Att skriva – hur börjar man?

woman-792162_1280

Beslutet är fattat.

Det kan ha tagit flera år eller några timmar men du har bestämt dig.

Du ska skriva en roman!

Anledningarna till det är lika många och lika individuella som det finns författare. Nästan i alla fall.

Jag vill bli rik och berömd som Författare X

Jag vill skriva något lika bra som den där boken jag just läste och ge andra en liknande läsupplevelse

Jag vill skriva den sortens bok jag alltid saknat

Jag har alltid drömt om att bli författare

Jag vill byta yrke

Jag behöver något att göra på kvällarna nu när barnen är utflugna och allt på teve är skit

Jag vill få revansch på min gamla svenskalärare som gav mig IG för tjugo år sedan

Ingen anledning är större eller bättre än någon annan.

För enkelhetens skull utgår jag här ifrån att vi pratar om en fiktiv berättelse. Oavsett om du skriver om något självupplevt eller fabulerar fritt.

Så vad är nästa steg? Hur börjar man?

Med en idé!

Oftast har man i det här skedet en tanke om vilken slags roman man vill skriva och ungefär vilken åldersgrupp den vänder sig till. (Barn, ungdomar, vuxna.) Så nästa steg är själva idén.

En romanidé är mer än bara en idé. Det är lätt att tänka att den där coola idén man fick skulle göra sig perfekt som roman och kastar sig in i projektet full av iver – bara för att köra fast 50 sidor in när man inser att man inte har en aning om hur man ska fortsätta eller vad som ska hända härnäst. Den där idén om småbarnsmamman som rånar en bank verkade ju så kul. Eller om den lilla flickan i artonhundratalets Sverige som har övernaturliga krafter. Detta är en bra utgångspunkt. För att vi ska kunna skriva en roman på 250-300 sidor krävs dock lite mer. Vad som behövs är att vi tar detta frö till en idé och utvecklar det till något som håller för en roman.

Oavsett om du är den sortens författare som planerar sin berättelse i förväg, eller en som skriver på känsla och låter berättelsen utveckla sig under tiden kan du behöva fundera över ett par saker innan du börjar.

*Mål och motivation: Huvudpersonen behöver ett problem att lösa, eller ett mål att uppnå och en motivation.

För att ta vår bankrånande småbarnsmamma som exempel så kan vi föreställa oss att hon är ensamstående och sitter i en ekonomisk knipa. Detta är bara ett exempel för att illustrera hur man kan tänka. (Anledningarna till att hon måste gå så långt som till att råna banker överlåter jag åt er att vidareutveckla) Vår mammas mål är alltså att få in pengarna och motivet är att behålla vårdnaden om sina barn och hålla ihop familjen. Så långt allt gott.

*En antagonist:

I det här fallet ovan kan det vara ex-maken, eller en övernitisk socialarbetare. Det behöver inte vara någon som är alltigenom ond, det räcker med att vederbörande har ett mål som krockar med huvudpersonens. Mamman vill behålla barnen. Exmaken vill ta dem ifrån henne.

En antagonist kan alltså vara en annan karaktär, det kan också vara Naturen, Samhället eller till och med hon själv.

*Konflikt:

Konflikt är egentligen allting som står i vägen för att huvudpersonen ska lyckas. Det finns flera sorters konflikt och dem kan vi prata mer om i ett senare inlägg. Konflikt i det här fallet avser inte gräl eller bråk mellan karaktärerna. Det avser heller inte saker som inte är relaterade till målet. Konflikt är alltså inte att vår fiktiva småbarnsmammas bästa väninna sprider illasinnade rykten om henne. (Det kan förvisso vara en sidohandling, men det är ingenting som står i relation till hennes huvudsakliga problem). Om det däremot är maken som sprider rykten och därmed försvårar för henne att få vårdnaden, ja, då är det konflikt. Bryter hon sedan benet och blir oförmögen att utföra rånet, så ja – Konflikt Big Time. Nu måste hon hitta någon annan som kan utföra rånet i hennes ställe, helst utan att åka fast. Nya planer, nya möjligheter till konflikt.

Konflikt kan delas in i yttre och inre. Om yttre konflikt är det som driver berättelsen framåt så är det den inre konflikten som skapar djup, och för mig är det nog den sistnämnda som gör böcker riktigt intressanta. I småbarnsmammans fall kan vi ta två exempel på inre konflikt.

A: Hon planerar rånet men inser i sista stund att bankkassörskorna förmodligen är mammor precis som hon och risken är stor att rånet kommer att göra dem traumatiserade, med de följder det kommer få på deras liv. Kan hon leva med sig själv med den vetskapen?

B: Hon genomför rånet men drabbas sedan av enorma samvetskval och en släng av förföljelsemani när hon försöker gömma pengarna och till slut är det enda som verkar återstå att erkänna brottet och överlämna bytet – och sig själv.

Oavsett vilket så kommer det innebära att hon står på samma fläck som innan, problemet kvarstår och i det senare fallet kan hon dessutom vara säker på att förlora barnen direkt, speciellt om hon åker i fängelse.

I bägge fallen ställs karaktären inför ett val. Och hur hon än väljer är det något som kommer i kläm.

Detta är min personliga favorit när det gäller konflikter.

Konflikter som handlar om val. Eller om att lyckas med något trots att oddsen är riktigt dåliga. Det kan också vara en kamp mot klockan. Eller en inre kamp hos karaktären. Min favorit är när karaktärerna måste offra något som betyder mycket för dem. Det är en typ av konflikt som verkligen engagerar mig, både som författare och som läsare.

Ibland kan det vara lättare att börja med konflikten, och därigenom förstå karaktären och vad de egentligen vill.

Här kommer då den oundvikliga frågan upp:

Men hur ska jag veta dessa saker innan jag har skrivit berättelsen?

Är du den sortens författare som inte kan planera handlingen i förväg så är det kanske lite svårt. Men i så fall skulle jag ändå tipsa om att fundera lite på de tre viktigaste punkterna:

Vem är huvudpersonen? Vad är den övergripande konflikten? Vem är antagonisten? 

Vet man åtminstone detta får berättelsen en riktning, och ett bättre driv.

Visst kan man bara sätta sig ner och skriva med, när det första fröet till idé dyker upp, men att fundera lite på dessa saker kan spara mycket tid och redigeringsarbete. Sedan kan det förstås dyka upp andra och bättre idéer under vägen och det har nog alla som skriver varit med om någon gång. Själva skrivandet i sig har en tendens att stimulera den kreativa delen av hjärnan och skapa nya idéer och inspiration. Och det är ju också det som är så spännande med att skriva, att man aldrig vet om det färdiga resultatet blir den berättelse man trodde det skulle bli.

Nu har vi en romanidé. Nästa steg i processen är planeringen, för den som vill det. På måndag kommer det handla om hur man kan strukturera upp sin roman på ett sätt som – förhoppningsvis – håller läsarens intresse, hela vägen.

/Katarina

Annonser

11 thoughts on “Att skriva – hur börjar man?

  1. Eva-Lisa

    Bra inlägg! 🙂 Och så skulle jag vilja lägga till att man egentligen aldrig ska ta första bästa idé som dyker upp, för ofta kommer man fram till något ännu bättre om man får bearbeta idén ett tag först 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
  2. Eva Karlsson

    Vad roligt att du har börjat blogga igen! Det är så intressant att läsa om skrivandet. Din mening ”Om yttre konflikt är det som driver berättelsen framåt så är det den inre konflikten som skapar djup” fick mig att inse en självklar sak som jag har funderat på när det gäller ett manus jag jobbar med. Tack för den 🙂

    Liked by 1 person

    Svara
    1. Katarina Inläggets författare

      Kul att du gillade och tack för välkomnandet. 😊 ja jag tyckte det kunde vara kul att prova nåt nytt och jag har haft den här adressen sedan före mina andra bloggar. Den har bara inte använts.

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s