

Nu ska jag sätta mig och fortsätta skriva på manus 2 medan jag väntar på firman som ska hämta en låda böcker som ska iväg under dagen. Perfekt skrivtid.

IMG_1728

Upptäckter

Den här helgen håller jag mig, troligtvis i likhet med många andra, hemma. 

Men jag har iaf tagit upp mitt manus och kikat på det och insett en sak. Att någonting har kikat fram i berättelsen som jag inte visste om. En ny berättelse har trätt fram inuti den första, som egentligen är så mycket större och mer intressant. En slags alternativ sanning. Allt kom sig av en mening jag skrev i prologen till den första versionen, en som gick att läsa på fler sätt. Det var det som vidgade perspektivet. Kanske har jag färgats av ämnet i en berättelse jag läser just nu och som har fått mina tankar att börja arbeta. För ända sedan jag skrev den där meningen för ett par dagar sedan har något legat och grott i huvudet som först idag tog sig form av en insikt. Det här har nog aldrig hänt mig förr, att jag hittat ytterligare en berättelse i en annan, men jag tänkte ta några dagar att utforska den lite, se vad den försöker säga. 

Vad gör ni idag?

När det som funkade förut inte gör det längre

Jag visste att mitt skrivuppehåll inte bara berodde på tidsbrist. Det gör det sällan. Det handlade snarare om att hjärnan försökte säga mig något, innan jag fortsatte vidare i samma anda. Nämligen att det jag skrivit hittills inte fungerade.

Jag har gjort den klassiska missen att börja skriva på den här i samma ton och stil som mitt senaste manus. Var tydligen så inkörd på den nu att jag fortsatte på samma sätt av bara farten. Grejen är att det här är en helt annan slags berättelse, och karaktären en helt annan, det funkade inte så värst bra. Och det tog några dagar att inse detta. 

Jag vet inte hur de stora författarna gör, och nu tar jag av förklarliga skäl inte med de som skriver serier i beräkningarna. Där måste det ju vara lika. Men de andra (få?) som inte skriver serier, hur gör de? Har de en slags mall när det gäller stil, ton och röst som de kör i varenda bok eller låter de berättelsen diktera villkoren? Om jag ska ta det enda exemplet jag kommer på, Alex Marwood, så vill jag minnas att onda flickor hade en ton och ett språk som fick mig att dras in, medan granne med döden uttråkade mig efter bara några kapitel. Den mörkaste hemligheten har jag ännu inte läst ut, men den är väl kanske som ett mellanting då. Dock verkar de tre vara ganska olika ur skrivteknisk synpunkt. Det ska bli sjukt intressant att se hur Paula Hawkins nya är skriven.

Men, man är väl inte sämre än att man kan göra om och göra rätt. När allt kommer omkring är det ju iaf bättre att inse detta nu, än när jag skrivit klart hela manuset! Så nu börjar jag om igen, för andra gången. Om det blir lite tyst här ett slag vet ni varför. 😉 15k har förpassats till det runda arkivet.