Och ändå fortsätter man

År efter år av arbete, utan garantier, med lite eller ingen bekräftelse och trots att utsikterna för att hitta ett förlag för ens texter inte är speciellt lysande.

Som bokbranschen ser ut idag måste man väl nästan vara lite av en risktagare som trots allt ger sig in i den, fullt medveten om möjligheten att månader och år av arbete kanske kommer att ha varit helt förgäves i slutänden. Dessutom riskerar ens självkänsla raseras av upprepade refuseringar och skoningslös kritik från testläsare och lektörer, och för att inte tala om EFTER att boken givits ut, i de fall man faktiskt lyckats. Ingen lättsam bransch, precis.

Så vad är det som gör att man ändå tar chansen?

För mig är det lusten att berätta, min förmåga att dagdrömma samt kärleken till böcker och skrivandet. Jag gillar helt enkelt själva processen med att skapa något. Se den oformliga lerklumpen ta den form jag vill ge den. Att skapa något ur ingenting.

Andra (ganska många tror jag) drivs, öppet eller i hemlighet, av tankarna på ära och berömmelse, att få se sig själv bredvid sina idoler, att läsa om sig själva i tidningarna, att vara någon. Kanske till och med bli rik på det, som vissa har blivit.

En del kanske skriver för att få revansch, på personer eller livet som behandlat dem orättvist. Visa att de inte lät sig besegras. Eller för att bevara ett livsöde för eftervärlden som de tycker är viktigt.

Jag har aldrig varit egenutgivartypen. Jag kommer aldrig att hosta upp pengarna och ge ut själv. Jag vill ha ett förlag bakom mig och jag kommer att skriva och skriva om tills mitt manus (vilket det än blir) är tillräckligt bra för att någon ska vilja investera i att ge ut det. För mig är det inte utgivning till vilket pris som helst som är det viktigaste utan att texten blir så bra den bara kan bli, och det blir den inte om jag ska förlita mig enbart till mig själv. Visst kan man anlita redaktörer osv, men återigen är jag inte företagartypen. och som egenutgivare måste man nog ha lite småföretagaranda.

Kanske blir det aldrig, det kan ingen veta. Det är det som är det spännande. Vissa gillar den sortens spänning, andra tycker det känns hopplöst utan garantier. De vill ha betalt för sin tid och sitt arbete, oavsett hur resultatet blir.

Det är saker jag funderar på idag.

Vad får er att fortsätta skriva? Vad är er drivkraft?

Annonser

17 thoughts on “Och ändå fortsätter man

  1. Eva-Lisa

    Jag har ju så många olika drivkrafter och skrivandet har mest varit en kul grej för mig, alltså inget jag tagit på blodigt allvar 🙂 Men om jag utgår från vad som inspirerar mig att skriva är det nog möjligheten att utmana mig själv till att våga ta ut svängarna.
    Tycker du tänker helt rätt när det gäller själva utgivningen. Att förlita sig till sig själv är ganska vanskligt, även om en del lyckas riktigt bra. Men då måste man nog ha en viss drivkraft också, tror jag 🙂

    Liked by 1 person

  2. Katarina Inläggets författare

    Jag kan tänka mig det. 🙂
    Nej, blodigt allvar har det aldrig varit för mig heller, inte som för en del. Det är bara något jag tycker om att göra och när jag gav upp om en dröm i mitt liv var jag tvungen att fokusera på en annan dröm för att det inte skulle kännas lika tungt.
    Ja, och jag har varken tiden, orken eller lusten att investera i utgivningen själv med allt vad det innebär. Kan tänka mig att det är lättare om man inte redan heltidsjobbar men hur ska man kunna göra allt det där som krävs när man redan har dagen fulltecknad? Då måste nog min livssituation se lite annorlunda ut först. 🙂
    Ja, det behövs nog en jäkla drivkraft där. Och ett stort självförtroende.

    Liked by 1 person

  3. Eva-Lisa

    Hehe, nej ett så blodigt allvar måste det vara jobbigt att ta sitt skrivande på. Att ha något att fokusera på är ju en annan sak, för de flesta behöver ju någon form av aktivitet även när man inte jobbar 🙂
    Förstår dig. Jobbar man heltid är det nog svårt att hinna med annat också, men även om man inte gör det, tror jag att det krävs en viss drivkraft för att orka 🙂 Och precis, ett stort självförtroende med. dock beundrar jag egenutgivare som lyckats betydligt mer än dem som är utgivna på traditionella förlag. För att lyckas som egenutgivare är ju så mycket svårare 🙂

    Liked by 1 person

  4. Katarina Inläggets författare

    Jag håller med, de är verkligen beundransvärda. Speciellt som de ofta ger ut böcker som förlagen kanske inte riktigt vågar ge ut för att de är lite okonventionella eller behandlar känsliga ämnen som gör att förlagen inte vågar ta risken. Att då lyckas på egen hand är ju ännu mer imponerande. 🙂

    Liked by 1 person

  5. Eva Karlsson

    Intressant och bra skrivet! Jag skriver för att älskar att skapa meningar som bildar sammanhang som bildar en berättelse. Förr drömde jag om att se min bok i skyltfönstret. Nu är min största drivkraft att bli så bra som just jag kan bli. Men det gör ju inget om min bok syns i skyltfönstret också 🙂

    Liked by 1 person

  6. Ping: Plan A (och gissa bladet!) | det måste kännas på riktigt

  7. Ethel

    Jag skriver i första hand för lusten att berätta, lusten till orden och tillfredsställelsen av att se att jag, att jag kan få ihop en logisk spännande historia. Som andra gillar att läsa. För min del är det så, det vet jag, att när jag för en del år sen upptäckte skrivandet, att jag kunde, fanns ingen väg tillbaka.

    Även berömmelse och revansch finns med som en stark drivkraft. Fast inte som drivkraft för att jag ska sätta mig och skriva. Mer som en ambition, en vilja att nå dit så småningom. Revansch är nog förstås hett hos mig, tror jag. Jag skulle vilja se alla bekanta ansikten tappa hakan och förvånat blinka och säga ”Du, har du skrivit en bok?? Jag såg den i ett skyltfönster!”

    Liked by 1 person

  8. Skriva läsa leva

    Ja, varför hålla på? Vill inte va känd och hamna i en massa tv-soffor iaf. Men att berätta. Skriva för att berättelserna kräver att bli skrivna. Och så tycker jag om att få skriva. Befinna mig i en annan verklighet och skapa den på egen hand. Även om det ibland faktiskt är skitjobbigt fortsätter jag. Och en dag kanske jag får lön för mödan och blir utgiven av ett förlag. För det viml jag försöka

    Liked by 1 person

  9. Katarina Inläggets författare

    Vad härligt, och jag känner så väl igen det där med att när man börjat skriva kan man inte återgå till att inte skriva. Det har liksom satt sig i blodet eller något.
    Ja, jag förstår precis vad du menar med att det inte är drivkraften, men kanske är det en ganska bra morot när det går segt. (för sådana dagar kommer det väl alltid?) Ja, haha, visst vore det härligt? ”Du? Författare?” säger de lite skeptiskt, ”Det stämmer”, säger vi och skrattar hela vägen till banken 😉 Och de står där och undrar hur de inte kunde ha vetat det.

    Gilla

  10. Katarina Inläggets författare

    Nej huu, inte jag heller, det är nästan mardrömmen, men dit är det som tur inte alla som når.
    Ja, den där andra verkligheten lockar mig med. Det är ganska trevligt att ha den att fly till när man behöver. Det håller jag tummarna för att både du och jag får 🙂 Samma här!

    Liked by 1 person

  11. Carola

    Visst drömmer jag om en framgång med min trilogi men jag vet att när det kommer till kritan håller jag mig helst i skymundan. Min drivkraft är förstås delvis att bli utgiven men det som gör att jag fortsatt att skriva sedan snart fem år tillbaka är upptäckten av hur fantastiskt roligt det är. Skapandet av nya världar, karaktärer som överraskar mig och utmaningen, främst utmaningen att skriva en så bra berättelse som möjligt.

    Liked by 1 person

  12. Katarina Inläggets författare

    Tycker du har en så sund och naturlig relation till skrivandet 🙂 Jag håller med, upptäckandet är en stor del av det som får en att fortsätta. För oavsett vad man skriver tror jag alltid det innehåller ett visst mått av överraskningar, iaf när det gäller skönlitteratur. Jag håller med. Med tiden blir man mer fokuserad på kvalitet istället för kvantitet. heja dig!

    Liked by 1 person

  13. Katarina Inläggets författare

    Tack. 🙂 Ja, det är en häftig känsla det där. Att sammanfoga små bitar till en helhet. Det är nog en dröm hos många 🙂 Och precis, även om det inte är det som är den huvudsakliga drivkraften så skulle det ju inte göra något…

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s