Månadsarkiv: januari 2017

Författarfotot

…har jag tagit nu, det var lite nervöst men gick helt ok! För en som avskyr att fotas är det en jättegrej att liksom ha en bra upplevelse av det. 🙂 Det är alltså fotot som ska pryda insidan av boken.

Det börjar mer och mer kännas att det faktiskt kommer bli en BOK!!!

Och nu har jag fått tillbaks feedbacken från faktagranskaren, som tyckte det var jättebra skildrat, vilket känns väldigt upplyftande 🙂 Personen gillade att det var lite mer detaljerad skildring än vad man vanligtvis läser i den sortens böcker, men att detta gjorde det mer verklighetstroget! Hurra liksom! 🙂  Så jag behövde bara förtydliga ett par saker.

Nu ska jag fira att jag har klarat av fotograferingen jag bävat för i flera månader!

Vad ska ni göra i helgen?

 

Förlaget

Säg hej till DareMe Publishing, vårt alldeles nystartade förlag som ger ut böcker utan filter. Nu kan ni kika in på vår hemsida, vi finns även på Facebook och Instagram, men hemsidan är fortfarande lite under uppbyggnad. 🙂

Vi planerar att släppa den första boken, Wicked Game, redan i mars så nu är det bråda dagar kan jag lova!

Nästa bok, min egen NSD, är schemalagd till början på maj.

Förberedelser

Förberedelserna inför de första två boksläppen är redan i full gång, trots att åtminstone jag fortfarande redigerar. Det ger en helt ny innebörd åt simultanförmåga. Jag gör just nu en hel massa saker samtidigt: Väntar på feedback från en testläsare samt en faktagranskare, redigerar efter den senaste testläsarens kommentarer, funderar kring omslagsbilder och typsnitt, planerar för fotografering till mitt författarfoto som behöver förnyas (bara en sådan sak som vad man ska ha på sig!), väntar på att det sista ska gå igenom med förlaget så vi kan gå från planer till handling på allvar, försöker synka allt som ska göras samtidigt när det väl sker, mailar folk hit och dit i olika ärenden, väntar på ett besked som verkar dröja, klurar på baksidestext, får panik för att det känns som om tiden inte räcker till…

Jag har skaffat en anteckningsbok där jag skriver upp allt jag ska göra, och har i nuläget sisådär en 25-30 punkter att beta av (sist jag kollade, några kan ha kommit till sedan dess). Först nu inser man till fullo precis allt som behöver göras innan en bok kan släppas, på ett helt annat sätt än innan, då ett förlag skötte allt det praktiska. Visst hade man en aning om de olika momenten men nu har jag fått en inblick jag inte hade då.

Men det är så jäkla roligt, och spännande! 🙂 Mitt lilla taniga 34K-råmanus har vuxit till sig till en 85K-bjässe och börjar äntligen likna en bok! 🙂 Stoltheten!

Ett tag (under 2015) var jag osäker på om jag någonsin skulle lyckas skriva ett helt manus igen, för vad jag än började på så orkade jag bara några kapitel innan jag tröttnade. Jag trodde det var kört. Ingenting jag skrev kändes roligt eller meningsfullt längre. Det räckte med att byta riktning för att skrivlusten skulle återvända! 🙂 Ok, det gick segt i början, men jag tog mig igenom det! Och om några månader kommer resultatet att finnas ute i handeln! Det känns snudd på magiskt. 🙂

 

Drunknar i redigering

Okej, återigen har en sak jag trodde skulle gå relativt snabbt att fixa (typ ett par dagar eller så) visat sig bli lite mer komplicerat än så.

Naiv som jag var tänkte jag att det skulle räcka med att gå in och lägga till några meningar i befintlig text för att liksom förstärka både karaktärens motivation och stötta upp händelseförloppet lite bättre.

Ack nej. Den berömda dominoeffekten slog till igen.

När jag var nästan klar med den punkten (av fem) så insåg jag att detta lilla tilltag hade försvagat en motivation för en annan händelse, så nu verkade DEN orimlig istället! Jahapp, in och förstärka där med då. Det var en punkt, och den tog två dagar. (Jag kunde tyvärr inte utnyttja lördagen till fullo pga ögonmigrän (har jag fått veta att det heter, det jag verkar ha haft) som gjorde det svårt att sitta vid datorn några längre stunder.) Nu har jag betat av den och två nya punkter har tillkommit. Resultatet: ett steg fram och två tillbaka! 😮

Tur att jag gillar redigering, men ibland blir det lite väl mycket av det goda, även för mig.

Jag fick iaf svar från en av experterna, vilket gjorde att jag kunde så gott som avsluta den biten. Ibland krävs det inga stora tillägg, utan bara att man vet dessa saker för att man vet vad man ska skriva och vad man kan stryka. Det brukar sägas att en stor del av researchen aldrig syns i boken och det stämmer verkligen, men författaren måste fortfarande ta reda på dessa saker.

Imorgon börjar jag sent och kan ägna morgonen åt redigering igen (om jag inte prioriterar att sova, förstås 🙂 )

headache-1007244_1280

När man plötsligt förstår

Den senaste testläsaren efterlyste ett par förtydliganden i manuset, saker jag höll med om till fullo, jag var bara inte riktigt klar över HUR jag skulle göra det som efterfrågades.

Men nu när jag hunnit smälta feedbacken lite har fler och fler saker börjat klarna. Det allra viktigaste för storyn som helhet insåg jag igår kväll, lustigt nog medan jag läste en annan bok (intressant hur läsning framkallar aha-upplevelser). Plötsligt förstod jag!!! Inte bara vad som måste in utan även hur! Så befriande!!

Så det är vad jag ska ägna helgen åt, allmänna förtydlingsarbeten! Jag hoppas att det jag ska skriva till kommer att få den effekten jag velat åt men inte riktigt greppat under skriv- eller redigeringsfasen. Jag har känt att något saknades men inte satt fingret på vad. Nu vet jag. 🙂

En annan sak som är kul är en liten pryl jag fick i julklapp, en sak jag faktiskt önskade mig.

En diktafon! Jag har ibland känt att jag behöver kunna fånga tankegångar och resonemang lite mer omfattande och snabbare än att jag hinner leta fram penna och papper, och då blir det ändå aldrig tillräckligt utförligt. Dessutom behöver jag ett bättre sätt att påminna mig själv om saker jag inte får glömma. Och den är SÅ BRA! Jag älskar hur lätt den är att använda och det blir så mycket bättre än om jag ska anteckna saker och sedan glömma att läsa dem för att påminnas. Den har typ flera tusen timmars inspelningstid. Jag vet att det finns appar numera, men hallå, hur tråkigt? En riktig ska det ju vara såklart. Mycket roligare. Jag kanske ska döpa den med, som Agent Cooper i Twin Peaks med sin Diane! Vad kan en författardiktafon heta tro?

Nu ser jag iaf fram emot redigeringshelg 🙂 Låter kanske märkligt, men det gör jag.

Men först något gott att äta ikväll. Det är ju helg! Och jag är ledig! Fri att jobba på mitt manus. 🙂

Hurra!

b3e5f2190eac2cf72a10bccee21832f1

Bilden lånad från Pinterest 

https://www.pinterest.se/pin/164592561356494791/

Responsen från testläsaren

Häromdagen fick jag tillbaks den fullständiga feedbacken från den ena av de två sista testläsarna, och det var jättebra kommentarer: Hittade logiska vurpor, korrfel, och en hel del faktaissues. Och, faktiskt, lite beröm med. 🙂 Det satt fint, efter en lång och slitig redigering. Men även förslag på saker som behövs förtydligas vilket jag ska göra så snart jag fått till faktaproblemen. Jag åtgärdade kommentarerna i texten men sedan var jag tvungen att kontakta en expert för faktafrågorna, vilket jag nu har gjort och han har lovat hjälpa. (det verkar tydligen vara ett område där det inte finns jättemånga experter tycks det, vilket kanske är bra, på ett sätt.) Sedan väntar jag svar från en till faktagranskare, men för en helt annan del av manuset.

Så just nu ligger det på paus, och jag passar på att vila lite till, läsa och recensera en bok jag nyligen läst, på Eboksevangelisterna, länken finns längre ner i högerspalten för den som är intresserad.

Annars börjar saker och ting falla på plats och jag är inte längre jätteorolig att jag inte ska hinna klart med alla bitar innan boken ska gå till tryck. Ett tag fick jag en smula panik och tänkte det kommer aldrig bli klart. Visst, det kommer bli tajt med vissa delar , speciellt när det börjar närma sig, men jag tror jag har avsatt tillräckligt med tid. Jag ser verkligen fram emot detta, det ska bli så himla spännande. Jag kommer outa mer information kring boken framöver, det lovar jag.

Hur går det för er? Vad har ni för planer för era skrivprojekt under året?

 

Planerna för 2017

Jag har ju hintat ett tag om planer och mål inför 2017 och idag tänkte jag berätta lite mer om dem.

Redan när jag fick ett utgivningsförslag från det förlag som läste mitt senaste manus så kände jag att nej, det här är faktiskt inte hur jag vill skriva längre, eller hur jag vill att mina böcker ska exponeras. Hela processen hade tagit ganska lång tid, och saker hade ändrats medan de bestämde sig. Det kändes helt enkelt inte längre som jag och jag kunde inte föreställa mig mina framtida böcker i de kläder som föreslogs. Jag hade redan haft en årslång skrivkris, då jag inte förstod varför skrivandet inte kändes roligt längre. Eller varför det här med att fortsätta skicka in manus till förlag kändes allt mindre intressant. När beskedet kom hade jag redan börjat lite smått på mitt pågående manus till en spänningsroman och skrivlusten hade långsamt börjat komma tillbaka, så det kändes mer angeläget att få fortsätta utforska den genren.

Kort därpå började jag och författarkollegan Eva-Lisa Dezmin prata om hur vi aldrig kunde hitta den sortens böcker vi ville läsa, ett problem vi återkommit till vid flera tillfällen. Personligen tycker jag det känns som att reglerna för vad som får ges ut i Sverige idag stramas åt allt mer, som om de böcker som publiceras tvingas passera en hel rad filter för att tillslut tillåtas möta de svenska läsarna, men bara efter att allt som sticker ut slipats bort. Och från den tanken var steget till nästa inte så hemskt långt:

Och om vi skulle starta ett förlag som ger ut den sortens böcker vi saknar?

Ja, varför inte egentligen?!

Toni Morrison ska ha sagt:

If there’s a book that you want to read, but it hasn’t been written yet, then you must write it.

Och jag skulle vilja expandera det uttrycket även till förlagsbranschen:

If there are books that you want to read but no one seem to publish them, then you must publish them yourself.

När jag insåg vi upplevde samma sak och idén att göra detta tillsammans presenterade sig tvekade jag inte.

Så idag är jag glad att kunna berätta att mitt pågående manus kommer att ges ut senare i vår, på vårt eget, alldeles nya förlag. Inom kort kommer jag att presentera det för er, lite närmare, liksom titeln på min bok.

Lite tankar om att blanda genrer

Under de år som jag skrivit har jag hängt mycket på olika sidor, forum och ställen där författare samlas, både för att umgås med likasinnade men även för att lära mig mer om skrivandet och snappa upp info om hur det funkar i den här branschen. Det har varit väldigt lärorikt ur många synvinklar, men också väldigt intressant att ta del av andras inställning till sitt skrivande.

En sak jag ofta noterat är hur en del som skrivit klart sitt första manus och ibland även skickat in det till förlag, har svårt att definiera riktigt vad det är de skrivit. ”Ja, det är lite av allt, en dystopi med inslag av fantasy och romantik och lite sci-fi med, och jag fick med en mordgåta där också”.

Och jag kan förstå dem, på ett sätt, oviljan att begränsa sig, önskan att skriva något som tilltalar en så stor publik som möjligt, för är det inte det man drömmer om, att skriva en bok som alla gillar, unga som gamla, män som kvinnor? Och det är det jag har lite funderingar kring idag.

En del personer har jag följt, frivilligt eller ofrivilligt (en del är väldigt glada i att dela med sig allt om sin skrivprocess i allmänna forum, ner till dagsformen eller platsen för senaste skrivsessionen) under flera år och ibland händer det att man får höra att någon skickat in manuset till förlag bara för att få det refuserat,inte sällan med en motivering i stil med att förlaget inte vet var de ska placera manuset, och det säger de på mer eller mindre uttryckliga sätt.

Och författarna ställer sig helt frågande till det. Vadå svårplacerat? Ställ den på den allmänna fictionhyllan liksom. Hur svårt? Inte sällan verkar de lite förolämpade och tycker att det är slött av förlagen, det är ju deras jobb att sälja in boken. Författaren skriver ett fantastiskt manus och förlagen kommer på något vis lyckas, med mördande marknadsföring, sälja in det till allmänheten. Kosta vad det kosta vill. Reklampelare i tunnelbanan, helsidesannons i dagstidningarna, tevesoffor, you name it. Det är ju sånt de ska göra. Varför är de så ovilliga att ta in något som ”inte följer standardmall 1A”? Måste man verkligen skriva efter givna mallar för att ha en chans hos förlagen?

Men någonstans där tror jag man borde lyssna och ta till sig av motiveringen, och förstå vad den egentligen betyder.

Det handlar inte om att skriva efter givna mallar, för de flesta genrer lämnar väldigt mycket frihet att skapa en unik, personlig berättelse och det enda man har att förhålla sig till är förväntningarna från läsarna som hör ihop med genren. Det betyder inte att man måste skriva en förutsägbar berättelse, så det finns ingen anledning att misströsta och tänka att det här med skrivande inte är något för mig.

Grejen är, när man blandar genrer, att man kanske ibland blandar genrer som inte riktigt passar ihop. Säg tex att jag skrivit ett manus som är en chick lit/high fantasy. Det låter ju klockrent vid en första anblick. Fantasy älskas ju av många och chick lit var under en tid en av de mest säljande genrerna (någonstans där på nittiotalet) och borde fortfarande hitta en publik. Men de bägge genrerna har väldigt olika förväntningar på sig från läsaren.

Fantasy – gärna en mörk och suggestiv ton, omfattande världs- och karaktärsbygge, en hel del svärta, ofta lite mer långsamt tempo.

Chick lit å andra sidan – Ett snabbare tempo, rapp, humoristisk dialog, inte så jätteavancerade miljöskildringar eller karaktärsfördjupningar, en mer lättsam ton.

Och ibland kanske de här komponenterna som utgör de olika genrerna blir svåra att kombinera på ett sätt som tilltalar båda målgrupperna. Det är inte omöjligt, men succén är kanske inte så given som man tror, om man inte behärskar bägge genrerna tillräckligt väl. Och blandar men dessutom in ännu fler genrer ökar nog risken för varje ny genre att texten får svårt att hitta rätt.

Man har en bild av att istället för att vända sig enbart till läsarna av en genre har man breddat sig till två, suveränt ju, chans att sälja ännu fler böcker, men istället tror jag att risken oftast är den motsatta. Resultatet blir kanske att varken den ena eller den andra målgruppen finner boken tillfredsställande pga för starka inslag av något som INTE är det de gillar att läsa om. Istället för att bredda sig har man snävat in sig ytterligare, genom att skriva en bok som enbart tilltalar den förhållandevis lilla grupp läsare som gillar just den kombinationen. Och i det läget kan det vara svårt för förlagen att se lönsamheten i den boken, oavsett hur mycket de gillar storyn eller hur man skriver. De är ju företag, ingen välgörenhetsinrättning, och de måste tänka på hur de ska gå runt så de kan betala lönerna till sina anställda för att kunna fortsätta ge ut böckerna de vill ge ut.

Sedan finns det genrer som gifter sig bättre med varandra än andra, som romantik och spänning eller fantasy och romantik till exempel. Genrekombinationer som redan är begrepp i sig, och har sin givna läsekrets. Och även här kanske det är bäst att inte blanda fler än två genrer, och se till att de kompletterar varandra bra.

Jag vet att Eva-Lisa var inne på detta i ett av sina senaste inlägg, vikten av korrekta genre-benämningar för att hitta rätt läsare, och jag vill spinna vidare på det ytterligare genom att poängtera vikten av att som författare sätta sig in i vilka de olika genrerna är, och vilka förväntningar läsarna har på dem. Inte bara för att hitta sina läsare, utan för att nå igenom bruset hos förlagen. En författare som vet vad den skrivit (och som vet det för att det var ett medvetet val, inte bara något det råkade bli) har också lättare att sälja in idén till förlag än en som inte är helt säker på vad det är för slags manus de skickat in. Är det inte ett medvetet val finns risken att man omedvetet brutit läsarkontakter genom att ignorera de outtalade förväntningarna från läsarna på en viss genre. Som att avsluta en romance med att hjälten och hjältinnan inser att de nog inte är the perfekt match trots allt, skakar hand och bestämmer sig för att förbli vänner, eller att runda av en klassisk deckare utan att mördaren avslöjats. Resultatet blir förmodligen inte en nyskapande roman utan en anledning till dåliga recensioner från besvikna läsare. Visst kan man skriva en sådan story, men då ska man nog inte kalla det för något det inte är.

För hur ogärna man än vill erkänna det för sig själv så kommer läsarna att ha vissa förväntningar på ens manus utifrån vad man sätter för etikett på det. Och ju bättre man lyckas med att förhålla sig till de förväntningarna som författare, desto större är chansen att läsarna kommer gilla ens bok. Att inte vilja sätta en etikett på sin berättelse tror jag gör en snarare en otjänst än tvärtom. Sedan kan man självklart blanda in inslag av något nytt, något som kanske inte gjorts så mycket i genren tidigare, något som både Stephenie Meyer och tex Jonas Jonasson lyckades riktigt bra med, men det måste fortfarande göras på ett sätt så det passar berättelsen.

Som författare måste man nog även vara sin  egen agent litegrann för att övertyga förlaget som får manuset om att detta är något de verkligen vill läsa, genom att ge dem en hint om vilken slags upplevelse de har att vänta sig. Och för att göra det krävs ett ganska stort mått av självkritik, redan i redigeringsfasen. Att helt enkelt redigera bort det som inte hör dit, redigera bort sånt som gör manuset spretigt och ofokuserat och bestämma sig för vad det egentligen är man vill skriva för slags bok, istället för att försöka skriva något som innehåller lite av allt. Det är en sak att vara spretig i sitt första utkast, när man håller alla dörrar (de kreativa) öppna och försöker ta reda på vad storyn egentligen är, en annan sak att vara spretig i det man skickar in för bedömning. Någonstans måste man begränsa sig.

Men visst kan man strunta i det tänket med, att göra sin grej och skita i hur många som vill läsa, och det är kanske i det läget det här med egenutgivning kan komma in, för den som trots allt vill se sin bok i tryck, oavsett hur många som köper den, som är beredd att trycka upp en liten upplaga eller kanske ge ut den via Print on Demand för att de som faktiskt vill läsa den i deras närmaste krets ska få göra det. Men vill man få in manuset hos ett av de större förlagen, och kanske de mindre med, tror jag man helt enkelt MÅSTE tänka lite på de där mindre trevliga sakerna, som säljbarhet, målgrupp och så vidare. Och tänka på det som en affärsman/kvinna, inte som konstnär.

Själva skrivfasen är den fas där man kan vara helt fri att skapa precis som man vill, att drömma vitt och brett, och där ingenting är omöjligt, men när man ska sälja in det måste man stoppa drömmarna åt sidan och se mer krasst på vad det är man skapat för att förstå var det har bäst chans att hamna hos någon som ser potentialen. Och även om man drömmer om att ligga hos ett av de stora förlagsjättarna kanske det inte är där ens manus passar bäst. Eller vice versa. Mer om det i ett senare inlägg.

Nu är jag nyfiken på vad ni tycker kring det här med genrer, ni som skriver genrelitteratur alltså. Hur mycket ni bryr er om det när ni skriver vs redigerar?  Och när ni skickar in? Är ni tydliga med det eller överlåter ni åt förlagen att hitta en passande benämning?