NaNoPlaMo?

Bye Bye Nanowrimo. Kanske nästa år!

Okej, det var bara att inse att jag inte hade nog på fötterna för att greja en nano just i nuläget. Och fler misslyckade romanprojekt har jag bara inte lust att lägga till handlingarna (eller kanske snarare samlingarna) just nu.

Men medan jag satt och slögooglade skrivande och idéer och inspiration igår så hittade jag en artikel, närmare bestämt denna.

Framför allt var det ett litet stycke som bet sig fast i mitt medvetande:

If all this takes a week, it’s taken you far too little time. Three months would be decent going. If it takes six months, that’s fine too. My most successful novel took two years in development, then was mosty written within two months. Development matters!

Den visste verkligen var den tog. Jag är visserligen ett fan av planering av mitt skrivande och en ivrig förespråkare av outlines, men eftersom den mest väsentliga biten går rätt snabbt i mitt fall, ägnar jag aldrig det så där överdrivet lång tid. Jag tror den roman som jag förberett längst var Nittio, där gick jag i veckor och samlade idéer, gjorde massor av research, gjorde en scenförteckning mm.

Och jag tror jag har börjat slarva med det på senare tid. Det kan nog handla om en slags oro för att idén ska kännas uttjatad innan jag ens börjat skriva den, att jag liksom ska tröttna på den när varje sten redan vänts, varje detalj är på plats, som att det inte finns något mer kvar att upptäcka. Kan vara.

Nu är jag ingen expert, men det kan ju vara så att det har något finger med i spelet om varför jag sällan lyckas avsluta något nu för tiden 😉

Så efter att ha dryftat saken med en skrivarvän så tänkte jag att mer än NaNoWriMo borde jag förmodligen ta en NaNoPlaMo. En national Novel Planning Month. Kanske till och med två, eller tre…  Det får bära eller brista helt enkelt. Och eftersom mitt skrivande just nu är ganska urvattnat kan det kanske vara ett mer lustfyllt sätt att tillbringa de kommande månaderna. 🙂

/Katarina

Annonser

8 thoughts on “NaNoPlaMo?

  1. Sofia Fritzson

    Jag undrar om inte den där stressen växer i takt med prestationsångest och annat som kommer ju fler manus man skriver. Jag upplever också att jag vill komma till skott snabbare nuförtiden, men planeringsfasen är ju egentligen den bästa 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja det kan ligga något i det. Att man vill sätta igång medan man fortfarande känner den där ivern för att man har lärt sig att det där tillståndet av inspiration inte är något konstant eller nåt man kan ta fram när det passar. Jag gillar också att planera 😊

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s