Månadsarkiv: november 2016

Redigerar…

Jaha, inget nytt på den här fronten den här gången heller.

Jag bara konstaterar det hopplösa i att ju mer jag redigerar desto mindre färdig känner jag mig för desto fler saker dyker upp som jag inser att jag måste åtgärda. Gaaah!

Jag fortsätter komma på saker jag måste kolla upp, fakta som ska dubbelkollas, researchpersoner som borde testläsa berörda delar för att se så det blir rätt, delar jag vill vässa, konflikter att fördjupa, samtidigt som jag börjar önska att jag bara kunde bli klaaar!!

Och snart är det jul och dags att köpa julklappar igen. Den här gången ska jag troligtvis vara julledig i en hel vecka, det ska bli HIMMELSKT! Funderar på att resa bort någonstans, iaf en weekend, men jag får se hur jag gör. Det värsta är att just weekenderna hamnar mitt i långhelgerna och just dem vill jag fira hemma. Det är i mellandagarna jag vill resa. Men det går ju det med. Några dagar någonstans där jag kan varva lite utforskande (det får inte vara en FÖR intressant plats i det avseendet) med redigering, utan distraktioner. Hm. Har ni några förslag på lämpliga resmål för en tre-fyradagarsresa som inte erbjuder outsinliga sevärdheter? Alltså inte Rom eller något sådant hehe. Och London lockar mig inte heller. Hellre då en liten stad någonstans men som ändå har lite att se. Och GÄRNA lite trevligare klimat än här 🙂 Jag har funderat på Puglia på den italienska klacken. Totalt off season men bara att få vistas vid havet, se fantastiska stränder och kanske få lite sol på sig iaf skulle vara ljuvligt just nu. Hm, bara att tänka på det får mig att längta, men jag tar gärna emot andra förslag.

Och under tiden tar jag redigeringshelg 🙂

Vad gör ni i helgen? Någon som sett KPT på bio än förresten och kan berätta om den var sevärd?

2016-11-19-14-25-32

Varvar jobb och redigering med långa promenader och massa fotograferande. Här vid Stadshuset.

2016-11-19-14-27-09

Änkan

Häromkvällen läste jag ut Änkan, en bok jag blev lite nyfiken på när jag såg den i bokhandeln. Den kallas för en Thriller på omslaget, och längst ner på baksidan (det var inte det som fick mig att läsa utan handlingen dock) står det såhär: ”Om du gillade Gone Girl och Kvinnan på tåget så ska du läsa Änkan av Fiona Barton. Fängslande, isande spänning.” Och sedan kommer det märkligaste av allt: Blurben är skriven av en viss Stephen King!

Jag har läst så mycket märkliga blurbar där han hyllat böcker som jag senare inte förstått varför, (Alex Marwood är den senaste) att jag faktiskt börjar undra om han ens läser böckerna han blurbar.

Men detta är varken isande spänning eller har några som helst likheter med Kvinnan på tåget, och av det jag läste av Gone Girl så är den inte speciellt lik den heller. Den största skillnaden är kanske att det psykologiska spelet är i det närmaste helt frånvarande här. Visst inser jag snart att vår Änka har en och annan hemlighet, och inte bara hon heller, men speciellt mycket psykologisk spänning i den betydelse jag lägger i ordet är det inte. Och även där var förmodligen GG starkare på den fronten än KPT. (Note to self: läs klart GG) Men däremot fördjupar sig författaren i den mänskliga psykologin på ett helt annat sätt.

Med det sagt är det fortfarande en bra bok. Den berättas ur flera tidsperspektiv, och genom flera perspektivkaraktärer. Det är änkan, journalisten, polisen, och ett par till som återkommer mindre frekvent, någon kanske bara en gång. Under vägen rullas ett äktenskap upp och vi får lära känna mannen som anklagades för bortrövandet av ett litet barn, en anklagelse som gjorde honom och hans hustru till hett villebråd för pressen under en längre tid. Vi får veta vem han var mellan hemmets fyra väggar, men vi får framför allt lära känna hans hustru, som först verkar vara en väldigt beskedlig, lite tråkig person för att sedan visa sig ha fler bottnar än jag först trodde. Under läsningen frågar man sig hela tiden hur mycket hon egentligen visste, var hon helt ovetande om vad hennes make hade för sig, och är detta ens möjligt när man lever tillsammans med någon?

Vad jag gillar är att skildringen av mannen är allt annat än platt, man får lära känna honom som kärleksfull make och detta gör boken på något vis desto mer verklig. Jag tror det här är väldigt nära verkligheten, för hur ofta läser man inte tidningarna och hör vittnesmålen från närstående som känner sig helt främmande inför anklagelserna som riktas mot deras make/syskon/barn/klasskompis/förälder. Att de aldrig riktigt kan förlika sig med det som denne anklagats för. Just för att det är så långt från den person de känner.

Författaren skriver att hon ville skildra just dem, i det här fallet en kvinna som har valt att leva med en man som sedan blir anklagad för att vara ett monster, och med det tycker jag hon lyckas väldigt bra. Jean framträder tydligt för mig, och även om spänningsgraden är av den mer stillsamma sorten så läser jag vidare för att få alla frågor besvarade. Och svaren är långt ifrån så enkla som man först tänker sig.

När jag läste Eva Karlssons inlägg om stillsamma spänningsromaner hade jag först lite svårt att föreställa mig en sådan, kanske mest för att jag inte läst någon tidigare. Men nu vet jag vad som menas, för det är nog vad jag skulle kalla den här boken. Men likheterna med Gone Girl och KPT? Nej, så långt skulle jag inte dra det. Det här är en bok som inte liknar dem alls, men det är fortfarande en bra bok på sina egna meriter och en bok som fyller ett helt eget syfte: Att ge en röst åt människorna bakom förövarna, de där som inte anade någonting, och bara det är spännande nog.

2016-11-04-01-00-04

Redigeringskoma och podlyssnande

Det är glest mellan inläggen på den här bloggen just nu 🙂

Orsaken stavas mycket jobb och lite tid, då min fritid har gått åt till redigering och testläsning av andras manus (tre de senaste veckorna). Tre fantastiska manus dessutom. Det ger mig så mycket pepp och energi.

Jag har som jag kanske antytt tidigare aldrig varit något jättefan av podcasts, men nu har jag hittat en jag gillar, så kanske handlade det bara om att hitta den rätta? 😉 Det var denna:

http://bakomboken.libsyn.com

Daniel Sjölin pratar med olika författare om skrivande och språk, dessutom får vi ett avsnitt med Håkan Bravingers (förläggare på Norstedts) skrivarskola, ett inslag som jag gillar minst lika mycket som själva författarpraten, mycket pedagogiskt och lärorikt, och liksom mer än bara de där grundläggande sakerna man hör ALLA prata om. Har lyssnat av flera avsnitt redan och tokgillar. 🙂 Dessutom är det inget flams i den här podden och är det något jag är allergisk mot så är det flamsiga poddar. Just skrivarskolan gav mig en värdefull insikt som jag tog med mig för att förbättra mitt manus under redigeringen, så ny redigeringspepp, vilket var fantastiskt. Och redigeringen blev genast så mycket roligare, för jag märkte att det var något som faktiskt gjorde skillnad.

Min akilleshäl när jag skriver är miljöbeskrivningar, jag får sällan med dem i den första vändan eftersom jag fokuserar mest på det som faktiskt händer. Så i efterhand börjar jag fundera på om jag borde skildra miljöerna mer, men jag är nog ingen som är speciellt stor på miljöbeskrivning, och även om miljön i min berättelse är lite speciell för just den typen av bok, så är det kanske inte främst den som är den största behållningen. Jag har läst en del böcker där miljön spelar stor roll för berättelsen och spänningshalten, men jag tror att i mitt fall är det nog viktigare att fokusera på språket som sådant, och främst något jag tänkte på i kvinnan på tåget och som jag kallar Spänningsmodifiers, alltså ord som frammanar rätt känslor hos läsaren beroende på genre. Här har jag lite jobb framför mig, för när jag började skriva detta manus hade jag fortfarande med mig mitt feelgoodspråk med tillhörande modifiers. I feelgood är det ju mycket sådana ord som frammanar välbehag hos läsaren, ord med positiva associationer och känsloord som frammanar den sortens känslor man vill förmedla där. Medan här är det snarare tvärtom, och detta var något jag mer eller mindre var inprogrammerad på tidigare så nu har jag fått ställa om hjärnan helt. Jag hade först tänkt visa hur jag strök under på sidorna i Kvinnan på Tåget, bara för att illustrera, men jag vet inte om man får publicera utdrag ur folks böcker hur som helst, ens i foton…? Hur som helst, den sortens ord jag strök under var de som förstärkte stämningen, vilka ord författaren använde för att beskriva miljöerna på ett sätt som väckte obehag hos mig som läsare. Säg att tex en feelgoodsroman skulle utspela sig i samma miljö, då skulle författarna fokusera på helt andra detaljer i miljöbeskrivningarna än vad Hawkins gjorde. Det skulle kanske inte handla så mycket om de fula graffittimålningarna i gångtunnlarna, eller om förfallet vid järnvägsspåren, utan mer om hur pittoreska de där husen var, de fina trädgårdarna framför husen, lummig grönska, grannsamverkan, barn som lekte framför husen, idyllen. Och bara med sådana saker kan man ju göra jättemycket för att påverka stämningsläget som författare.

Men det som Bravinger fäste min uppmärksamhet på var inte detta, utan en helt annan sak, nämligen friktionen i dialogerna. Att de inte bara tuffar på och svar följer på fråga, rakt av och utan skav. Istället rekommenderade han att varje replik skulle ändra känsloläget. Och jag blev så himla pepp av det att jag genast satte igång för att se hur det står till med det i mitt eget manus 🙂 för visst är det mer intressant att läsa ett manus där det finns en friktion, där karaktärer missförstår varandra, blir misstänksamma, någon undviker att svara, försöker släta över en fadäs, osv. Där karaktärerna har en agenda bakom det som sägs och det som kommer fram mellan raderna. Så dessa två stora saker ska jag ägna innestående redigeringsvända åt tänkte jag 🙂 men först måste jag gå ut och köpa ett nytt officepaket, då mitt gamla gick ut i natt! 😮 Utan Word, ingen redigering. 🙂

Vad gör ni en helg som denna?

 

 

 

Redigeringstrött och lässugen

Jag är inne på den huvudsakliga redigeringen nu och även om det inte är så mycket kvar att åtgärda som jag först trodde så känner jag ett enormt motstånd. Egentligen skulle jag bara vilja ta ledigt från alla former av manusarbete ett slag och göra precis ingenting, hehe. Men eftersom jag har en plan för att bli klar med det här manuset så får jag vackert arbeta vidare.

Men ack så trögt det går. Och vad jobbigt det är, trots att det egentligen inte är det. 😉 När man till och med hellre storstädar lägenheten än redigerar vet man att man är skrivtrött. Om man inte visste det innan, alltså.

MEN – när jag är klar med den här vändan, DÅ ska jag vila lite medan en rad personer testläser. Och då kanske jag själv hinner läsa lite själv med. Helt kravlöst och bara för avkopplings skull.

Ser fram emot det.

Vad läser ni just nu? Era bästa höstboktips? Nyheter som gamla godingar. Min att läsa-hög har plats för några titlar till. 🙂

Och en dag när jag var som allra mest trött och håglös var det ett litet författarevent på akademibokhandeln, där bland annat Agneta Vorberg deltog och pratade om sin bok. Det var Hoi som anordnade det och det var väldigt intressant. Många intressanta böcker. Här är lite bilder:

2016-11-02-19-55-499176970027

2016-11-02-19-58-509176970051

2016-11-02-20-02-3191769701672016-11-02-20-09-47

9176970159

Efteråt var det mingel och man fick dessutom chansen att köpa böcker med en generös rabatt, vilket jag såklart passade på att utnyttja. Så förutom Agnetas bok slank även denna med i kassen:

2016-11-04-01-00-04

Det är den jag läser just nu. Och jag noterar återigen en sak som slagit mig tidigare: (med Alex Marwoods böcker bl.a men även Rebecca Edgren Aldéns bok) att en spänningsroman inte alltid är spännande hela vägen. I många fall börjar de lite stillsamt för att först mot slutet trappas upp och bli spännande, kanske efter att ha tuffat på i maklig takt i över 200 sidor. Men jag konstaterar samtidigt att de böcker jag faktiskt läser ut är de som inte bara underhåller mig utan även håller mig fängslad hela vägen från start till mål. Det behöver såklart inte betyda regelrätt action, men iaf att det hela tiden finns frågor man vill ha besvarade, ett driv i handlingen och en hela tiden ökande ”Tension”. (Jag vill inte använda det svenska ‘spänning’ här pga den lilla skillnaden i innebörd i det här fallet)

Hur definierar ni ”spänningsroman”?