Skrivandet och andras förväntningar

Nu har Nästan som du gått till tryck! Och jag vågar inte längre öppna provtrycket för är rädd att jag ska se något fel någonstans!

Istället distraherar jag mig med skrivandet av manus två, som går framåt kan man säga. För att inte väntan på Nästan… ska bli så lång.

Det är verkligen stor skillnad på att skriva denna nya mot att skriva bok 1. Jag funderar över varför. Kanske har det med huvudpersonen att göra. Med den första boken gjorde jag det betydligt svårare för mig själv genom att ha perspektivpersoner som var extremt långt ifrån mig. Sedan finns det nog alltid drag hos dem man kan relatera till, men överlag var de mycket knepigare att skriva och eftersom boken dessutom är skriven ur första person så krävdes det en hel del av mig för att liksom ta mig in i deras huvuden, förstå hur de funkar och vad som driver dem.

Med den nya istället så ligger fokus på något annat, kan man säga utan att avslöja för mycket. Den tar ett litet annat grepp om berättelsen och det känns avsevärt lättare att skriva. Jag har skapat en liten graf här till höger för att peppa mig själv lite, en som liknar dem man kan ha på tex NaNoWriMo, där man kan uppdatera sina framsteg och se stapeln växa. Det kan tyckas barnsligt, men jag tycker det är ganska kul att se sina framsteg visuellt. Att se ett manus som textdokument ger ju inte riktigt samma känsla av framsteg. Inte som att se en bunt papper, tex.

Jag läste ett inlägg på debutantbloggen idag om att våga tala om att man skriver, och det där är något jag ofta funderat på. Varför många är så rädda för att dels börja skriva, dels för att berätta om det för andra. Själv hade jag aldrig ens några tankar åt det hållet.

Jag har alltid skrivit, sedan jag var liten, och alla visste om det, både släktingar och folk jag träffade på min fritid, för mig var det helt naturligt och inget prestationsladdat, så det kanske är något som kommer om man börjar som vuxen? Kanske har det också med att göra hur man är som person? Är man extremt prestationsinriktad och känner att man måste lyckas med allt man tar sig för, för att berättiga själva aktiviteten, så kanske det kan kännas så?

I mitt fall handlade det däremot helt om något jag gjorde för mitt eget nöjes skull, så där försvann en stor del av förväntningarna, både från min och andras sida. Det var ungefär som om jag skulle ha sagt att jag tyckte om att rita som barn. Jag tyckte om att skriva, och så var det med det. Ingen har lagt några prestationskrav på mig för det. Men visst fick jag en bok om skrivandets hantverk när jag var yngre. Jag läste den aldrig. För mig handlade skrivandet om avkoppling och verklighetsflykt, inte om något hantverk som skulle slipas. Det intresset kom först senare, men jag tror de där åren av kravlöst skrivande som barn och glädjen i att uttrycka sig i skrift skapade ett mer naturligt, okomplicerat förhållande till hela grejen när jag väl blev seriös med det långt senare.

Hur och när berättade ni för andra att ni skriver? Kände/känner ni förväntningar utifrån att lyckas som författare för att det ska berättiga tiden ni lägger ner?

ballet-1893567

 

Advertisements

20 thoughts on “Skrivandet och andras förväntningar

  1. Eva-Lisa

    Jag minns faktiskt inte, antagligen för att jag inte lagt någon större vikt vid om jag berättat om det för någon, eller inte 🙂 Jag började ju dessutom skriva väldigt sent i livet och då mest för att se om jag kunde skriva en hel bok. Har nog aldrig känt några förväntningar på mig kring just själva skrivandet, däremot andra jobbrelaterade saker under tiden jag var anställd på olika ställen 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Vad intressant, då kanske det inte har med startåldern att göra heller som jag funderade på. 🙂 Visst är det skönt att slippa andras förväntningar på något som kräver att man vågar lägga tid på nåt som inte har några som helst garantier att bli en framgång. 🙂

      Liked by 1 person

      Svara
      1. Katarina Inläggets författare

        Ja, det är ju allt man kan göra 🙂
        Jag tror man måste vara beredd på det, att det inte finns några garantier, så det måste ju bli väldigt kämpigt om man känner krav utifrån då.

        Liked by 1 person

  2. Ebba Range

    Inte har jag känt av några förväntningar när jag började skriva efter att jag gått på Skrivarakademin/Folkuniveritetet samt Skrivarlinjen/Folkhögskola. Tror att ‘folk’ tänkte … ja, nåt ska hon väl göra.
    Däremot var jag otroligt målmedveten, hade väl med åldern att göra – debuterade ju vid 62 1/2 år och att jag närt drömmen under årtionden – men, inte kunnat realisera den tidigare.
    Lycka till nu med det senaste manuset ❤

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Vad skönt att höra. Jag vet inte hur utbrett det är, man hör ju inte direkt folk prata om det. Men tror att en del känner väldigt stora förväntningar från människorna runtomkring när de säger att de skriver på en roman, som att det liksom måste bli en bästsäljare för annars blir alla besvikna. Och det måste ju kännas jäkligt pressande tänker jag. Sedan har det kanske med att göra vilka mål och förväntningar man har på sig själv med. Om man satsar på att slå igenom som författare och göra det till sitt yrke har man kanske andra känslor kring skrivandet än om man gör det som en hobby?
      Tack fina du! ❤

      Gilla

      Svara
  3. Skriva läsa leva

    Jag började skriva berättelser så fort jag behärskade att skriva meningar. Ändå blev skrivandet mitt. Av mamma fick jag skrivböcker om och om igen eftersom de fylldes med en gång. Fast jag pratade aldrig om skrivandet med någon. Bästisen visste att jag skrev. Och så har det fortsatt. Bloggen har hjälpt mig komma ur garderoben, ändå känns skrivandet för privat att prata om. Jag gör det ibland men andra som inte skriver förstås liksom inte att det betyder så mycket mer än att försöka bli publicerad. Det är helt enkelt en drivkraft jag inte kan vara utan.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Vad kul att höra! 🙂
      Ja, det är ett tveeggat svärd det där tydligen. Å ena sidan vill man behålla skrivandet för sig själv, men samtidigt, när man blir utgiven vill man bli läst. Hur bli läst om man har den där känslan att skrivandet är något privat? Svår fråga. 🙂 Tack för att du delade med dig.

      Liked by 1 person

      Svara
  4. Helena

    Själv kom jag igång på allvar md skrivandet som vuxen, även om längtan alltid har funnits där. Dagböcker och dikter har liksom alltid haft sin givna plats. Prosan kom som vuxen, och med en större satsning för mig själv också ”pressen” från andra. Inte så att jag inte säger något utan när jag pratar om att jag skriver en roman får jag ofta (särskilt på sistone) höra ”jag vill ha första exemplaret” av folk. Eller ”är boken klar snar?” När jag ber om ett par år till – för det är där jag är i processen – tittar folk storögt och säger ”så lång tid???” Hm… Ja, någon måste betala räkningarna också, och en roman hostar man inte direkt ur sig på en kafferast 😉

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja, det verkar vara en vanlig missuppfattning, det där med hur lång tid det tar att skriva en bok. De flesta oinvigda verkar gissa att det är något man kan göra med en veckas ledighet till övers, lol. Och sedan inser de inte heller hur mycket bearbetning texten behöver även efter att den är skriven.
      Härligt att höra att du iaf gjorde slag i saken och tog tag i något du längtar efter att få göra 🙂 Tack för att du delade med dig 🙂

      Liked by 1 person

      Svara
  5. Bokstund

    Jag sätter alltid väldigt stor press på mig själv, men vet samtidigt att det inte finns någon annan som har lika höga förväntningar på mig som jag själv har. Det är både skönt och jobbigt – man är ju liksom aldrig riktigt nöjd med sig själv.

    Jag brukar alltid berätta för min familj och min bästa vän att jag skriver, men delar inga detaljer med dem. I alla fall inte när det gäller mina större projekt. Ibland händer det att jag ber dem läsa någon kortare novell, men inte ens det gör jag särskilt ofta. Det händer också att jag bollar idéer med dem, men ibland förstår de inte ens att det är det jag gör. De tror typ att vi bara har en ovanlig diskussion, haha 🙂 Så det är ganska blandat. Måste nog jobba med mitt författarsjälvförtroende.

    Gilla

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Vad intressant att höra. Även när det gäller skrivandet alltså? Det låter jobbigt att aldrig få vara nöjd, men antagligen håller ens texter ganska hög kvalitet med, om man ständigt strävar efter perfektion 🙂
      Haha, vad kul att de inte ens förstår att du bollar romanidéer med dem 🙂 Det kan nog bli ganska roliga diskussioner då kan jag tänka mig 🙂
      Ja, med tanke på din bio låter det som om du lugnt kan komma ut ur skrivargarderoben 🙂

      Liked by 1 person

      Svara
      1. Bokstund

        Ja, när det gäller allt. Även om jag alltid strävar efter perfektion är det sällan jag uppnår det (åtminstone i mina ögon), men det brukar åtminstone hålla en ganska hög kvalitet 🙂

        Haha, ja, det är kul! Och väldigt givande 🙂

        Liked by 1 person

  6. Carola

    Jag berättade ganska tidigt för min omgivning efter att jag kom igång att skriva igen för några år sedan. Alla har mött mig med nyfikenhet och visat stort intresse. Jag får ofta frågor om hur det går och för något år sedan kände jag ett visst misslyckande att jag fortfarande inte hade blivit utgiven efter fem år. Nu känner jag inte alls så eftersom jag landat i varför jag skriver. Det är enbart för min egen skull som jag skriver precis som du liknade det vid att andra tecknar och målar. Det är en hobby som alla andra hobbys. Men visst, det vore ju kul att bli utgiven någon dag 🙂
    Låter kul att det känns annorlunda för dig att skriva den här nya romanen. Det är ju det som är lite av charmen och nöjet att skriva. Jag skulle nog inte vilja skriva en bok i samma stil efter att jag är klar med min trilogi 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Men vad härligt, samma här 🙂 Så skönt med kravlöst intresse och nyfikenhet från omgivningen.
      Ja, det är riktigt skönt efter den trögskrivna romanen, hehe. Nej, det kan jag förstå. Blir det det historiska manuset då kanske? 🙂 Ja, visst är det, det vore trist om det alltid var lika, bok efter bok.

      Liked by 1 person

      Svara
      1. Carola

        Det historiska manuset surrar ständigt bak i huvudet så det kommer absolut näst efter trilogin. Om inget annan oväntad superidé dyker upp vill säga, hehe. Önskar dig en skön skrivhelg!

        Liked by 1 person

    2. Katarina Inläggets författare

      Vet inte varför men din sista kommentar hade hamnat i spamkorgen 😮 The Nerve of that spamfilter! :((
      Härligt, jag ser fram emot att få läsa det 🙂 OCH trilogin såklart.

      Liked by 1 person

      Svara
  7. anethebergendahl

    Hej Katarina! När jag kom hit hade jag glömt vad jag skulle skriva så får scrolla upp igen!

    Jo, jag har också skrivet ända sedan jag var liten och genom livet. Men det är först för cirka 3 år sedan då jag gick på Österlends Folkhögskola på Skrivalinjen i 1 år som jag började berätta för folk att jag skriver. Då nästan samtidigt kom idèn om varför inte prova att skriva en bok? Satte mig ner och skrev synopsis. Efteråt när jag sedan hade gått ett par distanskurser hos Jorun Modèn började jag på allvar skriva min roman och nu är den klar. Nåja, redigering pågår som du vet.

    Det var långt ifrån alla jag berättade för att jag skrev. Först för min särbo och barn, sedan för några arbetskamrater. Idag vet nästan hela akuten i Lund att jag skrivet en bok som kommer ut i aug/sept och det är bara roligt. MEN…det har skapat att jag har fått kalla fötter…kommer jag att tillfredsställa läsarna? En viss insikt har jag om att man inte kan falla alla läsare i smaken, det kommer finnas några som sågar mig vid fotknölarna och några kommer höja mig till skyarna, hoppas jag. 🙂 Men lite rampfeber har jag. Trevlig helg Katarina!

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Härligt, då är du verkligen en skrivande människa! Jag har hört bra om henne som skrivlärare, så det måste ha varit intressant. 🙂
      Haha, vad härligt! Jag har aldrig heller dolt för mina kollegor på det gamla jobbet, på det nuvarande vet bara ett par stycken.
      Nej, det går aldrig att göra alla nöjda. Dels för att alla inte gillar samma genrer och dels för att man gillar olika saker i böcker. Man kan bara försöka vara så tydlig man kan med vad det är för bok och vad läsaren kan förvänta sig kanske, och där hjälper ju även genren till. 🙂
      Trevlig helg 🙂

      Liked by 1 person

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s