Lite tankar om att blanda genrer

Under de år som jag skrivit har jag hängt mycket på olika sidor, forum och ställen där författare samlas, både för att umgås med likasinnade men även för att lära mig mer om skrivandet och snappa upp info om hur det funkar i den här branschen. Det har varit väldigt lärorikt ur många synvinklar, men också väldigt intressant att ta del av andras inställning till sitt skrivande.

En sak jag ofta noterat är hur en del som skrivit klart sitt första manus och ibland även skickat in det till förlag, har svårt att definiera riktigt vad det är de skrivit. ”Ja, det är lite av allt, en dystopi med inslag av fantasy och romantik och lite sci-fi med, och jag fick med en mordgåta där också”.

Och jag kan förstå dem, på ett sätt, oviljan att begränsa sig, önskan att skriva något som tilltalar en så stor publik som möjligt, för är det inte det man drömmer om, att skriva en bok som alla gillar, unga som gamla, män som kvinnor? Och det är det jag har lite funderingar kring idag.

En del personer har jag följt, frivilligt eller ofrivilligt (en del är väldigt glada i att dela med sig allt om sin skrivprocess i allmänna forum, ner till dagsformen eller platsen för senaste skrivsessionen) under flera år och ibland händer det att man får höra att någon skickat in manuset till förlag bara för att få det refuserat,inte sällan med en motivering i stil med att förlaget inte vet var de ska placera manuset, och det säger de på mer eller mindre uttryckliga sätt.

Och författarna ställer sig helt frågande till det. Vadå svårplacerat? Ställ den på den allmänna fictionhyllan liksom. Hur svårt? Inte sällan verkar de lite förolämpade och tycker att det är slött av förlagen, det är ju deras jobb att sälja in boken. Författaren skriver ett fantastiskt manus och förlagen kommer på något vis lyckas, med mördande marknadsföring, sälja in det till allmänheten. Kosta vad det kosta vill. Reklampelare i tunnelbanan, helsidesannons i dagstidningarna, tevesoffor, you name it. Det är ju sånt de ska göra. Varför är de så ovilliga att ta in något som ”inte följer standardmall 1A”? Måste man verkligen skriva efter givna mallar för att ha en chans hos förlagen?

Men någonstans där tror jag man borde lyssna och ta till sig av motiveringen, och förstå vad den egentligen betyder.

Det handlar inte om att skriva efter givna mallar, för de flesta genrer lämnar väldigt mycket frihet att skapa en unik, personlig berättelse och det enda man har att förhålla sig till är förväntningarna från läsarna som hör ihop med genren. Det betyder inte att man måste skriva en förutsägbar berättelse, så det finns ingen anledning att misströsta och tänka att det här med skrivande inte är något för mig.

Grejen är, när man blandar genrer, att man kanske ibland blandar genrer som inte riktigt passar ihop. Säg tex att jag skrivit ett manus som är en chick lit/high fantasy. Det låter ju klockrent vid en första anblick. Fantasy älskas ju av många och chick lit var under en tid en av de mest säljande genrerna (någonstans där på nittiotalet) och borde fortfarande hitta en publik. Men de bägge genrerna har väldigt olika förväntningar på sig från läsaren.

Fantasy – gärna en mörk och suggestiv ton, omfattande världs- och karaktärsbygge, en hel del svärta, ofta lite mer långsamt tempo.

Chick lit å andra sidan – Ett snabbare tempo, rapp, humoristisk dialog, inte så jätteavancerade miljöskildringar eller karaktärsfördjupningar, en mer lättsam ton.

Och ibland kanske de här komponenterna som utgör de olika genrerna blir svåra att kombinera på ett sätt som tilltalar båda målgrupperna. Det är inte omöjligt, men succén är kanske inte så given som man tror, om man inte behärskar bägge genrerna tillräckligt väl. Och blandar men dessutom in ännu fler genrer ökar nog risken för varje ny genre att texten får svårt att hitta rätt.

Man har en bild av att istället för att vända sig enbart till läsarna av en genre har man breddat sig till två, suveränt ju, chans att sälja ännu fler böcker, men istället tror jag att risken oftast är den motsatta. Resultatet blir kanske att varken den ena eller den andra målgruppen finner boken tillfredsställande pga för starka inslag av något som INTE är det de gillar att läsa om. Istället för att bredda sig har man snävat in sig ytterligare, genom att skriva en bok som enbart tilltalar den förhållandevis lilla grupp läsare som gillar just den kombinationen. Och i det läget kan det vara svårt för förlagen att se lönsamheten i den boken, oavsett hur mycket de gillar storyn eller hur man skriver. De är ju företag, ingen välgörenhetsinrättning, och de måste tänka på hur de ska gå runt så de kan betala lönerna till sina anställda för att kunna fortsätta ge ut böckerna de vill ge ut.

Sedan finns det genrer som gifter sig bättre med varandra än andra, som romantik och spänning eller fantasy och romantik till exempel. Genrekombinationer som redan är begrepp i sig, och har sin givna läsekrets. Och även här kanske det är bäst att inte blanda fler än två genrer, och se till att de kompletterar varandra bra.

Jag vet att Eva-Lisa var inne på detta i ett av sina senaste inlägg, vikten av korrekta genre-benämningar för att hitta rätt läsare, och jag vill spinna vidare på det ytterligare genom att poängtera vikten av att som författare sätta sig in i vilka de olika genrerna är, och vilka förväntningar läsarna har på dem. Inte bara för att hitta sina läsare, utan för att nå igenom bruset hos förlagen. En författare som vet vad den skrivit (och som vet det för att det var ett medvetet val, inte bara något det råkade bli) har också lättare att sälja in idén till förlag än en som inte är helt säker på vad det är för slags manus de skickat in. Är det inte ett medvetet val finns risken att man omedvetet brutit läsarkontakter genom att ignorera de outtalade förväntningarna från läsarna på en viss genre. Som att avsluta en romance med att hjälten och hjältinnan inser att de nog inte är the perfekt match trots allt, skakar hand och bestämmer sig för att förbli vänner, eller att runda av en klassisk deckare utan att mördaren avslöjats. Resultatet blir förmodligen inte en nyskapande roman utan en anledning till dåliga recensioner från besvikna läsare. Visst kan man skriva en sådan story, men då ska man nog inte kalla det för något det inte är.

För hur ogärna man än vill erkänna det för sig själv så kommer läsarna att ha vissa förväntningar på ens manus utifrån vad man sätter för etikett på det. Och ju bättre man lyckas med att förhålla sig till de förväntningarna som författare, desto större är chansen att läsarna kommer gilla ens bok. Att inte vilja sätta en etikett på sin berättelse tror jag gör en snarare en otjänst än tvärtom. Sedan kan man självklart blanda in inslag av något nytt, något som kanske inte gjorts så mycket i genren tidigare, något som både Stephenie Meyer och tex Jonas Jonasson lyckades riktigt bra med, men det måste fortfarande göras på ett sätt så det passar berättelsen.

Som författare måste man nog även vara sin  egen agent litegrann för att övertyga förlaget som får manuset om att detta är något de verkligen vill läsa, genom att ge dem en hint om vilken slags upplevelse de har att vänta sig. Och för att göra det krävs ett ganska stort mått av självkritik, redan i redigeringsfasen. Att helt enkelt redigera bort det som inte hör dit, redigera bort sånt som gör manuset spretigt och ofokuserat och bestämma sig för vad det egentligen är man vill skriva för slags bok, istället för att försöka skriva något som innehåller lite av allt. Det är en sak att vara spretig i sitt första utkast, när man håller alla dörrar (de kreativa) öppna och försöker ta reda på vad storyn egentligen är, en annan sak att vara spretig i det man skickar in för bedömning. Någonstans måste man begränsa sig.

Men visst kan man strunta i det tänket med, att göra sin grej och skita i hur många som vill läsa, och det är kanske i det läget det här med egenutgivning kan komma in, för den som trots allt vill se sin bok i tryck, oavsett hur många som köper den, som är beredd att trycka upp en liten upplaga eller kanske ge ut den via Print on Demand för att de som faktiskt vill läsa den i deras närmaste krets ska få göra det. Men vill man få in manuset hos ett av de större förlagen, och kanske de mindre med, tror jag man helt enkelt MÅSTE tänka lite på de där mindre trevliga sakerna, som säljbarhet, målgrupp och så vidare. Och tänka på det som en affärsman/kvinna, inte som konstnär.

Själva skrivfasen är den fas där man kan vara helt fri att skapa precis som man vill, att drömma vitt och brett, och där ingenting är omöjligt, men när man ska sälja in det måste man stoppa drömmarna åt sidan och se mer krasst på vad det är man skapat för att förstå var det har bäst chans att hamna hos någon som ser potentialen. Och även om man drömmer om att ligga hos ett av de stora förlagsjättarna kanske det inte är där ens manus passar bäst. Eller vice versa. Mer om det i ett senare inlägg.

Nu är jag nyfiken på vad ni tycker kring det här med genrer, ni som skriver genrelitteratur alltså. Hur mycket ni bryr er om det när ni skriver vs redigerar?  Och när ni skickar in? Är ni tydliga med det eller överlåter ni åt förlagen att hitta en passande benämning?

 

Annonser

48 thoughts on “Lite tankar om att blanda genrer

  1. anethebergendahl

    God fortsättning Katarina! Jisses, vilket långt inlägg, tur jag serverat mig kaffe och frukost vid datorn nu till mitt skrivpass.

    Många kloka ord läste jag om genrer.Jag kan bara prata för mig själv, att innan jag började skriva på mitt manus hade jag bestämt det skulle vara en feelgood. Att man ska må bra av att läsa min bok 🙂 Har undrat över vad man skriva om i en feelgood bok och kom fram till det mesta utom ett mord förstås.

    Absolut när jag redigerat halva första råmanuset har jag varit noggrann att inga mord är på G fast ibland skulle min huvudkaraktär kunna döda…
    Jag funderar på i första hand egenutgivning, kanske förlag. Usch jag har inte bestämt mig ännu. 🙂

    Liked by 1 person

  2. Marie: Mitt skrivliv

    Vilket jättebra inlägg! Och mycket igenkänning, främst för att jag känt och känner mig genreförvirrad. Jag vet helt enkelt inte vad fan jag skrivit 😂 Okej, det låter kanske värre än vad det är, för det är ingen helvild genrekorsning, men jag håller SÅ med om att man måste kunna sälja in sitt manus och möta förväntningarna som finns på etiketten. Som du skriver så är det företag man har att göra med, en investering ska ge vinst, och om inte ens författaren vet vad hon ska sälja in hur ska då läsarna ta emot det? Nej, oerhört bra poäng, efter den galet kreativa fasen måste eftertanke och renodling in.
    Precis som Eva-Lisa skrev (och du) så kan en felaktig genrebenämning leda till besvikelse, eller gör med största sannolikhet det, och är det något man vill undvika så är det att ge dålig eftersmak. Genre är ett kontrakt med läsaren där vissa saker förväntas, men som du skriver behöver det inte vara tråkigt eller förutsägbart för det.
    Jag är livrädd för att felbenämna mitt manus, så detta funderar jag mycket på. Tack för input och bekräftelse på att det är lika viktigt som jag tänkt i min genreröriga hjärna 😄

    Liked by 1 person

  3. Eva-Lisa

    Jag försöker alltid definiera vad jag har skrivit, men som vi redan varit inne på, i det är landet är det lättare sagt än gjort 🙂
    Håller med dig i allt. Det sämsta man kan göra är att sätta en etikett på sin bok som inte stämmer överens med innehållet. Ingen vinner på det, allra minst författaren och förlaget.

    Liked by 1 person

  4. Carola

    Mycket viktiga saker det där med genre. Något annat som är viktigt, särskilt i den genren jag skriver (fantasy), är vilken målgrupp manuset vänder sig till. Barn? Ungdom? Unga vuxna? Du har så rätt i att man måste själv ha god koll på i vilket fack ens manus ska läggas. Förlagen är verkligen ingen välgörenhetsinrättning som fixar det åt dig.

    Liked by 1 person

  5. Ebba Range

    Tack, för ditt tankeväckande inlägg och God fortsättning … gick förbi därborta hos dig igår … finns ju en pytteliten hundrastgård i korsningen mot norr. Chockade hunden när jag släppte honom i stan 🙂
    Det där med genre är svårt … tänker osökt 😉 … på min debut, som är en skönlitterär roman. Där finns ett enormt hav av olika böcker – fattar inte hur man som läsare ska hitta rätt. Jag kunde ha skrivit den som en *självbiografisk berättelse, men ville ha friheten som fiktionen ger.
    Någon som läste manuset på ett tidigt stadium frågade om den var tänkt som ungdomsbok – inte alls. Så det arbetade jag extra på att få bort, även om unga vuxna kan ha stor behållning av boken.
    Jag tänkte att om jag skriver en *självbiografi så tappar jag en massa ‘vanliga’ läsare i det där skönlitterära havet. Kanske att jag skulle ha gjort annorlunda nu med facit i handen … men, f*n vet – hur man än vänder sig så …
    Nu för tiden finns ju genren Autofiktion … men, vilken vanlig läsare utanför branschen vet vad det är?? Men, tvåan lutar åt det hållet … hehe, när den blir klar 😉

    Liked by 1 person

  6. Katarina Inläggets författare

    I know, haha, det blev lite längre än jag tänkt… O:-) En hel bok till morgonkaffet 😉
    Det var klokt tänkt tycker jag samt att fundera över vad man kan ta upp för ämnen i feelgood. Man kan ju absolut ta upp döden tex, det gör ju ”Livet efter dig”, tex, så ämnena är nog ganska fria, det är mer vilken approach man har som avgör om det lämnar läsaren med rätt känsla. Och bittersweet är också en rätt häftig känsla, lite som ”En dag”, tex.
    Är osäker på om man kan ha med mord i feelgood, men jag skulle tro att Catharina Ingelman Sundbergs pensionärsliga skulle kunna komma undan med mord, för då vet man att de skulle begå det av rätt anledningar, så att säga 😉 (har ej läst böckerna så jag vet inte om de mördat någon än… ) Så det beror nog som sagt helt på hur man skriver det. Det behövs nog en god portion humor och kanske lite av en ”skröna” för att klara mord i feelgood.
    Ja, det är ju också ett viktigt val. Och du har ju tid att tänka än 🙂

    Liked by 1 person

  7. Katarina Inläggets författare

    Tack, vad kul att du gillade det. 🙂 Ja, det här med genrer är en smärre djungel och det tar tid att sätta sig in i dem. Det säkraste sättet är kanske att skriva det man tycker mest om att läsa, då har man det på något vis undermedvetet, man vet hur de är uppbyggda även om man kanske aldrig funderat så mycket på det, just för att det är så inrotat. Så ska man skriva en ny genre så får man nog göra en hel del ”research” genom att börja läsa mycket i den genren tror jag. Jag har läst väldigt mycket spänning det här året, även om inte alla slutat på goodreadslistan, helt enkelt för att jag inte läste ut dem, vilket också var lärorikt för då insåg jag vad som får mig att lägga bort en bok utan att läsa klart. Men även trots det var det supersvårt, framför allt i början, att hitta rätt ton, för min feelgood”röst” smög sig in ändå här och där.
    Ja, någonstans när man läser igenom sitt manus för första gången och tänker ”vilken härva” så får man börja fundera på vad man ska fokusera på, och rensa bort allt som inte hör dit. Att försöka skriva något som innehåller lite av allt är nog dömt att misslyckas.
    Precis, genre är just det, ett kontrakt med läsaren och det måste man respektera om man vill marknadsföra boken mot de läsarna.
    Ja, det är kloka funderingar tror jag, så värt att tänka lite extra på. Lycka till med genrepusslandet. 🙂

    Liked by 1 person

  8. Katarina Inläggets författare

    Ja, haha, speciellt med så få genrer att förhålla sig till. Då måste man verkligen anpassa sig eller skapa sina egna genrer. Och hjälpa till att etablera dem. 🙂
    Ja, usch, jag har stött på så många sådana böcker de senaste åren och man blir alltid så besviken, speciellt om man hoppats på boken och det verkade vara något man skulle gilla. För även om en del författare inte vill tro det så väljer ju många läsare eller iaf tar hänsyn till genren när de väljer läsning. Även de som kanske gillar flera olika, hittar de en bok som säger ”deckare” och storyn verkar intressant, så ser de ju för sig en intressant deckarupplevelse.

    Liked by 1 person

  9. Katarina Inläggets författare

    Det har du helt rätt i. Och även där kanske man inte kan ha ambitionen att vända sig till alla tre på¨en gång för då blir det bara rörigt. Visst finns det vuxna som läser både barnböcker och ungdom, men det måste vara svårt att hitta rätt ton för att passa alla tre. Och även saker som ämnen och tex förekomsten av våld, sex osv, är ju olika för olika målgrupper eller åldersgrupper.

    Liked by 1 person

  10. Katarina Inläggets författare

    Haha, den har jag inte ens sett. men vad kul. förstår att han blev förvånad 😀
    Ja, just i det läget, när man skriver en fiktiv berättelse som ändå hämtat mycket från verkligheten och verkliga händelser, så måste det ju vara extra svårt att genrebedöma det. Det blir liksom en egen genre som du är inne på. vad kallar man det? Aha, autofiktion var ett bra begrepp, gillar!
    Ja, det med, det hade ju lika gärna kunna vända sig till ungdomar om du kopplar bort nutidsbiten eller förlagt den helt i nutid, typ. Så svårt!!
    Ja, vad spännande!! Ser fram emot att få läsa den när den är klar och ute! 🙂 Tills dess håller jag tummarna för att den hittar rätt förlag!

    Gilla

  11. Eva-Lisa

    Hehe, nej här är det fasiken inte lätt att sätta in sin bok i någon genre, då får man (som du redan är inne på) etablera dem själv 🙂
    Exakt! Och hur kul är det med besvikna läsare? Inte för att boken var dålig, utan för att läsaren kände sig lurad. Det är ju nästan värre än om boken hade varit dålig, för i det förstnämnda fallet hade författaren/förlaget åtminstone alla möjligheter att göra läsarna nöjda OM de hade placerat boken i rätt genre.

    Liked by 1 person

  12. Katarina Inläggets författare

    Verkligen inte! med typ tre genrer (”romaner”, barn/ungdom och deckare…) 😉
    Nej, besvikna läsare borde vara alla författares största fasa. Och precis, det handlar oftast inte om att boken är dålig, vilket gör det ännu värre. Jag recenserade som du kanske minns en bok på E-boksevangelisterna som senare nominerades till ett deckarpris, men problemet var kanske bara att jag inte alls upplevde det som varken en spänningsroman, thriller, deckare eller något av de andra genreepitet den fått. Det var nog mest en domestic noir som författaren själv beskrev den som, och det är ju inte riktigt samma sak som deckare. Hela upplägget är ju annorlunda. Och det konstigaste av allt var att den som vann var inte heller någon deckare, som jag förstod. Så man undrar ju hur det är funtat. men grejen var att det inte var någon dålig bok i sig, utan mitt omdöme färgades av att jag förväntat mig något som var frånvarande under större delen av boken. Vilken var en stor besvikelse.

    Liked by 1 person

  13. Eva-Lisa

    Nej, här i Sverige kan vad som helst nästan räknas som deckare, så jag blir ju inte direkt förvånad 😉
    Du ser! Om du fått rätt beskrivning av boken hade du säkert tagit dig till den på ett annat sätt, för då hade dina förväntningar varit annorlunda.

    Liked by 1 person

  14. Katarina Inläggets författare

    Ja, det verkar ju så, vilket är lite absurt. 🙂
    Ja, precis, hade det kallats för en relationsroman hade jag förmodligen tyckt att den varit riktigt bra. 🙂 men här var det ju spänning jag ville läsa och omslaget hade starka spänningsvibbar med.

    Liked by 1 person

  15. Marie: Mitt skrivliv

    Ja, det är både en djungel och en motorväg, beroende på hur man ser det. Och i vilket land man befinner sig. Som Eva-Lisa varit inne på förut är bredden i Sverige inte så stor, inte så många subgenrer att leka med.
    Själv har jag skrivit det jag gillar att läsa, men det finns inte en direkt genre för det. Gjorde en massa research i går och kom fram till att det närmaste jag kommer är en engelsk benämning som är typ etisk fiktion eller moralisk fiktion, men det är inte ens en riktig genre i USA. Jodi Picoult skriver den typen av böcker, om du känner till henne? ”Allt för min syster” är den mest kända, som också blivit film.
    Bra reflektion kring det där med att lägga bort böcker och att notera vad det är som får en att göra det, för att om möjligt undvika att göra samma misstag själv.
    Kan tänka mig att det är en utmaning, en härlig sådan, att byta genre från feelgood till spänning. När upplever du att det finns störst ”risk” att du faller in i feelgoodrösten? Jag tänker exempelvis vid flödesskrivning eller när du är trött?
    Håller helt med om att ”lite av allt” blir för komplicerat, särskilt om man – som jag – vill försöka bli utgiven som debutant. Det är en fördel om ens manus är relativt enkelt att sälja in… 🤔 Och en ännu större fördel om man inte retar upp läsarna sedan, genom att kalla en ost för en fralla, så att säga.
    Tack för lycka till, periodvis behövs det oerhööört mycket 😉

    Liked by 1 person

  16. Katarina Inläggets författare

    Nej, jag håller helt med henne, det saknas verkligen ett bredare genretänk här, vilket visar sig när folk klagar på att böcker inte var det de trodde.
    Aha, vad intressant! Henne har jag faktiskt inte läst, men ska kolla vad hon skriver för slags böcker, för det lär ju lite intressant. Men vad kul, om du ger ut det kan du iaf marknadsföra den med en unik etikett, en sådan sak är ju också rolig, och något man ska dra nytta av tänker jag, att man är ensam i ”sin” genre. Så tack för tips, ska kolla in hennes böcker!
    Ja, det var faktiskt en härlig utmaning, en välbehövlig sådan för mig som hade kört fast i min gamla, och väldigt lärorik med.. Hm, jag tror risken är som störst i dialogerna, faktiskt. Av någon anledning är det alltid risk att de blir lite för trevliga och mysiga… Visst kan man vara trevig i spänningsromaner med, hehe, men vissa typer av uttryck osv hör iaf enligt mig inte riktigt hemma i den sortens böcker. Så det har jag fått jobba en del med, att tvätta bort dem. Men kanske är det som du säger även när man är lite trött och ouppmärksam utan liksom skriver utan att tänka efter så mycket, när det börjar gå på autopilot, det var en intressant tanke.
    Ja, det är nog inte bra om det blir lite av ett mishmash av genrer, hehe. Ja,, att reta upp läsarna ska man nog undvika. 🙂

    Liked by 1 person

  17. Katarina Inläggets författare

    Ja, det kom både som en käftsmäll och som en slags sensmoral, en som man kanske inte hade velat ha men iaf.
    Aha, oj då, är det den med Brosnan? haha, den danska filmen? Får kanske kolla lite på den då 😀

    Liked by 1 person

  18. Marie: Mitt skrivliv

    Precis, det är faktiskt en mardröm att läsare ska känna sig lurade. Jag vet ju själv hur jag känner mig när en bok inte riktigt lever upp till marknadsföringen eller genren den utgetts tillhöra.
    Vad kul, det tycker jag! Jag rekommenderar Jodi Picoults ”19 minuter” (ringer titeln någon liten nästan-klocka? 😄) och ”The Storyteller”, vet inte om den senare finns på svenska. ”Lone Wolf” är också bra. De flesta är bra. Hon har däremot fått lite kritik för ”Jakobs värld” som tydligen porträtterar karaktären med Aspbergers väldigt stereotypt, fast hon gjorde massor av research innan.
    Okej, ja jag kan tänka mig att det ett litet annat vokabulär inom feelgood. Å andra sidan kanske influensen ger historien det lilla extra…

    Liked by 1 person

  19. Katarina Inläggets författare

    Ja verkligen!
    Kollade de böcker du nämnde på Goodreads nyss och de verkar intressanta. My sisters keeper hade jag faktiskt läst om någonstans och tyckte redan då den verkade intressant. Men även de andra lät intressanta. Det är bara lustigt, jag har totalt förbisett hennes böcker tidigare för av omslagen att drömma trodde jag det var romance eller någon slags sentimentala böcker om hjärta och smärta 😉 där ser man vad omslagen kan göra. Jag måste säga att jag är förvånad över hur en sådan etablerad författare kan ha så lite påkostade omslag(de på engelska, jag har inte sett de svenska… men nu måste jag nog se dem med.).
    Ja haha, den titeln fick en lite klocka att ringa. 🙂

    Liked by 1 person

  20. Marie: Mitt skrivliv

    Ja, omslagen är ofta lite obegripliga när det gäller de engelskspråkiga upplagorna, upplever ofta att amerikanska omslag känns lite amatörmässiga… får man säga så?! De har helt enkelt en annan layoutkultur än vi har här, det är väl samma som med inredning och liknande uttryck, vi har olika tycke och smak – även om det skandinaviska sättet självklart alltid är sublimt 😉
    En verklig tankeställare det där också, att omslaget faktiskt kan vilseleda läsaren. Tänk den som köpt Picoult och hoppats på romance 😂
    Jag tycker nästan att ”19 minuter” är stöld, du borde stämma någon, vem som helst 😄

    Liked by 1 person

  21. Katarina Inläggets författare

    Jag är böjd att hålla med, iaf delvis, för många av dem känns väldigt förenklade, vilket blir ännu konstigare när det är en känd och etablerad författare. Då tycker man att de borde kunna kosta på dem en bättre omslagsdesigner… Jag har sett samma tendens med Emily Giffins omslag, många(oftast pocketen verkar det) är bara text mot en enfärgad bakgrund, och även fast färgskalan verkar passa böckerna så tycker jag att det verkar så snålt från förlagets sida. Själv skulle jag nog inte lockas att plocka upp en bok med ett sånt omslag, men å andra sidan har hon säkert sin fasta läsarkrets och de behöver inte spendera en massa på dem. Men iaf. Så jag håller med, de har helt klart en annan layoutkultur där än här.
    Ja, när jag sett dem flasha förbi har jag alltid trott att det var en typ av sentimentala böcker jag inte är så värst förtjust i. Lite Rosamund Pilcher, typ. O:-) Tom typsnittet är ju snarlikt…
    Ja det vore ju najs, om man kunde stämma någon, men jag är rädd att hon var före mig… 🙂

    Liked by 1 person

  22. Marie: Mitt skrivliv

    Jag tycker också att omslagen är viktiga, hur viktiga märks i synnerhet i en bokaffär där vissa sticker ut medan andra försvinner i mängden. Samma sak med bokryggar.
    Att en författare är etablerad är ingen ursäkt för att göra mindre påkostade omslag, nya läsare tillkommer ju ständigt – i bästa fall. Picoults svenska upplagor har lite snyggare omslag 👍🏻
    Något annat i omslagsväg jag har lite svårt för är de här liksom dataanimerade ansiktena som många amerikansk egenutgivare använder på sina omslag, och som nu kommer hit mer och mer. Snygga människor utan personlighet, bara ögon-näsa-mun placerad på ”rätt ställen” så symmetrin blir perfekt. Opersonligt, på något vis.

    Liked by 1 person

  23. Katarina Inläggets författare

    Jag håller med! Både i omslagens viktighet och i att det inte är en bra ursäkt att inte göra något bra av dem.
    Hm, dem tror jag att jag har missat, har du något bra exempel? Men vad är det för böcker(som har dem), något slags sci-fi? Det låter trist iaf, lite kliniskt.
    Vad tyckte du om ‘My sisters keeper’? Jag läste just recensioner för den och de var väldigt delade speciellt kring hur den slutade. (Ja jag läste spoilern med)

    Liked by 1 person

  24. Annika

    Ett välbehövligt inlägg i genredebatten! Jag erkänner mig som ganska genreförvirrad, och för några år sedan skulle jag ha känt mig extremt träffad av dina ord 😀
    Jag skriver genrelitteratur, dystopi som från början hade såna där hääärliga inslag av det mesta, men jag insåg att det inte riktigt höll. När jag anlitade en lektör till mitt senaste manus var det en av huvudanledningarna; att jag helt enkelt behövde få rätsida på vad jag egentligen håller på med. Det där är en jättemiss många gör tror jag, att man skriver och skriver, utan att egentligen reflektera, och till slut blir det hela lite obegripligt för en eventuell läsare. Lektören kunde räta ut mina funderingar och bekräfta att jag var rätt ute, jag fick rätsida på min genre och även den crossover hon såg i det jag skrivit, och vips blev arbetet betydligt lättare. Om man har tänkt sig att blanda genres, att göra en crossover, tror jag det är helt väsentligt att först känna till elementen som förväntas av ”huvudgenren”, att arbeta hårt med dem, och de andra ”inslagen” av genres får bli sekundärt, lite mera som utsmyckning. Jag håller med dig om att vissa genres gifter sig bättre med varandra än andra, men det gäller att ha koll. Någonstans tror jag att det handlar om tonen i texten (precis som du skriver), hur blandar man tex fantasy och chick-lit när tonen är så olika för temat?
    Sen så håller jag med Eva-Lisa i det hon skrev ett långt inlägg om; nämligen bristen på subgenres i svenska förlagsvärlden. Jag tror att läsarna skulle tjäna på det; att inte allt inom tex spänningslitteratur buntades samman utan att det fanns lite mer koder att gå efter för att åtminstone nästan få den läsupplevelse man förväntar sig av en bok.
    Jag skulle kunna mala på för evigt om det här, då det är väldigt intressant, tack igen för ett tänkvärt inlägg 🙂

    Liked by 1 person

  25. Marie: Mitt skrivliv

    Jag kollade runt lite men hittar inget bra exempel, på så vis att jag inte vill hänga ut någon mindre författare, ska hålla det i åtanke och får återkomma om jag hittar nåt lämpligt exempel. Men du har helt rätt i att det mest är fantasy/sci-fi, det hade jag inte tänkt på, och den genren kan jag egentligen alldeles för lite om för att ha en åsikt, annat än att jag inte gillar omslagen, haha, eh… 😉
    Jag tyckte ”My sisters keeper” var bra, inte hennes bästa men absolut bra. Både ämnet i sig och tvisten. Jag kan ju inte riktigt fråga vad du tycker om du ”bara” läst sammanfattningen, men hur tycker du det verkar? Picoults böcker går att ha åsikter om, för och emot själva historien, upplösningen, den underliggande framstegsfientligheten (om man väljer att tolka in en sådan) som i ”My sisters keeper”. Eftersom hon skriver om känsliga ämnen så är det alltid någon som blir trampad på tån, liksom. Hur mycket sympati kan man ha med en gammal nazist, exempelvis?

    Liked by 1 person

  26. Katarina Inläggets författare

    Ett utländskt exempel funkar ju med.
    Ja, ämnet lät intressant men när jag fick handlingen beskriven för mig av recensenten så insåg jag att jag nog inte skulle gilla den, det lät verkligt konstigt. Det lät som om hon försökte slippa ta ställning för eller emot i den kniviga moraliska frågan genom att lösa problemet den enklaste vägen… Hennes andra böcker kanske är bättre, men det var den som intresserade mig, just pga ämnet och jag var nyfiken på hur hon skulle hantera det. men ska kolla in andra med. 🙂

    Liked by 1 person

  27. Katarina Inläggets författare

    jag tror också det är en miss, en väldigt enkel en, man vill hålla alla dörrar öppna och låta det bli vad det blir, men sedan missar man den där förädlingsfasen efter det första utkastet. Och jag förstår såklart att det kan vara svårt att avgöra vad man ska lyfta fram och vad man ska tona ner när man sitter där med sitt manus och tycker det är perfekt 🙂 Så då kan nog en skrivcoach vara perfekt, eller en testläsare till och med, som kan ge sin syn på vilka inslag som skiner starkast.
    Instämmer helt i att man bör kunna sin huvudgenre och låta den dominera medan det andra blir mer inslag.
    Ja, Eva-Lisas inlägg var riktigt bra och jag tycker hon fick med alla sidor av problemet, vi borde verkligen ha fler subgenres i Sverige, det skulle underlätta för både författare och läsare tror jag. Och framför allt kanske det skulle bli färre fall av besvikna läsare som förväntade sig något annat än det de fick. Just spänningsgenren som du säger är ett perfekt exempel, där finns det ju otaliga nyanser och man kan inte kalla alltihop för deckare rakt av, det blir varken de vana deckarläsarna eller författarna hjälpta av. Jag har faktiskt hittat en egen liten genre för mitt pågående manus, hehe, som jag tror passar den riktigt bra, en som jag verkligen gillar, så jag tror jag tänker muta in den 😉 Nej, skämt åsido, men det är den sortens bok jag själv vill läsa, hoppas att andra gillar det med. 🙂
    Samma här, svårt att sluta, du ser ju på inläggets längd, hehe. 😉

    Gilla

  28. Annika

    Ja, alltså det här med spänningslitteratur/deckare, vilken soppa det känns som ibland. Skriver en spänningsroman just nu, och skulle nog inte vilja kalla den för en deckare. Får nog göra som dig och muta in en egen subgenre 😄 Alternativt läsa in sig på brittiska/amerikanska subgenrer och sno en rakt av, på engelska.

    Liked by 1 person

  29. Katarina Inläggets författare

    Jag var tvungen att googla deckare, och fick upp detta, på Wikipedia:
    ”Deckare är en genre inom populärkultur vars verk har en berättelse där huvudtemat är att skildra ett eller flera brott, medan den skyldiges identitet ofta är ett mysterium för läsaren. Genren finns som roman (”kriminalroman”), novell, spelfilm, TV-serie och tecknade serier. Ordet deckare har sitt ursprung ur ordet detektiv, eftersom huvudpersonen ofta är en privatdetektiv, men berättelsen kan också kretsa kring en kriminalpolis eller någon annan problemlösare (journalist, präst, psykolog etc), eller kring den skyldiga.”
    Och enligt den definitionen kan jag förstå att många svänger sig med begreppet på ett sätt som jag inte kan stämma in i.
    För mig kommer nog deckare alltid vara böcker som fokuserar på den utredande, polisiära delen, ibland även förhindrande, och som ofta tar sin början efter att ett mord redan är begånget, medan spänningsromaner har en lite annan approach, där kan ju mordet komma först i slutet eller inte alls, och skildra mer vad som leder fram till det istället för vad som händer efter, som deckarna. Hur definierar du?

    Gilla

  30. Annika

    Jag har nog sett deckare ungefär som du gör; att den kretsar kring utredningen och att den som i viss mån utreder är huvudperson (polis, journalist, eller liknande). En spänningsroman kan visserligen kretsa kring ett mord, men med annat än själva utredningen som huvudtema tänker jag?

    Liked by 1 person

  31. Katarina Inläggets författare

    Ja, det är lite den bilden jag har med. Då är jag iaf inte ensam. 🙂 För precis, är det en privatperson som snokar i ett mordfall … ja där blir det luddigt, men jag skulle nog inte betrakta det som en deckare utan mer som spänning då kanske. Tror jag.

    Gilla

  32. Kristina W

    Jag skriver en klassisk romanceroman. Den följer alla de delar som förväntas av en bok i den genren. Till en början var det mer omedvetet – jag skrev helt enkelt en roman med de delar som jag själv ville ha i en romanceroman, efter att ha läst väldigt många böcker i genren. Men i och med att jag nyligen läst ”On Writing romance” av Leigh Michaels så är det tydligt exakt vilka regler som finns och jag kan med glädje se att jag följer dem. Jag gillar att det finns regler eftersom det tillåter mig att ta ut svängarna på andra sätt. Att jag sedan blandar in en extern konflikt i och med en antagonist som vill förstöra för mitt kärlekspar är helt okej enligt ”reglerna” – jag håller mig fortfarande till genren utan att blanda ihop den med någon annan.

    Med detta sagt tycker jag inte att det är fel att blanda genres men varje genre har, precis som du säger, en förväntning och regler som läsaren förväntar sig att författaren följer. När två grenres med väldigt olika regler kombineras kan det bli förvirrande eller helt enkelt göra läsaren besviken. Och visst har alla genres och subgenres någon gång varit helt nya och till slut hittat sina läsare, men ibland får man som författare bara inse att man är helt fel ute eller intala sig själv att marknaden inte är redo för en roman av just det slaget.

    Som ett exempel: Romance är i Sverige ett ganska nytt ”fenomen” – i USA är det den överlägset största genren. Simona Ahrnstedt har flera gånger berättat om hur hon fick kämpa för att bli antagen, just för att förlagen inte visste hur de skulle sälja in romanen eller vilken hylla den skulle stå på. Detta trots att det tydligen inte har varit några problem att sälja in Nora Roberts – en av världens största romanceförfattare. Hade Simona gett upp hade svensk romance förmodligen slumrat i flera år till. Nu har vi istället en fantastisk genre som ser dagens ljus på den svenska bokmarknaden tack vare att en enda författare vågade stå upp för sitt manus.
    Snart hoppas jag själv kunna lämna mitt bidrag 🙂

    Liked by 1 person

  33. Katarina Inläggets författare

    Ja just romance är väl en av de genrer (tillsammans med kriminalromaner kanske) som har tydligast och störst förväntningar på sig från läsarna, så jag tycker du gör helt rätt i att respektera dem. Och precis, det finns ju fortfarande alla möjligheter att komma med något nytt inom det ramverket. 🙂
    Ja tidigare var väl romance i Sverige mest representerad av som du säger Nora Roberts och Harlequinserien, så visst är det roligt att romance fått plats i bokhandlarnas hyllor med, på svenska. 🙂
    Jag ser fram emot att läsa mer om ditt bidrag. 🙂 det låter spännande. Den boken du nämner av Michaels har jag med hemma, tyckte också om den 🙂
    Massor av pepp till ditt fortsatta skrivande.

    Gilla

  34. Marie: Mitt skrivliv

    Jag har inte upplevt att Picoult tagit ställning i någon bok, jag tror inte det är hennes syfte. Mer att väcka tankar hos läsaren. Sedan finns det ju böcker som uppenbart har ett rätt eller fel, som 19 minuter, om en skolskjutning – men där handlar det om föräldrarnas ansvar mer, upplever jag. Och där kan man tycka olika.

    Hittade exempel på en bok som inte är utgiven, så slipper jag vara taskig 😉
    https://thebookcoverdesigner.com/premade-book-covers/the-forest-4/
    Den här typen, förstår du vad jag menar?

    Liked by 1 person

  35. Katarina Inläggets författare

    Ta ställning var kanske fel ord, men hon ville slippa låta karaktärerna välja som jag förstod utan löste dilemmat på det enklaste sättet, så det skulle ordna sig så bra som möjligt för så många som möjligt. Och i den frågan förstod jag att många som recenserade hade väntat sig något annat.
    Ahh, då förstår jag vad du menar. Bra exempel. Ja, det är nog mycket fantasy, sci-fi och ungdomsböcker som har den sortens omslag kanske?

    Liked by 1 person

  36. Marie: Mitt skrivliv

    Så kan det säkert vara, det finns kanske ett syfte med de där omslagen också… Antagligen va!? 😄

    Okej, då fattar jag. Ja, det är sällan några dramatiska slut hos Picoult, till skillnad från många andra böcker (mest deckare, spänning, thrillers) där sista 50 sidorna ska innehålla en massa aha-grejer så upplever jag att hela Picoults böcker är givande, men de är ju av en annan genre också, på tal om vad läsaren lovas.

    Liked by 1 person

  37. Katarina Inläggets författare

    Förmodligen 🙂
    Ah ok, nej, det är ju inte den genren. Men jag uppfattar det som att en del läsare tyckte författaren fegade ur lite med det slutet. Men intressant att se vad hon skriver iaf. Och där har vi egentligen en intressant fråga: Bör författare välja sida i boken och låta karaktärerna löpa hela vägen med det moraliska dilemmat, eller räcker det med ett intressant upplägg som väcker tankar och som läsarna kan fundera kring? Helt oavsett hur boken slutar? Kanske valde hon medvetet det för att folk skulle bli arga och diskutera boken?

    Liked by 1 person

  38. Marie: Mitt skrivliv

    Intressant frågeställning! Ingen aning faktiskt, men det är en relevant tanke. Jag gillar lite öppna slut, där man som läsare får tänka sig vad som hände sen, låta fantasin spinna vidare. Samtidigt är det ju viktigt att inte reta upp läsarna.
    Går jag bara till mig själv så är slutet superviktigt, att det är bra, annars kan en hel bok bli förstörd. Läste Daisy i kedjor och har hört många olika åsikter om slutet, har du läst den? Jag tyckte slutet var helt okej, men det gick att ana sig till det största ”avslöjandet” väldigt tidigt i boken.
    Jag har funderat en del kring det där, överraskningsfaktorn som ibland tenderar att skapa otroliga slut bara för att det SKA vara någon slags twist. En historia kan liksom inte bara vara en historia längre 🤔

    Liked by 1 person

  39. Katarina Inläggets författare

    Ja, det kan jag med gilla, fast det beror på, det får inte bli FÖR öppet, så man inte får någon upplösning på storyn, men gärna saker att fundera vidare på efteråt.
    Jag har inte läst den men hört via en spoiler. Var lite nyfiken på den med innan men nu vet jag inte… Jobbigt när man kan gissa sig till slutet redan i början… 😦
    Ja, det börjar ju bli lite så, författare som försöker överträffa varandra i de mest skruvade twistarna… Själv tycker jag inte överraskningsfaktorn är så superviktig, jag menar, visst vill jag inte kunna gissa slutet på förhand men samtidigt behövs det inte några saltomortaler för det heller. Det får inte bli för osannolikt, liksom. Boltons slut på ”Små svarta lögner” gillade jag. Det var twistigt men samtidigt ändå trovärdigt. Däremot tyckte jag slutet/Upplösningen på På andra sidan Väggen var lite åt det mer absurda hållet.

    Liked by 1 person

  40. Marie: Mitt skrivliv

    Då ska jag börja med att läsa Små svarta lögner, har siktat in mig på att läsa mer av Bolton för jag gillade storyn och sättet att skriva i Daisy 👍🏻
    Twisten måste vara smart men inte krystad och osannolik, då blir det pyspunka på upplevelsen. Ett riktigt bra slut kan däremot rädda en medioker mitten på boken, tycker jag.
    Håller med, öppna slut får inte vara FÖR öppna, så pass att man inte vet hur boken slutar 😄 Alla trådars knutar måste lösas upp. Men lite lagom öppet får det gärna vara, har svårt för redovisandet som vissa författare envisas med efter att upplösningen kommit, avklingningen kan vara intressant om den görs på rätt sätt. Inte ”sen flyttade X till Ryssland och odlade majs och drack vodka i alla sina dagar”. Eller, ännu värre, ett alldeles för utdraget och innehållslöst slut. Man läser den sista 20 procenten i tron att något mer ska hända, sedan gör det inte det, inte alls roligt.

    Liked by 1 person

  41. Katarina Inläggets författare

    Ja, den kan jag rekommendera. Själv tänkte jag gå vidare med den från Shetlandsöarna, nu minns jag inte vad den hette dock.
    Ja, precis, det får inte bli för mycket. och slut inte för öppna heller. Det är en svår balansgång men en del lyckas riktigt bra.
    Nej, sådana slut är ju inte så kul hehe. Men precis, heller inte de som fortsätter och fortsätter långt efter att storyn egentligen är över.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s