Månadsarkiv: januari 2016

Så åttiotal

Jag var ett stort fan av amerikansk underhållningslitteratur under åttio och nittiotalen. Är det fortfarande till viss del, men inte lika mycket som då.

Slukade tex allt jag hittade av Sidney Sheldon, som nog måste ha varit en av åttiotalets mestsäljande författare.

Men när jag hittar böcker om arvstvister och maktkamp nu, på 2016-talet, då känns det bara sååå åttiotal. Och inte på ett bra sätt 😉

Finns det ämnen som har ett bäst före datum?

Stjäl med stil

Författare stjäl. Det är en välkänd sanning. Vi samlar inspiration från allt vi hör, ser, läser och influeras av, på daglig basis. Och det är helt i sin ordning.

Good artists copy. Great artists steal.
—Picasso

Men vad är okej att stjäla, och vad bör man akta sig för?

Det är en sak att samla inspiration från många olika håll, baka ihop det och skapa något eget av dem. Min egen debutroman har samlat inspiration från flera olika källor; en av mina favoritfilmer, mitt egna förflutna som tävlingshästskötare (tro det eller ej, men jag hämtade sååå mycket inspiration från det) plus en hel massa andra saker, små och stora.

Mitt allra första försök till en roman hade följande inledning:

Ingen vinkade av Xxx när hon lämnade Xxx. Det hade hon heller inte väntat sig, faktiskt passade det henne rätt så bra. Det var bara ytterligare en bekräftelse på att hon fattat rätt beslut, att ingen skulle komma att sakna henne. Hon hade inte för avsikt att återvända. Men när hon landade i Xxx önskade hon att någon kommit för att möta henne.

Och jag insåg det inte just då, men upptäckte senare att det var kraftigt influerat av inledningen till en bok av en av mina favoritförfattare (Mary Stewart), vars bok börjar såhär:

2016-01-27 20.09.30

Utdrag ur inledningen till De Nio Karosserna

Det är inspirerat av, inte direkt kopierat. Antagligen var det något som fastnade i huvudet när jag läste den meningen, något som fascinerade, tanken på att resa, och att komma fram till en främmande plats utan någon som väntar på en. Och så lagrade jag den någonstans i bakhuvudet tills den plötsligt dök upp igen, i min egen tappning och lätt modifierad.

I andra fall kan det vara en idé till en story man snor rakt av, och guess what – det är okey det med. Så länge du gör din egen grej av den och ingen kan anklaga dig för att plagiera. Så länge man mixar det med sina egna ingredienser och kanske gör det till en annan genre än inspirationskällan och eventuellt låter den utspelas på en annan plats, i en annan tid, osv, så har man inte gjort något fel. Tvärtom, författare har gjort detta i alla tider.

Som exempel kan jag ta något jag reflekterade över häromdagen:

Caroline Säfstrands Om du bara visste har på ytan ganska många likheter med Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Nu har jag inte läst hela någon av böckerna, bara läst baksidestexterna och hittat flera gemensamma nämnare:

Ung kvinna flyr något hemma, i bägge fallen inkluderar detta en relation till en man, och bosätter sig på en enslig plats. Äldre kvinna som inte gärna släpper någon inpå livet. Oväntad vänskap uppstår och de blir till hjälp för varandra med att bearbeta respektive problem.

Som sagt, likheterna finns PÅ YTAN, och vem vet, det är kanske inte omöjligt att den ena tjänat som inspiration för den andra, det är jag inte rätt person att svara på. Det behöver dock inte vara så, för när allt kommer till kritan finns det få berättelser som inte redan är skrivna i någon form, men det betyder inte att man inte kan göra sin helt egna, unika tappning av den.

Det är när man tar alldeles för många komponenter, snor dem rakt av utan att modifiera något, som det blir fel och man är ute på hal is. Att skriva en story med samma tema som någon annan, med samma handling och centrala konflikt och som utspelar sig i liknande miljöer och med snarlika karaktärer – då riskerar man att uppröra folk. Inte bara författaren man snodde ifrån utan alla de som älskade dennes bok.

Så alltså:

JA:

-Existerande miljöer

-teman

-koncept

-karaktärer (men byt för guds skull namn på dem och sätt dem i en annan typ av berättelse)

 

NEJ:

-Att sno fraser, metaforer eller liknelser (när en författare hittat en helt egen sådan) rakt av

-Att kombinera alldeles för många av samma ingredienser på ett liknande sätt

-Personligen har jag även svårt för när någon snor en karaktär ur en uppskattad bok och sedan placerar denne i sin egen berättelse, MED SAMMA NAMN och uppenbara fysiska likheter. Det kanske inte är olagligt, men ganska osmidigt.

-Att sno världar andra skapat (för fantasyförfattaren) Detta tror jag rent av faller under copyright-lagen, om jag inte misstar mig.

-Att sno titlar som är relativt nyutkomna av någon annan, eller att spela på kända, unika titlar för att rida på vågen av någon annans framgång, och ändra bara kanske ett ord eller så och tro att det räcker. Återigen det är inte olagligt, men ganska oproffsigt. Visst är det svårt att komma på unika titlar, men inte omöjligt. Nej, alltså till 50 nyanser av henne, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och halkade på ett bananskal, eller Kvinnor som hatar män. Det är iaf sådana titlar som skulle få mig att ta långa omvägar runt de böckerna.

Jag läste någonstans att en bra bok är 1/3 stulet, 1/3 påhittat och 1/3 självupplevt. Det tror jag är ett ganska bra recept. 🙂

 

 

Jag har ett nytt

eller snarare nygammalt skrivprojekt på G just nu. Ett som jag måste ha påbörjat vintern 2013 och sedan lade på is för att jag inte visste hur jag skulle hantera det. Det var något som skavde och detta något har jag nu klippt bort. Kvar blev en text på knappt 5000 ord som är så komprimerad och koncentrerad att det inte funkar det heller.

Och nu har jag kommit på hur jag ska använda den där textmassan. Sakta växer det fram. Jag har aldrig varit en som skriver i fragment som jag sedan sammanfogar men här tror jag det blir bäst. Låta berättelsen växa och utvecklas allteftersom det dyker upp i huvudet.

Är det inte häftigt hur olika berättelser och olika sorters berättelser behöver olika sätt att skrivas på? Jag tycker det är väldigt fascinerande hur de liksom talar om för mig hur de vill bli skrivna. Det låter helflummigt men jag kan inte komma på något annat sätt att beskriva det. Det där hur man intuitivt vet hur man ska göra.

Känner ni så med? Eller har ni samma skrivprocess varje gång?

Författare, löner och titlar

Det diskuteras dåliga löner för författare i skrivgruppen och flera förundras över att det är så svårt att leva på sitt författarskap när man får så lite för varje bok. Någon gör paralleller med konstnärer som målar och skriver musik och konstaterar att det är svårt att få några pengar alls ”när folk gör det för slavlöner på andra ställen i världen.”

Men jag tror man måste göra en liten åtskillnad här. Det handlar inte så mycket om att författandet är dåligt betalt som att det är obeställt, tror jag iaf. Det vore ju detsamma som att gå ut en natt på eget initiativ och inspiration och göra en grafittimålning i en gångtunnel och sedan förvänta sig att få betalt för det eftersom ”alla kan ta del av den”.

Förbipasserande är säkert inte speciellt intresserade av att konstnären har investerat tid och passion och lagt ut pengar för sprayburkar. De skulle nog ändå vara högst motvilliga att ge honom några pengar för det.

Om däremot samma konstnär får i uppdrag av ett företag eller kommunen att göra något fint på en specifik vägg kan han säkert räkna med lön för sitt arbete.

Och jag tror det fungerar på samma sätt med författandet, nästan iaf. Bara det faktum att man skrivit något och gjort det tillgängligt att läsa för alla är kanske inte skäl nog för att man ska kunna kräva att kunna försörja sig på det. I så fall skulle ju precis alla kunna kalla sig författare och det skulle nog devalvera yrket litegrann, tänker jag. Men om man skriver av passion och intresse och gör det bra kommer kanske den dagen då någon faktiskt vill skriva kontrakt på en ännu inte skriven bok. Lite som Mark Twain sa, ”Write without pay until somebody offers to pay”… Lite så är det, tror jag iaf. 🙂 (Många av mina favoritcitat om skrivande kommer just från honom)

Och det jag nämnde ovan är en annan sak jag funderat på. Det här med att många som skriver vill att vem som helst som skrivit ett manus eller en dikt eller en dagbok eller ett blogginlägg ska få kalla sig författare. Det gör mig lite förbryllad. Om jag inte hade skrivit själv hade jag trott att titeln författare var något som författarna själva var stolta över och ville värna om, inte dela ut den i cornflakespaketen till alla som råkar köpa ett. Jag hade nog trott att de lade lite större vikt vid sin tillhörighet, kanske, och hade vissa kriterier för vem som ska få bära denna ärofyllda titel. Istället är det lite som med körsång, alla ska få vara med, sångröst eller inte. Men om alla nu ska få vara med betyder det ju att det inte finns några speciella kvalifikationer eller utbildningskrav, och som med alla jobb utan krav på förkunskaper så är lönen inte speciellt hög. Är det då konstigt att yrket förlorat status och att ersättningarna sjunker?

Konstnärliga yrken har väl aldrig varit speciellt välavlönade förresten och än idag verkar många vara av åsikten att konst är något som ska vara gratis för alla och att författare borde arbeta av enbart passion och personlig tillfredsställelse utan några krav på betalning. Samtidigt vill var tredje svensk bli författare. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Antagligen är det den där romantiska bilden av författaren som sitter på sin kammare och skapar fantastiska berättelser hela dagarna och får betalt för det med odödlighet, kombinerat med de mer nutida deckarundren som slagit igenom i hela världen och blivit rika på kuppen.

Jag är verkligen ingen snobb, och har aldrig varit, inte heller vill jag att folk ska känna sig exkluderade. Det är för övrigt en löjlig tanke: Skulle en ekonom känna sig exkluderad för att han inte får kalla sig hjärnkirurg? Skulle en mattelärare göra en DO-anmälan för att han inte får gå med i Advokatsamfundet? Okej, nu krävs det inte en utbildning för att sätta sig ner och skriva, utom åtminstone grundläggande kunskaper i språket man skriver på, men för att kalla sig författare kanske man borde uppfylla någon form av behörighetskrav?

När jag började skriva var jag också av inställningen att så fort man skrivit ett manus var man per definition dess författare, även jag hade en mer lättsam hållning till yrkesgruppen. Men med tiden har min inställning förändrats, jag har mer respekt för yrket nu än vad jag hade när jag började, så kanske är det något man växer in i med tiden?

Numera har jag en lite annorlunda approach till detta. Visst, på min facebooksida kallar jag mig författare, och många skulle nog instämma, efter tre böcker, men om någon frågar mig ”Vad jobbar du med?” skulle jag fortfarande säga att jag är butikssäljare. Så det beror nog helt på vilket sammanhang och vilken definition vi pratar om. Det finns dels författare som upphovsperson till ett publicerat verk, och dels som yrkesgrupp. Och till det senare har jag inte riktigt kommit än. Den dagen jag svarar författare på den sortens fråga är nog då jag har det som min huvudsakliga sysselsättning.

Det här blev ett allmänt funderingsinlägg.

Men vad tycker ni? När ska man få kalla sig författare? Måste ALLA få kunna göra det? Även de som inte skrivit något än? Räcker det med att man är författare i sinnet eller är författarförbundets krav på två publicerade verk mer rimligt? Borde man ha gått minst en skrivarkurs? Eller är det verkshöjden som avgör?

 

För den som gillar Scrivener

 

Jag skaffade Scrivener i höstas, ungefär samtidigt som jag köpte min dator, osäker på vilket skrivprogram som skulle passa bäst. Jag ville kunna ha min outline och scenförteckning i samma dokument som själva manuset.

Det gick jättebra, och snart hade jag en extremt utförlig outline med all info som tänkas kunde. För säkerhetsskull hade jag gått med i två Scrivener-forum på Facebook för att lära mig mer och för att ha någon att fråga om jag stötte på problem. Och det var ungefär i den vevan, när jag skulle börja skriva, som det började.

Katastrofrapporterna.

Med ens fylldes hela det ena forumet med rapporter om crashade program, svårigheterna att hitta sina dokument på datorn, förlust av text mm. Någon rådde alla att spara texten praktiskt taget varje gång man pausade för att tänka, för att hela tiden ha den uppdaterade versionen sparad. Och jag fick kalla fötter.

Det lät helt absurt att behöva spara flera gånger per skrivpass och sedan försöka hitta den sista versionen varje dag. Och jag ville definitivt inte vara med om att programmet tappade bort min text och presenterade en tidigare version. Många av crasharna verkade ha uppstått när personerna bytte till det senaste OS, men iaf. Tydligen var det något med den versionen av programmet och El Capitan som inte klickade.

Så jag återgick helt enkelt till Word istället. Den som förvisso inte har riktigt lika många features, eller erbjuder samma outliningmöjligheter men som iaf hittills (under 5+ år) inte slarvat bort någon text för mig eller skapat några som helst problem. Scrivener må vara det ultimata skrivprogrammet men med så många finesser ökar kanske också riskerna att något strular. Word funkar fint det med, för mina behov. Jag kan dock tänka mig att fortsätta planera i Scrivener.

Men igår såg jag något för alla planeringsnördar, nämligen Dramatica Pro. Ett program som tar planering steget längre, kan man säga. Det funkar både för screenplays och romaner.

Detta är lite mer än till och med jag behöver, men det är ganska intressant iaf, och jag tänker att varför gör aldrig någon den här sortens program på svenska? Vi smickrar oss ju med att vara så trendkänsliga och innovativa. Hur kommer det sig att alla dessa skrivprogram är utländska? Förmodligen för att de flesta författare och författargurus här verkar ganska motvilliga att erkänna existensen av något så krasst som Struktur, som om det vore en slags svordom och raka motsatsen till kreativitet?

Det funderar jag på idag.

Vad gör ni?

Funderingar från en pantser

jeans-828693_1920

Haha, rubriken kanske klingar lite falskt hos somliga, när allt kommer omkring har jag ju aldrig stuckit under stol med att jag är en planner av stora mått.

Men när jag började skriva på Manus 5 bestämde jag mig för att göra det ”på det andra sättet”, dvs att inte planera någonting alls i förväg utan bara skriva.

Det räckte ungefär 20 000 ord in i berättelsen. Sedan tog det stopp. Manuset har sedan dess legat i vintervila, men det har funnits i bakhuvudet hela tiden.

Och härom kvällen medan jag läste en intressant artikel av KM Weiland om just Outlining, damp den förlorade pusselbiten ner hos mig. Konflikten.

Jag kände ganska snart att det jag inledningsvis trodde var konflikten var tämligen svag och snart insåg jag att den inte skulle fungera. Därav pausen. Men när jag läste artikeln insåg jag vad den verkligen var. Plus en del andra saker som kan bli ett annat inlägg framöver. Men det viktigaste var att jag fick tillbaka lusten att fortsätta skriva på den. För innerst inne är jag fortfarande väldigt förtjust i storyn.

Men det är väl en ödets ironi att jag fick nyckeln och verktygen att fortsätta med mitt pantsande av att läsa om outlining? 😉 Så man kan nog tolka det på flera sätt. Det första är att jag nog är en planner i grund och botten, återstår att se om även en sådan kan pantsa ihop en bok. Det andra är att det kanske är så skrivprocessen ser ut, om man inte är van att skriva ”from the seat of the pants” (dvs skriva utan föregående planering), att man får låta det ta sin tid och låta idén mogna på ett helt annat sätt. Kanske kan även jag skriva så, om jag är redo att låta skrivandet ta längre tid.

Om någon är intresserad av att läsa artikeln så finner ni den här: http://www.writersdigest.com/online-editor/7-steps-to-creating-a-flexible-outline-for-any-story

Uppdatering

meadow-677878_1920

Precis som jag misstänkte så går mycket av min tid just nu åt till förändringarna på jobbfronten. Positiva sådana, tror jag, men som med allt tar det kanske lite tid innan allt fungerar. Nya rutiner, mm. Men jag tror det kommer bli bra när det väl är igång till fullo.

Men skrivandet står still. Jag tänker på det varje dag, plus manus 4 som är hos två (nu) förlag. det ena har haft det sedan i mitten av oktober och lovade svar ”inom några veckor” i början av december, det andra bara sedan några dagar men de brukar vara snabba att svara och jag tror de kommer vara det även denna gång.

När det gäller nästa projekt och vad det blir håller jag det än så länge öppet. Det är flera beslut jag måste ta ställning till och jag vet inte riktigt hur jag ska välja, så jag skjuter det framför mig så länge jag kan. Tids nog kommer jag säkert till den punkten att jag MÅSTE välja men än så länge finns det ingen anledning till stress. Jag känner efter istället. Ibland måste beslut helt enkelt mogna fram, tror jag. Vissa dagar känns det som om jag inte vill skriva något mer alls, andra velar jag mellan olika sorters berättelser och ytterligare andra tror jag mig ha bestämt mig, bara för att ändra mig dagen därpå. Eller samma kväll.

Fanns det inte ett talesätt om kvinnor och obeslutsamhet? 😉

Kors i krösamoset eller Det är aldrig försent

Idag fick jag med dessa tre böcker hem som jag aldrig trodde jag skulle läsa:

2016-01-08 20.53.22

Oj, bilden ville inte hamna på rätt ledd men jag tror ni förstår ändå 🙂

Den längst ner har jag varit nyfiken på en tid, delvis på grund av uppmärksamheten den fått i utländska medier, dels pga handlingen.

Den i mitten snubblar jag på lite överallt, det verkar som om den vill bli läst 🙂 Den översta var ett infall men jag har hört talas om den.

Behöver vi säga att alla dessa är ganska långt ifrån det jag läser i vanliga fall? Men man är aldrig för gammal för att ändra sig och det ska faktiskt bli kul med ett litterärt miljöombyte. Har ni läst någon av dem? Alla? Någon favorit? Jag tror jag ska börja med Maresi, mest för att jag är mest nyfiken på den och för det läckra omslagets skull.

Mitt läsår

Var inte av den imponerande sorten. Inte som Carolas, tex.

Såhär såg det ut:

12400699_10153509210335000_383101667636777700_n-2

12 böcker är ju inte imponerande med några mått, men 3385 sidor låter iaf inte så himla lite. 9,27 sidor per dag, inte så farligt med tanke på att jag både arbetar heltid och försöker skriva/redigera på min lediga tid. Det är mer läsande än skrivande per dag så ur den synpunkten skulle det nog göra till och med Stephen King nöjd hehe. 😉

Jag vet inte vad det är, men jag tycks ha hamnat i en lässvacka igen och eftersom det alltid går hand i hand med skrivandet så har jag fått en massa ovälkomna, existensiella frågor rörande skrivandet att ta ställning till med.

I år siktar jag på 30 böcker och om jag ska ha någon chans att nå det är det bäst jag hittar BRA böcker. Vilket inte är det lättaste när man lider av läsdepp och det mesta känns tråkigt.  😦

Men jag tror jag får sikta på feelgood så kanske lite av det smittar av sig på min sinnesstämning med. Därför mottager jag tacksamt förslag på bra och läsvärda feelgoodböcker. Jag började på Projekt Rosie men den lyckades inte riktigt fånga mig. Vilka är era feelgoodfavoriter (ni som läser feelgood alltså)?

Vad ingår i priset?

Jag läste en tråd i författargruppen jag är med i häromdagen där en medlem beklagade sig över en bok hon läste som innehöll ett så dåligt språk och många korrekturfel att det förstörde läsningen. Och vederbörande förundrades över hur en del böcker kan godkännas av svenska förlag, speciellt som konkurrensen är så hård.

Det jag främst reagerade på var inte inlägget i sig, även om det lät en aning neggo med att framhålla att det minsann var en kvinnlig deckarförfattare det handlade om, nej, det var när en av de som svarade i tråden tyckte personen i fråga skulle reklamera boken hos förlaget och kräva pengarna tillbaka. Detta för att en bok som innehöll stavfel och grammatiska fel skulle anses defekt och en skymf mot läsarna.

Detta ledde i sin tur till en parallell diskussion om huruvida man bör vara tolerant med andras misstag och om det finns någon alls som gett ut en bok helt utan korrfel, men det där fick mig att fundera lite. Det finns ju många kända fall där författare, även etablerade sådana, är kända för att inte ha ett helt felfritt språk. Någon blandar tempus hej vilt, andra strösslar med adverb, klyschor och liknande. Det de lyckas med, och som gör att de ändå är framgångsrika, är att berätta en story som fängslar läsarna.

Återigen denna diskussion om vilket som är viktigast, storyn eller språket. De flesta brukar vara överens om att en bra story är viktigare än ett perfekt språk, men att det senare lyfter en redan bra story ännu några pinnhål. Så är det storyn vi betalar för som läsare, eller språket? Läsupplevelsen eller illusionen om författaren som ett upphöjt språkgeni?

Jag tänkte att ska man dra det så långt så borde man ju med samma logik kunna reklamera även böcker där författaren inte gestaltar tillräckligt, där dialogerna låter mekaniska eller där slutet inte får den effekt på en som omslagsblurbarna utlovar. Och hur skulle det gå då? Jag svävar ut i funderingar om vad det skulle innebära för författarsverige om det faktiskt var så 🙂 Vilka författare som skulle bli kvar. Eller om läsarna helt enkelt bojkottade förlag vars utgivning en gång gjort dem besvikna. Eller kanske till och med anordnade demonstrationer utanför förlagshuset och krävde pengarna tillbaka.

Sedan är det skillnad på korrekturfel och rena grammatiska eller skrivtekniska ofärdigheter, och där kan jag delvis hålla med inläggsskrivaren. I de fallen skulle nog jag med undra hur författaren hade lyckats bli antagen från första början om han inte har tillräckliga kunskaper i det svenska språket. För det finns en gräns, för alla tror jag, där det slutar vara något man kan överse med, och bara blir ett irritationsmoment.

Någon undrade vems ansvar det egentligen är: författarens eller förlagets. Man kan tycka att förlaget har det övergripande ansvaret för det de anser färdigt för tryck, men i slutänden är det ju författaren som skriver, och man kanske inte kan begära att ett förlag ska skriva om stora delar av en bok för att författaren inte vill eller kan. Men jag tycker nog att man inte bara kan lägga skulden på förlaget i det här fallet. Förlaget kommer med ändringsförslag, men det är upp till författaren att genomföra dem, som någon påpekade. Så vem är det vi ska lyncha egentligen? 😉

 

/Katarina

Nu har det hänt igen!

pot-820012_1920

Igår skrev jag ett lite inlägg på min fb-sida (den för Författar-Katarina, inte min privata) om att jag var igång med skrivandet igen efter de senaste månadernas skrivdepp. Jag har suttit och ruvat lite på idéer de senaste veckorna, än det ena, än det andra utan att hitta något som känns helt hundra!

Och idag hände det!

Jag läste någon på fb som pratade om att skriva verklighetsbaserade berättelser, och jag undrade vad jag isf skulle ha skrivit om, när den dök upp!

Idén!

En idé baserad på en tidningsartikel jag läste för en tid sedan

Och jag satte mig och kladdade ner en mycket kortfattad beskrivning av handlingen, komplett med vändpunkter, konflikt och allt. Precis som jag gjorde med En rätt som bäst serveras kall. Den som plötsligt bara fanns där i huvudet och som serverades, inte kall utan het och färdig att ätas. 🙂

Jag tror jag bara måste skriva den här!!! 🙂 Älskar när jag får sådana där plötsliga och starka upplevelser av …inspiration!! Jag vet att det är vanskligt att prata om inspiration när det gäller skrivandet, men när det gäller idéer är det gudomligt!

Tror bestämt jag har mitt nästa skrivprojekt. 🙂

Tralalalala!

Testläsning pågår

work-in-progress-24027_1280

Igår skickade jag iväg mitt senaste manus till en testläsare. Huuu, det är alltid lika nervöst. Men jag hoppas få ett par fräscha ögon på texten nu då jag själv förlorat förmågan att se den objektivt. Jag ser inte ens bristerna längre, för mig känns den i det närmaste färdig. Det låter dock lite för bra för att vara sant hehe, så då passar det bra med ytterligare ett par ögon.

Så nu har jag lite tid att börja fundera över nästa manus. Jag har en idé men det ligger lite utanför mitt erfarenhetsområde… Men jag gillar ju att pröva nya saker i mitt skrivande så detta kan bli just den utmaning jag behöver just nu. 🙂

I övrigt händer det inte så mycket, som tur är. Jag ser faktiskt fram emot att gå till jobbet imorgon, förändringar stundar och det ska bli intressant att se då inte ens jag vet riktigt vad eller hur det kommer bli. Eller hur kunderna kommer motta förändringarna.

Hoppas ni alla har haft en fin nyårshelg!

Det här med nya ord

word-cloud-639317_1280

Eva-Lisa skrev om det häromdagen, det här med nyordslistan. Idag såg jag ett inlägg på ett engelskspråkigt skrivarforum om en liknande lista fast på engelska, och det slog mig hur ett argument alltid dyker upp när folk tycker till om själva tendensen med nyordslistor. Kontentan var ungefär denna:

”Vi författare borde välkomna berikning av språket eftersom ord är det vi arbetar med istället för att lustiggöra oss över eller försöka motarbeta den.”

För tydligen finns det alltid de som inte alls vill ha denna påstådda berikning, som tycker de är onödiga och att författare har klarat sig utan dem i århundraden. Att de tvärtom skitar ner språket snarare än förgyller det, lite som slang eller svordomar.

Jag hör nog till de lite mer språkkonservativa. Visst kan det hända att jag använder den sortens ord i dagligt tal, även om det händer extremt sällan. Då är det nog troligare att jag slänger in något på engelska, som känns lite halv-vedertaget även på svenska, eller nåt uttryck på italienska.

Men i mitt skrivande lämnar jag dem bestämt utanför. Att jag skulle använda ord som Hen, En (istället för Man), Selfie, Carpa, Hypa, Klittra eller något i den vägen i mina böcker, det finns bara inte! Men det är inte för att jag är en mossig typ utan för att det för mig skulle sätta en otvetydig datumstämpel på mina böcker. Tanken på att någon skulle läsa dem om fem-tio år och se ut som frågetecken över dessa ord som ingen längre minns eller vet vad de betyder, nej!

Jag sträcker mig ungefär så långt som till Mail, datoranvändning och mobiltelefoni (sms, mm). Det är saker som knappast lär försvinna inom den närmaste tiden iaf. I min första bok händer det faktiskt att Nina använder ordet googla. Däremot bygger jag inte upp berättelser där användande av sociala medier mm är en viktig del av handlingen. Detta har inte så mycket med envis gammalmodighet att göra utan är bara en personlig aversion jag har.

När jag läser vill jag lämna alla saker som tillhör den moderna vardagen bakom mig. Att läsa om hur karaktären facebookar, twittrar eller skypar skulle nog ta mig ur den där härliga läsbubblan där berättelsens värld är den riktiga. Jag är lite av en dagdrömmare och jag trivs ganska bra med tanken på en värld där dessa saker inte har en lika framträdande plats i samhället som de har idag.

Jag kan tänka mig att nyord kan fungera i en bok, om man skriver den som en skildring över en bestämd tidsepok, där kanske den sortens ord skulle fungera som tidsmarkörer, men det är fortfarande inte säkert att framtidens läsare skulle förstå dem. Den sortens ord ploppar upp och försvinner igen lika fort som en gris blinkar och vill man göra sig förstådd för en tid framöver kanske det är bäst att inte försöka briljera med hur trendig man är och strössla alltför mycket med den sortens ord?

Vad tycker ni?

/Katarina