Månadsarkiv: februari 2016

Börjor del 2

Som en del i funderingarna kring vilken slags börjor som fångar mig gick jag ut på stan för att researcha lite. Här är några jag hittade och gillade:
  
  
  
  
Och medan jag researchade fick jag en ide om hur min berättelse skulle kunna börja. Heja research!

I övrigt har jag mest promenerat idag och fotat en massa. Perfekt söndag.

Nu tror jag att jag ska skriva de första raderna på min roman. 😊 (skrev ner dem i telefonen när de dök upp)

Vad gör ni en sån här dag?

Börjor

Igår kväll innan jag skulle somna låg jag vaken och funderade på alla olika sätt man kan börja en bok på.

In medias res, javisst, men även där kan man ju göra det på massa olika sätt.

Man kan ha en fängslande inledningsmening eller hoppa in just då något intressant händer.

Man kan sätta stämningen direkt eller bygga upp den lite i taget.

Dialog eller narrative. Prolog eller inte. Och så alla olika grepp för att berätta storyn öht. En del böcker börjar med en karaktär i en intressant situation för att sedan gå tillbaka och berätta hur de hamnade där.

Gaaaah! Så många möjligheter!

Vilken är den bästa och mest intresseväckande inledning ni läst?

That was then, baby this is now

Under omskrivningen insåg jag att jag skulle behöva ha med en del tillbakablickar invävda i berättelsen, för att man ska förstå lite om karaktären, lära känna henne bättre så man förstår varför hon handlar som hon gör i nuet. Det var en sak som en testläsare påpekade, att karaktärerna behövde fördjupas mer! Det kan ju finnas flera sätt att göra det på, men det här känns mest aktuellt för mig eftersom det just är dessa saker som påverkat henne mest.

Och jag har insett att jag antagligen är lite för försiktig med just det där med karaktärernas bakgrund. Just för att jag är rädd för att det ska upplevas som tråkigt eller långrandigt eller göra att man tappar fokus på själva berättelsen. Därför har jag försökt få med bakgrunden med små meningar här och där, kanske ett stycke som mest, insprängt i den vanliga texten. Vilket uppenbarligen inte räcker då flera som läst påpekat att de inte får något bra grepp om de här karaktärerna, att de inte känner att de förstår deras val och handlingar. Jag har varit alldeles för subtil. Vilket såklart inte heller är bra.

Och nu när jag har skrivit två av tillbakablickarna tänker jag att det finns så mycket man skulle kunna skriva om huvudpersonens bakgrund att det skulle kunna bli en helt egen bok. Och att det skulle vara frestande att göra det, för det finns verkligen foder för dramatik här. Men att nu är det ju den andra berättelsen jag har valt att fokusera på. Nuet, och hur denna människa med allt sitt bagage hanterar livet idag.

Men visst är det frestande, när man gräver lite och inser att det finns så mycket stuff man skulle vilja ha med men hur ska man få med det på ett sätt som gör att det inte tar över? Jag tror jag får satsa på något slags mellanting mellan det jag gjorde först och att skriva en hel bok i ämnet 🙂

Händer det er med ibland? Att ni tänker: herregud, jag skulle kunna skriva en hel prequel om karaktärens bakgrund? Av någon anledning tror jag det är ganska vanligt.

En författare, en story, flera versioner

train-706219_1280

Det här med omskrivning är rätt kul egentligen. Jag har skrivit en version av min story, den har blivit läst och bedömd och jag har fått feedback på vad som behövs fixas till av personer som vet vad de pratar om. Och nu sitter jag här och skriver på en helt ny version. Samma grundstory, samma karaktärer, ny miljö och slightly different plot. Det känns lite som en sådan där roman/film där man kan välja hur man vill att berättelsen ska fortsätta vid olika vägskäl, bara det att det är jag som är läsaren på något vänster.

Men det intressanta är att när jag bytte miljö såg jag med ens hur vissa bitar av den första versionen inte funkade. Saker som jag tyckte passade då och där, men som där karaktärerna befinner sig nu låter off. Fel. Intressant hur trovärdigheten kan påverkas av bara en sådan sak som att skifta till en annan miljö.

 

Teman och omskrivning

Igår påbörjade jag en rejäl omskrivning att ett av mina manus för att förstärka vissa bitar och i samband ned det har jag börjat tänka på det här med teman. Av mina böcker är det nog bara En rätt som bäst serveras kall som haft ett tydligt sådant redan från starten. Jag har liksom blint litat på att ett tema mysteriously skulle dyka upp under processen men vet ni vad? Det gjorde det inte. Eller så blev det så subtilt att ingen mer än jag uppfattade dem. Kanske var det för att jag läst så många artiklar  om att man inte behöver ha ett från början för  många författare upptäcker efteråt vad det underliggande temat i deras böcker var. Så dock icke jag.

Så nu tänker jag på detta med teman. Har ni alltid ett tema i åtanke som ni vill utforska innan ni börjar skriva? Och som följdfråga: har ni märkt av en viss sorts teman som förekommer i era böcker? Är de medvetet valda eller något som sker mer undermedvetet?

Min planeringsprocess i korthet

Tänkte berätta hur jag gör från idéstadiet till att faktiskt sätta sig ner och börja skriva.

  1. idén. Det börjar alltid med ett frö till en idé, en what-if eller en situation eller en typ av karaktär jag vill utforska
  2. en synopsis. En kortfattad men inte så extremt detaljerad redogörelse för hela storyn, det brukar bli mellan ett par-tre sidor till 20+ sidor handskrivet. Jag skriver den enbart för mig själv, skulle alltså aldrig kunna skicka in den versionen till förlag, det är mer som ett slags redogörelse för min tankeprocess och frågetecken som kan dyka upp och hur jag ska lösa dem.
  3.  outline. I mitt fall är det en utförlig scenförteckning med en kortare eller länge beskrivning av vad som händer i varje scen. Jag har märkt att Simple mind är jättebra att göra detta med. Det brukar ta minst en vecka att få alla scener på plats.
  4. tid för fundering. Efter att scenförteckningen är klar brukar jag behöva sitta ner och fundera på den ett tag. Försöka hitta logiska luckor eller saker som kan skita sig på vägen. Försöka se den färdiga storyn framför mig helt enkelt och se om det är något som brister.
  5. därefter börjar det vara dags att börja skriva. ELLER så har jag hittat något problem med själva idén under vägen och skrotar idén helt för att börja om med något annat. (Det blev mycket sånt under förra året… )

Hur noga planerar ni (oavsett om det sker i huvudet eller på pappret) och hur mycket behöver ni veta innan ni kan börja skriva?

Hur gör de?

Saker jag funderar över idag:

Hur gör Kepler-författarna på boksigneringar? Skriver en Lars och en Kepler? Eller skriver en dedikationen och den andra signaturen? Slåss de om vem som ska signera? Och om köparna vill ha deras individuella autografer istället?

Har ni nån teori?

Valet och kvalet

Det är mycket att ta ställning till just nu. Eftersom inget är definitivt än kanske jag inte ska gå in på detaljer men jag har ställts inför ett litet vägskäl i mitt skrivande kan man säga och en del av mig klamrar sig fast vid det välbekanta medan en annan vill utforska denna nya möjlighet. Jag är säker på att det finns många bra talesätt om att våga släppa taget  så om ni kommer på några får ni gärna dela med er av dem nu, hehe.

Vad upptar era tankar för tillfället?

Agentdebatten

Först kom detta:

http://www.svb.se/blogs/gastblogg-nar-ska-man-kontakta-en-agent

Sammanfattat: agenten tycker att med tanke på att det är en självklarhet att kontakta en agent först av allt i den engelskspråkiga delen av bokvärlden så är det himla konstigt att inte svenskarna har fattat det än. För författaren ska inte behöva ta ”de obekväma samtalen och de hårda striderna” utan kunna fokusera på att ha en avslappnad och kreativ relation. I det avseendet kan jag faktiskt förstå hennes poäng, de flesta skulle nog tycka det vore skönt att slippa just den biten.

Men som svar kom detta:

http://www.svb.se/debatt/ar-hornstull-verkligen-brooklyn

(Är det inte härligt med en debatt kring detta? Och på ett ställe där alla kan läsa, halleluja.)

Basically (skrivet av Erik Titusson , förlagschef på Lilla Piratförlaget): Sverige är inte New York. Förlagen här har en helt annan tillgänglighet än de amerikanska ditosarna. Det är fullt möjligt för vem som helst, representerad eller inte, att kontakta ett förlag, skicka in sitt manus eller få till ett möte med representanterna för att prata bokidéer. Det är det inte i USA (enligt honom och jag tror honom, allt jag har hört om den amerikanska förlagsbranschen bekräftar det). Så varför ska författare avstå från en betydande procent av intäkterna för något de kan göra själva med samma framgång?

Jag kan tänka mig att det här med en agent kan vara till nytta om man (som en jag läste om nyligen) fått ja från flera förlag samtidigt, 5,10, eller så. För att förhandla fram den bästa dealen. Det är dock ganska få förunnat att ha en sån… ok, jag vill inte tillskriva det ”tur”, för uppenbarligen sitter de på ett jäkligt intressant manus, och det har ingenting med tur att göra, men att hamna i en sådan situation, då kanske vi kan säga i brist på bättre. Ett annat tillfälle då agenter är bra är när det gäller utlandsförsäljning.

Så vi kanske kan konstatera att de pratar om lite olika saker här:

Å ena sidan behöver man inte en agent för att hitta ett förlag i inledningsskedet. Tvärtom verkar det inte helt fördelaktigt om man som sagt inte sitter på något helt unikt som kommer starta seriös budgivning.

Å andra sidan, för den som kommit en bit i sitt författarskap kan en agent vara till stor hjälp vid förhandlingar och dylikt.

 

Omslagstrender

Ibland blir omslag lite för lika för att det ska vara en slump. Eller är det bara jag som hajar till när jag ser vart och ett av dem och tänker att jag har sett det där förut någonstans?

Gult är tydligen inne nu, för den som går i omslagstankar. 🙂

Något annat som verkar inne nu är dovt blågrönt:

Läckra omslag allihop 🙂

I serien Saker Jag Ägnar Mig Åt För Att Slippa Skriva.

Fördjupade studier i omslagsdesign 😉