Månadsarkiv: november 2015

Hur man inte hanterar negativa recensioner

Idag läser jag och förbluffas över detta:

http://archive.is/rFgtE Det är en läsare av en bok på goodreads som lagt upp en kommentar om den och det som sedan följer blir totalt absurt när författaren går till motattack.

Författaren blev sedemera bannlyst från goodreads.

Själv läser jag en bok just nu som INTE kommer få en dylik recension av mig 😉 Härligt med lite sträckläsning, det händer så sällan numera 🙂

Intervju: E.L Dezmin

 

fc3b6rfattarbild

Foto: Mary Normark

E.L Dezmin skriver spänningsromaner och debuterade med Karmamailen 2012. Sedan dess har hon gett ut ytterligare två böcker, de första två delarna i Limboserien. Lex Limbo, gavs ut 2013 följt av Den Gyllene Rockaden året därpå. Nu är hon aktuell med tredje delen i serien, Dubbelt Vågspel, som ges ut av RoM förlag.

Din senaste bok handlar om en av de som rapporterades saknade efter Estoniakatastrofen. Vad var det som fick dig att vilja skriva den här boken?

-Estoniakatastrofen är omgiven av så oändligt många frågetecken och konspirationsteorier, så det är nog en av anledningarna till att jag ville spinna vidare på en av dessa. Sedan minns jag ju den här katastrofen väldigt tydligt när den hände också, vilket har medfört att jag ville närma mig den igen, fast på ett annat sätt den här gången.

Vad var svårast eller mest utmanande med att skriva den?

-Det svåraste var nog att hitta en balans mellan huvudintrigen och sidointrigen. Samt hur mycket ”fakta” jag skulle ta med när det gäller katastrofen.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?

-Det tillkommer alltid nya böcker där jag känner att jag gärna velat komma på idén och skriva den själv. Senast i raden är nog Disclaimer av Renée Knight.

Vilka är de viktigaste egenskaperna hos en författare enligt dig?

-Oj, vilken svår fråga. Men jag gillar nog mest författare som kommer med något nytt, då jag själv snabbt blir uttråkad av att läsa samma historia i olika variationer. T ex gillar jag Verdon för hans klurighet och Jonasson för att han kom på en historia som kändes väldigt unik. Jag gillar Ajvide Lindqvist för de djupare teman som hans böcker har, för att ta några exempel. Kort sagt kan man nog säga att jag gillar böcker som känns nytänkande på något sätt, eller som har ett tema med ett djup som får mig att klura på boken långt efter den är utläst.

Om du inte börjat skriva, vad skulle du ha gjort idag istället?

-Haha, oj, här finns det nog massor att rabbla, men jag ska försöka hålla mig kort. Jag har alltid varit en person som haft svårt att ägna mig åt samma sak någon längre period, för det finns så många yrken och sporrande uppgifter som jag skulle vilja testa. Just nu ligger nog casinon nära till hands. Jag gillar verkligen adrenalinkicken och utmaningen att få använda strategiskt tänkande i dessa sammanhang. Samt att highrollers har ett helt fantastiskt liv som jag gärna hade gett min högra hand för att få ta del av själv, inte minst när det gäller resandet. Dock är det ju bara de allra skickligaste som når dit.

Om du fick ta med dig en nu levande författare till en öde ö, vem skulle det bli?

-Måste nog vara lite tråkig och svara Stephen King här. Kanske mest för att jag skulle vilja veta hur han orkat hålla på så länge och ändå leverera bra böcker.

Vilka två andra saker skulle du ta med dig till en öde ö?

-En kortlek och en rökig whisky.

Vilken eller vilka författare beundrar du mest och varför?

-Det måste bli dem som lyckats skriva en sk ”snackis”. Alltså en bok där författaren inte tvingats medverka till marknadsföringen överhuvudtaget, utan boken får en enorm spridning för att läsarna gillar den. Har man gjort det, har man ju verkligen lyckats skriva något bra.

Vilken är den viktigaste lärdom du fått med dig från en bok?

-Detta varierar ju också. Men det är nog Disclaimer, just nu. Den fick mig verkligen att tänka till.

Om du tvingades välja mellan att läsa en och samma bok om och om igen för resten av livet eller att ha tio valpar året om, också för resten av livet?

-Hahaha, DET var en riktigt svår fråga! Jag hade nog valt att läsa en och samma bok om och om igen, för även om valpar är jättegulliga, är det ett enormt jobb att föda upp en kull på så många. Det lär inte hända igen.

Tack Eva-Lisa för intervjun och varmt lycka till med nya boken.

/Katarina

 

Böcker och fördomar

Jag såg ett inlägg i författargruppen på facebook där någon postat en bild på en bokhylla i ett snabbköp med kommentaren ”Nu ska man inte racka ner på viss typ av litteratur, men jag blev lite nedstämd imorse när jag såg matbutikens bokutbud.”

Problemet var som jag förstod det att utbudet bestod till 75 procent av romance, de flesta från Harlekin.

Jag tycker att med en sådan kommentar är det just det man gör; att racka ner.

I kommentarsfältet dök det upp kommentarer som ”Om dessa böcker är så bra, varför tar inte de vanliga bokhandlarna in dem?” Varpå någon annan svarade att dessa (Harlekin) klassificeras ihop med veckotidningarna, och därför säljs de i mataffären.

Jag ser faktiskt inget fel i det. Vart ska annars de gå som vill köpa den sortens böcker om de inte kan ha dem ens i snabbköpet längre? Ska man behöva skämmas för att man läser dem och beställa dem online? Är det den sortens Bok- och lässamhälle vi vill ha?

Personligen tycker jag att den här sortens kommentarer är så tråkiga, när folk börjar uttala sig om att ”det är tråkigt att snabbköpen bara har romantik”. Jamen varenda vanlig bokhandel är ju fullproppad med andra sorters böcker så gå dit då för bövelen. Och låt de som vill handla sin romance i snabbköpet fortsätta göra det.

Vissa män har verkligen svårt att smälta att romance säljer så mycket mer än andra genrer. I USA omsätter romance ungefär dubbelt så mycket som tvåan på listan över de mestsäljande genrerna: Crime/mystery.

Jag antar att det sticker i ögonen på vissa!

Fil 2015-11-28 17 25 22

För mycket rosa för vissa?

Mindmapping – den nya tidens nöjen

Jag hittade en trevlig app igår som heter Simple Mind där man kan göra roliga kartor med alla sina förvirrade tankar och idéer och knyta ihop dem med varandra och få en känsla av struktur. Jag hade en tanke om att det skulle få dem att försvinna om jag kladdade ner dem någonstans. Sedan upptäckte jag att det var ganska roligt med 🙂

Och jag tänker att detta kan nog vara ett väldigt bra hjälpmedel vid planerandet av en roman. Att brainstorma fritt och skriva ner allt som dyker upp och länka dem till varandra allteftersom man kommer på hur de hänger ihop. Dessutom var det lätt och bra att använda. Och gratis, till skillnad från Scrivener-kusinen Scapple som kostar 15 USD. Dessutom riktigt snyggt med olika färger för olika grenar.

Det är mitt skrivtips för den som har svårt att sortera alla tankar och inte gillar handskrivning. 🙂

 

2015-11-26 21.46.21

 

 

Vanans makt

En vecka sedan jag bestämde mig för att lägga ner skrivandet men hjärnan har inte riktigt fattat. Den fortsätter bearbeta idéer.

Det brukar vara så när jag bestämmer mig för att ta en paus ett tag och vila. Då går skrivarhjärnan på högvarv och oftast är det då jag får de där wow:siga idéerna.

Den här gången vaskade den fram en gammal romanidé från tidernas begynnelse (läs: 2011) och började vända och vrida på den. Och tillslut hade den bestämt sig för att den inte tyckte jag var färdig med den än.

Det är det första och hittills enda manus jag skrivit som fått mig att börja gråta. Ett som hittills ingen läst alls faktiskt. Men jag har redan gett det flera chanser utan att komma någon vart med en ombearbetning. Den har haft sin chans.

Grejen är att just nu känns det som om det räcker gott med att tänka på karaktärerna och storyn. Dagdrömma den lite. Det är så kravlöst, man behöver ingen talang för att dagdrömma för ingen ska någonsin ta del av den iaf. Allt är möjligt, och ingenting är fånigt. Det finns inget som heter målgrupp eller refusering.

Och just nu har jag inte lust att behöva tänka på de sakerna.

Så jag nöjer mig med att dagdrömma om den 🙂

Undersökning: Att namnge karaktärer

Det där med att hitta namn till alla karaktärer i ens verk kan vara svårt. Man vill hitta ett som känns rätt, men hur vet man det innan man har lärt känna dem riktigt? Man vill helst inte döpa dem till ett namn som man känner någon som heter, eller så vill man att namnet ska ha en speciell betydelse.

Hur gör du för att hitta rätt namn till dina karaktärer?

1. Jag tittar på babynamnssajter

2. Jag döper dem medvetet efter någon jag känner – för att hedra dem

3. Jag letar efter ett namn som har en viss mening som är relaterad till karaktären eller dennes egenskaper osv.

4. Jag tar det knasigaste, mest udda namnet jag hittar

5. Jag ber andra om namnförslag

6. Jag tar ett som helt enkelt bara låter som jag föreställer mig dem, och ändrar eventuellt senare

7. Jag döper skurkarna medvetet till samma namn som mina fiender – för att ge igen

8. Jag döper dem till namn efter legendariska personer eller mina idoler

9. Jag väljer utländska namn

10. Jag kollar vilka namn som var mest populära under den tidsperioden då karaktärerna föddes och väljer bland dem

11. Jag väljer ett namn som har en dold mening som bara den mest uppmärksamma läsaren lägger märke till

12. Annat, skriv i kommentarsfältet

Och nu då?


I fredags bestämde jag mig för att göra uppehåll med skrivandet en tid. Det beror på en rad olika faktorer som

-jag är tveksam till vad jag vill skriva egentligen

-jag har insett att jag hur som helst inte KAN skriva

-jag känner mig inte bekväm med villkoren som ställs på författare idag

-det verkar som om det jag vill skriva och min (inbillade) målgrupp inte är i fas riktigt

-det känns inte roligt längre pga allt ovan

Så då är frågan vad jag ska blogga om eller om jag helt enkelt ska låta bloggen vila med tills vidare?

Några förslag?

Det där med språk

Jag fick ofta kommentarer kring språket i min debutroman. Saker som att det flöt på så bra och inte skavde någonstans. Faktiskt var det så många som sa det att jag – helt ologiskt – började undra för mig själv om detta egentligen är något positivt.

Flödet i texten var något jag hade jobbat med en hel del, jag ville att det skulle löpa sömlöst, att man som läsare skulle flyta med i berättelsen utan störningar. Jag ville att språket skulle förmedla precis rätt känsla.

Nu efteråt har jag undrat om jag tänkte rätt.

Ofta när man hör folk prata om språk i böcker nämns överraskning som något av det viktigaste. De vill som läsare haja till, känna att språket skaver, är obekvämt, får en att äcklas, rysa, reagera. Att de finns en slags friktion i det.

Visst förstår jag att det också kan ha med vilken typ av böcker man skriver. I tex arbetarlitteratur kan jag förstå att det ligger närmare till hands,  och kanske även i spänningsgenrerna, medan tex feelgoodförfattare vill ha ett mjukare, följsammare språk. Det är iaf min uppfattning, som läsare. De reaktionerna ovan är inte de jag strävar efter när jag skriver. Reagera, visst, men inte på språket, utan isf på det som händer i berättelsen.

För mig faller det sig naturligt att fokusera på själva storyn så att läsaren liksom glömmer bort författarens närvaro och bara försvinner in i berättelsen. Och språket är självklart ett medel för att åstadkomma detta, men när språket i sig drar uppmärksamheten till sig för mycket eller när författarens närvaro blir för tydlig, ja då tycker jag som läsare att  läsningen förlorar lite. Så det verkar vara en balansgång där, att ha ett bra, unikt och spännande språk, men ändå inte låta språket stå i vägen för storyn.

Hur tänker ni kring det här med språk? Vad kännetecknar ett bra sådant, enligt er?

 

/Katarina

 

Jag bara älskar …

 den där känslan när man läser igenom det man skrivit på sitt manus och redan nu (dagen efter) ser hur man ska lyfta sitt första utkast så det blir det man hade tänkt sig.
Det är något som jag känner förbättras med tiden och ju längre jag skriver, förmågan att känna igen bristerna i mina egna texter och se hur jag ska åtgärda dem.

Mina råmanus kommer förmodligen alltid vara okompletta, det ligger liksom i deras natur, men de blir bättre och bättre och min förmåga att avgöra vad som fattas blir också bättre.

Så jag antecknar i ett separat dokument vad jag ska fixa men väntar med att utföra dem tills jag är klar. Idag skriver jag vidare. 😊

Research

charleston-68705_1920

Härifrån kommer en av karaktärerna i mitt nyligen påbörjade manus.

Jag sitter och tittar på bilder av platsen. Funderar. Försöker lära känna karaktären. Hur var det att växa upp där? Hur är mentaliteten hos människorna? Hur påverkar närheten till havet och turismen livet i staden? Hur är klimatet? Året runt.

Jag älskar den här sortens research. Det blir lite som att resa och att resa genom skrivandet är något annat jag älskar.

Jag har alltid haft för vana att göra min research under tiden jag skriver. Det kanske inte är det mest effektiva, men helt klart det roligaste, iaf för mig. Då blir det lite filmkänsla över skrivandet.

Jag ska dessutom läsa ut en bok jag har laddat ner från Amazon som utspelar sig i staden i fråga. Det är en roman och dessutom i samma genre som min.

Är det bara jag som tycker research är sjukt roligt?

 

 

 

 

Vad gör man med alla gamla manus?


Med åren har jag hunnit samla på mig en del manus, både hela och oavslutade. Jag har lådor med manusutskrifter, en del i flera olika versioner, och till och med en eller ett par versioner av mitt allra första manus (det som min mamma (!) fortfarande tjatar om att jag borde skicka in någonstans, vilket jag systematiskt vägrar) som framkallar så starka skämskänslor varje gång jag läser det att jag inte vet vart jag ska ta vägen. (det är flera år sedan jag ens tittade på det senast)

Ska man spara sånt? Om man inte ens vill se det, är det då nån idé med att spara det? Tänk om jag dör och någon hittar det och… läser det!?!?!? Huuuu!

Samtidigt drar jag mig lite för att slänga bort det. Jag vet inte om jag har alla de här versionerna kvar på datorn, (fast jag tror de, bara att de är så väl kamouflerade bland mappar och undermappar att jag aldrig kommer hitta det. Det finns nog en slags kosmisk mening med det med.

Sparar ni allt ni skriver, och skrivit? För vad då egentligen? Kuriosa? Nostalgi? Framtida behov?

Kanske borde man göra en datorrensning då och då och göra sig av med allt gammalt skräp?

Att se alla de där oavslutade manusutkasten är ju bara deprimerande.

Då känns det ju mer logiskt att spara de manus som faktiskt är utgivna, ifall man skulle vilja göra något mer med dem en vacker dag. Ny upplaga, nytt format, whatever.

Sånt jag funderar på en måndag.

Söndagsfunderingar

  
Jag skriver inte så mycket längre om min skrivprocess. Det finns inte mycket av dem som jag inte redan tagit upp i min gamla blogg och jag inbillar mig att ingen är intresserad av att läsa om mina skrivtvivel, trokramper osv.

Det betyder dock inte att dessa inte fortfarande existerar, i precis samma omfattning som innan.

Just nu slits jag mellan två helt olika sorters berättelser och vet inte vilken jag vill satsa på. Båda två? Kanske den ena, sedan den andra? Jag vet inte men ofta känns det som om jag måste börja fatta ett beslut om detta innan jag fortsätter skriva vilket gör allt ännu svårare. Jag gillar ju dem bägge två men det känns inte som om de hör till samma författarskap. Så vad ska man egentligen gå på?

Detta blir inte bättre av att jag i skrivande stund har två olika manus ute hos förlag, samma förlag faktiskt. Och jag tänker att även deras svar kanske har avgörande betydelse för vad jag väljer att fortsätta med. Inget av dessa manus är mer eller mindre ”jag”. Jag skulle lätt kunna välja vilket som, och fortsätta på den banan.

Så som en liten pausfågel bjuder jag här på lite bilder från min färgsynkade bokhylla. Detta är inte alla böcker. Bara de som passade in under respektive färg.

 
    
   

Detta är nog det bästa beviset för att jag skriver för lite hehe. 😊

När förlagshusen tappar all värdighet

twitter-117595__180

Förlagsfolk är också människor och ibland glömmer de helt enkelt att agera professionellt, speciellt när de får en chans att löjliggöra sig över en konkurrent. Eller vad ska man annars tro om den här Twitterkonversationen mellan två stora förlag?

http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/books/news/melville-house-and-penguin-random-house-engage-in-hilarious-twitter-brawl-a6698661.html

Man kan tycka att de beter sig som barnungar och skämmer ut sig, men jag skulle tvärtom vilja ha mer sånt här. I en tid där människor tävlar i korrekthet känns denna spontana och lekfulla ”elakhet” lika uppfriskande som, ja, en mintlemonad en het sommardag i Milano. 🙂

Nu undrar jag hur länge det dröjer innan vi får se Bonniers och Norstedts säga vad de verkligen tycker … 😄

Skrivande och alkohol

ernest-hemingway-401493_1920

Det finns ett ämne som ofta kommer upp i det skrivforum jag är med i. Något som uppenbarligen fascinerar en hel massa spirande författare, och det är myten om den alkoholiserade författaren.

Historien är full av berömda författare som kämpade med alkoholproblem, tex

Jack Kerouac

Raymond Chandler

Edgar Allen Poe

WIlliam Faulkner

Charles Bukowski

F Scott Fitzgerald

Dorothy Parker

James Joyce

Ernest Hemingway

Nu är det kanske ingen överraskning att detta skrivforum är amerikanskt, och de flesta av dessa (med ett undantag) är amerikanska författare. Men det är ändå ganska anmärkningsvärt, så jag förstår att en del börjar spekulera i relationen mellan skrivande och alkohol. Blev de alkoholiserade pga skrivandet eller blev de kända för sitt skrivande pga alkoholens eventuella effekter på kreativiteten? Eller råkade de bara vara människor med alkoholproblem som råkade vara författare, precis som det finns sjuksköterskor, lärare, ekonomer, piloter, hemmafruar osv med alkoholproblem?

Kanske har det numera berömda citatet ”Write drunk, Edit sober” bidragit till att bevara myten om alkohol som något som förhöjer kvaliteten på det skrivna?

(Personligen har jag alltid tolkat det citatet lite mer bildligt, lite som Skriv utan att tänka på morgondagen, utan självkritik och bara totalt passionerat och hämningslöst. Medan redigering är tillfället att ta fram den inre kritikern och se mer realistiskt på det man åstadkommit, men det är bara min tolkning)

I det senaste inlägget i forumet hävdade inläggsskaparen att han skrev bättre och framför allt mer efter en virre, och undrade om det fanns något känt samband.

De flesta som svarade sa att de inte hade märkt någon nämnvärd effekt på skrivandet av ett par glas, någon blev snarare sömnig och tappade fokus lättare.

Kanske är det så att ett par glas inför och under skrivpasset ger en känsla av att det man skriver är bra, det tystar den inre kritikern, kanske. Men det betyder inte nödvändigtvis att texten är bättre när man tittar på den i dagsljus nästa dag.  Jag lutar nog mer åt det alternativet. 

Jag tror personligen inte att de blev berömda för att de drack. Snarare tvärtom, de blev kända och framgångsrika trots sina alkoholvanor. Sedan är det väl inte många idag som vet om de verkligen drack under skrivpassen eller mellan. Det framgår inte så ofta. 

Så det lär nog helt enkelt förbli ett av de där mysterierna som omger författarlegenderna. 🙂

Vad tror ni?