Månadsarkiv: augusti 2016

I mååååål

I lördags gick jag i mål med manuset, nästan två veckor före deadline. Det känns fantastiskt. Att det är en roman, att den blev klar. Att jag fick ihop något som känns som en berättelse… ( jag har tvivlat fler än en gång, och om det verkligen hänger ihop får jag väl veta när jag fått det testläst… ) jag har haft så oerhört blandade känslor för manuset under den här processen, men mot slutet började jag omvärdera det så sakteliga. Det är kanske inte så tokigt iaf. Iaf inte för ett första försök i en ny genre. Dessutom för mig nytt perspektiv och nytt tempus. Mycket nytt, inte konstigt kanske att jag kände mig vilsen mest hela tiden. 🙂 

Nu ska detta manus få vila lite medan jag går min kurs, sedan är jag nog redo att sätta igång med redigeringen. Samt ändra det som ska korrigeras efter att de personer jag rådfrågat sagt sitt. Men nu har jag iaf det största och viktigaste på plats. Det är inte bara ett skelett längre utan en varelse av ord och meningar, av karaktärer och konflikter, med en början, en mitt och slut. Den kanske har sina fel och brister men det är en literary being. Och en sådan kan man vässa. Vilket jag ska göra. 🙂 

Men nu tar jag en välbehövlig paus, efter fem månader och nio dagar med denna bokbebis.

Hisspitch

Inspirerad av ett inlägg på Eva Karlssons blogg började jag med fundera över hur jag skulle skriva min roman med en mening. Det är verkligen lite klurigt, för inte bara måste man fundera över exakt vilken del av den man ska fokusera på, utan hur man ska formulera det. En romanidé kan ju formuleras på så många olika sätt. Bara en sådan sak som ifall jag ska skriva den utifrån den ena eller den andra karaktärens synvinkel, eller mer uppifrån, som en slags allvetande betraktare. Och då blir det klurigt, för medan var och en karaktärerna har varsin story i storyn, så har de även en mer övergripande, gemensam. Och i mitt fall ville jag inte uttrycka det helt explicit för att inte spoila, så det krävdes lite tankeverksamhet för att få ihop en. Har en nu, en preliminär iaf. Den är fjorton ord lång. Det känns ganska lagom att berätta för den som frågar ”vad handlar boken om?” För då har man kanske inte så lång tid på sig innan de tappar intresset tänker jag. Så kort och koncist var mina ledord. Jag har även en lite längre variant på 22 ord. Vi kan kalla den the extended version. 😉 

Jag har iaf kommit ur skrivdvalan idag och skrivit knappt 2000 ord, det är jag nöjd med. Speciellt som jag inte är i världens bästa form idag och fick gå hem från jobbet efter bara två timmar.(jag skrev imorse innan jag gick dit)

Nu ska jag dricka en kopp te och fundera över mordvapen.

Researchfasen

Nu börjar det dra ihop sig mot slutet av manuset och i vanlig ordning drar jag mig för att skriva det där förpillade slutet. Jag vet inte riktigt varför detta alltid sker, jag vill ju inget hellre just nu än att bli färdig med det här manuset!!! Så varför tar det emot så att skriva klart? Är det bara jag som alltid drabbas av skrivångest när det lider mot slutet? Och just som jag tänkte börja kom jag på en sak rörande slutet som ställde allt på ända! Eller, inte allt, men som iaf satte saker i ett nytt ljus. Det är något jag behöver fundera mer på, så då passar det bra att syssla med kringsysslor. 😊

Istället ringde jag det där jobbiga researchsamtalet, och kontaktade en person som kan svara på lite medicinska frågor rörande vissa bitar av manuset. Jag ska även föra in ändringarna efter att testläsaren läst det senaste jag skrev. Nu har jag iaf fått lite mer på fötterna för att kunna skriva de där bitarna jag inte kunde så mycket om innan på ett sätt som känns trovärdigt. Det hoppas jag iaf. Jag har också planer på att kontakta ett företag för att höra om jag kan få komma på besök någon dag för att insupa känslan på platsen från rätt sida av verksamheten. Känna dofterna, höra ljuden, ta del av tempot. Mycket av de mer praktiska delarna av det här kan jag redan, så vad jag behöver är det där sista som levandegör scenerna med detaljer.

Det kan verka lite bakvänt att göra research mot slutet, men det är inte förrän efter jag skrivit det eller medan jag skriver som jag vet vad jag behöver ta reda på, i mina fall. Det är klart, vissa saker kan man behöva kolla upp innan man ens börjar, men för mig dyker frågorna upp allt eftersom. Hur skulle en person ur den här yrkeskåren ha agerat i den här situationen? Skulle det här scenariot ens vara möjligt? Sådana saker. 

Samtidigt försöker jag hålla emot manus två som tränger sig på och tjatar igen. Skriv mig!!!  

Författandets vedermödor 😂

Redigering Steg för Steg

Jag prenumererar ju på WD och där hittade jag en så himla bra checklista inför redigeringen. Den är i tre steg.

 

Steg ett fokuserar på storyn som helhet

Karaktärsutveckling

Tempot i berättelsen

Berättarstruktur

”Plot holes” och inkonsekvenser

En stark början, mitt och slut.

Sannolikhet/Trovärdighet

Övergångar

Berättarperspektiv

Gestaltning

Dialoger

Här vill jag lägga till att man kan se till att alla trådar knyts ihop som ska knytas ihop, (om man inte medvetet vill lämna dem oknutna till en uppföljare, men de viktigaste trådarna bör nog knytas ihop.

 

Steg två fokuserar på språket.

Grammatik

Skiljetecken

Stavning

Onödiga ord, konstig meningsbyggnad

Förekomsten av adverb och liknande  språkfördärvare kan man också hålla utkik efter

Favoritord är en del jag skulle vilja lägga till. Ord man vet med sig att man överanvänder samt alla de där onödiga småorden. ”Lite”, ”ju”, ”ganska” osv.

Konsekvens även här: att man inte sammanskriver ord på en del ställen och isär på andra. En del kan ju skrivas på olika sätt. Här är en lista på ord att hålla utkik efter:

http://spraktidningen.se/artiklar/2015/02/orden-som-ska-skrivas-ihop

 

Steg tre är Korrekturläsning

Stavfel, borttappade bokstäver

Missade kommatecken

(Jag brukar även kolla efter Missade citationstecken i slutet av dialog)

correcting-1351629_960_720

Nu är det en roman!

Härom dagen passerade jag en milstolpe i manuset. 60 000 ord. För att ha varit ett litet ynkligt råmanus på drygt 30K så känns detta som ett framsteg. 🙂 Plotten har vuxit, jag har fördjupat, förändrat, förbättrat (förhoppningsvis). Nu börjar det äntligen kännas som en roman. Återstår att knyta ihop allt till en fungerande helhet.

Något som förändrats är slutet. Det slut jag hade i åtanke kändes efter moget övervägande inte speciellt verklighetsnära. Även fast jag supergillade en bit av det som jag nu tvingats ta bort = dödande av jättedarling! 😮 Men jag har försökt stanna så nära det ursprungliga slutet som det var möjligt. Den där scenen får nog tyvärr  inte vara med… Kanske kan behålla den till något annat tillfälle. 🙂

Skärmklipp 2016-08-17 20_Fotor

Senaste nytt

Idag fick jag ett glädjande besked. Jag har kommit in på en kurs jag sökt till. Det är inte skrivkursen, den har jag fortfarande inte fått svar från, det senaste jag hörde var att jag var andra reserv, så jag antar att jag inte får veta förrän kursen börjar, vilket den gör nästa vecka. Men! Jag vet inte ens om jag vill gå den isf, för jag prioriterar faktiskt denna, det är en kurs jag vill gå helt för nöjes skull , för att ämnet intresserar mig. Jag hyser inga illusioner om att det ska leda till nytt jobb, det är det för sent för och jag för gammal, haha, men när man har möjligheten att studera något man är nyfiken på och intresserad av så varför inte? Och någonstans kanske jag kan få användning för det med på något vis, även om det blir mest för privat bruk.

Så snart sätter jag mig i skolbänken igen, iaf bildligt talat, för det är en distanskurs, och på halvfart eftersom jag jobbar också. Vilket innebär att om jag inte ska duka under av arbetsbördan är det nog bäst jag har manuset klart innan dess. Så nu har jag en sprillans ny deadline hehe, vilket är den 11/9 (oj, tungt datum!!!) klockan 23.59. 😉

Häromkvällen släppte skrivkrampen och jag skrev flera sidor som kändes riktigt roliga att skriva. Dialoger är fortfarande något jag älskar att skriva, så det bästa sättet att komma igång är förmodligen att skriva en dialog hehe.

Hur ser era planer för hösten ut? 

I väntan på svar

Det här med research är en knepig historia. Just nu behöver jag ha lite mer info om en del saker för att kunna fortsätta skriva, så inte allt som kommer efter blir fel. Så, jag har mailat en person som vet, men fått ett autosvar a la semester tillbaka. Just nu överväger jag om jag ska ringa istället, så jag kommer vidare. Ska sägas att det är en bekant till familjen, kan man säga, så inte riktigt lika hemskt Och läskigt som att ringa en fullständig främling, men iaf, det känns ändå lite jobbigt. Pinsamt. Vet inte varför jag känner så. Kanske är rädd att ställa dumma frågor… Eller att få svar som ställer allt det jag skrivit redan på ända. Läskigt är det iaf. Så jag skjuter upp och skjuter upp… Och manuset börjar samla damm… Karaktärerna börjar kännas som främlingar. Men det är bra med, jag ser dem med lite nya ögon efter några dagars frånvaro, och när jag skriver igen är det som att de får nytt liv. Och det kan de verkligen behöva i det här läget… Bägge två. 🙂 

Hoppas ni får en trevlig helg! 

Äntligen-läsning

För någon månad sedan gjorde jag som Carola tipsat om och signade upp för en digital subscription på Writers Digest. Det var perfekt, att kunna läsa den på paddan eller datorn. 🙂 Och inte kostade det mycket heller, ett år för 9,96 USD. Perfekt! (Det är mindre än vad de tar för ETT (!) nummer hos tidningsförsäljarna!)

Idag kom senaste numret, så nu har jag läsning under de sista dagarna på semestern. 🙂

Skärmklipp 2016-08-04 11_Fotor

 

Nu skiter jag i det här!

Deadlinen, alltså! Jag kastar den i soporna. Det får ta en extra månad, jag kan bara inte pressa ur mig text såhär. Ända sedan jag började ordstressa har jag märkt hur kvaliteten på det jag skrivit försämrats allt mer. Idag slängde jag ett öga på början och insåg vad som har hänt. Skillnaden var enorm. 😮

Det fanns alltså en anledning till att det tog tid innan, att jag inte fick ut mig mer än 500-1500 ord per dag. Åtminstone blev texten så mycket bättre och mer levande. Det jag skriver nu är liksom bara ord, väldigt väldigt platta ord. Det är ingen stuns i dem alls. Jag hade gärna blivit klar innan semestern är slut men jag tror egentligen inte det spelar någon direkt roll. Och definitivt inte på bekostnad av kvaliteten. Nu blir jag en snigel igen, så det så! 🙂

/En som kommer ägna de kommande dagarna åt att städa upp i röran.

stop-1374937_960_720

Dagens writing prompt

Igår när jag var ute och gick längs Roslagsvägen (heter den va?) på väg till Bergianska så såg jag detta:

En Ljusblå fleecefilt som låg slängd i vägkanten tillsammans med en systemkasse och ett plastglas. (OJ, nu fick jag lite Kvinnan-På-Tåget-vibbar) Och det lustiga var att trots att jag aldrig brukar inspireras av sådana här saker så blev jag ruggigt inspirerad nu. Jag hann inte många steg innan jag föreställt mig ett helt scenario (det är inte omöjligt att det blir en novell framöver 🙂 ) men jag tänkte att det kanske finns fler som behöver en inspirationsbild för att komma igång.

Isåfall kan ni få denna.

Vem har kastat filten där och varifrån kom den? Vart tog personen vägen sedan? Och vad var det i påsen?

Läser ni prologer?

Jag läste ett inlägg i mitt amerikanska skrivforum där  det ofta dryftas huruvida man ska ha prologer i sina böcker eller inte. De flesta som skriver från USA och UK verkar vara ganska överens om att prologer är ett stort, fett NO-NO! Risken för info-dump är överhängande, förlagen ogillar dem och läsarna har en tendens att skippa dem. Speciellt riskabelt är det tydligen om man skriver fantasy, och chansen är stor att man förklarar för mycket som man tror läsaren behöver veta osv, vilket får läsaren att sluta läsa innan de ens har börjat.

Allt det där vet jag sedan gammalt, och jag har sällan frestats att ha med några i mina böcker.

Men…

I mitt pågående manus har jag inte bara en utan rent av två små prologer som jag (såklart) tycker verkligen behövs. Åtminstone den allra första, men även den andra. Det hela uppgår till en och en halv sida. Lite knappt.

Så jag blev lite nyfiken. Hur många av er svenska läsare skippar prologer oavsett? Eller läser ni dem alltid? Spelar det någon roll om det står Prolog ovanför eller inte?

En halvpantsare

Igår fick jag ett sånt där aha-ögonblick mitt i omskrivningen. Ett sånt där: AHA – det är så det hänger ihop. Och jag insåg en sak då. Att mitt planerande när det gäller manus gäller främst det fysiska, vad karaktärerna GÖR i berättelsen, det som driver handlingen framåt.  Men sedan finns det där andra, det som jag aldrig kan förutspå utan som dyker upp under vägen. Insikterna som får saker att falla på plats. Karaktärernas inre. Deras bakgrundshistoria. Och även dessa saker påverkar berättelsen. På ett sätt jag inte riktigt kan se från början.

Teman hör till en sådan sak jag nästan aldrig kan planera in. Inte som att nu ska jag skriva en berättelse på temat X. De dyker nästan alltid upp under resans gång. Inte heller saker som döljer sig bakom karaktärernas motivation, eller lösningarna på de där plotproblemen som alltid dyker upp längs vägen. De där som ställer saker på ända när man inser att ”det här jag hade planerat, det funkar inte riktigt i praktiken”. Sedan, när jag vrider och vänder på saken några varv, och fortsätter skriva, så löser de sig av sig själva. Ibland. Och det är lösningar som jag aldrig kan tänka ut i förväg.

Så nu kör jag vidare och hoppas att det där till synes olösliga problemet jag siktar i slutet, kanske kanske finns det en lösning på det med. 🙂

fractal-1329698_960_720

Facit för juli

Med facit i hand så är jag ganska nöjd med juli månad iaf. 

Även om manuset just nu känns som en enda stor garnhärva och jag börjar undra vad jag gett mig in i så är det samtidigt riktigt roligt att skriva , och som en skrivvän sa när jag utgjöt mig om mina tvivel, skriv klart först så kan du fundera över resten sedan. Kloka ord, för precis som med allt måste man blir färdig innan man faktiskt vet om och vad som inte funkar. Och även det som inte gör det går ju att fixa, bara man vet vad man ska fixa. Och för att veta det måste man skriva färdigt skiten. Så det är vad jag gör nu.