Månadsarkiv: april 2016

Why, oh why?

suffering-154637_1280

VARFÖR kan jag inte bringa mig själv till att skriva just nu?

Jag gillar ju storyn. Jag har inte långt kvar. Jag VILL verkligen bli färdig.

Ändå sitter det så himla långt inne, dolt bakom en massa andra saker som känns roligare, lättare och mer givande. Som att piffa hemma. 🙂 Jag kanske får skriva en hemmapiffarbok istället 😉

Är det bara vårkänslor och en allmän lust att vara ute? Eller är det ren och skär lathet?

Hur gör ni för att TVINGA er när ert bättre jag VÄGRAR?

 

Min läshög

Detta är vad som ligger på mitt nattygsbord just nu:

2016-04-29 09.26.25

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska börja med den översta eller den näst översta. Kärt besvär… 🙂

Men har ni tänkt på att det finns två böcker ute nu som heter Hustrun? Jag höll sånär på att blanda ihop dem. Detta är den andra:

9146229507 och den jag ska läsa: 9174751972

Förvirrande.Båda låter dessutom intressanta. Får väl beta av dem en i taget. 🙂

Vad gör ni idag?

Favoritomslagen just nu:

Har aldrig läst Lisa Jewel och tror inte hon är min typ av författare men omslaget var himla läckert


Så underbart franskt. Jag har ingen aning om vad någon av dessa böcker (utom den sista)handlar om men denna skulle jag lätt börja läsa utan att ha en aning, faktiskt 🙂

  

Detta låter (av titeln att döma) INTE ALLS som en bok för mig, men omslaget! Oh yes! Om man tar bort barnvagnarna då 🙂


Den här ska jag önska mig i födelsedagspresent!! 

  

Läckert omslag här med 🙂

 Nu vet jag vad jag ska önska mig i present när jag fyller åt nästa vecka, hehe.

Det här med målgrupp

…är något jag känner att jag inte riktigt greppat än.

Är fullt på det klara med vikten av att veta vilken ens målgrupp är när man skriver. Mitt problem ligger i definitionen.

Hur definierar man sin målgrupp? Vilka faktorer räknar man in? Är det åldersgrupp? Kön? Samhällsklass? Bildningsnivå? Yrkeskategorier? Livsstil? Intressen? Preferenser när det gäller böcker och filmer? Grupptillhörigheter? Det är väl mest det jag klurar på. Hur specifik man ska vara och vilka kriterier som är relevanta.

Har ni identifierat er målgrupp? Hur skulle ni beskriva den?

mailbox-1023502_1280

Planer för hösten

 De av er som följer min författarsida på Fb vet redan att jag anmält mig till en skrivkurs i höst. En där man arbetar med ett befintligt projekt vilket passade mig perfekt. Det blev riktigt tajt att få iväg anmälan i tid då jag bestämde mig bara några få dar innan anmälningstiden gick ut. Dokument skulle scannas, det skulle skrivas personligt brev och projektbeskrivning mm. Men jag satsade, och hann!

Det var riktigt intressant att försöka få till en projektbeskrivning, vad jag behöver hjälp med och hoppas få ut av kursen. Det blir så väldigt konkret när man sätter alla de där lösa tankarna och visionerna på pränt. Vad vill jag säga med den här berättelsen? Varför vill jag skriva den? Riktigt lärorikt. Nu hade jag såklart lite hjälp av att ha skrivit följebrev till förlag innan, men jag insåg att detta är kanske det första av mina manus som verkligen har ett syfte och en anledning att skrivas. Mycket spännande.

Manuset fortskrider enligt planerna. Det är roligt och samtidigt knepigt och det blir långt ifrån som jag vill ha det men jag hoppas kursen kan hjälpa mig med det. Annars har jag en väldigt kunnig och konstruktiv testläsare med som ska få sätta tänderna i detta när det en gång är klart. Jag har en naiv förhoppning om att vara klar med råmanus i slutet av denna vecka. Vi får se hur det går med den saken. 🙂

Här är en liten sneak peak från Instagram:

Att tro på sig själv

…är väl inte min starkaste gren kanske. Inget jag skulle vinna  OS i om man säger så. Iaf inte när det gäller skrivandet. I vissa avseenden i livet hyser jag full tilltro till mig själv och min förmåga, men skrivandet, där känner jag mig fortfarande som en nybörjare. Varje dag!

Det enda området inom skrivandet där jag känner att jag har hyfsad koll är dramaturgin.

Men ibland måste man helt enkelt lita på sig själv, annars är risken stor att man ger upp om vartenda projekt så snart man inser att det inte blir ett perfekt, färdigredigerat utkast på första försöket 😉 Just nu försöker jag öva mig i att LITA PÅ att jag kan fixa de saker som brister i mitt hysteriskt råa råmanus när jag kommer så långt som till redigeringen.

Igår skrev jag en scen som blev sådär stentråkig så jag bara suckade, en karaktär som ägnar sig åt avancerad navelskådning, typ. (Vilket underbart ord, förresten) När jag reste mig och gick till jobbet var jag fortfarande irriterad för att det blivit så tråkigt, jag visste ju att den scenen behövdes i berättelsen, så varför blev den så ointressant?

Tillslut insåg jag att jag kanske faktiskt inte kan göra så mycket annat än att se redigeringen an. Jag kanske skriver crappy första utkast men om jag får säga det själv är jag en jäkel på redigering (hehe), på att ta det där crappy och jobba med det tills det faktiskt liknar något. Jag skriver ofta väldigt torftiga första utkast, det händer ofta mer i redigeringen än i skrivfasen. Och inte sällan växer manusen med flera 10K då med, när jag vidareutvecklar saker, förstärker, gestaltar, planterar, underbygger, fördjupar…

Så för nu får jag helt enkelt förlita mig på att scenen behövs, att lita på min vision och mitt sinne för dramaturgi, och när jag börjar redigera ska jag få den att sjunga, få det att slå gnistor om den! Det känner jag mig faktiskt ganska säker på. Lika säker som jag är på att den är skittråkig nu.

Någon mer än jag som tvivlar på sig själv ibland (eller hela tiden)? Ser ni tvivel som något sunt eller något destruktivt?

words-679914_1280

När författare är otrogna

Även om vi är i det närmaste fullkomliga som människor (sociala, snygga och ödmjuka, räcker inte det?) så händer det ibland att även vi syndar. Det är såklart inget vi är stolta över men ibland kommer vi på oss själva med att drömma om en annan. Den där som vi mötte av en slump härom kvällen när vi borde ha sovit. Den som fick oss att känna oss speciella och redo att överge allt annat. Övertygade om att om det bara blev vi två så skulle  allt bli annorlunda. Som får oss att sitta och dagdrömma när vi borde umgås med vår nuvarande istället för att inbilla oss att gräset skulle vara grönare och livet lite roligare om bara…

Ibland är vi till och med så fula att vi säger till den nya ”håll ut medan jag gör mig av med den andre, sedan är det du och jag forever”. Bara för att upprepa samma mönster den dagen det äntligen är vi två.

Som sagt, ingen är helt och hållet fullkomlig. Och vem har sagt att gräset inte faktiskt är grönare på andra sidan? Man kan ju aldrig riktigt veta förrän man gett det en chans! Så jag fortsätter drömma om manus två medan jag skyndar mig att skriva klart manus ett. Så får vi se om tvåan verkligen är den rätte. Just nu känns det så 🙂

Och skrivandet då?

Nja, just nu tycks det ha avstannat.

Jag är mer intresserad av att pyssla hemma (och gudarna ska veta att det behövs då jag äntligen bringat lite ordning i mitt stackars hem efter åratal av stök) och piffa och pynta och mysa och läsa (Ja, just nu känns det roligare än att skriva). Och igår satte jag igång ett till projekt, nämligen projekt tavlor. Mina väggar är i stort sett tomma (medvetet och omedvetet val) eftersom jag aldrig hittar något jag gillar att sätta upp på dem. SÅ tillslut bestämde jag mig för en mellanväg:

Att sätta upp några förstoringar av mina egna foton på dem. Ha! Här kan vi snacka egotripp 😉  Det är några av fotona från min senaste resa till Milano som jag gillade lite extra, som jag tänkte placera ut här och där. SÅ igår gick jag och beställde förstoringar på dem, som jag kan hämta ut om någon dag. Det ska bli spännande att se hur det blir. 🙂

Och när jag inte hemmapiffar så läser jag.
Ett tag hade jag små fokuserade skrivarsessioner med en skrivarvän men när de tog slut så insåg jag att jag nog faktiskt behöver den där peppen att skriva ihop med någon. I alla fall i nuläget när det tar emot som mest. Jag kanske får sätta ut en annons. Lat författare söker…

Hybridförlag del 2

Här är en länk för den som är intresserade av att läsa om riskerna med den här sortens förlag samt för små förlag med dålig ekonomi.

http://www.egenutgivarguiden.se/egenutgivning/risker-hybridforlag-dalig-ekonomi/

Och ja, i det senare fallet har jag varit där själv, som många säkert vet, vilket är anledningen till att jag inte vill att fler ska behöva råka ut för det. Det kan verkligen krossa ens författardrömmar rättså effektivt.

Hybridförlag

Något annat det verkar våras för just nu är de s.k hybridförlagen. Alltså de s.k ”förlag” där man som författare betalar alla eller en stor del av utgifterna kring utgivningen själv, men får hjälp av ”Förlaget” med en del saker som tex omslagsdesign, sättning mm, medan författaren betalar tryck och andra utgifter. Det så kallade förlaget ( jag vill helst inte kalla dem förlag utan en form av utgivningstjänst) tar sedan en viss procentandel av intäkterna. De senaste året eller två har den här sortens förlag pluppat upp som svampar ur jorden och i Sverige är de ansedda vara ett värdigt alternativ till egenutgivning. Kanske tom bättre för en del.

I författargruppen jag är med i är det dagligen någon som frågar om tips på vilket Hybridförlag som är bäst/om någon har erfarenhet av dem och kan rekommendera dem. Och det verkar som om detta börjar ersätta egenutgivarkulturen till viss del.

Jag kan iofs förstå varför. Det kan kännas skönt att få hjälp med de delar man inte känner att man behärskar. Att ha någon som håller en om ryggen. En känsla av att inte vara helt utelämnad åt sin egen förmåga. Samtidigt ska man vara medveten om att det i många fall kan bli dyrare i slutänden än om man skulle ge ut själv. Jag har hört prisuppgifter på 70-100 000 kronor för att ge ut sin bok. Och jag är nästan säker på att man kan komma under den summan om man ger ut helt själv. Då slipper man dessutom dela med sig av intäkterna. En del av dessa förlag säger sig även hjälpa till med marknadsföringen, (självklart mot en viss kostnad) och här kan det vara värt att dra öronen åt sig.

Ett förlag som inte tagit några ekonomiska risker i utgivningen har heller inte något större intresse i att se till att boken säljer. Vilket som förlorar de ingenting. Tvärtom tjänar de pengar på böckerna utan att ha behövt ligga ute med en spänn. Så innan man skriver på kan det vara värt att förvissa sig om att man inte står där med sin finfina Marknadsplan när boken är ute, och är helt utelämnad till sig själv. Vad består marknadsföringen av? Ett pressmeddelande, ett erbjudande till bokhandlarna om att ta in din bok? Utskick av några recensionsex till tidningar och bokbloggare? Fundera över hur mycket dessa saker är värda.  Om du kanske rent av kan göra dem själv. Något som kan vara värt att kolla upp innan är tex om förlagets böcker finns i bokhandlarna, (ifall det är viktigt för dig att den syns IRL), eller om någon av förlagets böcker recenserats av tidningarna. Gör de inte det finns det säkert anledning att fundera över varför.

Jag har aldrig varit egenutgivartypen. Jag vill ha ett förlag men utan att behöva betala i förskott för det de gör.  Men skulle jag ställas inför alternativet skulle jag nog hellre välja att köra solo helt och hållet, från början till slut och dessutom ha kontroll över alla utgifter och sedan få behålla intäkterna själv. Att betala den sortens summor och sedan tvingas dela intäkterna med någon skulle kännas väldigt fel för mig. Speciellt om den enda som tagit någon ekonomisk risk är jag själv. Man kan fortfarande anlita omslagsdesigners, redaktörer mm även utan ett förlag och sälja in sin bok till bokhandlarna. Det finns flera bevis på egenutgivare som lyckats med det och nu finns ju även en förening för egenutgivare där man kan få tips och stöd under processen. Så det kanske är värt att fundera över om det inte lönar sig att utveckla sin inre företagare och göra jobbet själv. 🙂

 

Hur viktig är en författares Bella Figura?

Ja, på sociala medier och bloggar alltså? Men varför inte i andra sammanhang med?

Just i det här inlägget tänker jag fokusera på de som skriver extremt ”slö” svenska på olika sociala medier eller i kommentarsfält, eftersom vårt sätt att hantera språket är av avgörande betydelse även när vi skriver kreativt. Om en författare använder talspråk in extremis, inga skiljetecken: inga frågetecken efter frågor, knappt en punkt så man vet var en mening slutar och nästa börjar, felstavningar och taskig grammatik, avhuggna meningar… För mig iaf säger detta en hel del om vederbörandes hanterande av språket som uttrycksmedel.

Ser jag en författare göra reklam för sin bok med ett sådant inlägg vet jag inte om jag skulle bli så frestad att plocka upp boken ärligt talat. Det är möjligt att författaren anstränger sig mer i böckerna, har anlitat ett helt koppel av lektörer, korrekturläsare osv för att se till att texten är presentabel, men vem orkar ta reda på det när detta är det första intryck man får av författaren i fråga?

Hur viktig är det för en författare att göra ”bella figura”? (För den som inte är bekant med uttrycket finns en förklaring i länken. Man kan helt klart anpassa detta även på skrivande och författarskap)

Och speciellt i författarsammanhang, där man aldrig vet om en potentiell framtida förläggare ser det, eller vem det nu kan vara, helt bortsett från alla LÄSARE. Nu för tiden hänger även förläggare i grupper och forum för författare, på instagram mm, så borde vi inte lägga lite mer omsorg i hur vi skriver i dessa sammanhang? Det är ju lite som ett visitkort, på ett sätt och ibland den första kontakt vi får med någon. På vår egen profilsida är det inte lika viktigt, där är det bara våra närmaste som läser (vanligtvis), våra vänner, osv.

Hur reagerar ni om ni ser sånt? Ger ni ändå böckerna en chans eller har vederbörande sumpat det första intrycket? Finns det en risk att författaren är lika lat när det gäller redigering och korrekturläsning av texten? Kanske tänker ”det får duga” eftersom det hänger ihop något sånär och att ändra det som är fel skulle kräva en massa extrajobb… Hur tänker ni?

photo-montage-1313559_640

Gaah!

Härom natten fick jag en ny romanidé! Den verkade riktigt lovande, och lite speciell. Jag blev faktiskt lite småkär i den. Men jag håller mig till mitt pågående manus ett tag till.

Det är alltid en frestelse att inte börja skriva på något nytt med detsamma man får idén tycker jag, men jag  kan ju alltid mulla lite över den medan jag skriver den här. De är i ungefär samma genre så om detta projekt faller väl ut vet jag nu vad jag ska skriva efter det. 🙂

Vad gör ni idag?

keep-calm-and-write-on-1731.jpg

Ett utkast – eller flera? 

På skrivforumet (det amerikanska) pratas det ofta om det här med redigering, och under de diskussionerna är det ett par stycken som alltid framför samma argument:

”Jag redigerar under tiden jag skriver så mitt första utkast är mitt enda utkast.”

Jag brukade tänka att det låter som ett bra sätt att se till att man aldrig blir klar, men har de senaste dagarna tänkt om lite.

Tänk om man istället för att ha ett råmanus, en första andra och tredje redigeringsutkast etc lät de olika delarna av processen bli mer flytande, överlappa varandra?

Fördelar? Nackdelar? Jag kan tänka mig att det blir lite mer ångestfyllt att radera stora textstycken om man inte har någon backup på dem. Och att man kanske ändå inte ska gå tillbaks och redigera på menings-och styckenivå. För då är nog risken stor att det faktiskt blir ett evighetsjobb. Utan åtminstone skriva klart ett kapitel innan man går över det? Och ge det x mängd tid innan man går vidare med nästa. Iaf om man är typen som aldrig blir helt nöjd.

Hur många av er arbetar så? Med redigering i stor o liten skala parallellt med nyskrivandet? Hur funkar det? Jag menar alltså inte att gå tillbaks och rätta enstaka typos utan löpande radera, skriva om, justera, lite som vederbörande sa, så att det liksom blir ett enda utkast av det.

Det skulle vara intressant att höra av någon som gör så vilka för-  respektive nackdelarna är.