Om oro

stacking-stones-667432_1280

Det har varit lite tyst om den här bloggen ett tag, och det beror på att jag var tvungen att ta paus och fundera lite ett slag. Detta har ingenting med skrivandet att göra, snarare med livet, mig själv och mitt förhållande till omvärlden. Ibland behöver jag helt enkelt fundera över var jag befinner mig, och om det är där jag vill vara.

Det berodde dels på att jag insåg hur otroligt mycket tid jag lägger på sociala medier när det finns andra saker som jag egentligen tycker är viktigare, som att skriva, umgås med folk IRL och ibland bara umgås med mina egna tankar eller läsa en bok.

Men även på att jag kom till en punkt där det kändes som om jag inte kunde lura mig själv längre. Det finns en sak jag drömt om och längtat efter mer eller mindre sedan jag var liten. Två gånger har jag trott att jag var nära att nå dit men båda gångerna har verkligheten knackat på och försäkrat att så inte var fallet. Senast alldeles nyligen. Och jag började inse att det kanske är dags att begrava den där önskningen en gång för alla, mest för att jag själv blivit äldre och själv passerat bäst före datum, kanske. En sådan insikt, att behöva överge en dröm som följt en så länge, medför såklart både besvikelse och en slags sorg över livets beskaffenhet.

Den senaste tiden, kanske det senaste året, men det har aktualiserats i perioder, har jag blivit mer medveten om alltings ändlighet, kanske mest framkallat av två cancerbesked i familjen som orsakat en hel del oro, men även andra saker. Jag vet inte om jag är en typ av person som oroar sig mer för saker än vad som är vanligt men hur som var det så befriande när jag stötte på det här citatet:

”85% of the things you worry about will never happen.”

Det träffade verkligen rätt för speciellt de senaste veckorna har vissa orosmoment eskalerat och jag orkar inte längre gå omkring och brottas med de här tankarna. Men när jag kollade upp sanningshalten i det påståendet märkte jag att det faktiskt fanns en vetenskaplig grund för det, när personer ombads lista de saker de oroade sig för och sedan följde upp vilka som faktiskt hände. Och de där 15% som faktiskt kommer att hända finns det ju ingen chans att undvika iaf, de är förmodligen av den sorten som inte går att påverka, så vad tjänar det då till att gå omkring och oroa sig för dem? Det som sker, sker, helt enkelt. Och sedan läste jag detta:

https://hannahrichell.wordpress.com/2016/04/07/i-accept/

I författarens fall handlar det om skrivandet, men det går såklart att applicera på alla saker i livet. Att helt enkelt acceptera att livet inte alltid går som man vill.

Här är ett utdrag ur inlägget:

”We feel in every fibre of our being: I don’t want this. The teacher pointed out that by reacting in this way we add to the stress and mental trauma of a situation. (…) Instead, the Buddhist way is to observe the emotion and the pain, and then to simply say, ‘I accept.’”

Och det var så lysande, och så enkelt. Kanske är det allt det handlar om? Att acceptera livet sådant det är istället för att kämpa emot och försöka påverka saker i en riktning som det helt tydligt inte vill ta. Väldigt buddhistiskt, indeed, men Buddhismen innehåller mycken livsvisdom. Och det är såklart inte enkelt, vi lever i en kultur där vi med alla medel försöker förhindra det vi tror eller vet kommer göra oss olyckliga eller som kommer orsaka lidande. Och i många fall är det såklart sunt och naturligt, men i det fallet med de där 15% kanske det i många fall bara är bättre att acceptera sakers tillstånd och försöka ändra inställning till dem? Det här är inget man lär sig över en natt såklart, men jag tror det är dags för mig att börja öva på att acceptera de saker jag inte kan ändra. Och att sluta sörja det jag aldrig haft.

Vem vet, kanske kommer det en dag då jag får se den där önskningen gå i uppfyllelse, men jag tänker då inte låta det störa min sinnesfrid längre. Händer det så händer det och just det är ändå ingenting jag kan påverka.

 

Annonser

45 thoughts on “Om oro

  1. Ebba Range

    Det här var ett berörande och mycket mänskligt inlägg. Viktigt och eftertänksamt. Läkande och insiktsfullt. ❤ ❤ ❤
    Jag resonerar precis så där – det går inte att förbereda sig för livet svårigheter som eventuellt kan dyka upp bakom nästa krön. Tur för mig som råkat ut för så många trauman, som andra 'ordnat till' i mitt liv. Dessutom sorger efter dödsfall orsakade av just – cancer. Beklagar av hela hjärtat att du fått ta emot besked om den vedervärdiga sjukdomen.
    Mål och självförverkligande har jag också haft och genomfört … men, någon annan satte P för en fortsättning.
    Jag älskar ändå att jag fått leva tills jag fått insikt och klarhet över vissa saker. I botten är jag en positiv person … trots a l l t.
    Nu ser jag så fram emot att jag framöver kommer att flytta och bo i din stadsdel … kanske kan vi ses mera IRL … skriva, fika och skriva igen …
    Allt det bästa nu till dig Kati!
    Kram ❤

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Tack Ebba ❤
      Nej, det är väl så, det mesta oroar man sig för i onödan och det som faktiskt är befogat kan man iaf inte påverka. Kanske bättre då att acceptera det som händer men visst är det svårt. Inget man lär sig i en handvändning. Hela konceptet är ju ganska "ovästligt" kanske, där vi tvärtemot uppfostras till att ta tag i situationen, kämpa emot alla motgångar och aldrig ge upp eller (gud förbjude) acceptera något som inte är som vi vill.
      Du är verkligen en inspirationskälla, Ebba, med tanke på vad du har gått igenom. Jag beundrar dig verkligen!
      Vad kul om du flyttar närmare hit! 🙂 Ja, då kan vi ses oftare och fika och prata. Det håller vi tummarna för.
      Ha det fint du med så länge.
      Kram ❤

      Gilla

      Svara
  2. Eva-Lisa

    Som du redan skrivit, det mesta man oroar sig över händer ju inte och det som ändå händer kan man sällan göra något åt.
    Riktigt trist att höra om cancerbeskeden, men idag innebär ju inte alltid ett sådant besked det allra värsta.
    Håller tummarna för att allt löser sig för dig.
    Kram ❤

    Gilla

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Det är ju så. Men ändå, det är liksom så emot det vi fostrats till, att acceptera förändring. Speciellt för de av oss som har inställningen att alltid göra vad man kan för att ta sitt öde i egna händer, så att säga. Men för de andra, mindre livsförändrande sakerna är det en skön vetskap att falla tillbaks på. Att det man oroar sig för antagligen inte kommer hända.
      Ja, som tur är gör forskningen framsteg hela tiden, vilket ger hopp.
      Tack Eva-Lisa!
      Kram ❤

      Liked by 1 person

      Svara
      1. Eva-Lisa

        Ja, det är kanske det som gör att vi hela tiden oroar oss, för att vi fostrats till att ta sitt öde i egna händer.
        Som tur är så händer ju sällan det värsta man oroar sig för, vi får trösta oss med det.
        Vassegod! ❤

        Liked by 1 person

      2. Katarina Inläggets författare

        Ja, kanske är det så? speciellt när man inte vet hur man ska förhindra det som man tror ska hända.
        Och jag har nog lite kontrollbehov, något en kollega uppmärksamt noterat. Då får man lite lätt panik när man ställs inför saker man inte KAN påverka.
        Precis, den vetskapen tröstar lite. 🙂

        Liked by 1 person

  3. Annika

    Väldigt fint och ärligt inlägg, du berör livets obegripliga nycker på ett sätt som träffade någonstans långt inne i mig. Mitt vuxna liv har inte varit någon raksträcka, och nu när jag har landat har jag fått kämpa för att acceptera att det varit så. Fast vi inte känner varandra vill jag skicka lite virtuell omtanke till dig, och en kram. Ett cancerbesked är nog bland det mest fruktansvärda som kan drabba en familj, man känner sig så maktlös och liten inför det som sker.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Tack för din omtanke! Ja, livet är verkligen oberäkneligt och svårt att förstå ibland, och vissa saker kan vara svåra att acceptera, även när man vet att man inte kan göra så mycket annat.
      Ja, det är en hemsk sjukdom och när två familjemedlemmar får det beskedet inom ett års tid känner man sig verkligen liten.
      Jag skickar en kram tillbaks, vad skönt att höra att du landat nu iaf. Kram!

      Gilla

      Svara
  4. Marie: Mitt skrivliv

    Väldigt fint och insiktsfullt skrivet, känner igen så mycket av det.

    Motgångarna är en del av livet och varken oro eller strategier hjälper, då återstår bara acceptans. Men, som du skriver, det är inte en särskilt västerländsk inställning. Att ”Sinnesrobönen” inte används mer utbrett är synd, för den innehåller också all insikt som behövs, oavsett om man är kristen eller ej.

    Många av oss har nog uppfostrats i att vara sin egen lyckas smed, att bli bättre på de saker vi inte är så bra på snarare än att utveckla det vi har talang för, vi uppmuntras att vara handlingskraftiga snarare än accepterande. Att släppa kontrollen är sällan förknippat med något positivt.

    Men saker blir inte alltid som vi vill, det händer hemska saker. Anhöriga och vänner blir sjuka, dör kanske i värsta fall, vi blir sjuka, oväntade negativa saker händer som vi inte rår på.
    Min vän som fick bröstcancer pratar om tid, att tiden betyder allt, tid med sina nära och kära, tid att göra det man mår bra av. Det tänker jag ofta på. Vi slänger oss med saker som ”livet är för kort”, men förstår vi ens vad det betyder?

    Livet blir inte alltid som man tänkt sig, både i positiv och negativ bemärkelse. Det tror jag vi alla känt av på ett eller annat vis.
    Jag är ledsen att du behöver vara med om det sorgliga i att anhöriga drabbas av cancer, den känsla av maktlöshet som kan komma med det är tuff, särskilt när man är van att kunna fixa det mesta.

    Kram ❤️

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Tack för dina fina ord!
      Ja, de är ju det och jag är medveten om att jag varit relativt förskonad från sådant som andra tvingas gå igenom väldigt tidigt i livet, så visst har jag haft tur på det sättet.
      Ja, det har du rätt i, den säger ju ganska mycket på bara några få ord. Och jag tyckte det där den där författaren skrev, om att liksom tillåta sig själv att känna det man känner, utan att försöka värja sig eller slå ifrån sig, och bara… acceptera att det är en del av livet… Det gav mig en värdefull insikt.
      Ja, jag känner lite så, att vi inte uppfostras enligt den filosofin, så kanske blir det svårare för oss när vi inser att vi inte har något annat val än acceptans. Det går liksom emot allt vi fått inpräntat sedan barnsben.
      Ja, det där med tid får en helt annan innebörd då, det förstår jag absolut. En del blir ivriga att hinna GÖRA så mycket som möjligt, hinna bocka av så många som möjligt av sina livsmål, andra vill ta vara på tiden med de människor som står dem närmast. Inget är väl mer rätt än något annat egentligen.
      Nej, du har nog rätt, i många fall slänger man sig med det uttrycket utan att ens inse till fullo vad det betyder.
      Ja, det är förmodligen ganska vanligt. Och jag har ju uppfyllt flera andra av mina drömmar, så jag ska kanske inte klaga, det var de jag kunde påverka med egen kraft, detta är dock inte en sådan…
      Tack snälla du!
      Kram ❤

      Liked by 1 person

      Svara
      1. Marie: Mitt skrivliv

        Tack själv 😊
        Alla har vi våra ok och upplevelser att bära och enda sättet att värdera dem är utifrån tidigare erfarenheter. När det värsta hade drabbat mig ursäktade jag mig ändå inför folk som jag tyckte hade drabbats ännu värre. Men varför värdera? Vi känner det vi känner och har rätt att göra det och med tillåtelsen att känna blir det kanske även lättare att acceptera…
        Det enda vi vet är att tiden är begränsad och att vi bör spendera den vi har på ett för oss själva vettigt sätt. Vilket sätt det är, är ju som du skriver individuellt. Att inte ångra något, det tänker jag mycket på just nu, jag vill inte ångra.
        Oavsett hur många drömmar du uppfyllt så tycker jag att du får både klaga och känna sorg över sådant som inte blivit som du önskat det. Att vara människa är liksom att vilja mer, att ta ödet i sina händer, klart det är jobbigt när vi inte kan påverka.
        Kommer bära med mig dina kloka tankar.
        Trevlig helg!

        Liked by 1 person

      2. Katarina Inläggets författare

        Tack, du säger så mycket klokt! Kanske är det naturligt att som du säger, liksom känna att man behöver ursäkta sig för de som har de värre, men (som du också säger) vi känner ju det vi känner och det som en rycker på axlarna åt kan kännas mycket större och värre för en annan.
        Vad skönt att höra, och faktiskt, där säger du något, genom att tillåta sig att känna det man känner, utan att skämmas, så blir det kanske lättare att acceptera med.
        Det är helt klart inte lätt att vara människa!
        Usch, ja, det där med Ånger. Det skulle kunna bli ett helt eget blogginlägg, men det tror jag inte det kommer bli. Men det är ju samma sak där, man handlade utifrån den kunskap och erfarenhet man hade just då man var där, det är ju lätt att komma och vara efterklok senare… Så till stor del handlar det nog om att förlåta sig själv för de misstag man gjort. Det känns mer och mer som något väldigt viktigt, för den där sinnesrons skull.
        Trevlig helg du med!

        Liked by 1 person

      3. Marie: Mitt skrivliv

        Vi är så kloka, hehe… läge att vi förstår det och applicerar det på livet också, eller hur?! 😉
        Min taktik är att tänka att jag ska behandla mig själv med samma empati som jag behandlar en vän eller min sambo. Alltså, på riktigt, ta hand om mig själv och tänka att ”det är vad det är, låt det vara så”. Jag skulle aldrig säga åt en vän att sluta tycka synd om sig och kolla på grannen som minsann har det värre. He hjälp ju int!
        Ånger skulle kunna bli en uppsjö inlägg, håller med. Men det är en annan blogg och ett annat liv. Vi hade ett kommunalråd i Umeå förut som sa de bevingande orden ”man kan inte ångra något man gjort” och jag tar med mig det som voro det Buddhas budord. Nej, de val eller faktum vi ställts inför tidigare i livet (och ställs för löpande) har vi hanterat utifrån bästa förmåga, varför ångra när man kan ha medlidande? Alltså medlidande som i förståelse.
        Sedan finns det ju saker man kan påverka, som det här med att jobba ihjäl sig. Är det något jag inte vill ångra så är det att jag lagt en massa tid på att tjäna pengar och jobba mig sjuk och för lite på de jag älskar och det jag älskar (som att skriva).
        Ha en fortsatt fin fredag 🙂

        Liked by 1 person

      4. Katarina Inläggets författare

        Verkligen på tiden! 😉
        Ja, det där brister jag också i ibland. Men visst är det som du säger, att man inte ska säga saker till sig själv man inte skulle säga till andra, så det är en tanke jag ska ta med mig i fortsättningen.
        Ja, det är en annan blogg som sagt. Och jag brukar vanligtvis inte skriva den här sortens inlägg men kände att jag behövde det den här gången.
        Det stämmer nog bra, har hört en vän säga samma sak: ”Man ångrar bara det man INTE gjorde”. Det har jag burit med mig sedan dess 🙂
        Ja, det där med medlidande som medkänsla/förståelse är något som borde praktiseras i högre grad här i vår del av världen, både mellan oss och oss själva och gentemot andra. 🙂 Jag gillar verkligen mycket av det som buddhismen ”predikar”, faktiskt.
        Ja, jobba ihjäl sig blir ingen lycklig av, och som samma vän som ovan brukade säga: ”Ingen kommer att tacka dig efteråt för att du brände ut dig”, det är nog tyvärr också sant har jag en känsla av. Fast huruvida det stämmer vet du bättre än jag. Visst är det lätt hänt när man jobbar med något man gillar och är den sortens människa som vill mycket och har hög plikt- och ansvarskänsla, men livet är ju så mycket mer än att bara jobba.
        För mig är egentligen jobbet bara ett sätt att betala räkningarna och få mat på bordet, visst gillar jag det jag gör, men det är inte det jag lever för. Det är ett sätt att kunna upprätthålla en livsstil där jag kan göra det andra jag vill med livet. Inte mer. Därmed inte sagt att jag inte tar det hundraprocentigt på allvar, för det gör jag absolut, och nu har jag dessutom blivit befordrad med. Jag är nog den sortens person som skulle ligga i riskzonen för att bränna ut mig, om jag hade den sortens jobb. Som tur är är mitt arbete av en annan art. 🙂
        Ha en fin helg!

        Liked by 1 person

      5. Marie: Mitt skrivliv

        Jag tror det är avbrottet i bloggtemat som gör det uppfriskande. Att våga vara personlig en stund, det är ju trots allt stor skillnad mellan att vara personlig och privat. Oron är allmänmänsklig, vi kan alla känna igen oss.
        Ja, det finns mycket bra att lära från österländsk filosofi. Vi i det här materialistiska och prestationsinriktade samhället mår nog bra av att höja blicken en aning…
        Nej, ingen tackar dig när du drabbas av utmattning, så är det. Ett jobb borde ”bara” vara ett jobb och max prio två, efter det egna måendet, även om man gör sitt allra bästa såklart. Låter som du har ett bra jobb och en bra inställning. Grattis till befordran! Blir väldigt nyfiken på vilken art ditt jobb är av, som inte är av utmattningssort, i så fall vill jag ha det 😄
        Men i dag är det ledig lördag! Hurra!

        Liked by 1 person

      6. Katarina Inläggets författare

        Ja, så kan det vara! 🙂 Och även om detta i huvudsak är en blogg tillägnad skrivandet så finns det kanske utrymme för att vara personlig ibland.
        Det tror jag med, och precis som du säger skulle vi nog må bra av att se lite beyond ibland.
        Misstänkte det. Ja, jag tycker också det faktiskt, att jobbet ska vara just ett jobb. Samtidigt beundrar jag alla hängivna poliser, vårdpersonal, läkare osv som drivs av ett starkt kall, som ser sitt jobb som mer än bara ett jobb. Om de inte gjorde det skulle det här landet inte se ut som det gör idag. Så visst behöver vi de personerna som lever för sitt jobb.
        Ja, det är ett bra jobb, faktiskt. Och när jag går hem är jag ledig, behöver inte ta med mig jobbet hem som många andra. Jag arbetar i butik, och även om det såklart kan vara stressigt ganska ofta så är det en annan slags stress, för det mesta iaf. Det har blivit bättre sedan i våras då jag var ny på just den här platsen och kände att jag inte mäktade med, som tur är, vi hade genomgått ett ägarbyte och allt var lite rörigt. Men nu börjar det bli bättre på många plan och jag börjar lära mig hur jag ska underlätta för mig själv med. 🙂 Sedan är det tidiga morgnar och långa dagar ibland, och som den här veckan sju dagars arbetsvecka, men eftersom jag gillar det och det ändå handlar om undantag så är det ok 🙂
        Ja hurra för lördag. Speciellt lediga sådana då 😉

        Liked by 1 person

      7. Marie: Mitt skrivliv

        Ja, det finns människor som gör storartade insatser för medmänniskorna genom sina jobb.
        Men det är ett dubbeleggat svärd. Att brinna för sitt jobb? Ja. Men ingen människa borde vilja, eller behöva, leva för sitt jobb. Jag har i ärlighetens namn aldrig mött någon – från vd:ar och läkare till tv-personligheter med ”drömjobb” som inte hellre hade varit lediga mer. Gratis pengar och mer tid med familjen/nära och kära är det som förenar alla. Inte en enda har sagt att de hellre är på jobbet. De älskar sina jobb allihopa, men de lever inte för dem. Kanske är det därför det blir hållbart med så stort ansvar också?
        Tänker att det är mycket intryck i butik – min sambo brukar säga det, han jobbar i detaljhandeln – folk hela dagarna som undrar saker och behöver hjälp. Låter bra att du kan gå hem och vara ledig, det känns allt ovanligare och så fantastiskt. För vissa verkar det vara ett state of mind också, att kunna släppa allt. Själv har jag varit för dålig på det. Vad skönt att du kom tillrätta med omstruktureringen, sådant tar ju ofta mycket energi.
        Den här helgen gick för fort! När kommer nästa?! Hoppas du får vara ledig då 🙂

        Liked by 1 person

      8. Katarina Inläggets författare

        Nej, jag håller med. Om man inte är författare då 🙂 Då skulle jag gladeligen leva för mitt jobb på ett helt annat sätt. men annars verkar det mer hållbart att leva för andra saker. Nej, förmodligen är det så. Till syvende och sist drivs de flesta av pengar till sin överlevnad, och skulle de inte behöva dem är det tveksamt om de skulle syssla med samma sak. Men det där är en fråga som alltid fascinerar mig. Vad jag/man/vi skulle göra om pengar inte var ett problem? Där ser man kanske mer uppriktigt vad som verkligen betyder något för en. Och jag tycker verkligen om mitt jobb, och tar mitt ansvar på allvar, men lever för det? Det verkar inte sunt. Vad händer då om man förlorar det en dag? 😮
        Ja, det är mycket intryck, och många möten varje dag, och på ett sätt kunde jag sakna det då jag inte jobbade, den där kontakten med andra människor och världen utanför. Det är lite den motsatta polen till författaren som sitter och skriver i sin ensamhet. 🙂 Och jag tänker att det är förmodligen ett perfekt jobb för en som vill skriva. Ja, i dessa tider känns just det som något riktigt bra, och som du säger ovanligt.
        Ja, nu har det ordnat upp sig på den fronten och det känns himla skönt.
        Visst gjorde den! Och jag jobbade hela helgen! Men så är jag ledig idag och imorgon istället och det är nästan ännu bättre med vardagsledighet än helgledighet tycker jag. Man får ut mer av sin ledighet när andra jobbar 😉 och allt är öppet.

        Liked by 1 person

      9. Marie: Mitt skrivliv

        Precis, de flesta former av konstnärliga uttryck får nog anses i en annan liga än vanliga brödjobb, oftast är dessa inte förknippade med några större inkomster heller vilket säger en del om vad utövarna är beredda att ”offra”.
        Ja, att leva för jobbet och sedan bli av med det kan jag tänka mig verkligen ställer saker på ända, så man gör nog bäst i att se till att livet handlar om annat än den tid man säljer till någon annan. Jag är definitivt skyldig till att i perioder ha glömt bort att det bara är ett jobb, hm… tror det kallas för att göra karriär, rena dumheterna, haha.
        Att gilla sitt jobb och trivas är absolut bästa resultat i en påtvingad situation, påtvingad som i att vi ju måste tjäna pengar. Jag har alltid gillat att jobba, men med åren börjat tycka att kollegor och arbetsmiljö är viktigare än titel, makt, lön och arbetsuppgifter. Så vi får se var det leder på sikt.
        Hm… om pengar inte var en faktor skulle jag skriva, göra en podcast, läsa och umgås mer med sambo och vänner. Det sociala behöver jag i lagom dos, förstår att du saknade sammanhanget, så känner jag också vid längre frånvaro.
        Jag har också jobbat helger tidigare och varit ledig på veckorna, fick så mycket gjort! Det vill säga före kompisarna skaffade barn för då gick all tid till att fika med den lediga vardagar, hehe. Hoppas du har sköna lediga dagar, var är du i skrivandet nu?

        Liked by 1 person

      10. Katarina Inläggets författare

        Förlåt för sent svar, det blev lite stökigt de sista dagarna med alla kommentarer på olika inlägg så jag hade helt tappat kollen på vilka jag svarat på, och ibland läser jag ett svar på mailen på mobilen men eftersom jag inte (längre) har wordpress i telefonen så har det blivit att jag tänkt att jag svarar senare när jag är hemma och så föll det bort! 😮
        Ja, precis, konstnärliga jobb är nog något de flesta skulle tacka ja till, oavsett konstnärliga talanger eller ej, hehe. För de flesta är det nog förknippat med ett behagligt och kreativt liv och många har en bild av författaryrket tex som kanske inte har så mycket med verkligheten att göra… 😉
        Ja, precis, då skulle man nog bli rättså knäckt, vilket jag tror händer relativt ofta, när man låter jobbet ta för mycket plats i ens liv.
        Haha, ja det där med att göra karriär är nog ganska dumt egentligen 😉 För plötsligt handlar allt bara om jobb och man slutar njuta av livet.
        Jag har också alltid gillat att jobba, måndagsångest är något jag aldrig känt av faktiskt, eller den där tillbaka efter semesternångesten som många känner. Kanske en följd av att jag aldrig arbetat med något jag inte tyckt var roligt? Men jag blir lite beklämd när jag ser på sociala medier om de som liksom lever hela sitt liv på helgerna och undrar hur det har blivit så? Kanske inte konstigt att man får måndagsångest då, helgerna blir ju liksom aldrig tillräckligt långa om man ska ha ett pressat schema är ALLT Ska hinnas med och lite till, samt att vila då som antagligen kommer i sista hand, speciellt i en tid där en fulltecknad agenda är ett slags statussymbol.
        Vilket härligt liv det skulle vara eller hur? Fast jag tror jag skulle sakna jobbet (något jobb) ibland iaf, känslan av att göra nytta, att behövas. Jag gillar ju det egentligen men jag skulle aldrig låta den känslan ta över hela mitt liv.
        Just nu är det andra (tredje?) utkastet klart och jag tog en paus för att testläsa andras manus medan mitt eget vilade inför nästa redigeringsvända, den kommer bli ganska massiv så jag behövde vila mig lite innan dess. 🙂 men snart så sätter jag igång ! 🙂 Var är du själv? redigerar och har det bra? 🙂

        Liked by 1 person

      11. Marie: Mitt skrivliv

        Oj oj, ingen fara! Ingen stress med det, jag är också sent ute med svar 🙂
        Ja, det finns nog en tanke om att konstnärliga yrken är förknippade med ett visst mått av lugn… mycket egen tid… ingen press… De jag känner som har konstnärliga yrken håller nog inte med om allt detta, haha, det kräver mycket att vara kreativ och producera och bli bedömd…
        Jag har större delen av mitt yrkesliv haft på samma sätt, ingen ångest inför måndag eller när semestern var slut. Det var tider det.
        Vad kul med en paus för att testläsa andras manus, är ditt också ute på testläsning?
        Jag redigerar utan press, lite i taget går det framåt. Fastnar i passager och pillar, gör research. Funderar. Känner lusten spira. Försöker att inte räkna ord just nu, bara vara. 🙂

        Liked by 1 person

      12. Katarina Inläggets författare

        Ja, det är kanske mest visionen folk har av det som lockar, i verkligheten är det nog många som lägger ner de planerna efter att ha skrivit ett tag på heltid och insett att det tar TID!!! ALLT tar tid, inte bara skrivandet, redigerandet, väntandet på förlagssvaren, och till och med när den är antagen och man väntar på att den ska släppas. Och inget betalt får man under tiden heller, haha.
        vad himla skönt eller hur? Så borde det alltid vara!
        Ja, det var välbehövligt men nu är jag igång och redigerar, imorgon drar jag igång på allvar. 🙂 Just det där du beskriver är ju en väldigt trivsam och bra fas tycker jag. Passa på att njuta av det, det är ju en av de roligaste 🙂

        Liked by 1 person

      13. Marie: Mitt skrivliv

        Kanske är det tidsaspekten som är en av lockelserna när det gäller egenutgivning, att snabbare får prova sina vingar, så att säga.
        Ja jag tänker låta det ta tid, jag har ingen deadline. Huvudsaken är att det blir bra 😊
        Vad spännande med allvarsredigering! Hur många redigeringsrundor brukar det bli, på ett ungefär?

        Liked by 1 person

      14. Katarina Inläggets författare

        Ja, det kan nog vara så, att man dras med när man inser att man inte behöver få någon annans ok:ande för att ge ut, men det kan nog vara en nackdel med…
        Det gör du rätt i tycker jag 🙂
        Ja, hehe, nu jäklar!!
        Hm, minst tre iaf. Först en för att lägga till scener som saknas, ta bort andra och generellt se över hela dramakurvan och justera, (där brukar manusen växa en hel del) sedan minst två gånger till varav en består av ändringar efter testläsares kommentarer. SÅ korrläsning på det där jag ser över ord som används mycket, konsekvens osv. Så en tre-fyra vändor iaf. Ibland fler. Den här gången lär det nog snarare bli en fem-sex. Är på vända tre redan… 🙂

        Liked by 1 person

      15. Marie: Mitt skrivliv

        Många redigeringsvändor tror jag också på, både att låta texten vila och att låta folk läsa.
        Att stressa fram en utgivning ser jag ingen som helst poäng med. Varför vill man det? Å andra sidan tror jag inte att någon som ger ut ”för tidigt” inser att det är det de gör… Då skulle de inte göra det.
        Allt jobb som går att göra före en eventuell utgivning är ju sådant som inte går att göra efteråt, helt självklart egentligen men ack så avgörande och värt att ha i åtanke tycker jag. Sedan gäller det ju att kunna släppa ifrån sig texten också, men det är ju en heeelt annat inlägg, hehe.

        Liked by 1 person

      16. Katarina Inläggets författare

        Ja, i det här fallet är nog inte less more. Nej, säkert gör de inte det, eller så inträder de i något slags fas av ”det duger” och bestämmer sig för att ge ut det eftersom de tycker det är så tråkigt att redigera och de har en bild av sin text som helig och något som står över alla former av förbättringsarbete. Har stött på en del sådana med.
        Ja, hehe, det är ytterligare en svårighet!

        Liked by 1 person

      17. Marie: Mitt skrivliv

        Alltså, det är min skräck att min hjärna ska lura mig att det jag skrivit är sjukt bra. Usch vilken mardröm! Nej, det finns något renande i att slå på sig själv med måtta så man inte överfalls av en grandios självbild från ingenstans. Jag vet inte, men den kanske lurar bakom något hörn.
        Annars tror jag att trenden med positivt tänkande kan vara en bov i dramat. Alldeles för okritiskt tänkande tenderar göra så man beundrar kejsarens nya kläder, så att säga.

        Gilla

  5. Carola

    Du skriver så fint och ärligt om något som berör oss alla. Oro upptar en stor del av livet, mer för vissa , mindre för andra. Och det är så sant att det mesta av farhågorna aldrig inträffar. Skulle de nu göra det så är acceptans något väldigt viktigt. Det hemska jag var med om nyligen ville jag först inte acceptera, vet inte ens om jag fortfarande har gjort det fullt ut, men det är ändå en förutsättning för att komma igenom det svåra. Det gör mig ont att höra om dina närmastes cancerbesked. Man vill verkligen inte vara med om sådana saker. Livet vänds upp och ner på ett sätt som inte går att föreställa sig innan man är med om det. Stor kram till dig Kati! ❤ Och tack för att du skrev det här inlägget och påminde mig om vad viktigt det är med att acceptera även om det är svårt. ❤

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja jag kan mycket väl tänka mig att som förälder utsätts man för oro av ett helt annat slag och av många olika grader. Men precis som du säger är nog acceptans en viktig del i att bearbeta det, och där har vi lite väg att vandra båda två kanske.
      Ja, verkligen, plötsligt börjar man värdera saker helt annorlunda än vad man gjorde innan, då man trodde tiden var oändlig. Visst har jag alltid vetat innerst inne att den inte är det, men man glömmer så gärna den saken tills man får en anledning att börja ta vara på den. Tack för att du delade med dig!
      Kram! ❤

      Liked by 1 person

      Svara
  6. Anna Keiler

    Beklagar de hemska besked du fått. Det är en jäkla sjukdom! Jag var på en begravning i fredags pga detta, också en släkting. När sådana saker händer får man sig en tankeställare och i värsta fall undrar man vad meningen är med livet över huvud taget. Jag som är Queen of Worries förstår precis vad du menar med att oroa sig över saker. Och ofta är det som sagt helt onödigt eftersom det mesta ändå inte kommer hända och det som gör det kan man med största sannolikhet inte påverka ändå. Vi får bli bättre på att leva i nuet… fast det är svårt! Kram

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Eller hur? En vidrig, lömsk sjukdom.
      Jag beklagar sorgen. Vad hemskt! Ja, vid de tillfällena är det inte utan att man börjar undra över vad meningen med livet egentligen är, speciellt när folk tvingas lämna det i förtid.
      Ja, då vet du hur det är, man oroar sig ständigt över saker, stora och små.
      Det var bra sagt. Vi får helt klart träna oss på det. Om det kommer något enda positivt ur den här sortens händelser är det nog att man slutar ta saker för givna, och börjar uppskatta det som betyder mest för en i livet på ett annat sätt.
      Kram!

      Gilla

      Svara
  7. Skriva läsa leva

    Svårt när ens närmaste drabbas och allt vad detta väcker med funderingar och oro och sorg och känslan av orättvisa. Du gör så rätt som försöker hitta acceptans för vad livet ger och inte ger. Jag önskar för din skull att din önskan kan gå i uppfyllelse och om det inte sker att du finner ro ändå.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja, det kanske inte är mer än normalt att den här sortens funderingar aktualiseras när man når en viss punkt i livet, tyvärr, men det blir ju inte lättare för det.
      Tack snälla du! Får nog fokusera på det jag faktiskt förverkligat istället för att sörja det jag inte gjorde. Men dum som man (jag) är så fokuserar man ofta på helt fel saker.

      Liked by 1 person

      Svara
      1. Skriva läsa leva

        Nejdå inte är man (du) dum som fokuserat på fel saker. Det är mänskligt och naturligt att ibland inte klara av att tänka klart. När vi kikar i backspegeln kommer efterklokheten och vi önskar att vi gjort annorlunda. Acceptera också det, att då kunde man kanske inte bättre eller hade inte förutsättningar att göra annorlunda. Men så lär man sig och då kan vi/man/du faktiskt göra/tänka på ett annat sätt. 😊

        Liked by 1 person

      2. Katarina Inläggets författare

        Precis, efterklok är det alltid lätt att vara…. 🙂 Och precis det du säger tror jag med, att man ju handlade utifrån sina förutsättningar vid tillfället. Och som tur är så lär man sig av sina erfarenheter så länge man är öppen för insikten att det finns något att lära av dem. Tack för dina kloka ord!

        Liked by 1 person

  8. Drömmen om en bok

    Känner igen mycket av det du skriver. Har också gått igenom en period med flera sjukdomsbesked och dödsfall, och efter att det i första skedet sänkt mig rejält och gett mig dödsångest så ledde det i slutändan till att jag plockade upp skrivandet vilket jag är oerhört glad för. Ibland faller allt över en och man börjar ifrågasätta hur man lever sitt liv, men även om det är jobbigt i stunden kan det ändå leda till att man gör val som ger en mer ro. Jag hoppas att du kan släppa oron, och att din familj mår bra.
    Kram

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Vad tråkigt att höra! Ja, det är inte långt till att drabbas av ångest när man får sådana besked, man börjar liksom ifrågasätta allt, livet självt inkluderat. Men i ditt fall kom det ju något bra ur det med.
      Ja, just det där känner jag allt mer med, att hur lever jag mitt liv egentligen? Lägger jag tillräckligt med tid på det som egentligen är viktigt i förhållande till de där sakerna som egentligen inte betyder något, bara för att jag tror att tiden är oändlig? Jag vill inte behöva tänka en dag att jag önskar jag hade prioriterat andra saker än de jag gjorde. Tack för dina ord! Hoppas att du också mår bättre nu.
      Kram

      Liked by 1 person

      Svara
  9. Mia

    Vad fint du skriver om detta. Jag kan känna igen och håller så med om att man inte kan låta det äta upp en. Utan man får försöka ta det som det är. Kram.

    Gilla

    Svara
  10. Skriviver

    Vilket fint och viktigt inlägg! Jag har förlorat båda mina morbröder i cancer under det senaste ett och ett halva året, så jag vet hur hemskt det kan vara. Men även när det går bra och ens familj klarar sig, måste det vara en enorm påfrestning med oron. Så jag tror att du är inne på helt rätt spår med det buddhistiska tankesättet, att acceptera. Det är så himla svårt, och samtidigt, när man väl gör det, så är det så enkelt. För det är ju motståndet mot acceptansen som är det svåra, det jobbiga. Det är verkligen så. När man tillåter sig själv att känna, vilken känsla det än är, så är det, liksom ”rent”. Det är det det är. Det är sant. Och det är väldigt viktigt att vara sann mot sig själv.

    Så här brukar jag tänka med drömmar som inte går i uppfyllelse (när jag är på mitt bästa humör, och som klokast): att jag kan inte styra mitt liv, och ibland blir det inte exakt som jag vill. Men jag kan försöka känna efter vad det är jag EGENTLIGEN vill och behöver, vad det är som är den underliggande drivkraften i min dröm, och kan jag tillfredsställa den drivkraften eller det behovet på något annat sätt? Det kan ju aldrig bli lika bra som i min faktiska dröm, men för mig blir det ett sätt att acceptera att det inte blir som jag vill och samtidigt ändå uppmärksamma och liksom ”okeja” att jag har den där drömmen, att den ändå är viktig oavsett om den kan gå i exakt uppfyllelse eller inte. Vet inte om du förstår hur jag menar, och ibland kan ju den sortens tankar vara extremt provocerande, men för mig hjälper det.

    Kram!

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Vad tråkigt att höra :´( Ja, precis, oron finns ju där hela tiden ändå och gör en medveten om att varje dag är värdefull. Och på ett vis kanske den medvetenheten inte är något dåligt, den är bara lite jobbig ibland. Släpper in en massa ovälkomna tankar som man helst inte vill behöva tänka.
      Det där var himla fint och klokt sagt angående drömmar, att fundera över vad den drömmen symboliserar, vad det egentliga behovet är. Jag förstår precis hur du menar, tack 🙂 Det var en bra tanke som jag ska fundera på. Ja, det är bara att antingen acceptera att alla drömmar kanske inte är till för att förverkligas, eller så fortsätter man envetet sträva mot det iaf. Och ibland kanske drömmar har som syfte att ge oss en drivkraft för ett helt annat syfte, om du förstår hur jag menar? Det kanske lät lite luddigt.

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s