Det här med nya ord

word-cloud-639317_1280

Eva-Lisa skrev om det häromdagen, det här med nyordslistan. Idag såg jag ett inlägg på ett engelskspråkigt skrivarforum om en liknande lista fast på engelska, och det slog mig hur ett argument alltid dyker upp när folk tycker till om själva tendensen med nyordslistor. Kontentan var ungefär denna:

”Vi författare borde välkomna berikning av språket eftersom ord är det vi arbetar med istället för att lustiggöra oss över eller försöka motarbeta den.”

För tydligen finns det alltid de som inte alls vill ha denna påstådda berikning, som tycker de är onödiga och att författare har klarat sig utan dem i århundraden. Att de tvärtom skitar ner språket snarare än förgyller det, lite som slang eller svordomar.

Jag hör nog till de lite mer språkkonservativa. Visst kan det hända att jag använder den sortens ord i dagligt tal, även om det händer extremt sällan. Då är det nog troligare att jag slänger in något på engelska, som känns lite halv-vedertaget även på svenska, eller nåt uttryck på italienska.

Men i mitt skrivande lämnar jag dem bestämt utanför. Att jag skulle använda ord som Hen, En (istället för Man), Selfie, Carpa, Hypa, Klittra eller något i den vägen i mina böcker, det finns bara inte! Men det är inte för att jag är en mossig typ utan för att det för mig skulle sätta en otvetydig datumstämpel på mina böcker. Tanken på att någon skulle läsa dem om fem-tio år och se ut som frågetecken över dessa ord som ingen längre minns eller vet vad de betyder, nej!

Jag sträcker mig ungefär så långt som till Mail, datoranvändning och mobiltelefoni (sms, mm). Det är saker som knappast lär försvinna inom den närmaste tiden iaf. I min första bok händer det faktiskt att Nina använder ordet googla. Däremot bygger jag inte upp berättelser där användande av sociala medier mm är en viktig del av handlingen. Detta har inte så mycket med envis gammalmodighet att göra utan är bara en personlig aversion jag har.

När jag läser vill jag lämna alla saker som tillhör den moderna vardagen bakom mig. Att läsa om hur karaktären facebookar, twittrar eller skypar skulle nog ta mig ur den där härliga läsbubblan där berättelsens värld är den riktiga. Jag är lite av en dagdrömmare och jag trivs ganska bra med tanken på en värld där dessa saker inte har en lika framträdande plats i samhället som de har idag.

Jag kan tänka mig att nyord kan fungera i en bok, om man skriver den som en skildring över en bestämd tidsepok, där kanske den sortens ord skulle fungera som tidsmarkörer, men det är fortfarande inte säkert att framtidens läsare skulle förstå dem. Den sortens ord ploppar upp och försvinner igen lika fort som en gris blinkar och vill man göra sig förstådd för en tid framöver kanske det är bäst att inte försöka briljera med hur trendig man är och strössla alltför mycket med den sortens ord?

Vad tycker ni?

/Katarina

Annonser

6 thoughts on “Det här med nya ord

  1. Eva-Lisa

    Jag tror att det beror på vilken sorts berättelse man skrivit. Jag tror inte att t ex selfie kommer att försvinna som ord, däremot finns det nog en rad andra som faller i glömska ganska snabbt, som klittra och carpa, då dessa är ”ersättningsord” för andra ord som redan finns. Men jag håller med om att man givetvis måste anpassa orden till den sorts berättelse som man har skrivit, samt inte strössla med dem då en äldre generation kanske inte ens vet vad de betyder 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja, det kan det nog också göra, och vill man skriva den som en reflektion av sin samtid så funkar de kanske. Jag läste en kommentar på detta från någon i ett annat forum, som sa att för några år sedan hette det inte selfie utan egobild eller något i den stilen. Så selfie vete sjutton om jag skulle använda heller, men det är kanske inte så mycket ordet i sig som tendensen, jag skulle nog tycka att saker som karaktärer som tar selfies inte hör hemma i mina böcker iaf. Det känns så banalt på något vis. 🙂

      Liked by 1 person

      Svara
  2. Skriviver

    Jag tycker nog att användning av nyord i ett manus det beror på vilken berättelse man vill berätta och vilka karaktärerna är. Jag tror att jag oftast inte använder sådana själv, men har inget i princip emot det, det är bara en personlig preferens. Jag tycker att det är väldigt intressant med själva företeelsen och människors fördomar. I grunden är jag nyfiken på så sätt att jag gillar ord och deras betydelser, men också pragmatiker, det som funkar för mig, tar jag till mig. Annat får vara.

    Liked by 1 person

    Svara
  3. Carola

    Instämmer med Eva-Lisa och Linda (Skriviver). Användandet av ord hänger på typen av berättelse. Men trots att jag skriver om en 18-åring vill jag inte använda mig av de där nya hippa orden. Hipp är säkert ett urfjantigt omodernt ord men jag är inte fjorton längre. Jag är trots det för nya ord för jag vill heller inte att vi ska stanna i vår utveckling. Som jag kommenterade på Eva-Lisas blogg så vill jag inte ha kvar; ehuru, eljest, gingo och andra liknande stenåldersord. Mitt måtte är (som jag också tror att ditt är) att skriva med de vanligaste orden som alla använder sig av oavsett ålder. Några avsteg gör jag väl men inte många 🙂

    Liked by 1 person

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s