POV och Tempus

pen-282604_1280

Innan man kan börja skriva sin bok finns det ett par saker att ta ställning till, något som kommer att påverka vartenda ord man skriver, faktiskt till och med vilka ord man använder. Och det är detta:

*Ur vems synvinkel ska boken berättas?

*Vilket tempus ska jag använda?

Många föredrar första person när de börjar skriva, det känns närmare och det faller sig liksom naturligt om man lever sig in i rollen som sin huvudperson och ibland kanske till och med baserar den på sig själv eller av någon annan anledning starkt identifierar sig med den.

Men första persons perspektiv kan vara lite knepiga och är oftast svårare innan man har fått lite träning.

Riskerna är flera

*Det är lätt att hänfalla åt allt för mycket Berättande istället för gestaltande

*Risken är stor att karaktären automatiskt får DIN röst istället för att utveckla sin egen

*Om man har en huvudperson med allvarliga brister i sin karaktär så riskerar man att denne framstår som lite osympatisk

Faktum är att tredje person är det som ofta rekommenderas för den som vill börja skriva, just för att det är lättare att undvika dessa fallgropar. Många tycker att den skapar avstånd till karaktären. Och det är sant, tredje person kommer aldrig kännas riktigt lika nära som första person, där allt som kommer på pappret är med perspektivkaraktärens alldeles egna ord. Men det går att skapa närhet även till en tredjepersons karaktär.

En av riskerna med första person är att man hela tiden utgår från karaktären själv, och filtrerar allt som händer genom karaktärens ögon. ”Jag såg”, ”Jag kände”, ”Jag hörde”. För att undvika detta kan man försöka rikta karaktärens blick på det som händer runt omkring dem, utan att filtrera dem genom något av deras sinnesintryck.

Exempel:

(Jag såg hur) Han tog menyn och betraktade den i fyra sekunder.

(Jag kände hur) En man som trängde sig förbi mig på andra sidan gav mig en hård knuff.

(Jag hörde hur) Det knackade på dörren.

Om man vill skapa närhet till en tredjepersonskaraktär kan man istället lägga lite mer omsorg på hur de känner sig och vad som pågår i deras huvuden och i deras inre istället för att fokusera alltför mycket på vad de GÖR. Och samtidigt försöka skildra det på ett sätt som gör att det ger en känsla av att befinna sig i första person. Med att använda direkta tankar, i jagform. Med att gestalta känslorna istället för att beskriva dem.

Hur många perspektivkaraktärer ska man då ha?

I vissa fall kan det ge en bättre bild av vad som händer bakom karaktärens rygg samt även en mer tredimensionell bild av själva karaktären, sedd genom andras ögon. Det kan också skapa en bättre helhetsbild av själva storyn, om vi får se flera aspekter av den och hur det som händer påverkar fler än bara huvudpersonen. Men det kan också vara en nackdel, om man som författare avslöjar för mycket och därmed tar bort en del av överraskningsfaktorn för läsaren, om än inte för karaktären. Det finns också en annan risk och det är att om man inte lägger lite tid på att ge alla perspektivkaraktärer en egen röst så riskerar de alla att låta som samma person.

Där får man nog helt enkelt göra en avvägning som författare. Kommer denna karaktärs perspektiv att tillföra något? I form av ökad spänning eller ökad förståelse för huvudpersonen eller hur de olika delarna av berättelsen hänger ihop. Ett bra sätt är att ge varje perspektivperson en egen agenda, ett mål i berättelsen och helst då ett som påverkar huvudpersonens.

Tempus

Numera är det nästa default att använda tredje person imperfekt/preteritum, det är det många i bokbranschen föredrar. Imperfekt är mer allsidigt och innebär fler möjligheter som författare. Men man kan såklart även skriva i presens, vilket ger en känsla av att se en film eftersom precis allt händer i nutid. Allting känns mer intensivt i presens.

Det har också nackdelar. Det är svårt att hoppa i tid i presens, speciellt i framtiden. Man kan inte lika lätt hinta om något som ska komma i presens eftersom berättelsen inte är en skildring av något som redan hänt utan vad som händer, allt eftersom det händer. Detta gör det också svårare att skapa spänning i form av hintar om vad som väntar.

Det finns också en risk att man inkluderar en massa triviala detaljer just för att de händer i den ordningen, även om de inte har någon direkt betydelse i sammanhanget. Därmed inte sagt att man ska helt och hållet undvika presens, duktiga författare kan använda presens på ett fantastiskt sätt som förstärker läsupplevelsen. Mitt favoritexempel är de tre böckerna jag läst av Justine Levy som på ett otroligt gripande och nära sätt skildrar ett mor och dotter-förhållande.

Så lägg lite tid på att fundera över dessa saker och vilket som egentligen passar dina behov bäst, för de kommer påverka hur läsaren upplever din bok och även själva tonen i berättelsen.

Vilket tempus och berättarperspektiv föredrar ni och varför?

/Katarina

Annonser

12 thoughts on “POV och Tempus

  1. Eva-Lisa

    Hehe, ja det där med berättarperspektiv och tempus kan det ibland ta lite tid innan man känner vad som passar ens manus bäst. Det kan ju också bero på vilken genre man tänkt skriva i etc.
    Jag använder oftast imperfekt och tredje person, dock brukar jag ibland använda sk ”dramatisk presens” om jag vill ge lite effekt på vissa ställen.
    Om man har svårt att bestämma sig för berättarperspektiv eller tempus, kan man även skifta dessa i en och samma bok. Förutsatt att man vet vad man gör förstås och är konsekvent, så det inte blir rörigt för läsaren 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Det är sant, i vissa genrer passar ett visst perspektiv bättre 😊 och man kan som du säger mixa om man vet vad man gör och vilken effekt det får. Ibland kan man få experimentera lite innan man hittar det som passar bäst.

      Liked by 1 person

      Svara
  2. Skriviver

    Jag skriver i princip alltid i tredje person presens, och i en ”närhetsgrad” som ligger väldigt nära första person. Jag gillar verkligen att känna mig nära mina karaktärer och det tycker jag att jag uppnår bäst tillsammans med presens och ett nära perspektiv.

    Kul att du skriver om just att man visst kan skapa närhet med tredje person också – det är en av mina käpphästar och något som alla inte verkar förstå! Bra förklarat också 🙂

    (PS: du glömde ett p i preteritum)

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Tredje person presens tycker jag är ett himla intressant perspektiv. Jag har prövat presens men i första person för kortare texter och gillar det med, trots alla motargument. 🙂
      Ja, jag tror många drar sig för tredje person just för att det inte känns tillräckligt nära, men det går definitivt. Samtidigt riskerar man kanske att det blir lite för pladdrigt med första person om man ska skildra precis allt karaktären säger och tänker 🙂

      Gilla

      Svara
  3. Ebba Range

    Jag tycker det beror på vad man skriver för story. I min 1:a fanns ingen tvekan vad gäller att skriva i första person/presens i nutidsdelarna och i imperfekt i tillbakablickarna som var de största.
    I 2:an har jag testat alla former … men återgått till första person i nuplanet.
    Men i mina noveller har storyn fått bestämma – där har jag skrivit i tredje person … i en del.

    Det finns en risk, har jag märkt att skriva i förstaperson när storyn kan vara motbjudande för vissa läsare – då verkar det som om läsaren håller huvudkaraktären ifrån sig, med risk att trovärdigheten får sig en törn.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Nej, skriver man något självupplevt ligger det nog närmast till hands. Ofta tror jag man känner rätt bra vilket perspektiv som passar respektive story bäst. Och framför alt att man känner ganska snart när man börjar skriva om något INTE funkar.
      Ja, det kan nog vara en risk med just första person, att det blir lite FÖR nära i vissa lägen kanske, ibland tror jag det kan vara en fördel att inte se berättelsen inifrån vissa karaktärers huvud. Rent generellt har jag hört sägas att man bör undvika första person om man inte har en karaktär med en väldigt unik röst men det känner man nog bäst själv med. Kanske får man också ta med i beräkningen i vilket perspektiv man själv skriver just den karaktären bäst. 🙂

      Gilla

      Svara
  4. Eva Karlsson

    Superbra skrivet! Fast jag visste att förlagen föredrar tredje person och preteritum bestämde jag mig för jag-formen och presens i nuvarande manus – efter att ha testat hit och dit. Jag får mer närvaro, eller jag lyckas i varje fall bättre med att göra så här.
    Tack för påminnelsen om att man ska se upp med formuleringar som ”jag ser att hon …” i stället för att gå direkt på. Jag ska ta ett extra varv och hålla utkik efter dem.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Vad härligt, jag gillar faktiskt den kombinationen, ända sedan jag läste Justine Levys böcker. Det kan bli precis hur amazing som helst med det 🙂
      Ja filterorden är nog bäst att undvika så långt det går, det har en tendens att skapa distans till karaktären istället för närhet. Som att istället för att uppleva det direkt som karaktären gör så ‘ser’ man karaktären se och känna osv det som händer. Speciellt illa blir det nog i tredje person också.

      Liked by 1 person

      Svara
  5. Drömmen om en bok

    Jag har upptäckt att jag verkligen gillar att läsa böcker som är skrivna i första person. Mitt första manus är dock skrivet i tredje person just för att det är flera perspektiv och jag tyckte att det blev smidigast så. Men med mitt nya manus skriver jag i första person, preterium. Beror nog mycket på historien också och hur man känner att den bäst berättas. Men det blir ju lite mer personligt i första person, tycker jag i alla fall. Även om man på många sätt blir lite låst.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Jag håller med och i de genrer jag skriver upplever jag det som att det blir lite för babbligt med första person. Jag har dock provat att skriva en annan genre ur första person och presens och det blev mycket bättre. Men som du säger, en bra skriven förstapersonsskildring är riktigt bra 🙂 Har man flera perspektiv är det nog bäst med tredje, personligen tycker jag det blir lite rörigt och splittrat om man ska växla mellan tredje och första person. (något jag försökte med mitt allra första manus) Vill man absolut skriva ur första person är det nog bättre att använda karaktärens namn som kapitelrubrik och se till att de har röster som är lätta att skilja från varandra 🙂

      Liked by 1 person

      Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Jag gillar också båda, beroende på hur bra de görs såklart. 🙂 Tycker du det är mycket du-perspektiv? Jag har nog bara stött på det två gånger, men det kanske är något som kommit mer på sistone? Vilka böcker tänker du på då?

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s