Mitt första romanmanus

SkrivaLäsaLeva skriver om sitt första romanmanus och de första stapplande stegen in i livet som skrivande.

Jag började skriva en kommentar men insåg att den skulle bli alldeles för lång så jag tänkte att jag gör ett eget inlägg av den.

Precis som hon började jag skriva så snart jag hade lärt mig skriva. På skrivtimmen i lågstadiet fyllde jag den ena skrivboken efter den andra utan problem. Skrev små berättelser om hästar och gud vet vad. Jag tror de flesta handlade om hästar eftersom jag just blivit hästbiten och hade fått börja på ridskola.

När jag blev lite äldre, kanske tretton fjorton, började jag skriva på en längre berättelse, det var fortfarande hästar involverade på ett hörn, men den handlade om vänskap, om att växa upp. Den berättelsen förgrenade sig sedemera till en annan, parallell historia, som fick bli en egen. Totalt fyllde jag cirka 14 gaffelpärmar med de här två berättelserna. Proppfulla, handskrivna.

(bilden lånad från Tonerlagret.se)

Det var en berättelse som jag skrev på nästan dagligen under säkert 7 års tid. Man kan kanske säga att det var min första roman. Eller kanske romaner?

Någonstans i mitten av tjugoårsåldern hände något. Jag tröttnade på att skriva, jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att mina karaktärer hade blivit vuxna, deras liv kändes inte längre intressant för mig att följa för det som återstod för dem var att bilda familj själva och så vidare och i det läget hade jag ingen lust att skriva om det eftersom det kändes så otroligt långt från min egen verklighet. Det fanns helt enkelt inget mer att berätta om dem.

Så jag lade ner det, och med det dog även läslusten. De har alltid följts åt, de där. Skrivandet och läsandet har gått hand i hand så länge jag kan minnas.

Mitt liv blev istället mer fokuserat på jobb och på att bli självgående, jag hade flyttat hemifrån och fått ett fast jobb och hade möjlighet att resa i en helt annan utsträckning än tidigare.

Det var inte förrän 2010, sista sommaren jag tillbringade i Milano, som skrivandet återigen blev en del av mitt liv. Jag hade ingen teve, inget internet, och behövde något att koppla av med på kvällarna när jag kom hem från jobbet vid tiotiden. Så jag började knåpa på den där gamla berättelsen igen, förgreningen ni vet. Skrev på skoj en kortversion av den, som uppvärmning kanske för det som komma skulle.

Sedan läste jag en romance-roman, jag vill minnas att det var Heartbreak Hotel av Jill Marie Landis och det var den som fick mig att tänka ”Jag vill skriva något som andra kan läsa.” Något i tonen i den hade träffat rätt. Det var feelgood jag ville skriva.

Heartbreak Hotel

Det allra mest naturliga var att börja med den storyn jag redan kunde, förgreningsstoryn. Att helt enkelt komprimera den i romanform, fundera över vad essensen var och skriva det i en enda berättelse.

Resultatet blev mitt allra första romanmanus. Det som föregick Nittio Minuter. Något jag däremot inte berättat är att jag även skrev en för-version av nittio, innan den som sedan blev utgiven. En version som dock inte kändes helt hundra. Jag hade fortfarande inte riktigt greppat det där med dramaturgi, så den var väldigt löst sammanhållen och hade inget riktigt syfte, inget mål, ingen direkt konflikt, iaf inte den sortens konflikt som romaner behöver. Vad den däremot gjorde var att etablera karaktärerna, tonen och själva grundidén. Man kanske kan kalla den en 60 000 ord lång synopsis.

Precis som bloggen ovan har jag också funderat över de där som börjar skriva som vuxna och får sina manus antagna nästan genast. Jag har funderat över om det rent av kan vara en fördel.

Vad jag vet är iaf att de där åren av passionerat skrivande lärde mig att skriva totalt kravlöst, utan tankar på saker som att någon skulle läsa eller att det måste bli bra. Det utvecklade ett flow i skrivandet som jag har haft nytta av länge efteråt.

Ibland kan jag önska att jag hade kvar dem, de där fjorton pärmarna med min allra första riktiga berättelse. Men de finns tyvärr inte kvar, och det är både tur och lite tråkigt. Kanske är det bättre att minnas dem, och den där berättelsen som aldrig blev utgiven, precis så som jag föreställde mig dem.

/Katarina

Annonser

12 thoughts on “Mitt första romanmanus

  1. Eva-Lisa

    Det måste vara lite sorgligt att inte ha manuset kvar. Och just det där kravlösa skrivandet, som du nämner. Det slog mig just, att kanske är det just därför det första manuset man skriver blir så lustfyllt? Just för att det är kravlöst 🙂

    Liked by 1 person

  2. Katarina Inläggets författare

    Ja, det tror jag absolut är därför. Just för att man ännu inte har hunnit sätta en massa krav eller förväntningar på vare sig själv eller texten. 🙂
    Ja, lite tråkigt, på ett sätt skulle det förstås vara kul att kunna läsa det idag, jag har inget minne alls av HUR jag skrev på den tiden. Men säkert skulle skämskudden komma fram ett par gånger med, men sånt kanske hör till! 😀

    Liked by 1 person

  3. Eva-Lisa

    Det tror jag hör till, för du var ju i en helt annan ålder också när du skrev den där historien 🙂
    Ja, det tror jag med. När kraven ökar blir det ju per automatik inte lika lustfyllt längre.

    Liked by 1 person

  4. Katarina Inläggets författare

    Men exakt. Man kan ju inte ha för höga förväntningar på något man skrev som fjortonåring hehe.
    Ja, säkert. Undras om det går att återskapa den känslan såhär långt efter, eller om man är dömd att aldrig mer känna den där lustfyllda känslan igen på samma sätt som innan? Visst är det fortfarande lustfyllt ibland, men numera är den känslan blandad med en massa andra känslor med.

    Liked by 1 person

  5. Katarina Inläggets författare

    Ja, precis. Försöka återskapa känslan man hade då. Jag undrar om det skulle kännas friare som egenutgivare? Visst vill man att de som läser ska tycka om det, men kanske är det ändå annorlunda?

    Liked by 1 person

  6. Skriva läsa leva

    Som du sa, väldigt lika processer för oss 🙂 Själv kom kicken och tanken på att försöka bli utgiven igen när jag gått några skrivkurser på distans och tog tag i en manusskrivarkurs för att göra allvar av tanken.
    Och flera handskrivna ursprungsmanus från tonåren finns faktiskt kvar i en stor låda. Det känns kul.

    Liked by 1 person

  7. Katarina Inläggets författare

    Ja, vad intressant att det kan vara så lika. Speciellt att det skedde i samma ålder, men jag antar att i tjugoårsåldern har man fullt upp med andra saker som nybliven vuxen och allt det innebär. Sedan kommer en period när livet är mer stabilt då man tar upp det igen.
    Det förstår jag, måste vara jättehäftigt att läsa dem igen så här efteråt. 🙂

    Gilla

  8. Mia

    Vilken fin grej att ha hållit på med, tråkigt att det inte finns kvar så där av nostalgiska orsaker också. Själv är jag glad att då och då kunna plocka fram ett litet häfte som min mamma sparade där någon av mina första texter finns.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s