Månadsarkiv: mars 2016

Det våras för lektören?

Att vara lektör är big business numera. Det cirkulerar ofta påståenden som gör gällande att lektörsläsning är en OBLIGATORISK del av skrivandet och visst kan det vara till stor hjälp när man känner att man inte kommer längre på egen hand eller bara får srandardrefuseringar från förlagen. Men kunniga kompisar och testläsare kan till stor del göra hela eller delar av jobbet lika bra.

MEN det gäller att välja lektör noga. Än finns det mig veterligt ingenting som heter Legitimerad Lektör. Så om du ska betala flera tusen för något, se till att det inte är godtyckligt från lektörens håll att avgöra vad tjänsten ska omfatta. Om du behöver en tandläkare eller annan specialistläkare eller en advokat går du inte till första bästa människa du möter på stan som påstår sig inneha önskad titel.

Samma med en lektör. Att man tar betalt för ”lektörsläsning” gör en inte alltid kvalificerad att bedöma andras texter och ge feedback som motsvarar priset. Om du väljer en billig, var medveten om att kvaliteten på tjänsten sjunker med priset. Men höga avgifter är inte heller någon garanti för att du får den hjälp du behöver. Så mitt tips är att noga avtala exakt vad som inkluderas i tjänsten du betalar för. Om lektören du fått rekommenderad dig inte ger kommentarer i manuset tex och du vill ha det, nöj dig inte. Vänd dig till någon som kan ge den sortens hjälp du Behöver. Helst utan extra prispåslag. Det är du som betalar, du bestämmer vilken sorts feedback du behöver.

Våga ställa krav, fråga andra författare om rekommendationer och nöj dig inte med den första du hittar eller hör talas om.

Det är mitt tips för idag. 🙂

Tillfälligt avbrott

Ibland känns det som om jag har tappat något i mitt skrivande sedan jag skrev Nittio. Den där lustfylldheten och skrivglädjen jag hade och som fick mig att se fram emot varenda stund jag kunde ägna åt manuset. Jag vet inte var eller när den försvann men just nu får jag verkligen tvinga mig till skrivbordet och ändå är det inte alltid jag lyckas.

Är det någon mer som varit med om detta och sedan sett skrivlusten återvända? Eller får man helt enkelt bara vänja sig vid att förhållandet till skrivprocessen förändras med tiden och den där rosenskimrande skrivförälskelsen övergår till något annat? Ett jobb, kanske. Och oavlönat på det. 😉 det är iaf så det känns den här veckan.

Vårpiff

Under de senaste veckorna, nej MÅNADERNA, har jag gradvis piffat upp mitt hem. Först var det hallen som fick ett lager ny färg och nytt fräscht möblemang, sedan köksluckorna! Efter det har jag fått en helt ny motivation till att hålla städat i de rummen för att det nya piffiga ska komma bättre till sin rätt.

Idag kom turen till vardagsrummet. Någon målning blir det inte just nu (men gärna nya tapeter längre fram), däremot har jag ägnat söndagen- förlåt, MÅNDAGEN, åt att bära upp lite skit på vinden, hänga in lite eftersläpande tvätt, röjt ur garderoberna (nu kan jag gå in i dem igen!!!) och slänga en hel ikea-säck med gamla galgar samt en hel del annat skräp.

Nu är det så fint så fint, och jag går här och tänder lite ljus och bara myser i mitt ”nya” hem. Och inser att det faktiskt är så himla trivsamt när det är ordning och reda. Jag läste någonstans att det bästa sättet att se till att alltid ha städat hemma är att alltid plocka undan och lägga tillbaks saker direkt man använt dem. Bland annat. Och likaså alltid göra rent så fort man siktat ner något, diska disken så fort man ätit mm. Mitt största problem är att hänga in tvätten när jag tvättat, jag tycker det är så vansinnigt tråkigt, så ofta blir det stående en eller ett par kassar med ren tvätt i vardagsrummet. Inte snyggt alls!

Det har kommit en hel del böcker om hur man organiserar sitt hem på sistone, och eftersom jag fyller år snart tänkte jag att jag kanske skulle önska mig någon av följande:

9163611082-2  16162895700738215716

006241972214391504781596528249

Dessa är bara några av de jag hittade. Någon som läst/har någon av dessa och kan rekommendera den?

En och hen

Jag är i många avseenden lite konservativ av mig. Jag var nog bland de sista (på den tiden ) att skaffa mobiltelefon, jag var extremt sen med att börja använda internet och lika sen med att förstå tjusningen med Smartphones. Jag snappar självklart upp trender liksom alla andra men det krävs ett tag för att jag ska ta till mig dem. Det är inte feghet, jag förstår liksom bara inte nyttan med dem. Och om jag ska ta till mig något vill jag iaf att det ska fylla en funktion av något slag.

Särskilt tydligt blir detta när det gäller språket. Jag hakar ogärna på modeord, tycker mest de låter töntiga, och håller mig till det språk som funkat hittills. Självklart är även det influerat av modeord i någon omfattning, men det har aldrig känts speciellt viktigt att vara trendig. Det krävs nog också en viss invänjningsperiod.

Men två saker som jag nog aldrig kommer anamma är En (i mer generell betydelse, som ”man”) och Hen. Hur jag än vänder mig kan jag inte se VARFÖR jag ska använda dessa ord. De har liksom ingen funktion i min värld. Folk kan försöka förklara nyttan av Hen hur mycket de vill, jag hittar ändå alltid ett sätt att formulera om meningen så det inte behövs. Och En. Hur dumt? Jag har nog ganska låg löjlighetstolerans rent allmänt.

Jag förstår ju vari de där uttrycken härstammar men jag har aldrig hört till det lägret och kommer aldrig göra.

Har ni uttryck eller ord som ni bara inte kan förmå er att ta till er?

Glad Påsk

Något har lossnat.  Ända sedan jag började på manuset har det gått trööögt, jag har fått tvinga mig att sätta mig ner med texten då och då men ändå har jag inte alltid lyckats. Men igår bestämde jag mig helt enkelt för att sätta mig ner och skriva, avsatte tid och BARA GJORDE DET! Och det funkade. Kanske handlar det bara om att envisas tills den där spärren släpper. Och det känns roligt igen! Det gör det nu.

Och det fina är att nu ligger en långhelg framför mig, med massor av tid till manuset. Kunde inte ha kommit bättre! 🙂

Påsken är nog min favorithelg. Alla härliga färger, påskgodiset, marsipan, solen som är tillbaka, kycklingar, ägg, känslan av annalkande vår.

Ha en glad påsk allihop!

egg-69303_640

 

Spännande omslag 

Tog en sväng på stan och botaniserade lite bland spänningshyllorna efter de mest spännande omslagen (i mitt tycke såklart) och hittade dessa:

Är fortfarande totalt drabbad av denna bok som jag läste ut för ett par veckor sedan. Så drabbad att allt annat bleknar i jämförelse.  Och det där med gul text börjar se riktigt fint ut 
Har alltid gillat detta

Mm gult och idyll. Lite annorlunda från de vanliga skärgårdsomslagen. Me like.

Mmm klassiskt, snyggt, blått och guld!

Älskar retrokänslan

Något med det oskuldsfulla i dessa två omslag som funkar. Plus gul text! Yess!

Huu!

Vad gillar ni när det gäller spänningsomslag?

/Katarina

När trillar polletten ner egentligen?

Är det inte ganska fascinerande hur det där med dagsformen kan variera? Jag har aldrig upplevt så enorma svängningar som det här senaste året. Förra veckan var jag redo att lägga skrivandet på hyllan för gott. Pensionera mig som författare och aldrig öppna Word igen. På ALLVAR! Det var så det kändes. Och sedan läste jag något en bloggkollega skrev och vips var inspirationen tillbaka igen. Bara sådär. Som om den aldrig gått. Och varje gång jag inser att det här förmodligen är en normal del av skrivprocessen blir jag lika jäkla förvånad. Kommer man någonsin vänja sig? Kapitulera och inse att det är detta jag ska pyssla med vare sig jag vill eller inte? Att jag är dömd att skriva.

Har ni kapitulerat?

Att skriva i en annan genre

Jag tänkte jag skulle berätta lite om mitt nya skrivprojekt och vad jag upplever som svårast med det. Som jag hintat om innan är det i en helt annan genre än det jag skrivit hittills. Att som feelgoodförfattare ge sig i kast med att skriva en spänningsroman bjöd och bjuder på en hel del intressanta överraskningar och utmaningar.

Berättarperspektivet: Detta är nästan det lättaste men det betyder inte att det är lätt för det. Från att ha skrivit alla mina tidigare i tredje person imperfekt (jag envisas fortfarande med den gamla benämningen, förstår inte vitsen med att byta namn) skriver jag nu i första person presens, vilket hittills enbart är en positiv upplevelse. Det känns mer direkt, mer nära och på ett sätt kanske nästan mer naturligt med. Mitt allra första manus hade huvudrollsinnehaverskans POV i första person och de andra i tredje, (något som i sig inte var någon vidare bra idé men så är det manuset numera förpassat till byrålådan), så kanske är det något naturligt när man börjar skriva, att sätta en jagperson i huvudrollen så att säga, oavsett om man skriver verklighet eller fiction.

Tonen: Detta var det jag oroade mig allra mest för innan. Skulle jag som är van vid en mer gemytlig, lättsam ton lyckas skifta till en mer hemlighetsfull och allvarsam? Kommer jag klara att anpassa språket efter de nya behov som storyn ställer på det? Kommer jag lyckas göra det spännande eller kommer alltihop bli en slags mysrys med tonvikt på feelgood iaf? Jag har verkligen fått slita med detta under de första kapitlen, skriva om, radera, ändra, skriva om, radera osv, för att få bort feelgoodkänslan, och det kommer jag säkert få göra hela vägen till slutet men jag ser det som en nödvändighet. Helt enkelt nöta in det. Här kom återigen perspektivet in, jag upplever det som att det hjälpte till för att hitta tonen med. Det tog fram en lite annan sida av min egen röst som författare.

Intrigen: I det här fallet, till skillnad från det jag skrivit innan, baserar sig storyn faktiskt delvis på en verklig händelseutveckling och verkliga personer. Det var en ny erfarenhet. När det gäller grundintrigen, så tog även den en hel del mer arbete än vanligt, men det var ett arbete som kändes mycket mer stimulerande, eftersom den är förlagd till en miljö jag väl känner till och ämnet känns så fascinerande. Dessutom har själva genren fått mig att tänka till några varv extra och storyn kommer säkert att fortsätta utvecklas och leva sitt eget liv medan jag skriver. I feelgood ligger ju fokus på lite andra saker under berättelsen så jag har verkligen fått nollställa och tänka om helt för att – förhoppningsvis – få det att funka. Grejen är att jag inte har en aning om HUR MAN GÖR, jag har ingen manual, utan kör på känsla. Med de tidigare romanerna hade jag förvisso inte heller någon manual, men ett helt liv av feelgoodläsning gav mig de riktlinjer jag behövde för intrigen. Det satt lite i ryggmärgen på ett annat sätt. Här får jag förlita mig på vad jag som läsare skulle vilja läsa, och vad jag tycker om när jag läser. Men även det är otroligt stimulerande och en utmaning jag kände att jag verkligen behövde i nuläget. Det har väckt slumrande sidor av min kreativitet vilket är roligt.

Sedan att det känns lite som att vara nybörjare igen, det är sånt man får ta och det är ju kanske även det som gör det roligt på ett sätt. Det värsta är ju när något blir slentrian, jag är lite allergisk mot sånt, och allting bara rullar på i gamla hjulspår. Detta gav en vitamininjektion till skrivandet, även om det får trögt och vägen som ligger framför mig känns snudd på oändlig. Jag ser fram emot alla förstagångsupplevelser jag har att vänta under vägen 🙂

Om ni vill veta hur det funkar att byta från spänningsromaner till feelgood så har Eva-Lisa skrivit om det här.

earth-216834_1920

Tid för reflektion

Jag tog paus från manuset några dagar, sedan kom sjukdom emellan, dagar då jag mest har legat och sovit och knappt orkat göra något annat. Men idag har jag tagit fram manuset igen, kikat på det, ändrat några ord här och där och strax hade jag fortsatt där jag slutade senast.

Och det märkliga hände igen: så fort jag sätter mig ner med det här manuset är det som om entusiasmen återvänder och lusten att utforska.  Först tänkte jag att nej, med det här tempot kommer det aldrig gå, jag kommer inte orka hela vägen, det är nog ingen idé. Jag brukar behöva ett visst driv om jag ska ta mig igenom något så förpliktigande som ett helt manus. Annars känns det hela så ofantligt segt.

Men kanske är det ett manus som behöver lite mer eftertanke, ett annat arbetstempo och tid för reflektion mellan skrivpassen? Även om jag bara skriver tex 2 sidor per dag så kommer jag ju ha ett manus på max ett halvår. Och det är ju inte så fasligt långsamt iaf. Jag har skrivit manus långsammare än så 🙂 (manus fyra som tog ungefär ett år från start till finish, mest pga att jag gjorde uppehåll mitt i).

Jag tror jag stretar på ett tag till och ser hur det känns. 🙂 Det kanske blir världens segaste roman, hehe. Men då kan jag iaf säga till mig själv att jag avslutade det. Och just nu känns det nästan viktigare än att det ska bli bra. Det är liksom en tröskel jag måste över just nu känner jag. Det där att avsluta saker.

Work in progress

Jag anade att detta skulle bli en utmaning men just nu känns det mest oöverstigligt. Det är fullt möjligt att detta aldrig blir en roman, men jag försöker i alla fall. 🙂 Och lär mig saker på vägen, även om det tyvärr inte hjälper mitt stackars andra kapitel som jag vid det här laget skrivit om tre-fyra gånger utan att det har blivit mer än marginellt bättre.

Det enda som håller mig igång är storyn, som verkligen intresserar mig. Så där så det känns som ”Om jag ska få läsa den någon gång måste jag ju skriva klart den.”

notes-514998_1920

 

Läget på manusfronten

Efter månader av dödläge på bokfronten för min del har det de senaste månaderna börjat röra lite på sig. Jag tänkte jag skulle berätta lite om vad som händer, nu när det för en gångs skull faktiskt händer saker. 🙂

*I augusti skickade jag in ett av mina manus till ett förlag som jag trodde skulle passa det. Efter att ha läst det ville de även läsa mitt senaste manus, (manus 4) som jag skickade in. Sedan följde ytterligare några månader och ett par möten med förlaget innan jag fick beskedet: Vi vill ge ut dina manus. Och inte nog med det, de skulle vilja skriva ett avtal för ytterligare tre böcker. Detta skulle alltså innebära ett avtal för fem, eventuellt sex böcker. Förmodligen vad varje författare i min situation skulle jubla över att få höra. Jag tänkte länge på det där efter det senaste mötet. Men när jag satt mig in i erbjudandet och vad det skulle innebära tackade jag tillslut nejDet var verkligen inget lätt beslut, men det stämde inte överens med mina mål för skrivandet. 

*Dessutom har jag som några av er redan vet börjat skriva på ett manus som faller lite utanför min trygghetszon, och just nu känns det viktigare att fullfölja det och utforska den sidan av mitt skrivande. Vem vet vad det kan leda till och det andra finns ju alltid kvar.

*Mitt i allt detta fick jag även svar från ett annat förlag som även de läst manus 4 och som gav en fin positiv refusering, som gjorde mig jätteglad. Speciellt som det är ett av mina favoritförlag, ni har säkert alla ett sådant? Det där man drömmer om att bli utgiven hos. Det är fortfarande ytterligare ett förlag som har manus 4 för läsning (ytterligare ett av favvoförlagen) som inte svarat än.

*Jag har även lösa planer på att ge ut min andra bok, En rätt som bäst serveras kall, som fysisk bok på egen hand. Än är inget bestämt. Jag har velat i månader över olika utgivningsmöjligheter och när jag trodde jag hittat det perfekta alternativet visade det sig såklart vara ett krux med det med. Så letandet fortsätter. Dessutom kvarstår ett antal frågetecken:

-Trycka upp ett litet antal ex för vänner och familjemedlemmar som vill köpa den som bok och sälja i egen regi?

-Ett större antal och se till att den finns på nätbokhandlarna?

-Skicka den på ytterligare en förlagsrunda?

Kärt besvär. I nuläget vet jag varken om eller när eller hur, bara att viljan finns där. För att det är en bok som betyder mycket för mig och jag känner lite extra för den.

 

 

Att skriva för allra första gången

Under hela veckan som gick skrev jag bara 100 ord på mitt manus, efter att ha skrivit en liten miniprolog på söndagen på runt 98 ord som jag sedan reviderat otaliga gånger. Så när arbetsveckan var slut låg ordräknaren fortfarande på 198 ord, och jag tänkte att med den här farten lär det ta 800 dagar innan jag har ett manus…

Men se, det behövdes bara en heldag vikt åt skrivandet, igår, för att jag skulle komma loss. Det och att ha läst en riktigt spännande bok som verkligen fick mig att sträckläsa och som väckte läslusten big time. och med läslusten kommer altid skrivlusten, de går hand i hand. 🙂

Nu tror jag att jag hittat vägen in i berättelsen. Helt säker är jag inte, men jag har iaf kommit igång, jag har börjat. Och det slog mig häromdagen att det kändes precis lika förvirrande, detta med att skriva något helt nytt, genremässigt, som om jag just bestämt mig för att försöka skriva mitt allra första manus. Lika ”åh herregud, hur GÖR man? Hur BÖRJAR man? Jag KAN ju inte det här.”

Det var både omtumlande och uppfriskande. Lite som att uppfinna något på nytt. Hitta sin ton, sin stil, sin röst. Försöka skriva en helt annan slags berättelse, i en genre med andra regler och förväntningar.

Jag gick in och läste en gammal blogg idag, en jag följde för evigheter sedan, då när jag skrev på 90 minuter, och kunde liksom läsa mellan raderna på mina kommentarer i kommentarsfältet. Den där känslan av att inte riktigt veta HUR MAN GÖR. Eller att veta, men ändå inte få till det som man vill ha det. Och jag tänker att man kanske borde göra det med jämna mellanrum. Skriva saker man inte är säker på att man ska klara, där man inte vet ”reglerna” eller har en aning om hur man ska gå till väga. Det tar verkligen ner en på jorden 😀 Och uppiggande är det med. 🙂

 

 

Det där med tonen

Ny berättelse och ny ton. Så är det ju. Varje berättelse har sin egen. Men när man till och med byter genre då blir det snäppet värre. Vissa genrer känner jag att jag behärskar någorlunda och faller nästan automatiskt in i rätt tonläge, men just nu kompliceras saken av att jag gett mig på att skriva något jag aldrig skrivit förr.

Det var en tråd i en facebookgrupp jag följer nyligen där trådskaparen frågade vilken sorts berättelse vi känner att vi inte skulle klara av att skriva av någon anledning. Jag kan tänka mig flera: barnböcker, självbiografier, fantasy…

Detta? Oklart. Det kan vara en av dem med. Det återstår att se. Jag ska iaf ge det ett försök. Anledningen? Jag fick en ide till en story som helt enkelt inte gick att ignorera. Nu ska jag bara hitta tonen.