Vem skriver jag för?

tea-381235_1280

Egentligen skulle dagens inlägg ha handlat om Struktur, men jag bestämde mig i sista minuten att det inlägget får komma längre fram. Dagens inlägg kommer istället handla om en frågeställning som alla som skriver ställs inför förr eller senare.

Vem skriver jag för?

För många är svaret givet: ”Jag skriver enbart för mig själv. Jag tänker aldrig på att någon ska läsa det jag skriver.” Andra skulle aldrig drömma om att lägga ner så mycket tid på något som de sedan bara stoppar i byrålådan för att gå över till ett nytt projekt. Ytterligare andra skriver över huvud taget inte ett ord innan de har ett förlagsavtal i sin hand.

Vilket är bäst då? Vilket är mest riktigt?

Jag skulle säga att det är en av de där frågorna där det inte finns något rätt eller fel. Det är helt beroende på vilka vi är, hur vårt förhållande till skrivandet ser ut och vad vårt syfte är med det.

Det finns författare som byggt upp en framgångsrik karriär genom att ta reda på vad människor vill läsa, och se till att leverera det. Gång på gång, bok efter bok, år efter år. Ytterligare andra vill absolut att omvärlden ska få ta del av en speciell story, för att skapa debatt, eller i ett försök att rasera tabun kring ämnet. Vill man dessutom göra skrivandet till ett levebröd är de tankarna förmodligen oundvikliga någon gång under processen.

Så vill man bli utgiven och läst av många är det nog fullkomligt naturligt att ha en framtida läsare i åtanke.

Naturligt men kanske inte nödvändigt.

Självklart finns det även författare som inte har en tanke på sådant när de skriver. Oavsett om de kommer att skicka in manuset till ett förlag när det är klart eller inte. De skriver utifrån glädjen att berätta en historia, även om den enda läsaren är de själva. Utifrån glädjen att utforska, att upptäcka. Lite som att se en film spelas upp medan de skriver.

Just det tycker jag är en av de roligaste bitarna med att skriva, att liksom få utforska berättelsen, karaktären och miljöerna. Att se dem utvecklas, att se relationerna mellan dem förändras, att sätta dem i knipa och se hur de tar sig ur den. Lite som att resa, fast från skrivbordet. Och, ingen idé att förneka det, det får en att känna sig lite som Gud för en stund.

En del skulle nog säga att de skriver både för sig själva och för sina läsare, och det är nog en ganska stor del av de utgivna författare som skrivit fler än en bok. Kanske är det till och med nyckeln till framgång?

Jag skulle nog säga att jag har mig själv som idealläsare när jag skriver, och jag skriver för de som gillar samma sorts böcker som jag. Större delen av mitt skrivande liv har jag skrivit helt och hållet för mig själv. Jag skrev i över tio år utan så mycket som en tanke på att dela med mig av mina berättelser.

Min enda drivkraft var nöjet att se berättelsen utveckla sig på pappret, (det var på den tiden innan datorer blev en naturlig del av varje hushåll), och för att sysselsätta mig när jag hade tråkigt. Oftast blev jag så uppslukad att jag låg kvar i sängen och skrev långt efter att jag borde ha gått och lagt mig. Det gav mig precis samma fängslande effekt som att läsa och egentligen tror jag redan där att jag började skriva för att jag som läsare ville ha något mer än det jag kunde hitta på biblioteket.

Det var inte fråga om något annat än ett rent och oförfalskat nöje och jag minns fortfarande de åren med ett stänk av nostalgi. Jag var inte ens medveten om begreppet inre kritiker, eller termer som redigering eller research. Det fanns ingenting sådant i min skrivarvärld.

Ingen skulle någonsin läsa det jag skrev så på ett sätt var det jag skrev under de åren totalt spontant och ocensurerat. Kanske fanns det massor av logiska luckor, alldeles säkert innehöll de en del faktafel för jag fabulerade fritt om saker jag inte hade en aning om men det var det som var det roliga. Allt var möjligt.

Många drar sig lite för att svara på den här frågan. Det kan kännas svårt att säga något annat än att de skriver för sig själva, det kan lätt få en att framstå som alltför kommersiellt inriktad, som om man bara skriver för pengarnas skull, när det kanske egentligen handlar mer om att dela med sig av sina berättelser och nöjet att få höra folks åsikter om dem.

Att vilja tjäna pengar på att skriva kan fortfarande få folk att rynka på näsan i vissa kretsar och orsaka blickar som säger vem tror du egentligen att du är? Andra ser inga som helst problem med att erkänna att de vill underhålla och tjäna pengar på sitt skrivande. Att berätta är en fallenhet som de lyckats göra till ett yrke, precis som någon med sinne för siffror kan arbeta med ekonomi, eller en person med utpräglade ledaregenskaper söker sig till chefspositioner.

De betraktar skrivandet som vilket yrke som helst.

När allt kommer omkring är själva ursprunget till storytelling just det: att dela med sig till andra, att förmedla någonting, ända sedan den tiden då berättelserna bestod av målningar i grottor eller bilder inristade i stenar.

Att vilja berätta något är något människor har gjort sedan urminnes tider. Det faktum att författaren redan på förhand har bestämt sig för att andra ska få ta del av det skrivna gör inte storyn mindre värd eller skrivandet sämre. Läsaren bryr sig nog inte om vilket, när de läser boken. Allt som betyder något för dem är ifall boken fängslar dem eller inte. Ifall den stannat kvar hos dem efteråt. Inte hur författarens skrivprocess såg ut eller vad som driver dem.

Behöver man då ens ta ställning till den här frågan? Oavsett vilket svar vi väljer så kommer vi ju att fortsätta skriva i alla fall. Men om inte annat kan det vara bra att ha klart för sig varför man skriver och vad man vill få ut av det, både på kort och lång sikt. Om inte annat så ger det en lite självkännedom.

Själv skriver jag oftast för mig under själva skrivfasen och försöker stänga ute alla tankar på att någon över huvud taget ska få se det (men det handlar mest om att mina första utkast är så väldigt röriga), för att sedan börja fundera över läsaren i redigeringsfasen.

Det är därför jag sitter och redigerar bort sånt som skaver, förtydligar för att det inte ska uppstå några frågetecken (även om allt är fullkomligt klart för mig), och kollar upp saker för att undvika faktafel som kan störa läsare med kunskap på området.

Kort och gott, för mig handlar redigeringen mycket om att skapa en bra läsupplevelse för en framtida läsare. Inte så att jag ändrar på historien, utan mer att jag vill att den ska visa sig från sin absolut bästa sida.

Hade jag inte tänkt släppa in en levande själ i min berättelsevärld skulle jag förmodligen inte ta mig den tiden som redigeringen tar. Utan nöja mig med att låta berättelsen fortsätta vara precis så vild och fri som den var vid tillkomsten.

Det klokaste är kanske att ha med lite av båda delarna, under processen. Att skriva för sig själv är kul, det är kravlöst, det man skriver blir mer unikt och mer personligt när man uttrycker sig fritt utan att censurera sig själv eller anpassa sitt skrivande efter regler som andra har satt upp.

Men att ha en läsare i bakhuvudet är utvecklande, man inspireras att bli bättre, det är en härlig känsla att dela med sig av sina berättelser och det är kanske ett av de första stegen mot att ge skrivandet en högre prioritering i ens liv.

När i processen man väljer att närma sig de tankarna, är upp till var och en.

Vem skriver ni för? Vem vill ni skriva för? Berätta gärna.

/Katarina

Annonser

13 thoughts on “Vem skriver jag för?

  1. Eva Karlsson

    Jag skriver för att det (oftast) är så roligt. Att se saker växa fram på datorskärmen – som jag ibland har planerat och ibland inte kände till tidigare – är en väldigt tillfredsställande känsla. Jag skriver för mig själv. Ibland ser jag läsare framför mig. Det kan vara en vän som gillar ungefär samma sorts läsning som jag, och då kan jag le för mig själv och tänka att det här tycker hon om. Det kan också vara personer som jag en gång i tiden hade för mycket respekt för och när de i min fantasi rynkar på näsan åt min roman tappar jag för en stund självförtroendet.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Jag håller med. De flesta som skriver tycker nog att det är roligt, även om det också är jobbigt ibland.
      Jag känner så väl igen mig i den där känslan, tanken på att vissa personer kanske kommer att läsa kan bli ganska hämmande för man vet redan att de kommer att rynka på näsan åt det, att det inte kommer att vara fint eller bra nog för dem. I de lägena kan det vara en nackdel. Man får försöka fokusera på de som faktiskt gillar det man skriver istället, för när allt kommer omkring finns det väl ingen bok som precis alla gillar, varken Nobelpristagare eller bestsellers och hur mycket man än skulle önska sig bekräftelsen från vissa personer i ens liv så får man kanske komma ihåg att de inte är den egentliga målgruppen.

      Gilla

      Svara
  2. Drömmen om en bok

    Jag skriver det som jag själv älskar att läsa. Man kan kanske på sätt och vis säga att jag skriver mycket för min egen skull då det ger mycket glädje att få ihop något man är nöjd med, men framför allt skriver jag för läsare som gillar samma typ av böcker som jag. Jag hoppas kunna förmedla den känslan som jag själv får när jag läser en riktigt bra bok 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
  3. Carola

    I första hand skriver jag för min egen skull bara för att det är så kul men i redigeringsarbetet försöker jag ha i åtanke vem som ska läsa det. Eftersom mina manus vänder sig till unga vuxna anstränger jag mig så att språket inte blir för ”vuxet” men ändå inte för mycket slang. Det som jag reflekterat över den sista tiden är varför jag skriver fantasy. I tonåren läste jag mycket i den genren plus skräck och sci-fi men från tjugoårsåldern och uppåt blev det mer traditionell skönlitteratur och deckare. När jag började skriva igen i fyrtioårsåldern efter tjugo års uppehåll blev det bara så att det blev en fantasyberättelse. Den valde mig på något sätt. Efter det upptäckte jag att det fortfarande är min favoritgenre även om jag gärna då och då läser feelgood a la Maeve Binchey eller Nora Roberts. I början var det av någon anledning pinsamt att berätta att jag skrev en fantasyberättelse. Det var ju bara tonåringar som gillade sånt tänkte jag. Nu inser jag ju hur dum den tanken var 🙂 Så jag skriver helt enkelt det jag själv gillar att läsa och det får gärna ha lite inslag av feelgood 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      De flesta upptäcker nog Fantasy som barn/ungdom men det är ju en passion man kan ta med sig genom hela livet så självklart kan du både läsa och skriva det trots att du är vuxen 🙂 Förresten, finns det Fantasy som vänder sig specifikt till vuxna läsare, dvs med vuxna karaktärer i huvudrollerna? Du kanske vet? Eller har de flesta böcker yngre huvudrollsinnehavare?

      Liked by 1 person

      Svara
      1. Carola

        Det finns massor av vuxenfantasy. Game of Thrones är ett exempel. Nick Perumov skriver också för vuxna men han har jag inte läst något utav. Mest läser jag sånt som riktar sig till sk unga vuxna så jag har inte så bra koll på vilka som skriver om vuxna karaktärer men det där med målgrupp är lite klurigt i den här genren. Från 15 år och uppåt så upplever jag det som att det inte spelar någon roll hur gamla huvudkaraktärerna är. Fantasy som fantasy 🙂

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s