Månadsarkiv: oktober 2016

#NaNoEdMo

Jaha, då var det November igen!! Tycker det känns som om det är det hela tiden!! Och med November kommer osvikligen tankarna på NaNoWriMo upp på agendan igen! Men den här gången tänker jag inte delta, mitt kommande manus behöver fortfarande en massa utveckling och tankearbete, jag har ju knappt ens mer än snuddat vid det i tanken, och dessutom har jag fortfarande en hel massa redigering kvar av mitt pågående. Så medan resten av skrivarvärlden (nåja) skriver en roman på 30 dagar tänker jag ägna mig åt att redigera en istället. 40 kapitel ska redigeras klart innan sista december, så det är bara att spotta i nävarna och köra igång. Sedan ska manuset till testläsare igen, tre denna gång. Och efter det lär det med all sannolikhet återstå en del redigering igen innan det ska skickas till ytterligare en person. Så jag har de närmaste månaderna fullproppade av manusarbete hehe.

Men nu har jag kommit in i den där fasen där jag börjar känna mig lite stolt över detta manus, märkligt nog. Jag var ganska less på det ett tag, men nu känns det mycket bättre. Redigering is the shit! Jag TROR att det kanske faktiskt kan bli bra. Härlig känsla!

cropped-dont-quit2.jpg

 

Att hitta sin genre

Satt och funderade på hur jag skulle etikettera mitt nya manus igår. En Spänningsroman är det visserligen men det är ju ett ganska vitt begrepp, så det skulle behöva snävas in lite och bli mer specifikt. Jag bollade detta med en skrivvän och kom på den perfekta benämningen. 😀

Vad det är låter jag förbli hemligt lite till, hehe. Tids nog ska jag berätta, lovar! Men det känns som en genre som inte är sådär hemskt överbefolkad på den svenska marknaden iaf. Vilket är kul. Och häromdagen fick jag dessutom en idé till min nästa roman… Japp, en helt ny, inte den där jag pratade om förut. Den har bleknat bort ganska mycket det senaste tiden, och nu känns den inte alls lika intressant längre. Vilken tur att jag stood my ground och höll fast vid skrivandet av denna när jag ville kasta mig in i den andra 🙂

Det fina är att även denna nya romanidé faller in under min nya genre 🙂 Det kanske kommer att bli det nya svarta? 😉

Hur tänker ni kring genrer? Är det viktigt att hitta en benämning man är ensam om, för att sticka ut? En ny fräsch vinkling på en eller flera gamla genrer? Eller är det bättre att använda de begrepp som faktiskt funkar och som folk har en relation till?

Om oro

stacking-stones-667432_1280

Det har varit lite tyst om den här bloggen ett tag, och det beror på att jag var tvungen att ta paus och fundera lite ett slag. Detta har ingenting med skrivandet att göra, snarare med livet, mig själv och mitt förhållande till omvärlden. Ibland behöver jag helt enkelt fundera över var jag befinner mig, och om det är där jag vill vara.

Det berodde dels på att jag insåg hur otroligt mycket tid jag lägger på sociala medier när det finns andra saker som jag egentligen tycker är viktigare, som att skriva, umgås med folk IRL och ibland bara umgås med mina egna tankar eller läsa en bok.

Men även på att jag kom till en punkt där det kändes som om jag inte kunde lura mig själv längre. Det finns en sak jag drömt om och längtat efter mer eller mindre sedan jag var liten. Två gånger har jag trott att jag var nära att nå dit men båda gångerna har verkligheten knackat på och försäkrat att så inte var fallet. Senast alldeles nyligen. Och jag började inse att det kanske är dags att begrava den där önskningen en gång för alla, mest för att jag själv blivit äldre och själv passerat bäst före datum, kanske. En sådan insikt, att behöva överge en dröm som följt en så länge, medför såklart både besvikelse och en slags sorg över livets beskaffenhet.

Den senaste tiden, kanske det senaste året, men det har aktualiserats i perioder, har jag blivit mer medveten om alltings ändlighet, kanske mest framkallat av två cancerbesked i familjen som orsakat en hel del oro, men även andra saker. Jag vet inte om jag är en typ av person som oroar sig mer för saker än vad som är vanligt men hur som var det så befriande när jag stötte på det här citatet:

”85% of the things you worry about will never happen.”

Det träffade verkligen rätt för speciellt de senaste veckorna har vissa orosmoment eskalerat och jag orkar inte längre gå omkring och brottas med de här tankarna. Men när jag kollade upp sanningshalten i det påståendet märkte jag att det faktiskt fanns en vetenskaplig grund för det, när personer ombads lista de saker de oroade sig för och sedan följde upp vilka som faktiskt hände. Och de där 15% som faktiskt kommer att hända finns det ju ingen chans att undvika iaf, de är förmodligen av den sorten som inte går att påverka, så vad tjänar det då till att gå omkring och oroa sig för dem? Det som sker, sker, helt enkelt. Och sedan läste jag detta:

https://hannahrichell.wordpress.com/2016/04/07/i-accept/

I författarens fall handlar det om skrivandet, men det går såklart att applicera på alla saker i livet. Att helt enkelt acceptera att livet inte alltid går som man vill.

Här är ett utdrag ur inlägget:

”We feel in every fibre of our being: I don’t want this. The teacher pointed out that by reacting in this way we add to the stress and mental trauma of a situation. (…) Instead, the Buddhist way is to observe the emotion and the pain, and then to simply say, ‘I accept.’”

Och det var så lysande, och så enkelt. Kanske är det allt det handlar om? Att acceptera livet sådant det är istället för att kämpa emot och försöka påverka saker i en riktning som det helt tydligt inte vill ta. Väldigt buddhistiskt, indeed, men Buddhismen innehåller mycken livsvisdom. Och det är såklart inte enkelt, vi lever i en kultur där vi med alla medel försöker förhindra det vi tror eller vet kommer göra oss olyckliga eller som kommer orsaka lidande. Och i många fall är det såklart sunt och naturligt, men i det fallet med de där 15% kanske det i många fall bara är bättre att acceptera sakers tillstånd och försöka ändra inställning till dem? Det här är inget man lär sig över en natt såklart, men jag tror det är dags för mig att börja öva på att acceptera de saker jag inte kan ändra. Och att sluta sörja det jag aldrig haft.

Vem vet, kanske kommer det en dag då jag får se den där önskningen gå i uppfyllelse, men jag tänker då inte låta det störa min sinnesfrid längre. Händer det så händer det och just det är ändå ingenting jag kan påverka.

 

Hamstrande

De senaste veckorna har tiden för läsande varit i det närmaste obefintlig. Andra saker har ätit upp min fritid och när jag väl tänkt ”nu ska jag läsa en stund innan jag somnar” så har det slutat med att jag däckat, med boken i handen.

Något jag däremot hunnit med är att samla på mig böcker till min att-läsalista som bara växer och växer. När jag är färdig med den här redigeringsomgången planerar jag nämligen att ta lite time-out och läsa ikapp lite, något jag mer och mer ser fram emot. Om jag någonsin blir klar. 

    
 

Ingeborg och jag

Igår kastade jag även den nya tidsplanen för redigeringen åt helskotta.

Orsaken är Ingeborg.

Ingeborg är en lite speciell karaktär som har en slags passiv-aktiv roll i mitt manus. Hon figurerar aldrig personligen men ändå är hon närvarande i flera scener. Och detta av en viss anledning som jag hittills bara snuddat vid.

Nu måste jag gräva på djupet i Ingeborgs liv och leverne, för hon påverkar alla mina karaktärer på något plan. Det är helt enkelt dags att känna Ingeborg på pulsen.

Detta kan dock ta lite tid, och under tiden måste jag koppla bort resten av arbetet med manuset för min hjärna funkar inte så bra för den här sortens arbete när den har fullt upp med annat. Dvs själva redigeringen. Har svårt att vara kreativ när jag är stressad över något (läs: deadlinen). Så, ett par dagars avkoppling från redigeringen och lite häng med Ingeborg så kanske jag får kläm på henne, vad som driver henne, vem hon egentligen är.

Brutna deadlines är inget jag ser speciellt allvarligt på. Snarare tvärtom. 🙂

“I love deadlines. I love the whooshing noise they make as they go by.”

― Douglas Adams

Om du skulle välja…

Jag besökte mitt skrivforum för första gången på ett tag idag och hittade en uppsjö intressanta trådar varav flera verkade handla om Plot,och om man verkligen måste ha en, men den intressantaste tråden handlade om något helt annat.

Jag ser ibland trådar som heter något i stil med ”Vilket är viktigast för dig, plot eller karaktärer?” Även det ett ämne som kan vara intressant att fundera lite på. Här var det en lite annan frågeställning, nämligen denna:

Vad betyder mest för dig som författare? Fantastiska recensioner eller kommersiell framgång?

Jag väntade mig en intressant diskussion med många olika sidor av myntet men de flesta var faktiskt rörande eniga:

Hellre pengarna än recensionerna.

Motiveringarna var många:

  • Pengar skulle göra att man kan ägna sig åt skrivandet på heltid
  • Fina recensioner är iofs kul, men de betalar inte räkningarna.
  • Det är vad läsarna tycker som betyder något, inte recensenterna
  • Det vore fint att tjäna så pass att man får igen allt man satsat på att skriva och ge ut boken.
  • Recensioner är bara ett redskap för försäljning
  • Recensioner glöms fort, framgång varar längre

Hur resonerar ni?

thumb-1188492_1280