Om att känna sin text

Det uppstod en intressant diskussion i Carolas fina inlägg om perfektionism häromdagen, som fortsatte i kommentarsfältet där det till slut mynnade ut i den där känslan av att känna sin text så där extremt väl som man gör efter att ha jobbat med den under en längre tid.

Jag hade en märkligt, intressant men kanske ganska vanlig upplevelse när jag redigerade min första roman. Eftersom det kom till så oerhört mycket i andra utkastet (nästan lika mycket som första versionen) och jag sedan efter testläsarens (som faktiskt var just Carola) och lektörens tips och råd raderade, skrev till, skrev om, strök hela kapitel osv, så fick jag till sist en hemskt känsla av att kunna se ”skarvarna” i manuset. Det vill säga jag tyckte mig kunna ”se” vilket som var det gamla och vilket som var ny text, att de liksom skulle ligga på olika nivåer kvalitetsmässigt kanske, och oroade mig för att även läsaren skulle se det. Lite ångest där, kan man säga. Men det kom till en punkt där jag visste precis vilka meningar som kommit till under vilken del av processen (redigeringen var lite som ett havandeskap och tog lika lång tid), vilket tillslut blev snudd på plågsamt och mot slutet såg jag det inte längre ens som en helhet utan bara som byggstenarna, beståndsdelarna. Ord och meningar. Inte längre en berättelsen. Det var verkligen som att inte se berättelsen för alla ORD! Då visste jag att det var dags att ta en paus 🙂

Man brukar ju säga att man vet man är färdig när man kräks på sitt manus och inte vill se det mer, ever again. Eftersom man dessutom säger att man aldrig blir helt färdig med en bok utan bara överger den, så antar jag att det behövs något slags gräns där man ”vet” att det räcker. Det är nog nu! Basta!

Men den där känslan, att se skarvarna. Är det bara jag som känner så? Behöver man oroa sig för det? Eller är det bara man själv som ser det? Självklart kan ingen annan veta när man skrev vad, jag menar bara ska man ta den känslan på allvar? Eller är det en ”normal” del av processen?

carnation-1322492_1280

Annonser

3 thoughts on “Om att känna sin text

    1. Katarina Inläggets författare

      Ja, så känns det nog för många. Man skulle kunna hålla på och pilla med ett manus i evigheter men någonstans måste man liksom sätta P.

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s