Att lära känna sina karaktärer

people-692005_1280

I det senaste inlägget snuddade vi vid det här med hur man lär känna sina karaktärer så det tänkte jag fundera lite kring idag.

Att lära känna dem är A och O om man skriver romaner, det är det som skiljer dem från sin omgivning, och det som skiljer din bok från andras i samma genre. Man måste bli dem lite grann medan man skriver, annars riskerar texten att uppfattas som platt och om läsaren inte kan relatera till karaktären kommer de heller inte att kunna engageras i deras problem och därmed inte engageras av boken. Så om man ska kunna förmedla deras känslor och tankar och göra deras handlingar trovärdiga behövs lite research.

Men hur gör man för att lära känna någon som inte finns, annat än i ens huvud? Någon som är en produkt av ens fantasi eller ens undermedvetna? En del skriver sig fram till deras personlighet, men ibland kan man behöva lite hjälp på traven.

Det finns många sätt.

Man kan ta sig tid att skriva några vardagliga scener som inte kommer att komma med i boken för att ta reda på hur karaktären kommer att reagera i givna situationer. Ta en scen på snabbköpet till exempel. Vad stoppar karaktären i kundvagnen? Vilka hyllor undviker han? Jämför han priser? Hur reagerar han när någon tränger sig före honom i kassakön? Eller om damen före honom saknar några kronor för att kunna betala? Väntar han tålmodigt medan hon väljer ut något att ta bort? Erbjuder han sig att betala det som fattas? Suckar han och himlar med ögonen åt kunden bakom?

Det finns massor av scener vi kan sätta våra karaktärer i för att lära känna dem och alltihop skapar till att ge oss en bättre bild av dem för att vår skildring av dem ska kännas mer äkta och bli mer konsekvent. Det betyder inte att dessa scener måste eller ens bör komma med i boken, även fast en del kan visa sig så intressanta och så karaktäristiska att man faktiskt vill ha med dem.

Men samtidigt som vår karaktär kan framstå som en person i snabbköpet kan han vara en helt annan på jobbet, och ytterligare en tillsammans med sina barn eller sina föräldrar. Det är något en författarkollega var inne på i ett inlägg på ett författarforum jag följer häromdagen. Hur vår karaktärs liv är en tårta där varje del av hans liv representeras av en tårtbit.

Vi säger till exempel att den här personen har vuxit upp som det yngsta barnet i en stor familj och är en han. I sin hemmiljö (eller när i vuxen ålder träffar sin äldste bror) känner han sig fortfarande som minstingen och ser upp till sin kloka mogna storebror. Men på jobbet är vår fiktiva karaktär chef över 60 personer. Där är han den som tar ansvar och den som många ser upp till och hans anställda ser inte alls honom som någon sprallig liten busunge. När vår karaktär är ute med sina kompisar och festar är han festens medelpunkt, men hemma i sitt tomma ensamma hem känner han sig som mest som en misslyckad singel som ingen vill ha och drömmer om ett liv med en annan att dela allt med.

Om vår person ovan här nu illustreras med den här tårtliknelsen så är jobbet en tårtbit, hemmet en tårtbit och arbetsplatsen en och familjehemmet en. Han är olika ”delpersonligheter” kan vi låtsas och när han möter sin bror och sin senaste anställda så kan han vara helt motsatt liksom. De karaktärer vi låter huvudkaraktären möta lyser upp olika sidor hos honom. Om vi låter honom klappa om sina kompisar och skrävla på krogen får vi en bild och om vi sätter ner honom i en kal trist hemmiljö med ett fotografi på hans ex på kylskåpet får vi en annan bild.”

(Citat Pebbles Karlsson Ambrose, http://blogg.1177.se/vid-vansinnets-rand/2015/09/06/om-personers-olika-sidor/)

Detta är alltså ett sätt (kanske i min mening det allra mest effektiva) att lära känna sina karaktärer.

En del intervjuar sina karaktärer, ställer obekväma frågor och låter dem svara med sin egen röst. Man kan fråga dem om deras drömmar, vad de tror de gör om fem år, hur de upplevde sin uppväxt och vad de gör när ingen ser. Man kan fråga dem vad de gör när de vill koppla av, vad som gör dem arga och hur de reagerar när de blir riktigt förbannade. Det finns verkligen ingen gräns, tvärtom, ju mer närgångnare frågor, desto bättre lär vi känna dem. Det viktigaste är att svaren är deras och inte dina.

Man kan också fylla i små questionaires eller character sheets: (här är ett exempel jag hittade på nätet)

Utbildning:
Intelligensnivå:
Några psykiska sjukdomar?
Karaktärens kortsiktiga mål i livet:
Och de långsiktiga:
Hur ser karaktären på sig själv?
Hur tror/vet karaktären att andra ser henne?
Hur är hennes självförtroende?
Styrs karaktären av logik eller känslor eller en kombination av bägge?
Vad gör henne riktigt generad?

Även här finns det inga gränser och man kan såklart även ta med data som ålder, kön, längd, vikt, hårfärg etc.

Här finns en mer fullständig lista som kan vara kul att kopiera och fylla i för dem som vill.

Detta var några exempel på hur man kan göra, det finns säkert många fler. Ju bättre vi lär känna våra karaktärer, desto bättre kommer vi skildra deras agerande i boken och ju mer trovärdiga och mer tredimensionella kommer de att upplevas. För det är ju det man vill ha när man läser, känslan av att karaktärerna är mer än bara ett namn på pappret. Läsaren vill ha levande personer eller i alla fall illusionen av verkliga personer. Därför är det viktigt att vara ärlig när man skapar karaktärer och inte göra dem för perfekta, för idealiserade. Läsaren vill ha någon att relatera till. När man lyckas med det har man en av de viktigaste ingredienserna för att skapa en bra läsupplevelse.

Berätta gärna: Hur gör ni för att lära känna era karaktärer?

/Katarina

Annonser

15 thoughts on “Att lära känna sina karaktärer

  1. Eva-Lisa

    Bra förklarat! 🙂
    Eftersom jag inte skriver synopsis lär jag känna mina karaktärer längs vägen s a s. Men då får man verkligen se upp med att inte ta med just sådan bakgrundsinfo som tynger ner eller saktar ner tempot och som inte hör hemma i berättelsen. Därför håller jag väldigt mycket av det jag upptäcker om dem i huvudet.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Ja kanske lär man sig efter en tid att hålla alltihop i huvudet. Till slut räcker det med att ställa sig frågorna i huvudet under resans gång, eller när de ställs inför trängda situationer. Men exakt, mycket av detta är ju ofta sånt som helst inte ska med i boken. 😊

      Liked by 1 person

      Svara
      1. Eva-Lisa

        Tror att det beror på lite vilken slags person man är. Alltså att om man är en person som skriver synopsis blir det naturligt att även fundera över karaktärerna när man börjar dra upp storyns riktlinjer. Är man en person som inte kan skriva synopsis, utan skriver på gehör, blir det antagligen naturligt att hålla väldigt mycket i huvudet 🙂

        Liked by 1 person

  2. Carola

    Det tycks som om jag ständigt upptäcker nya saker om vissa av mina karaktärer. Efter att jag läst ditt inlägg började jag fylla på i ett dokument om mina karaktärer som jag påbörjade för länge sedan. Än så länge har jag bara två karaktärer vars beskrivning var väldigt knapphändig. Med hjälp av dina punkter så fylldes den genast på, så tack för ett bra och inspirerande inlägg! Igen 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Vad kul att det var till hjälp 😊 jag tycker sånt här är riktigt roligt med förutom själva nyttan och ibland ger det även en del nya uppslag till handlingen när karaktärerna fördjupas. 😊

      Liked by 1 person

      Svara
  3. Eva Karlsson

    Vilka bra tips! I somras bestämde jag att jag-personen i ett manus ska få återkomma i ett annat, men då som en bifigur men en mycket viktig sådan. Det gjorde mig så glad för då – när jag såg henne genom en ny jag-person – lärde jag känna henne ytterligare och kan nu lägga till saker i det första manuset.
    Nu när jag sätter mig med första manuset nästa vecka ska jag nogsamt gå igenom dina tips …

    Liked by 1 person

    Svara
  4. Drömmen om en bok

    Just karaktärer är ju något jag kämpar med just nu för att bli bättre på. Jag har testat att svara på en drös med frågor om karaktärerna. Har också testat voice-journals, att skriva dagboksinlägg med karaktärens röst. Kan nog passa bra då man får problem med en specifik scen för att fördjupa sig i karaktärens känslor kring händelsen.
    Till mitt nya manus har jag tänkt försöka skriva en livssammanfattning från födseln fram till berättelsens start med de viktigaste händelserna som format dem. Hoppas att det ska ge lite mer kött på benen.
    Jag provar allt… 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Det sistnämnda låter också som en bra idé. Lite som en journalist som skriver en artikel om personen kanske? Ja speciellt i vissa scener kan det nog behövas för att få karaktären att agera trovärdigt. Våra handlingar styrs ju mycket av tidigare erfarenheter och då kan man behöva gräva djupare i vad som format dem.

      Liked by 1 person

      Svara
  5. Skriviver

    Hej och vad roligt att du har börjat blogga igen! Superkul! Och väldigt fin, ny blogg, dessutom. Mycket proffsig 🙂

    Jätteintressant inlägg! Det här med tårtbitarna låter som ett väldigt bra sätt, tycker jag. Så länge man håller koll på att den sammansatta helheten av de olika bitarna blir trovärdig.

    Jag börjar ofta med att skriva ner bara litegrand om mina karaktärer, det som jag direkt vet, eller kommer på. Sedan skriver jag på och återkommer till mina anteckningar och fyller på eftersom. Ibland behöver jag gå igenom vissa bitar mer ordentligt (exempelvis olika relationer eller barndomshändelser), och då gör jag det. Ofta räcker det ungefär så. Men när jag får problem med en karaktär – och lustigt nog händer det faktiskt nästan alltid med nästan alla karaktärer någon gång i skrivprocessen – måste jag ofta gräva mycket, mycket djupare. Alltså, när jag känner att det inte funkar, att karaktären bara blir platt och inte lever sitt eget liv. Och då har jag en massa olika sätt som jag försöker med, bland annat jobbar jag väldigt mycket med en karaktärs röst (funkar alltså bara för perspektivkaraktärer).

    Har skrivit mer utförligt om saken i mina skrivtips om trovärdiga karaktärer, här:

    http://www.skriviver.se/?p=280

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Det låter som om du kör en slags snowflake method för karaktärsautveckling, superintressant! Man kan ju faktiskt använda den så med när jag tänker efter. 🙂 Alltså inte bara för att utveckla själva storyn utan även karaktärerna.
      Ja, tårtbitarna var intressant tycker jag med. Men som du säger, det gäller ju att resultatet blir trovärdigt och ger en flerdimensionell karaktär och inte mest känns som en med allvarliga personlighetsstörningar… De måste harmonisera i samma person, och jag tänker att om man är på det klara med i varifrån de har sitt ursprung så kanske det framstår som rimligt även om det tar sig olika uttryck med olika personer.
      Gillade verkligen ditt inlägg med, hade ju redan kommenterat det tidigare såg jag nu 🙂

      Gilla

      Svara
  6. Skriva läsa leva

    Jag brukar se till att ha en klar bild av deras utseende. Sedan följer intressen och drömmar. Då kommer personlighetsdragen fram 😉 Dessutom, eftersom de hittills alltid varit unga (tonår och bara lite äldre än så) har skola och familj en viktig roll för hur de är. Ibland slinker dock någon karaktär med som håller sig lite mer hemlig för mig… märkligt det där med att vissa är svårare att få grepp om. Och lite kul. De överraskar 🙂

    Liked by 1 person

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s