Det där med språk

Jag fick ofta kommentarer kring språket i min debutroman. Saker som att det flöt på så bra och inte skavde någonstans. Faktiskt var det så många som sa det att jag – helt ologiskt – började undra för mig själv om detta egentligen är något positivt.

Flödet i texten var något jag hade jobbat med en hel del, jag ville att det skulle löpa sömlöst, att man som läsare skulle flyta med i berättelsen utan störningar. Jag ville att språket skulle förmedla precis rätt känsla.

Nu efteråt har jag undrat om jag tänkte rätt.

Ofta när man hör folk prata om språk i böcker nämns överraskning som något av det viktigaste. De vill som läsare haja till, känna att språket skaver, är obekvämt, får en att äcklas, rysa, reagera. Att de finns en slags friktion i det.

Visst förstår jag att det också kan ha med vilken typ av böcker man skriver. I tex arbetarlitteratur kan jag förstå att det ligger närmare till hands,  och kanske även i spänningsgenrerna, medan tex feelgoodförfattare vill ha ett mjukare, följsammare språk. Det är iaf min uppfattning, som läsare. De reaktionerna ovan är inte de jag strävar efter när jag skriver. Reagera, visst, men inte på språket, utan isf på det som händer i berättelsen.

För mig faller det sig naturligt att fokusera på själva storyn så att läsaren liksom glömmer bort författarens närvaro och bara försvinner in i berättelsen. Och språket är självklart ett medel för att åstadkomma detta, men när språket i sig drar uppmärksamheten till sig för mycket eller när författarens närvaro blir för tydlig, ja då tycker jag som läsare att  läsningen förlorar lite. Så det verkar vara en balansgång där, att ha ett bra, unikt och spännande språk, men ändå inte låta språket stå i vägen för storyn.

Hur tänker ni kring det här med språk? Vad kännetecknar ett bra sådant, enligt er?

 

/Katarina

 

Annonser

8 thoughts on “Det där med språk

  1. Eva-Lisa

    I t ex feelgood är ju oftast språket lättläst (som du är inne på).
    Jag gillar när en författare har tänkt till i språket. När man t ex använder sig av språket för att rama in en berättelse, eller skapa en känsla 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
  2. Ebba Range

    Nog vet jag att mitt språk ibland står i vägen för storyn … inte lätt det där när man är ordfreek.
    Coachen säger att när jag tänker för mycket på hur jag formulerar en mening så tappar jag berättarrösten … bara det att jag inte har hjärta att tala om att det är precis tvärtom … alltså när jag inte tänker på språket så ger det sig i väg på egna äventyr och ser påhittat ut.
    Har också fått veta att mina HP:n uppfattas inte längre som ‘töntiga’ – utom ibland … alltid finns det grejer att arbeta på 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ah ja det är klurigt det där med rösten och att den är konsekvent. Nu blev jag lite nyfiken på hur det skulle se ut om du INTE tänkte på det hehe. Ett påhittat språk låter roligt. 😊

      Gilla

      Svara
  3. Mia

    Skulle väl säga som du, att det beror på vilken sorts berättelse det är frågan om hur språket ska användas. T.ex. när jag hittar på något eget inom fantasy så behöver det ju bli en trovärdig del av den värld jag skapat, inte direkt ett verktyg i språk så där överlag. Vet att rätt många som skriver inom fantasy funderar på språk mycket, just för att man ofta ska beskriva något som inte finns i verkligheten och då behöver tänja på språket för att få det att fungera.

    Liked by 1 person

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s