Att tro på sig själv

…är väl inte min starkaste gren kanske. Inget jag skulle vinna  OS i om man säger så. Iaf inte när det gäller skrivandet. I vissa avseenden i livet hyser jag full tilltro till mig själv och min förmåga, men skrivandet, där känner jag mig fortfarande som en nybörjare. Varje dag!

Det enda området inom skrivandet där jag känner att jag har hyfsad koll är dramaturgin.

Men ibland måste man helt enkelt lita på sig själv, annars är risken stor att man ger upp om vartenda projekt så snart man inser att det inte blir ett perfekt, färdigredigerat utkast på första försöket 😉 Just nu försöker jag öva mig i att LITA PÅ att jag kan fixa de saker som brister i mitt hysteriskt råa råmanus när jag kommer så långt som till redigeringen.

Igår skrev jag en scen som blev sådär stentråkig så jag bara suckade, en karaktär som ägnar sig åt avancerad navelskådning, typ. (Vilket underbart ord, förresten) När jag reste mig och gick till jobbet var jag fortfarande irriterad för att det blivit så tråkigt, jag visste ju att den scenen behövdes i berättelsen, så varför blev den så ointressant?

Tillslut insåg jag att jag kanske faktiskt inte kan göra så mycket annat än att se redigeringen an. Jag kanske skriver crappy första utkast men om jag får säga det själv är jag en jäkel på redigering (hehe), på att ta det där crappy och jobba med det tills det faktiskt liknar något. Jag skriver ofta väldigt torftiga första utkast, det händer ofta mer i redigeringen än i skrivfasen. Och inte sällan växer manusen med flera 10K då med, när jag vidareutvecklar saker, förstärker, gestaltar, planterar, underbygger, fördjupar…

Så för nu får jag helt enkelt förlita mig på att scenen behövs, att lita på min vision och mitt sinne för dramaturgi, och när jag börjar redigera ska jag få den att sjunga, få det att slå gnistor om den! Det känner jag mig faktiskt ganska säker på. Lika säker som jag är på att den är skittråkig nu.

Någon mer än jag som tvivlar på sig själv ibland (eller hela tiden)? Ser ni tvivel som något sunt eller något destruktivt?

words-679914_1280

Annonser

17 thoughts on “Att tro på sig själv

  1. Eva-Lisa

    Jag ser tvivlet som något sunt, för om man inte tvivlar utan tror att allt man skrivit är perfekt redan i starten, då är man nog lite fel ute och har en övertro på sin egen förmåga.
    Jag är helt säker på att du fixar detta! För hur du än vänder och vrider på det måste du ju ha ett råmanus innan du kan redigera, för annars har du inget att redigera sedan 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja eller hur? Jag vill gärna se det som ngt sunt med inom rimliga gränser. Så länge det inte slår helt krokben för en, (det händer mig ibland). Du har helt rätt! Råmanuset är liksom det obligatoriska första steget. Resten kan man ta sedan 🙂 tack för pepp!

      Liked by 1 person

      Svara
      1. Eva-Lisa

        Precis, det är inte sunt om det svänger för mycket åt det kritiska hållet heller, men ofta är det inte så illa som man själv får för sig, som tur är 🙂
        Vassegod! 🙂

        Liked by 1 person

    1. Katarina Inläggets författare

      Ja visst var det så. Man var säkrare på sig själv i början 🙂 lite intressant. Tror det är ganska vanligt. Att ju längre man håller på desto mer inser man att man har att lära 🙂

      Gilla

      Svara
  2. Carola

    Att se sina egna begränsningar är att vara professionell men i skrivandet är det lätt att känslorna och tvivlen kan gå till överdrift. Då är det klokt att tänka som du att låta saken bero och gå vidare. Jag brukar också låta knepiga kapitel få vara och tar mig an dem i redigeringen. Ibland är det så illa att en superdålig scen vägrar släppa hjärnan – då skriver jag ner den i all hast och när den väl är nedpräntad kan hjärnan gå vidare till det den ska skriva. Helt sjukt men som tur är händer det väldigt sällan 😀

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja för nu får det helt enkelt bero.
      Hehe men smart att hitta vägar runt sådana saker som stannar upp en. Jag skrev min med men väntar till redigeringen med att fila på den. 🙂

      Liked by 1 person

      Svara
  3. Mia

    Jag behöver tvivlet. Det gör så att jag liksom håller mig på tårna och vet att saker ska göras. Det är när allt känns perfekt som jag blir riktigt orolig (inte för att det nånsin hänt.)

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja, just den där medvetenheten om saker som KAN brista gör en förmodligen till en bättre författare, för de brister man inte vet om kan man ju heller inte åtgärda 🙂 Så det tror jag det blir.

      Liked by 1 person

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s