Månadsarkiv: juni 2016

Vad gör de idag? Del 3

En annan av de bloggar jag följde för några år sedan drevs av författaren Katarina Wikholm. Jag kontaktade henne för att fråga vad som hänt sedan sist.

Du drev bloggen Rosenfönstret, och var en av de mest ambitiösa och drivna skrivbloggare jag mött. Vem eller vad inspirerade dig att starta en blogg? 

Jag använde Rosenfönstret som en publik anteckningsbok där jag dokumenterade skrivtekniska moment, frågeställningar, skrivrelaterade knep, knåp och tankegångar jag lärde mig under resans gång. Inspirationen att driva en blogg kom från flera håll, bl a min mans bloggande på lchf.se men också för att jag ville kunna gå tillbaka, följa upp och sortera i efterhand. Rosenfönstret var aldrig tänkt som en blogg där jag eftersträvade läsare, eller aktivt sökte en vidare krets. Det var mer för mig som att jag hade ett fåtal diskreta privata lyssnare, kanske inte direkt i ett samtal, men inte så långt ifrån en studiecirkel eller en podcastserie.

Du har gett ut böcker om LCHF-kost och flera noveller. Vilket känns mest givande att skriva, skönlitteratur eller facklitteratur?

Spontant är skönlitteratur det som ligger mitt hjärta närmast, det som ger mig mer. Jag upptäcker att jag gärna skriver i olika format, och uppskattar vad jag lär mig på detta. Framför allt (och det låter drygare än jag menar) tilltalar inte standardformaten mig alls. Tvivlar på att jag kan skriva en harlequinromans, en veckotidningsnovell eller en polisdeckare om jag så försökte. Eller snarare, när jag har försökt har texten omgående morfat till något annat. Det är krävande men ytterst stimulerande. Och roligt! Faktatexter å andra sidan är kommersiella och kräver disciplin på ett helt annat sätt. De är en hård skola för en förhoppningsvis blivande yrkesförfattare, både ur textproduktionsaspekten och för att man tvingas tänka som yrkesverksam och förstå förlagsvärlden bättre.

Skriver du fortfarande? Har du något på gång just nu?

Jag har fortsatt att skriva på mina olika projekt, närmar mig en egenutgivning av en diktsamling, en andra upplaga av en kokbok och en uppföljare till den. Har skrivit och förberett mycket i huvudet angående mitt huvudmanus, som kom så långt att den fick preliminäraccept på förlag men de önskade en omskrivning. Det visar sig bli en trilogi med hopp i tid och berättarröst vilket gör att helheten vinner på att den skrivs parallellt.

Samtidigt som jag inledde redigeringen insjuknade min man vilket ledde till att han avled tre dagar före jul 2015. Vilket i praktiken lett till en tung vardagsbelastning och svårighet att få den sammanhängande egentid som krävs för redigering under de mellanliggande åren.

Hur ser din syn på bok- och förlagsbranschen ut idag jämfört med när du började blogga? Är det något du önskade att du hade vetat?

Om något har tidens gång gett mig mer distans. Eftersom jag delvis kommer från fackbokssidan har jag alltid respekterat den affärsdrivande aspekten. Möjligen förväntar jag mig mindre nu, är mindre lättimponerad men det får stå helt för min egen del.

Hur tycker du att bloggandet har påverkat dig och ditt skrivande?

Att dokumentera skrivandet på något sätt, i en blogg, en dagbok eller på något annat sätt, gör att jag tvingas skärpa mig och analysera vad jag sysslar med. Eller med andra ord tänka som en författare.

Vad har du för mål med skrivandet idag?

Jag kan inte minnas när jag inte skrivit, även om det varit mer eller mindre intensivt. Så ett viktigt mål är att få utlopp för min kreativitet på ett positivt sätt. Det är helt enkelt en del i ett gott liv. Den andra aspekten är att ha en sidoinkomst av något jag älskar att syssla med. Jag publicerar aldrig enbart för att bli läst, saknar det behovet. Då kan texterna i fråga bo kvar hos mig. Det låter krasst. Samtidigt handlar det om att värdera sig själv och sina texter, samma resonemang som i all kulturproduktion.

Det var jättekul att höra av dig igen. Stort tack för att jag fick intervjua dig. Hoppas att vi får se Zebraskatan i en bokhandel snart. 🙂

/Katarina

13566000_1384261114923188_731241235_n

 

Vad gör de idag, del 2

Monica Olsson Kolkman var en annan av de som bloggade väldigt frekvent när jag började, och redan hade hållit på ett tag. Jag bad om en intervju med henne för att höra vad hon gör idag! 🙂

Du startade din blogg Bokskrivardagbok redan 2007, och utökade sedan med bloggen Bokläsardagbok. Vem eller vad inspirerade dig att börja blogga kring böcker och skrivande?

Jag hade först en ”vanlig” blogg (det var ju väldigt inne att blogga då) men tyckte det det blev för mycket av allt och beslutade mig att ha en blogg enbart om skrivandet. Mest som en dagbok för mig själv (använder den fortfarande för att blicka tillbaka), men upptäckte snart att den var ett bra sätt att komma i kontakt med andra skribenter, lektörer, författarcoacher, övriga i branschen…

Bokläsardagbok startade jag något senare, den är en strikt bokrecensionsblogg. Tyvärr ligger den nere just nu…

Du bor i Holland men skriver på svenska. Upplevde du det som att det utgör en svårighet? Annat än det rent ekonomiska med att det är dyrare att skicka utlandspaket…

En av orsakerna till att blogga var att jag ville skriva något varje dag, eller nästan varje, för att hålla svenskan igång. jag läser mycket på svenska och lyssnar mycket på svensk radio, men i övrigt är det holländska som gäller dagarna i ända, och lite engelska. Jag kan ibland oroa mig för att jag tappar min svenska, men jag tror det är ganska obefogat. Snarare gör det en extra alert på språket. Men portot är dyrt, det är sant! Numera tar de flesta förlagen emot digitala manus, lyckligtvis, för sju-åtta år sedan var det inte så.

Hur ser bokbranschen ut i Holland jämfört med i Sverige?

Inte så stor skillnad tror jag. Men de gör större skillnad mellan sk. litterär litteratur och populärlitteratur som deckare, vilket jag tycker är trist. Gränserna är ju flytande, det vet man ju när man läser välskrivna deckare, chicklit eller romance. Men det diskuteras här, nyss läste jag en artikel i en stor dagstidning om ”litterära thriller”, alltså välskrivna thrillers.

Är bok- och skrivbloggar lika vanliga där som här?

Vet ärligt sagt inte, följer bara svenska bloggar…

Hur har bloggandet påverkat dig? Vad var/är den största behållningen?

Alla kontakter jag har inom skrivarvärlden har jag fått genom bloggandet (och övriga sociala media). För mig som utlandsbosatt har det varit jätteviktigt. Jag har ibland bannat mig själv för att jag inte återupptog skrivandet tidigare (skrev mycket under tonår fram till ca 25 år, men gjort sedan ett uppehåll på drygt tio år), tex under småbarnsåren då vi bodde isolerat i Afrika (pga makens jobb) och det hade varit ett bra sätt att ”fördriva tiden”(som om småbarnstiden inte var tuffa nog…). Men jag inser nu att det hade varit ett väldigt ensamt åtagande då, utan internet. Ingen att bolla med alls. Jag kanske hade lagt av, vad vet jag.

Har ditt mål med skrivandet förändrats på något vis sedan du började?

Oj, svår fråga. När jag återupptog skrivandet för ca tio år sedan var jag väldigt naiv. Trodde att det skulle bli lätt att bli utgiven. Satsade hårt och professionellt, hyrde in lektörer och författarcoacher och lät massa olika folk läsa mina manus och…

Efter flera ”fall på mållinjen”, nästan i alla fall (ett par manus har nått ganska långt på olika förlag), med den besvikelse det medförde, har jag fått omvärdera mina ambitioner. Jag har fått ta itu med myterna ”författaren som inte tror att skrivandet är ALLT kommer aldrig att lyckas”, ”ett riktigt bra manus blir till slut alltid antaget”, och erkänna för mig själv att jag dör faktiskt inte om jag inte blir utgiven. Och det finns många roliga saker att ägna sig åt i livet. (Just nu tex hunden, kunst, studier i tyska och sömnad…)

Men även om skrivandet, och bloggandet, ligger på sparlåga just nu så betyder det inte att jag inte ägnar mig åt böcker och skrivande. De senaste två åren har jag skaffat mig 60 akademiska poäng i litteraturvetenskap och till hösten hoppas jag kunna börja kandidatkursen, med en kandidatexamen som mål om ett år! Har just avslutat en 7,5 poängs uppsats om en roman av egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz. Det allra bästa med att läsa litteraturvetenskap är att man ”tvingas” läsa litteratur som man annars inte skulle läsa. Mycket givande! Rekommenderas!

Nu har jag sommarlov och då poppar skrivaridéerna upp igen. Gamla manus ska dammas av! Härligt! Jag vill fortfarande bli utgiven.

Stort tack för att jag fick intervjua dig och lycka till med skrivandet och studierna! 🙂 

/Katarina

red-21975_1280

Läser just nu


En riktigt bra bok med många bra tips och insikter, men tyvärr proppad med korrekturfel, konstiga oavslutade meningar osv vilket drar ner betyget något. Innan den läste jag den av James Scott Bell, den var bättre men tyvärr har han sedan en tid börjat återanvända material från sina första böcker i de nya, vilket gör att det alltid är en del material man redan sett förut. I en e-bok för 1,24$ kan jag dock tolerera det, men lite irriterande är det.

Den här skulle vara mycket bättre utan alla korrfel som känns som rent slarv. Tex står det saker som sites när det skulle vara sights, och liknande ord som uttalas likadant på engelska men har olika innebörd, vilket får mig att undra om författaren skrivit den på en telefon med autocorrect påslagen. Eller  om han skippat korrekturläsningen helt för det är så pass mycket och så uppenbara saker. Lite synd på en i övrigt bra bok, men jag kan ändå rekommendera den för alla intressanta insikter som tex denna:

Most bestseller lists are not based on sales to readers, but rather on wholesale orders from major distributors, chains and the collective whole of independent booksellers. Which means that a book that bears the name of a superstar writer, or one at which the publisher has thrown seven digits worth of promotional hype, will arrive on the shelves with a bestseller tag already in place.

Ur 101 slightly unpredictable tips for novelists and screenwriters av Larry Brooks

Vad gör de idag? Del 1

Härom kvällen satt jag och funderade över de som befolkade de skrivbloggar som jag läste när jag själv började blogga. Det är bara fem år sedan men mycket hinner hända på den tiden och jag insåg att det fanns många som jag tappat ur sikte med åren. Därför bestämde jag mig för att göra en liten efterlysning.

Först ut är Nina som idag driver bloggen Ninas Corner. Jag bad om en intervju med henne för att höra vad som hänt sedan sist.

Du drev den populära bloggen Ninas skrivarlya tidigare, en av de första skrivbloggar jag började följa och den som fick även mig att börja blogga. Vem eller vad inspirerade dig att starta en blogg? 

Jag blir alltid lika glad när du säger att det var jag som fick dig att starta en blogg. J Tänk hur mycket en liten blogg i det enorma bloggutbudet kan påverka en annan människa.

Faktum var att det var min man som startade en blogg när han skapade vår familjs hemsida för väldigt länge sedan. Jag tyckte först att det verkade trist och meningslöst att blogga, men allt eftersom blev jag mer och mer nyfiken och skrev lite inlägg i hans blogg, bara för att testa. Så blev jag fast! Så småningom startade jag en egen blogg, som handlade om skrivande, men bytte ganska raskt till det som blev Ninas skrivarlya.

Din blogg var väldigt personlig och man fick även en liten inblick i din vardag, bortom skrivandet. Hur ser ditt liv ut idag?

Oj, mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Jag jobbar som vårdlärare på Komvux och trivs som fisken i vattnet. Jag pluggar historia på distans och försöker få ihop en vardag med familjen och en katt (som ständigt kräver veterinärbesök pga att det är jordens mest otursförföljda djur). Vi ska dessutom flytta till skärgården i december, så livet består just nu av mycket rensa, kasta och sortera. Dessemellan försöker jag klämma in lite läsande och skrivande.

Skriver du fortfarande? Har du något skrivprojekt på gång just nu?

Ja, jag skriver igen efter ett långt uppehåll på grund av en dipp då jag totalt tappade mitt skrivarsjälvförtroende. Jag har återupptagit ett manus jag påbörjade för ett år sedan, och det är SÅ bra. Jag har tillfälligt övergett de historiska berättelserna och skriver nu en samtida relationsroman. Jag har dessutom påbörjat novellskrivande, och ser fram emot att få testa om mina alster håller för utgivning, dels i en novelltävling i Hemmets veckotidning, men också till en novellantologi.

Hur ser din syn på bok- och förlagsbranschen ut idag jämfört med när du började blogga? Är det något du önskar att du hade vetat när du började?

Jag tror att det blir allt svårare att ta sig genom det där nålsögat idag jämfört med för 7 år sedan när jag började blogga om skrivandet, även om det inte var så lätt då heller. Vad jag hade önskat att jag visste mer om när jag började, det är vikten av att låta en lektör (och gärna ett par testläsare) läsa manuset innan man skickar in det till förlagen. När jag tänker på hur pinsamt dåligt mitt första manus var när jag skickade det till de första förlagen, då åker skämskudden fram. Usch! Det är jobbigt på riktigt att tänka på det, haha.

En annan sak som har förändrats mycket är att fler och fler böcker läses som e-böcker. Det var inte riktigt lika vanligt då när jag började min bana, men jag tycker det är en spännande utveckling.

Hur tycker du att bloggandet har påverkat ditt skrivande?

Massor! Hade jag inte bloggat, då hade jag aldrig fått kontakt med så många underbara människor (bland annat dig)! Genom bloggandet har jag fått ovärderliga skrivtips, fått pepp och hejarop och fått möjligheten att få gå på releaser och få motivation och inspiration att fortsätta skrivandet och därigenom hålla drömmarna vid liv.

Vad har du för mål och drömmar med skrivandet idag?

Jag har samma mål som förut, jag vill bli utgiven. Nu testar jag som sagt även noveller, och drömmen om utgivning finns förstås även där. Idag tar jag det nog mer med ro än jag gjorde förut, men drömmen finns där och jag kommer inte ge mig förrän den är sann!

Stort lycka till Nina, jag hoppas jag snart får läsa en bok av dig!

Ja, det hoppas jag också. J

Så måste jag få avsluta med att hurra för det här initiativet. Jätteroligt att få vara med och bli intervjuad. Tack, och hoppas du har en toppensommar!

Tack detsamma! Och glad midsommar till dig och alla bloggläsare. 🙂

/Katarina

Skärmklipp Ninas

Det här med omskrivning

Tack vare era peppande kommenterar och ännu mer välbehövlig pepp från en skrivvän, så har jag idag återupptagit arbetet med manus 1. 🙂

Jag har aldrig skrivit OM ett helt manus from scratch förut. Bara ändrat, lagt till och tagit bort i det tidigare utkastet. Men hittills är det en positiv upplevelse. Och jag inser att det är lättare att sålla bort scener och skriva andra, nya, när man inte behöver fysiskt deleta dem. Jag har aldrig varit den som spar saker i ett separat dokument för framtida bruk. Det har f.ö aldrig behövts för varje gång jag börjar en redigeringsvända gör jag en kopia av det senaste utkastet och gör ändringarna i det. En metod jag kan rekommendera, då man har kvar varje del av processen och kan följa manusets utveckling någon gång i framtiden om man skulle vilja. Och ur en mer rättslig synvinkel (inte för att jag oroar mig så jättemycket för att någon ska vilja stjäla det jag skriver, mer för den som är det) kan det kanske också vara ett bra bevis för äganderätten, inbillar jag mig iaf.

Hittills har jag nog skrivit mer nytt än jag skrivit om, det känns iaf så, och det blir klart bättre. Mina första utkast är så fasligt råa att jag inte skulle vilja visa dem för någon. Och då är de ändå mer polerade och välskrivna än vad de var när jag en gång började skriva. Det blir ofta så när jag skriver icke kronologiskt, något jag gillar att göra. Men manuset blir i det närmaste obegripligt och fullkomligt ofullständigt.  Det gör inget, de får vara så. 🙂 Hittills är jag 11,000 ord in i omskrivningen och funderar på att sätta en slags målbild. Och tänker att 5 sidor om dagen kunde vara ett bra mål 🙂 Då skulle jag bli klar inom två månader och det känns bra. Speciellt OM jag skulle komma in på kursen till slut.

Apropå mitt tidigare manus som jag skickade in till förlag och fick antaget av ett och positivt refuserat av ett annat, så kommer det förmodligen inte se dagens ljus som det ser ut nu. Men vem vet, en dag kanske jag skriver om det till något helt annat. Man ska aldrig säga aldrig. Just nu känner jag mig dock ganska färdig med det. Både med karaktärerna och med storyn. Även läsandet har tagit lite paus till förmån för skrivandet.

Tack också för ert stöd i jobbfrågan 🙂 Det betydde mycket! ❤

Just nu läser jag dock en bok, James Scott Bells ”How to make a living as a writer”. Det kanske låter överoptimistiskt, men jag får en enorm pepp och inspiration av den sortens böcker 🙂 Det kommer säkert bli fler skrivhandböcker på läslistan framöver, för idag laddade jag även ner Larry Brooks ””Gone Girl” – A Model of Modern Story Structure” samt ”101 Slightly Unpredictable Tips for Novelists and Screenwriters: Conventional Writing Wisdom, and Then Some”. Två korta små böcker som jag tror kan vara väldigt inspirerande. jag återkommer om hur alla tre var när jag läst dem 🙂
PS är det någon mer än jag som är riktigt uppspelt över att nu hitta Larry Brooks på TheKillZone-bloggen? Yay, liksom. 

Hoppas ni också har en fin helg 🙂

Distraktioner

Ibland är det svårt att fokusera. Jag skrev i ett inlägg på min författarsida på Facebook att vissa karaktärer stannar hos en för lång tid, även efter att boken eller böckerna är publicerade. Så har det varit med alla mina manus så kanske är det inte konstigt att jag ibland fortfarande går och tänker på karaktärerna i min senaste roman, och leker med tanken på att skriva en uppföljare. Speciellt med tanke på att den slutade på det sätt den gjorde.

Jag har en hel och färdig uppföljare i huvudet som bara skriker efter att bli skriven just nu. Medan jag FÖRSÖKER fokusera på mitt nuvarande manus. Det är svårt för det går så otroligt segt och har gjort hela tiden. Det är som om den här storyn är väldigt tveksam till att bli skriven. Kanske borde jag ta det som ett tecken och göra något annat istället? Kanske blir det lika segt att läsa som det känns att skriva? I don’t know.

Jag vet bara att den där uppföljaren skulle bli sjukt rolig att skriva. Kanske lite som när ett förhållande börjar gå i stå och man plötsligt börjar tänka på sitt ex och hur kul man hade. Och börjar leka med tanken på att ringa honom… Kanske skulle det inte alls bli lika kul som jag tror just nu. Kanske är det bara nostalgi och prokrastinering. Säkert är det så. Men det gör det inte ett dugg lättare.

Men vem har sagt att skrivandet ska vara enkelt?

Resplaner

Tillsist lossnade det, och jag skrev hela kapitel två (skrev om då), sedan skickade jag det till en testläsare för snabb feedback på hur det fungerade som introduktion av karaktären och fick ok. Hann med lite snabbredigering av redigeringen med, hehe.

Idag är jag i samma sits igen. Inför kapitel tre behöver jag återigen fundera lite på hur fasiken jag ska lägga upp det. Det brukar lösa sig bara jag får reda ut tankarna i min anteckningsbok. Här ska jag dessutom infoga två helt nya inslag som inte fanns med i det första utkastet alls, vilket innebär en hel massa nyskriv, och nyskriv i det här skedet känns nästan ännu svårare än i råmanusfasen. Fast de facto brukar det jag nyskrivet i redigeringen bli hyfsat bra, bättre än råmanus, iaf, så jag får väl helt enkelt ta tag i det här nu.

Härom dagen bokade jag äntligen min Milanoresa med! 🙂 Nu ska här bli skriva av! Jag tänker mig förvisso inte stanna i milano hela tiden utan resa runt lite till närliggande platser med, och kanske till och med en dag vid havet. Det ska bli så härligt. Milano är lite min andra hemstad känns det som, så det ska bli kul att återse den. Det är alltid lite som att komma hem! Jag känner det redan när jag är på flygplatsen och sätter mig i avgångshallen med alla italienare som är på väg hem. Det känns fint, jag trivs ihop med italienare. Och när jag landar på Linate och ser allt det välbekanta, hör italienskan pratas överallt runt omkring mig och sätter mig på bussen in mot stan, då känns det verkligen som att komma hem 🙂 Det tar bara en liten stund att byta språkinställningar i hjärnan. Innan det är dags att åka hem har jag redan börjat tänka tankar på italienska istället för svenska.

Jag tror jag ska börja planera vilka platser jag ska besöka i sommar. Det kommer bli en riktig skrivresa 🙂

Här är lite bilder från förra årets resa:

2015-07-12 06.43.12

På Arlanda sprang jag på Anna Keiler med familj som också hon var på väg till sydligare breddgrader

2015-07-12 10.26.59

välkommen till milano

 

crema di caffe! En delikatess!

  

mitt första väskfynd

  
  

det andra väskfyndet 🙂 ser ni en trend?


  

cafeskriver och är lite lagom matt av 36 graders värme


  
  
  

Sitter fast

Nu har jag petat och påtat med första kapitlet i en hel evighet och liksom kört fast. Det finns för närvarande inget mer jag kan göra med det, annat än flytta komman, hehe. Men samtidigt kan jag inte komma igång med kapitel två. Där sker ett perspektivbyte och jag är fortfarande inte helt klar på hur jag ska presentera den karaktären, om det jag skrev i råmanuset funkar, eller ens i vilken ordning de scenerna ska komma eller hur jag vill presentera henne. Jag har kanske gjort det lite svårt för mig med två huvudpersoner, båda i första person presens, men det är så jag vill ha det och själva skrivandet är inga problem, grejen är kanske att skilja deras perspektiv åt på något sätt.

Samtidigt börjar jag återigen fundera över det där med flödet i språket. Jag kom att tänka på det när jag började läsa en bok från Sekwa förlag nyligen, hur det liksom inte gick att läsa snabbt, eller bara flyta med, för varje ord måste liksom läsas för sig. Och jag gillade den effekten, att kunna påverka lästempot med ordvalet och vad det mer kan vara som påverkar. För att ta ett annat exempel finns det en författare jag läst flera böcker av där det alltid tar mig ett par sidor att sätta mig in i språkvärlden, och vänja mig vid vokabulären, men när jag gjort det (vilket jag alltid gör) flyter läsandet på alldeles fantastiskt. Det är ganska intressant det där.

Och jag funderar över vilken effekt jag vill att mitt språk ska ha på storyn och på den som läser. Viktiga funderingar, detta. 🙂

Hur tänker ni kring detta? Ska man alls fundera över det eller bara skriva på som det faller sig? Är alla dessa språkliga varianter bara författarens naturliga sätt att skriva eller sitter en del författare och verkligen arbetar med att få till det rätt? Vad tror ni? Hur är ni själva?

Rätt man på rätt plats?

Jag skriver inte ofta om mitt privatliv här, men nu måste jag bara lufta min frustration lite.

Jag har sedan februari förra året arbetat inom samma företag. Ett jobb jag trivts med och som jag känt att jag klarat av utan problem. Jag har hela tiden haft läget under kontroll och har det dykt upp problem har de gått att lösa med lite ansträngning.

Från och med början av Maj bytte jag arbetsplats. Samma företag, annat ställe. Det var inte som att jag egentligen hade så mycket val, men just då välkomnade jag det. Jag var lite trött på mina dåvarande uppgifter och känslan av att inte komma till min rätt pga bristen på arbete och oro för framtiden. Så jag tog emot förslaget med öppet sinne.

Nu har jag varit på det här stället i en dryg månad, och känner mig redan färdig att kasta in handduken. Inte bara är det mycket mer att göra (vilket är en sak jag gillar, när det finns struktur), men det känns ständigt som om vi är underbemannade med tanke på allt vi förväntas göra. Samtidigt som jag sköter en butik och inkommande beställningar, är servitris och kallskänka, ska jag även vara ett slags kontorist som tar emot mail som inte alltid rör min butik utan andra delar av företaget, svara på, vidarebefordra, och se till att de jag vidarebefordrar till bekräftar, vilket de inte alltid gör. Ganska sällan faktiskt. Och när något skiter sig med leveranserna (vilket händer ganska ofta) får jag skulden för att dessa inte svarat och bekräftat, eller för att mottagaren inte sett mailet i tid. Och jag börjar tycka att det känns väldigt fel. Det förväntas av mig att jag gör mitt jobb, men då måste jag ju kunna förvänta mig att andra gör sitt. Att få skulden för att andra slarvat känns inte så himla kul.

Jag är lite av ett kontrollfreak på jobbet även i vanliga fall, men detta kräver att jag tar fram de egenskaperna och drar upp dem till max, något som jag tvärtom försöka tona ner. Jag har länge medvetet försökt lita på att andra gör sitt jobb, för annars kommer jag aldrig kunna sluta tänka på jobb när jag är ledig. Och nu måste jag inte bara bejaka den här tendensen, jag måste bli ännu värre. Samtidigt som jag sköter mina uppgifter i butiken där vi ständigt skulle behöva vara en person till på varje pass. Vissa jobbar bra under den sortens press, jag blir mest trött och ofokuserad. Och gör inte ett så bra jobb som jag hade velat. Förmodligen är jag inte så stresstålig men jag tror även organiseringen av arbetsuppgifterna har lite med saken att göra.

Nu är frågan vad jag ska göra. Jag anar redan att jag inte kommer mäkta med att arbeta såhär någon längre tid, men som arbetsmarknaden ser ut idag känns ju inte alternativen så lockande heller. Det är bara så tröttsamt att känna att man aldrig riktigt räcker till.

Om magi och Kvinnor på Tåg

Ända sedan jag läste den underbara boken Kvinnan på tåget har jag gått omkring och försökt sätta fingret på vad det var som gjorde att jag gillade den så mycket.

Jag har kommit fram till att det är en blandning av flera olika saker.

Tonen.

Språket som liksom strösslar ord laddade med spänning och konflikt och drama så att de känslorna hela tiden är närvarande, som en föraning. Det var något jag slogs av så snart jag öppnade den, vilket fick mig att ta fram pennan och stryka under alla ord och formuleringar som gav den effekten, vilket jag fortsatte med en bit in i berättelsen.

Hela konceptet med kvinnan som åker tåg varje dag till ett jobb hon inte längre har för att hålla fasaden uppe och fortsätta vara en del av gemenskapen. Men också för att hon inte kan sluta plåga sig själv med det hon har förlorat, maken som nu lever i det hus de en gång delat tillsammans med en annan. Hon passerar dem varje dag och ibland får hon en skymt av hans nya utanför huset.

Den där nakenheten, inblicken i hennes trasiga personlighet som bara försvagas mer och mer pga hennes drickande. Jag har förstått att en del som läste den tyckte illa om henne. Själv kände jag med henne hela vägen.

Men också att det känns som om man får en historia serverad för sig liksom i förbifarten, medan författaren är upptagen med att göra något annat: skildra karaktärerna. Det var det jag kom att tänka på idag, just det att själva storyn liksom rullas upp nästan i smyg, som av en händelse, genom små glimtar in i karaktärernas värld. Och det var så oerhört skickligt gjort.

Just nu försöker jag klura ut hur man gör det i praktiken, försöker lära mig magikerns hemligheter, lite som de där tricken man ser i gamla filmer där någon sågar itu en låda med en kvinna i… just nu är det det jag gör, försöker ta reda på hur fan han gör. Jag såg en bild på det helt nyligen, hur det där tricket går till. Jag hade i ärlighetens namn inte tänkt mycket på det på senare tid, men det var kul att få en förklaring. Så enkelt, och samtidigt så roligt. Kanske är det lika enkelt i exemplet med skrivandet, bara man vet hur det går till?

Att förläsa sig

Det händer mig ibland att jag kommer till en punkt där ingenting jag läser känns bra. Alla böcker är för ospännande, för tramsiga, för ointressanta och what have you. Jag lägger bok efter bok till handlingarna utan att läsa ut dem.

Jag vet inte vad det kommer sig av, men kanske kan man få något slags överdos av läsning med? Det kanske låter konstigt, men ibland undrar jag om det inte är bättre att arbeta upp ett sug efter läsning? Att vänta in en spännande bok man verkligen VILL läsa istället för att läsa för läsandets skull, som det gärna blir när man är med i en läsutmaning. Nu har jag ett ganska blygsamt mål i min, med 30 böcker på ett år men trots att vi inte ens är i slutet av juni ligger jag redan 6 böcker före tidsplanen för att lyckas.

Jag tror jag tar läspaus ett tag och jobbar på att skapa något andra förhoppningsvis en dag kan läsa istället 🙂

Händer det er med att ni får läsdepp?

Planer

Just nu sker det mesta av manusarbetet de dagar jag är ledig. Mitt ”nya” jobb är så körigt att jag är ganska slut i både huvudet och kroppen när jag väl kommer hem och kör jag eftermiddagspasset är jag inte hemma före 19.30 och vill bara duscha, äta, vila… Men jag kommer förmodligtvis framåt på det här sättet med. Den här veckan har jag skrivit om och redigerat ett helt kapitel (18 sidor), och är nu redo att gå vidare med kapitel två.

Jag har också haft tid att tänka tankar på en idé som uppstod om hur jag kunde fördjupa vissa delar av handlingen men jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig kring det. Det har fördelar men det påverkar samtidigt så mycket andra saker och det känns som om hela budskapet skulle förändras, och jag är inte säker på vad det skulle innebära. Måste fundera vidare på det, vilket passar bra att göra de dagar då jag ändå inte skriver.

En sak jag dock har reflekterat över är hur skumt det känns att skriva om sina egna ord. Medan jag skriver hittar fingrarna tangenterna nästan av sig själva, det liksom bara flyter på, men när jag sitter och skriver om känns samma ord främmande och det går inte lika lätt att skriva dem som innan. Mysko!

Jag skriver alltså om hela manuset från noll, ord för ord, med förra versionen bredvid mig som stöd. Mycket är oförändrat, sedan kommer det även till nya saker bland dem. Det känns faktiskt lite lättare att skriva det en andra gång, även om det är lika mycket text plus lite till. Som exempel var första kapitlet i den gamla versionen 3614 ord medan det nu är 4819. Kapitlet har fått en ny början samt lite andra ändringar.

Jag jobbar imorgon lördag med men lite tid för skrivande kommer det säkert bli på eftermiddagen. Och har jag TUR blir jag ledig på måndag (inte helt säkert än) och då kanske jag kan klämma kapitel två under söndagen och måndagen. Idag vaknade jag vid femtiden, och steg upp vid halv sju… Det här med att gå upp kl 5.45 på vissa arbetsdagar börjar sätta spår. Jag som innan var en riktig nattuggla kan numera gå o lägga mig klockan 23 och SOMNA, något som var helt otänkbart för några månader sedan.

Hoppas ni får en trevlig helg. 🙂

Det här med att beröras och förvånas

Ofta hör jag i författarsammanhang följande resonemang:

Jag grät floder medan jag skrev det senaste kapitlet. Det måste väl betyda att läsarna också kommer att gråta när de läser det?

Det kan låta som om det är givet, men jag tycker inte det är det. Att författaren berörs av sitt ämne är ju givet, däremot är det inte säkert att läsaren gör det. Det beror helt på utförandet. För författaren berörs kanske inte så mycket av sina egna ord (det är ju svårt att läsa dem som en läsare gör) som bilderna de ser för sig i huvudet, känslorna och scenariot som utspelar sig och som de försöker förmedla på pappret. Hur de sedan lyckas för en utomstående läsare är en annan sak.

Och på samma sätt:

Om jag som författare blir överraskad av det som händer i boken måste det väl betyda att läsaren blir det med?

Återigen, känns inte så givet för mig. Det beror nog helt på hur van läsaren är vid liknande böcker i genren och vad som föregått det som händer. Kanske kommer det inte alls som en överraskning för läsaren, med tanke på vad som lett fram till det, och efter att de läst liknande böcker. För författare inspireras mycket, medvetet eller omedvetet, av saker de läst, sett och hört tidigare. Och det är egentligen få saker under solen som är överraskande på riktigt tycker jag. Sådär så man tänker ”wow, det här hade jag aldrig kunnat gissa”.

Detta är mina teorier. Vad tror ni? Är författarens känsla en indikation om hur läsaren kommer reagera? Eller är en författare per definition jävig och kan aldrig förutsäga hur läsare kommer reagera när de läser?

read-369040_1280