Månadsarkiv: oktober 2015

När inget annat funkar

Jag har tillfälligt (?) gett upp om manus 5. Kanske för gott. Vet inte säkert.

Nanowrimoplanerna ställdes in.

Istället pysslar jag med ett annat, minst sagt märkligt skrivprojekt.

Man kan kalla det ett experiment.

Ett riktigt udda experiment.

Men något jag har haft i tankarna en tid nu. Något jag ville pröva på.

Det har inte så mycket med en udda story att göra eller en kreativ, nyskapande genre. Det är mer ett experimenterande med berättarstilen.

Det är allt jag tänker säga just nu, för att inte spoila min egen glädje.

Det verkar nämligen ha återuppväckt något.

Min skrivlust. Flowet. Det där som saknats en tid.

Ikväll bestämde jag mig för att skriva på något, bara för skojs skull, och pröva detta experiment.

Och vet ni, det var hur roligt som helst. Utmanande, ja. Men riktigt roligt. Under kvällen skrev jag 2500 ord, något jag inte har gjort på, ja, evigheter. Med manus fem handlade det om max 600-ordssessioner och det passade inte mig. Jag behöver känslan av framåtrörelse för att känna lusten att skriva. Känna att berättelsen rör på sig. Annars slutar mitt skrivande snart att röra på sig.

Och dessutom, blir tempot för långsamt tappar jag överblicken över storyn.

Inte kul.

Detta nya är mest avsett som ett experiment för att väcka skrivlusten igen, inte nödvändigtvis något jag tänker göra något av. Jag är mest intresserad av om det håller för en hel roman! Och jag börjar tro att det kanske gör det. En minst sagt udda roman 😀

Och i det avseendet fungerade det perfekt.

Jag kanske bara är trött på att skriva samma sak, på liknande sätt? Kanske behövde jag bara en känsla av att göra något annat än tidigare?

Känner ni någonsin samma sak?

NaNoPlaMo?

Bye Bye Nanowrimo. Kanske nästa år!

Okej, det var bara att inse att jag inte hade nog på fötterna för att greja en nano just i nuläget. Och fler misslyckade romanprojekt har jag bara inte lust att lägga till handlingarna (eller kanske snarare samlingarna) just nu.

Men medan jag satt och slögooglade skrivande och idéer och inspiration igår så hittade jag en artikel, närmare bestämt denna.

Framför allt var det ett litet stycke som bet sig fast i mitt medvetande:

If all this takes a week, it’s taken you far too little time. Three months would be decent going. If it takes six months, that’s fine too. My most successful novel took two years in development, then was mosty written within two months. Development matters!

Den visste verkligen var den tog. Jag är visserligen ett fan av planering av mitt skrivande och en ivrig förespråkare av outlines, men eftersom den mest väsentliga biten går rätt snabbt i mitt fall, ägnar jag aldrig det så där överdrivet lång tid. Jag tror den roman som jag förberett längst var Nittio, där gick jag i veckor och samlade idéer, gjorde massor av research, gjorde en scenförteckning mm.

Och jag tror jag har börjat slarva med det på senare tid. Det kan nog handla om en slags oro för att idén ska kännas uttjatad innan jag ens börjat skriva den, att jag liksom ska tröttna på den när varje sten redan vänts, varje detalj är på plats, som att det inte finns något mer kvar att upptäcka. Kan vara.

Nu är jag ingen expert, men det kan ju vara så att det har något finger med i spelet om varför jag sällan lyckas avsluta något nu för tiden 😉

Så efter att ha dryftat saken med en skrivarvän så tänkte jag att mer än NaNoWriMo borde jag förmodligen ta en NaNoPlaMo. En national Novel Planning Month. Kanske till och med två, eller tre…  Det får bära eller brista helt enkelt. Och eftersom mitt skrivande just nu är ganska urvattnat kan det kanske vara ett mer lustfyllt sätt att tillbringa de kommande månaderna. 🙂

/Katarina

Att variera sin läsning

If you like fantasy and you want to be the next Tolkien, don’t read big Tolkienesque fantasies — Tolkien didn’t read big Tolkienesque fantasies, he read books on Finnish philology. Go and read outside of your comfort zone, go and learn stuff.-Neil Gaiman

Detta lilla visdomsord läste jag idag på Facebook, på en sida jag följer. Vilket fick mig att återigen fundera på en sak jag tänkt en del på på senare tid. Det där med att variera sin läsning.

Det är så lätt, så lätt att fastna i en viss genre när man läser, dels för att man tycker om den och dels för att det är den man vill skriva så det faller sig liksom naturligt att vilja insupa så mycket man kan av den.

Men till slut får jag en känsla av att jag fastnar i mitt eget tanketräsk och inte kommer någon vart. Alla idéer jag får är antingen en fortsättning på en tidigare, gammal idé (rundgång i hjärnan) eller en variant på någon annans bok och så vill man ju inte ha det.

Att det är viktigt att läsa mycket som författare är vi nog alla överens om, men jag håller med om vikten av att läsa brett, många olika genrer och det är där jag själv måste bli bättre, och modigare.

Att som romanförfattare läsa spänningsromaner lär en lite om att skapa sträckläsningseffekten i sina böcker, att läsa literary fiction lär en saker om den djupare innebörden och teman i storyn (kan jag tänka mig, säkert andra saker med), att läsa humor lär en effekten av att infoga ett visst mått av humor i det man skriver, att läsa fantasy lär en saker om att skapa story-världar och vikten av miljöbeskrivningar, osv osv.

Förra året läste jag mycket bredare, iom läsutmaningen fick många böcker chansen som jag kanske annars inte skulle ha läst. Och det var både positivt och negativt. Negativt för att det kändes som att det blev en hel del måsteläsning och böcker jag tragglade mig igenom bara för att avsluta dem. Men det var också lärorikt. Så jag tror det är dags nu att börja vidga läsvyerna igen.

Därför ska jag i helgen gå ut på jakt efter böcker i åtminstone fem olika genrer, varav en ska vara en dystopi. Den enda jag läst är Divergent, del 1 och 2. Och jag gillade, faktiskt. Så mer sånt får det bli. Sedan vill jag även ha en spänningsroman/deckare, en sci-fi, en ungdomsbok (ok, ingen genre, men ni förstår) och något mer åt literary fiction (kanske inte heller en genre egentligen?).

Försöker ni tänka på bredden när ni läser eller är det fler än jag som gärna snöar in på sina favoritgenrer?

Att nanowrimo eller inte nanowrimo – det är frågan 

Det är vad jag funderar på idag. Jag hade funderat på att göra en fuling och fortsätta på manus fem under nano men nu tror jag att jag – kanske- har fått en bättre idé.

Ett helt annat och mer seriöst projekt.

Det verkar som om intresset bland svenska författare är lågt i år men jag kan inte låta bli att känna den vanliga ivern även om jag vet att jag skulle få svårt att klara dagsmålen på 1667 ord. Det är något med den där gemenskapen, den kollektiva galenskapen i att tro att man kan skriva en roman på en månad.

Igår gjorde jag ett omslag, det var mest något jag knåpade ihop på skoj, men själva bilden gjorde mig faktiskt lite inspirerad. couple-731185_1920_Fotor

Även om det var tänkt för manus fem så var det något i det som väckte lusten att skriva en helt annan slags berättelse. Något hos människorna på bilden väckte något. Om jag hinner komma på vad deras historia är innan det är försent kanske jag gör slag i saken.

/Katarina

Sex i romaner

Detta med att skildra karaktärernas sexliv. När ska man göra det? Behöver man alls göra det?

Många gånger när det här ämnet kommer på tal så finns det ett argument som alltid dyker upp:

Sex är en del av livet. 

Och visst kan det vara det, för många, kanske de flesta, beroende på ålder. Inte alla. Men även att sova är en del av livet. Liksom att äta, borsta tänderna, gå på toaletten. Men de senare skildrar vi ju inte rutinmässigt om det inte hör till berättelsen på något vis. Eller gestaltar karaktären.  Och jag skulle vilja säga att detsamma gäller sexscenerna. Om de varken driver handlingen framåt eller gestaltar eller skapar konflikt så bör man kanske fundera över varför man vill ha dem med. Är det bara för att hotta upp en i övrigt rätt långsam bok mellan varven? För att sälja mer? För att man själv gillar att skriva dessa scener?

Jag har läst romance utan utförliga sexscener så det är inget måste ens där. Den verkliga konsten just i den genren är kanske att få läsaren att känna det där pirret i interaktionerna mellan karaktärerna även utan dem. Något som bara de bästa lyckas med. 

Visst är det inget fel om man vill skriva ut dem, men då ska man nog vara skicklig på det för en taffligt skriven sexscen blir nog mer pinsam än något annat. Passar den inte in i den övriga tonen i boken kanske man också riskerar att läsaren får ett helt annan känsla för berättelsen än vad man hade avsett. 

Själv tycker jag oftast att less is more i det här fallet, OM inte författaren är väldigt skicklig på att skildra detta och det liksom passar in i storyn. Andra tycker en sexscen här och där piggar upp lite. Det bästa är kanske dock om storyn i sig är så intressant att man inte behöver strössla med sexscener för att hålla läsaren vaken. I det fallet Kanske man då istället borde jobba med resten av berättelsen, göra den mer intressant? 

Hur man skriver bra sexscener är nog en hel skola för sig men de som är riktigt bra på det kan lätt komma undan med sexscener som spänner över flera sidor. Så det handlar nog både om hur man skriver dem och varför, att de finns med av rätt anledning.  

Vad tycker ni? Ska man skildra dessa som en del av karaktärernas liv oavsett betydelse för storyn?

Ny vecka och genrefunderingar

Så börjar en ny vecka igen och jag har funderat en hel del på mitt manus under helgen.

Den här gången var jag förberedd på att det skulle komma en punkt där jag börjar tvivla, det gör jag alltid runt 1/4-strecket av ett manus, så jag har mest ägnat helgen åt att peppa mig själv till att fortsätta skriva. Jag VET ju att det alltid blir såhär. Har jag klarat mig förbi 30K så släpper det. Alltid!

Igår funderade jag även en del på vad detta skulle klassificeras som för genre. Relationsroman? Chick lit? Det hjälper inte att det verkar finns de recensenter som mer eller mindre drar likhetstecken mellan dessa bägge genrer, och trots att de egentligen är ganska olika kan jag förstå varför det blir så, när ett manus eller en bok ligger någonstans i gränslandet.

En fråga i ett kommentarsfält i författargruppen fick mig att börja fundera. Frågan var ”Är genre så viktigt?”

Ja, det var verkligen en bra fråga. Är den det? Och för vem?

Visst kan jag förstå att många (mig själv inkluderat ibland) vill blanda två eller fler genrer till något eget. Att man inte vill känna sig begränsad till reglerna och konventionerna för en viss genre. Vilket leder till frågan vem genre-etiketerna egentligen är till för? Mitt mest spontana svar är läsaren, inte författaren. Visst kan författaren vara hjälpt av genre med, det ger en form att luta sig mot om och när man behöver det. Och det kan också vara till hjälp när man försöker marknadsföra sin bok sedan.

Men för mig handlar det kanske mest om läsaren. Som ett hjälpmedel för att se till att läsarna hittar rätt i bokdjungeln. Att de hittar just min bok. Och att de får det de förväntar sig. Om man skriver romance är det nog mer eller mindre praxis att det ska sluta lyckligt, (om man inte heter Nicholas Sparks, efter vad jag har förstått, då kan man tydligen göra lite som man vill), annars kommer man få ett koppel av arga och besvikna läsare efter sig.

En annan tråd i gruppen handlade om deckare. Inläggsförfattaren skrev en serie och ville okonventionellt nog inte avslöja mördaren förrän i slutet av serien, varpå någon annan genmälde med ”vad är då poängen med att skriva den?” (Eller läsa den, min tolkning) För det är väl lite så, man läser deckare mycket för att få se rättvisan segra, att få se mördaren åka fast. Det handlar inte om att det måste vara ett happily ever after som någon antydde, utan att berättelsen får någon form av upplösning. Utan det, vad har man då fått ut av läsningen som bokköpare? Samhällskritik, kanske, men räcker det?

Bör författaren anpassa sig efter ”reglerna” som gäller för de olika genrerna? Eller kan och bör man bryta även mot dem, göra lite som man vill och det som storyn kräver? Finns det ett egenvärde i att vara kontroversiell i det här läget?

Det är sånt jag funderar på idag.

Vad tycker ni?

Mitt första romanmanus

SkrivaLäsaLeva skriver om sitt första romanmanus och de första stapplande stegen in i livet som skrivande.

Jag började skriva en kommentar men insåg att den skulle bli alldeles för lång så jag tänkte att jag gör ett eget inlägg av den.

Precis som hon började jag skriva så snart jag hade lärt mig skriva. På skrivtimmen i lågstadiet fyllde jag den ena skrivboken efter den andra utan problem. Skrev små berättelser om hästar och gud vet vad. Jag tror de flesta handlade om hästar eftersom jag just blivit hästbiten och hade fått börja på ridskola.

När jag blev lite äldre, kanske tretton fjorton, började jag skriva på en längre berättelse, det var fortfarande hästar involverade på ett hörn, men den handlade om vänskap, om att växa upp. Den berättelsen förgrenade sig sedemera till en annan, parallell historia, som fick bli en egen. Totalt fyllde jag cirka 14 gaffelpärmar med de här två berättelserna. Proppfulla, handskrivna.

(bilden lånad från Tonerlagret.se)

Det var en berättelse som jag skrev på nästan dagligen under säkert 7 års tid. Man kan kanske säga att det var min första roman. Eller kanske romaner?

Någonstans i mitten av tjugoårsåldern hände något. Jag tröttnade på att skriva, jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att mina karaktärer hade blivit vuxna, deras liv kändes inte längre intressant för mig att följa för det som återstod för dem var att bilda familj själva och så vidare och i det läget hade jag ingen lust att skriva om det eftersom det kändes så otroligt långt från min egen verklighet. Det fanns helt enkelt inget mer att berätta om dem.

Så jag lade ner det, och med det dog även läslusten. De har alltid följts åt, de där. Skrivandet och läsandet har gått hand i hand så länge jag kan minnas.

Mitt liv blev istället mer fokuserat på jobb och på att bli självgående, jag hade flyttat hemifrån och fått ett fast jobb och hade möjlighet att resa i en helt annan utsträckning än tidigare.

Det var inte förrän 2010, sista sommaren jag tillbringade i Milano, som skrivandet återigen blev en del av mitt liv. Jag hade ingen teve, inget internet, och behövde något att koppla av med på kvällarna när jag kom hem från jobbet vid tiotiden. Så jag började knåpa på den där gamla berättelsen igen, förgreningen ni vet. Skrev på skoj en kortversion av den, som uppvärmning kanske för det som komma skulle.

Sedan läste jag en romance-roman, jag vill minnas att det var Heartbreak Hotel av Jill Marie Landis och det var den som fick mig att tänka ”Jag vill skriva något som andra kan läsa.” Något i tonen i den hade träffat rätt. Det var feelgood jag ville skriva.

Heartbreak Hotel

Det allra mest naturliga var att börja med den storyn jag redan kunde, förgreningsstoryn. Att helt enkelt komprimera den i romanform, fundera över vad essensen var och skriva det i en enda berättelse.

Resultatet blev mitt allra första romanmanus. Det som föregick Nittio Minuter. Något jag däremot inte berättat är att jag även skrev en för-version av nittio, innan den som sedan blev utgiven. En version som dock inte kändes helt hundra. Jag hade fortfarande inte riktigt greppat det där med dramaturgi, så den var väldigt löst sammanhållen och hade inget riktigt syfte, inget mål, ingen direkt konflikt, iaf inte den sortens konflikt som romaner behöver. Vad den däremot gjorde var att etablera karaktärerna, tonen och själva grundidén. Man kanske kan kalla den en 60 000 ord lång synopsis.

Precis som bloggen ovan har jag också funderat över de där som börjar skriva som vuxna och får sina manus antagna nästan genast. Jag har funderat över om det rent av kan vara en fördel.

Vad jag vet är iaf att de där åren av passionerat skrivande lärde mig att skriva totalt kravlöst, utan tankar på saker som att någon skulle läsa eller att det måste bli bra. Det utvecklade ett flow i skrivandet som jag har haft nytta av länge efteråt.

Ibland kan jag önska att jag hade kvar dem, de där fjorton pärmarna med min allra första riktiga berättelse. Men de finns tyvärr inte kvar, och det är både tur och lite tråkigt. Kanske är det bättre att minnas dem, och den där berättelsen som aldrig blev utgiven, precis så som jag föreställde mig dem.

/Katarina

Vad offrar jag för skrivandet?

Jag såg inlägget på debutantbloggen och även i författargruppen jag följer och även Emmelie har skrivit om det.

Och jag har funderat på det sedan dess.

Det är lätt att tänka på daglig basis att man skulle kunna göra mer, skriva mer, välja bort internet och så vidare för att skriva.

Men jag tycker att jag redan har gjort en hel del.

  1. jag har inga andra hobbies som slukar mycket av min tid utan har valt att ägna min lediga tid åt just skrivandet.
  2. jag har kastat ut teven och därmed allt engagemang i massjippon som melodifestivalen, Idol, Robinson och övriga dokusåpor.
  3. jag är i grunden ingen partypingla så att välja bort mycket av utelivet och helgfirandet var inte ens speciellt svårt.

Dock tycker jag inte att jag ska behöva sluta surfa eller följa bloggar, forum och sidor jag gillar för att skriva hela tiden istället. Jag behöver ett visst mått av socialt umgänge för att kunna skriva, och för att koppla av mellan skrivpassen och ladda med ny energi. Skulle jag bara grotta ner mig i min egen hjärna och mina egna tankar skulle det jag skrev förmodligen bli mer ensidigt. Istället pratar jag med och lyssnar till personer som är olika mig, drivs av andra saker, tänker annorlunda osv och det bidrar till att skapa mer varierade och unika karaktärer när jag skriver. Det är det som gör att Nina skiljer sig från Maja och Helene, och även Steffi i manus fyra liknar ingen av dem, heller inte Lia som är en av de två huvudpersonerna i manus fem. Faktiskt är alla mina kvinnliga karaktärer ganska olika varandra. Och det påverkas förstås mycket av berättelsen art men även av stimulans utifrån, vilka som bidrar med inspiration när jag skriver böckerna. Visst behöver en författare egentid, tid att bara ägna sig helhjärtat åt sitt manus utan störande inslag, men man behöver också influenser utifrån och kontakt med omvärlden. I alla fall gör jag det och jag tror att det ger texten mer samtidskänsla och aktualitet.

Jag är osäker på om man skriver bättre och viktigare texter för att man prioriterar bort saker, som om kvaliteten skulle stå i relation till hur mycket man avstått. Helt säkert kan hängivenheten och engagemanget och hur pass seriöst man tar skrivandet göra skillnad för kvaliteten på det skrivna, men i slutänden är det dock samma berättelse. Det borde väl inte göra någon skillnad om man skriver ett par timmar per dag eller hela dagen en gång i veckan och prioriterar jobbet, familjen eller annat de andra dagarna?

Hur mycket är ni redo att välja bort för skrivandet, och känner ni att era nuvarande prioriteringar räcker för att skriva den sortens texter ni vill? Skulle de bli bättre om ni fick mer tid, eller skulle skrivandet bara gå snabbare?

Om vikten av att läsa

pad-thai-921884_1920

Det pratas ofta om hur viktigt det är att som författare läsa mycket, massor, hela tiden. Stephen King är en som gärna repeterar detta som ett mantra:

“If you don’t have time to read, you don’t have the time (or the tools) to write. Simple as that.”

Och idag läste jag en som formulerat det på ett annat sätt som jag tyckte var så klockrent:

”Trying to be a writer without also being a reader is like trying to cook Thai food if you’ve never eaten any, and don’t have a recipe to follow. You won’t actually know what it’s supposed to taste like”

Det är ju precis så det är. Man kan studera skrivandets konst hur mycket man vill, åka på dyra skrivkurser utomlands osv, men har man inte läst tillräckligt mycket vet man inte hur det ser ut i praktiken. Man har aldrig upplevt känslan när en berättelse gripit tag i en och fått en att förlora begreppet om tid och rum. Aldrig upplevt det omöjliga i att lägga ifrån sig en riktigt bra bok och gå och lägga sig. Aldrig fångats av en annan författares skicklighet att få läsaren att se allt som om det vore verkligt och uppleva handlingen som om man vore en av karaktärerna.  Aldrig upplevt hur ord kan få en att känna dofterna, se platserna eller känna känslorna.

Med andra ord: man har inte absorberat tillräckligt mycket av slutresultatet för att kunna återskapa något liknande själv.

Så vill man skriva själv bör man nog tycka om att läsa, annars kommer man nog få väldigt svårt att överföra det man vill säga och förmedla i ord.

Sedan behöver man kanske inte plöja hundratals böcker varje år. Om man läser medvetet och funderar över de hantverksmässiga bitarna i de böcker man läser och gillar (och kanske även de man ogillar) behöver man nog inte stressa över att man inte är med i några läsutmaningar eller för att man kanske ibland hellre ser en film. Jag tror för övrigt att man kan lära sig saker om skrivande av filmer med (speciellt om gestaltning) och om inte annat kan man få himla mycket inspiration.

Så läsandets relation till skrivandet fungerar lite som ätande till matlagning. Om du har ätit riktigt god thaimat vet du vilka ingredienser du ska använda, och du känner igen resultatet när du provsmakar. Kanske får du inte till det på första försöket, men då har du iaf redskapen, och det som återstår är att finslipa tekniken.

Noveller -a piece of cake?


Ibland beklagar jag mig lite, det ska erkännas.

”Jag har inget att skriva just nu.”

”Inget känns roligt.”

Och då kommer det. Det där (för mig) frustrerande rådet.

”Skriv lite noveller så länge då.”

Som om det vore huuur enkelt som helst. Något man knåpar ihop på en kafferast, eller kanske i alla fall på en lunchrast. När man har en timme över eller så.

Och för vissa kanske det är det.

Men för mig känns det ÄNNU svårare att komma på en novellide’ än att skriva en roman.

De sitter så långt inne.

När jag väl får en idé kan jag knacka ner den på en dag, iaf har jag gjort det EN gång, men att komma till den punkten där man vet vad man ska skriva…

Kanske har det med min inställning till noveller att göra? Jag har en oerhörd respekt för noveller och de som skriver bra sådana. För mig är just det där att skriva kort och samtidigt engagera läsaren en konst som är svårare än att skriva långt. När man inte har så många ord på sig gäller det att verkligen hitta rätt ord. Att introducera, väcka intresse, trappa upp och runda av, gärna med en twist, Allt på några få sidor.

Jag vet inte men den vetskapen gör mig rättså blockerad.

Är det bara jag som tycker noveller är svårt? Svårare än att skriva en roman.

Tidernas värsta bokomslag?

Det där med bokomslag är himla intressant tycker jag. Ett bra bokomslag i kombination med en intressant baksidestext kan få mig att köpa en bok utan att jag ens bläddrat i den. De kan bli som ett litet konstverk i sig, något man vill placera med framsidan ut i bokhyllan.  Men ibland blir det kanske inte helt lyckat… Idag fnissar jag åt detta: http://www.theguardian.com/books/shortcuts/2015/mar/15/kindle-cover-disasters-worlds-worst-ebook-artwork. Här är ett exempel:

51PJdEkHDJL._SX351_BO1,204,203,200_

Det är kanske inte ens själva omslaget som är det största problemet här…

Eller detta:

13448244

Och för den som vill fördjupa sig i ämnet finns en liten bonuslänk här: http://lousybookcovers.com/

Trevlig söndag!

/Katarina

Det här med genrer

Jag läste ett blogginlägg idag där författaren försökte bena ut det här med genrer och målgrupp och hur de hänger ihop.

Inläggsförfattaren kallade barnböcker och ungdomsböcker för sina egna genrer, vilket jag personligen tror är att generalisera en smula. Det finns förstås olika genrer även inom dessa, fantasy, skräck osv, beroende på åldersgrupp bla.

Så jag kikade runt lite på nätet. WIkipedia var inte till mycket hjälp, eller vad sägs om detta:

”Romanen

är idag den absolut vanligaste genren.

  • Bildningsroman
    Künstlerroman
    Universitetsroman
  • Brevroman
  • Dagboksroman
  • Pikareskroman
  • Äventyrsroman
  • Kriminalroman
  • Thriller
  • Historisk roman

    Kortprosa

  • Fabel
  • Historia
    Historiett
  • Krönika
  • Legend
  • Miniatyr
  • Myt
  • Novellett
    • Parabel
    • Saga
      Folksaga
      Konstsaga
    • Skiss

    Känns det inte som om denna sammanställning av genrer är en aning förlegad? Och att det möjligtvis saknas en hel del genrer? Idag har vi ju en hel massa genrer som inte finns upptagna här, tex Romance, chick lit, relationsromaner, romantisk komedi, sci-fi, fantasy, skräck, psykologiska thrillers, spänningsromaner, (Dessa passar förstår in som undergrupper till thrillers ovan), mfl mfl.  Jag funderar på om inte de nu väldigt populära dystopierna borde kallas en egen genre också. Jag tycker det är dags att någon med lite inblick i dagens litteraturutbud uppdaterar denna lista. Det kan ju inte vara vettigt att Wikipedia som ändå är ett ganska modernt fenomen ger en sådan föråldrad bild av litterära genrer av idag. Många av dessa verkar ju dessutom vara på utdöende, eller hur många pikareskromaner skrivs det egentligen idag?  Och det där ”skiss”? I tex USA ligger de verkligen i framkant på genre-sidan. Där finns genrer vi inte ens hört talas om i lilla Sverige och detta hjälper såklart läsaren att hitta böcker de gillar på ett helt annat sätt än den svenska modellen där bokhandlarna delar in böcker i ”Romaner, deckare, faktaböcker, biografier, barnböcker och ungdomsböcker.” Vi kanske borde slå oss samman och skapa en uppdaterad lista på tillgängliga genrer av idag?

Att ge upp – och sedan försöka på nytt

keyboard-621830_1280

Detta handlar rubriken till trots inte så mycket om skrivande.

Det handlar om Scrivener, eller rättare sagt, mig och Scrivener.

Jag blev intresserad av programmet redan för flera år sedan, det lät så himla kul och det verkade ha precis allt man behövde, på ett och samma ställe. What’s not to like, liksom?

Det visade sig dock att det medföljde en väldigt lång bruksanvisning för att kunna använda den, vilken jag kollade på. (Vill minnas att det var en video eller något i den stilen) Men efter det fanns det fortfarande saker jag inte fattade, basala saker som jag behövde kunna för dagligt bruk.

Kanske var det jag som inte hade satt mig in i det tillräckligt, kanske hade jag inte tillräckliga datakunskaper, DÅ. Jag blev mer hämmad än hjälpt av det där programmet och allt sammantaget tappade jag skrivlusten av det.

That was not how it was supposed to be. Det förstod jag med.

Så jag gick tillbaks till gamla kära Word som jag förstod och kunde.

Nyligen köpte jag dock en ny dator. Och insåg att ordbehandlingsprogrammet som följde med långt ifrån tillgodosåg mina behov. Kanske fanns och finns de funktioner jag eftersökte men hur jag än googlade kunde jag inte ens hitta hur man gjorde kapitelrubriker som visades i sidolisten och som gick att klicka emellan och flytta runt, bara för att ta ett exempel.

Det är en feature jag uppskattar massor med Word och jag kan knappt vara utan den. Att inte ha möjligheten längre kändes lite som att skriva med penna och anteckningsblock. Lika förlegat.

Dessutom hade det med tiden tillstött ytterligare ett problem som behövde lösas.

Mina anteckningar.

2015-10-09 19.08.38

Vid det här laget är det nog drygt 40talet anteckningsböcker och de är all over the place!!! Dessutom är jag (tyvärr!) inte så bra på det där med att hålla mig till en idé per anteckningsbok, oftast när jag får en idé hugger jag bara tag i den första jag hittar eller den senaste jag använde och klottrar ner mina tankar i den. Det innebär att man kan hitta idéer för flera olika romanidéer i samma bok, och samma idé i flera böcker.

En enda röra med andra ord.

När jag behöver hitta något vet jag aldrig var jag ska leta och det brukar sluta med att jag får skumma igenom varenda anteckningsbok framifrån och bakifrån flera varv för att hitta det jag söker.

Om jag ens hittar det där. Ibland har jag nämligen skrivit upp det någon helt annan stans och var de anteckningarna hamnar vet inte ens jag.

Så vad jag behövde var inte bara ett ordbehandlingsprogram som höll måttet, jag behövde även ett verktyg för att organisera och strukturera upp mina anteckningar.

Jag funderade först på att köpa senaste versionen av Word men insåg att det faktiskt fanns ett billigare alternativ som löste bägge problemen.

Scrivener.

Det var med lite bävan jag laddade ner det, för tänk om det fortfarande kändes oöverstigligt krångligt? Grejen var att jag Behövde  det ju så!

Så döm om min förvåning när det visade sig fungera hur bra som helst. Jag var förvånad själv. Plötsligt hade jag inga problem att förstå hur jag skulle göra det jag behövde göra, och mer därtill. Jag hade hört att det finns vissa skillnader mellan de olika versionerna för PC resp Mac men om det var det eller bara ökade datorkunskaper eller en större öppenhet för hela grejen, låter jag vara osagt.

Huvudsaken är att jag och Scrivener är bästa vänner nu! Som ler och långhalm. Allt gammalt groll är bortglömt och förlåtet.

Och jag har hittat en anteckningsapp på telefonen som går att synka så mina anteckningar hamnar tillsammans med själva dokumentet! Teknikens under. Jag var länge lite teknikfientlig men nu börjar jag tycka att sånt är rättså kul!

Lycka!

Så här är ett litet bildbevis: (och en liten sneak peak på manus 5 för den som vill det 😉 )

2015-10-09 18.52.48

Som sagt, rubriken handlade inte om skrivande i sig. Men det hade kunnat gå precis lika bra att applicera på skrivandet.

Att skapa levande karaktärer

writing-828911_1280

Om en bra story är det allra viktigaste är nog karaktärerna det näst viktigaste i en bok. Det är ju via dem vi upplever storyn och de som påverkar hur vi tolkar det som sker i berättelsen. Deras inställning, attityd, personlighet och livsåskådning är även de några av de saker som avgör om vi gråter eller skrattar åt det som händer dem. Eller bara rycker på axlarna och tänker att de får skylla sig själva.

En bra romankaraktär är en som får läsaren att glömma att det faktiskt är en fiktiv berättelse, någon som känns lika levande som någon du känner.

Det som spelar störst roll för att få en romankaraktär att kännas levande är nog

* Igenkänning – att det finns något hos dem som vi kan känna igen oss själva i, även om det handlar om en mördare eller en vilsen Bridget Jones på jakt efter kärleken.

* Brysigomfaktorn – Att de får oss att vilja se dem lyckas med vad de än tar sig för. Det kan vara för att de kämpar mot någon/något som är större eller starkare än de, gör något behjärtansvärt eller att de har haft ett hårt liv men tagit sig igenom motgångarna med optimism och självdistans.

Deras ”röst”. Att ge romankaraktären en personlighet och ett språk som gör att de urskiljer sig och inte låter som en telefonsvararröst hos en myndighet. Detta kan man göra med tex slang och dialektala uttryck (även om man bör vara försiktig med att överanvända dessa då det inte krävs mycket för att det ska bli för mycket) men kanske allra lättast med vilka ord de använder och hur de uttrycker sig. Pratar de i långa sekvenser utan avbrott? Har de ett högtravande språk eller ett enklare? Även Vad de pratar om och innebörden i det de säger gestaltar deras sätt att se på världen och människorna omkring dem.

* Att man ger dem tillräckligt mycket bakgrund för att läsaren ska känna att de hade ett liv innan berättelsen började, att deras sätt att agera i boken har formats av händelser i deras uppväxt och relationerna till människorna de omgett sig med.

En annan sak man kan göra för att ge en mer komplett bild av dem är att låta läsaren se huvudkaraktärerna genom andra karaktärers ögon. Se hur de reagerar på vår huvudperson, vad hon väcker för känslor och intryck hos andra.

Sedan var det det där med själva storyn.

Aktiv. En bra karaktär är en som GÖR något. Som inte bara sitter och ser på när saker drabbar henne, och kanske beklagar sig för sin väninna, utan som bestämmer sig för att göra något åt det. Om vi tar Erin Brockovich (från filmen med samma namn) tex. Hon upptäcker en oegentlighet på jobbet och istället för att rycka på axlarna och tänka ”det rör inte mig” bestämmer hon sig för att ta tag i saken och ger sig inte förrän hon har vunnit, trots alla som försöker stoppa henne på vägen.

De bryter mot stereotyperna. En minnesvärd karaktär är en som sticker ut lite från mängden, oavsett på vilket vis. Detta kan man göra på massor av olika sätt, grejen är kanske att överraska läsaren med något (ett yrke, karaktärsdrag, hobbies eller vad som helst) som de inte väntar sig. Se bara upp med att inte gå till överdrift med egenheterna och motstridiga egenskaper. För mycket komplexitet kan göra karaktären alltför osannolik istället och svår att visualisera.

De brinner för något. En bra karaktär är också en som är engagerad, som har något som betyder mycket för dem. Oavsett om det är familjen, jobbet, pengar, resor, hälsosam mat eller världsfred. Det faktum att de bryr sig gör att vi får en känsla av en levande person, och bryr oss om dem.

Utseende. Det svåra är att ge läsaren en tydlig bild av hur karaktären ser ut, utan att för den skull hänfalla åt långa skildringar av hårfärg, hudfärg, ögonfärg, vikt, längd och kroppsbyggnad osv, osv. Det är egentligen inte ens viktigt att den bild läsaren får stämmer överens med hur författaren hade tänkt sig, och ska man ha någon beskrivning av en karaktärs utseende är det nog bäst att ha den i början av boken, innan läsaren har bildat sig en egen uppfattning, annars kan det uppstå förvirring hos läsaren när den nya informationen inte alls stämmer överens med den bild de redan gjort sig. Samt att hålla den relativt kort och lämna utrymme för läsaren att skapa sig en egen bild.

Deras relationer säger mycket om vilka de är. Hur är relationerna till deras föräldrar? Vilka är deras närmaste vänner? Genom att gestalta dessa relationer får vi även en bättre bild av karaktären.

Sist vill jag ta en punkt som jag själv tycker är viktig och det är att karaktärens namn och ”Språk” något sånär överensstämmer med deras fysiska ålder. Så att inte en trettioåring heter Anita eller att föräldrarna till en tonåring pratar som två pensionärer vad beträffar ordförråd och uttryck. Visst, den trettioåringen kanske sticker ut, men iaf jag har svårt att visualisera henne, just för att det namnet för mig är starkt förknippat med en helt annan generation. Så namnet kommer hela tiden att stå i vägen för min bild av karaktären.

Detta är ett nästintill outtömligt ämne, men väldigt intressant.

Vilken egenskap tycker ni är viktigast för en minnesvärd karaktär?