Månadsarkiv: september 2015

Att anteckna eller inte anteckna

tablet-866789_1280

Idag funderar jag över det här med hjälpmedel för den som skriver.

Medan man skriver händer det ofta att man behöver anteckna saker under processen (om man inte är den sortens lyckans ost som lyckas hålla allting i huvudet utan att viktiga saker faller bort och försvinner) så idag tänkte jag lista de alternativ jag känner till.

  • Anteckningsböcker: Detta är min favorit! Det finns ingenting som släpper loss tankeflödet för mig som handskrivning. Det är någonting med kopplingen hjärna->hand->Penna->papper som stimulerar kreativiteten och detta är också ett jättebra sätt om jag kör fast i själva skrivandet. Den luttrade författaren har oftast en anteckningsbok i väskan, vid sängen och på jobbet, för vem har inte varit med om att få en jättebra idé precis innan man ska somna?? En vacker anteckningsbok gör det dessutom ännu roligare att anteckna, jag har två favoriter:
  • Mobiltelefonen: Numera är det kanske det allra bästa alternativet för det är något som nästan alla har med sig, hela tiden, så är det just den. Här finns det olika möjligheter:
    • Appar – min favorit är sticky notes-apparna, tex ColorNote som är jättelätt att använda och som sparar automatiskt så fort man klickar bort den. Man kan även vidarebefordra anteckningarna till sin mailkorg väldigt enkelt. Annars funkar säkert anteckningsappen i iphone bra den med.
    • Voice recording – detta är en fiffig liten grej för den som för tillfället inte kan skriva när de kommer på IDÈN. Tex om man sitter i bilen eller är ute och går i skogen. Det finns massor av appar för voice recording och en del kan även omvandla röstinspelningar till text, något som låter himla fiffigt tycker jag. Tänk att skriva på sin bok medan man är ute på långpromenad i skogen!
  • Program på datorn: Det finns också massor av program för att organisera sina anteckningar, som tex:
  • Post-it – detta är väl nästan de kringspridda idéernas urmoder! Hur härligt är det inte att ha kylskåpet översållat med postitlappar med små scener, dialoger, detaljer som fördjupar karaktärerna, namnförslag, you name it! Det enda problemet med dessa är att de har en liten tendens att trilla ner hela tiden!!! Och har man katt är det inte säkert att man hittar den där lappen ever again.
  • Kvitton, servetter, handflatan – kort och gott det som finns tillhands när idén dyker upp. Problemet är kanske att hålla ordning på dem sedan. Själv skriver jag idéer på papperspåsar när jag är på jobbet, (perfekt, jag kan skriva på bägge sidorna och om jag vill även riva upp dem och skriva på insidan med!)
  • Läppstift på kaklet i duschen. Eller varför inte ett vattensäkert duschblock?
  • En whiteboard. Det har jag funderat på en tid, och det skulle vara så himla praktiskt, problemet är väl mest att dessa inte är så snygga, inte precis något man vill ha i sovrummet… så har man inte ett separat arbetsrum så är det inte den perfekta lösningen.
  • Läsplattan – Ja, en del läsplattor (nu pratar jag inte om surfplattor) har en anteckningsfunktion, tex min Sony Reader. Himla smidigt på tex resor eller på stranden… För de idéer man får till sitt eget projekt medan man läser.

Hur håller ni reda på era idéer och anteckningar?

POV och Tempus

pen-282604_1280

Innan man kan börja skriva sin bok finns det ett par saker att ta ställning till, något som kommer att påverka vartenda ord man skriver, faktiskt till och med vilka ord man använder. Och det är detta:

*Ur vems synvinkel ska boken berättas?

*Vilket tempus ska jag använda?

Många föredrar första person när de börjar skriva, det känns närmare och det faller sig liksom naturligt om man lever sig in i rollen som sin huvudperson och ibland kanske till och med baserar den på sig själv eller av någon annan anledning starkt identifierar sig med den.

Men första persons perspektiv kan vara lite knepiga och är oftast svårare innan man har fått lite träning.

Riskerna är flera

*Det är lätt att hänfalla åt allt för mycket Berättande istället för gestaltande

*Risken är stor att karaktären automatiskt får DIN röst istället för att utveckla sin egen

*Om man har en huvudperson med allvarliga brister i sin karaktär så riskerar man att denne framstår som lite osympatisk

Faktum är att tredje person är det som ofta rekommenderas för den som vill börja skriva, just för att det är lättare att undvika dessa fallgropar. Många tycker att den skapar avstånd till karaktären. Och det är sant, tredje person kommer aldrig kännas riktigt lika nära som första person, där allt som kommer på pappret är med perspektivkaraktärens alldeles egna ord. Men det går att skapa närhet även till en tredjepersons karaktär.

En av riskerna med första person är att man hela tiden utgår från karaktären själv, och filtrerar allt som händer genom karaktärens ögon. ”Jag såg”, ”Jag kände”, ”Jag hörde”. För att undvika detta kan man försöka rikta karaktärens blick på det som händer runt omkring dem, utan att filtrera dem genom något av deras sinnesintryck.

Exempel:

(Jag såg hur) Han tog menyn och betraktade den i fyra sekunder.

(Jag kände hur) En man som trängde sig förbi mig på andra sidan gav mig en hård knuff.

(Jag hörde hur) Det knackade på dörren.

Om man vill skapa närhet till en tredjepersonskaraktär kan man istället lägga lite mer omsorg på hur de känner sig och vad som pågår i deras huvuden och i deras inre istället för att fokusera alltför mycket på vad de GÖR. Och samtidigt försöka skildra det på ett sätt som gör att det ger en känsla av att befinna sig i första person. Med att använda direkta tankar, i jagform. Med att gestalta känslorna istället för att beskriva dem.

Hur många perspektivkaraktärer ska man då ha?

I vissa fall kan det ge en bättre bild av vad som händer bakom karaktärens rygg samt även en mer tredimensionell bild av själva karaktären, sedd genom andras ögon. Det kan också skapa en bättre helhetsbild av själva storyn, om vi får se flera aspekter av den och hur det som händer påverkar fler än bara huvudpersonen. Men det kan också vara en nackdel, om man som författare avslöjar för mycket och därmed tar bort en del av överraskningsfaktorn för läsaren, om än inte för karaktären. Det finns också en annan risk och det är att om man inte lägger lite tid på att ge alla perspektivkaraktärer en egen röst så riskerar de alla att låta som samma person.

Där får man nog helt enkelt göra en avvägning som författare. Kommer denna karaktärs perspektiv att tillföra något? I form av ökad spänning eller ökad förståelse för huvudpersonen eller hur de olika delarna av berättelsen hänger ihop. Ett bra sätt är att ge varje perspektivperson en egen agenda, ett mål i berättelsen och helst då ett som påverkar huvudpersonens.

Tempus

Numera är det nästa default att använda tredje person imperfekt/preteritum, det är det många i bokbranschen föredrar. Imperfekt är mer allsidigt och innebär fler möjligheter som författare. Men man kan såklart även skriva i presens, vilket ger en känsla av att se en film eftersom precis allt händer i nutid. Allting känns mer intensivt i presens.

Det har också nackdelar. Det är svårt att hoppa i tid i presens, speciellt i framtiden. Man kan inte lika lätt hinta om något som ska komma i presens eftersom berättelsen inte är en skildring av något som redan hänt utan vad som händer, allt eftersom det händer. Detta gör det också svårare att skapa spänning i form av hintar om vad som väntar.

Det finns också en risk att man inkluderar en massa triviala detaljer just för att de händer i den ordningen, även om de inte har någon direkt betydelse i sammanhanget. Därmed inte sagt att man ska helt och hållet undvika presens, duktiga författare kan använda presens på ett fantastiskt sätt som förstärker läsupplevelsen. Mitt favoritexempel är de tre böckerna jag läst av Justine Levy som på ett otroligt gripande och nära sätt skildrar ett mor och dotter-förhållande.

Så lägg lite tid på att fundera över dessa saker och vilket som egentligen passar dina behov bäst, för de kommer påverka hur läsaren upplever din bok och även själva tonen i berättelsen.

Vilket tempus och berättarperspektiv föredrar ni och varför?

/Katarina

Intervju: Eva Ludvigsen

IMG_1039

Eva Debuterade med Lova 2013 på Frank Förlag och under samma år var hon även en av fem debutanter som bloggade på Debutantbloggen.

Du släppte din debutroman Lova 2013 och har sedan dess hunnit ge ut ytterligare tre romaner och medverka i två novellsamlingar, samtidigt som du har både ett dagjobb och en familj som kräver din tid. Vilka är dina bästa tips för att skapa skrivtid i vardagen? 

Jag tror att det absolut bästa tips jag har att ge i för andra skrivsugna är att helt enkelt bestämma sig. Sätta sig ner och göra en tidsplan och strategier som om det vore inför ett maraton eller Vasalopp. Därtill är det viktigt att familjen och vänner är med på tåget för man blir onekligen en del asocial under vissa delar av skrivprocessen. För min del slutade jag städa mitt hus var och varannan dag. Jag fixar inte i trädgården eller putsar mina fönster fyra gånger om år. Ja, jag vet. Jag städade jämt. Och när jag inte gjorde det så läste, tränade eller såg jag på teve. Allt det strök jag när Lova aviserade med sin ankomst. Prioriteringar i mitt liv blev då familjen, dagjobbet och sedan Lova. Det fungerade fint. Visst, jag har knähögt gräs i omgångar och dammråttor under sofforna men jag har också fyra böcker i min bokhylla. Sedan har jag turen som kan skriva precis var som helst. En fullproppad buss, framför Bolibompa eller på en rörig flygplats. Jag har inga startsträckor, ingen speciell skrivplats eller en kaffemugg som inspirerar. Har jag tio minuter så hugger jag dem direkt. Men som sagt, bestämma sig och ta sig själv på allvar är det viktigaste skrivtipsen.

Du hade ju ett minst sagt turbulent debutantår, något som vi fick följa på Debutantbloggen. Vad lärde du dig av det och hur har det påverkat din fortsatta karriär som författare?

Det lärde mig massor och det lärde mig att jag inte är ensam. Ja, det var turbulent men sett så här i backspegeln så vill jag inte ha det ogjort. Jag har definitivt blivit mer luttrad och krass. Innan var jag naiv och blåögd. Det hade inte fungerat i längden. Men framför allt, jag var överväldigad av det stöd och den massiva värme som kom från förlag och författarkollegor då det stod klart att jag och Frank förlag skulle gå åt varsitt håll. Jag trodde att allt var över, att min karriär inte fick sätta fart över huvudet taget, men bokbranschen visade att jag hade fel. Vad glad jag är för det!

Jag vet att många inspireras av dig, för din envishet, din outsinliga optimism och målmedvetenhet. Vem inspirerar dig?

Är det så? Inspirerar jag folk? Det vore ju otroligt roligt och en stor ära i så fall. I mitt liv är det min morfar, mamma och min farmor som med styrka och mod samt vilja att göra något annat, något gott, som är mina givna förebilder. Sorgen efter morfar, som dog 102 år gammal, blev till exempel så stor att jag skrev ”Sonfjällsdeckarna” där han ingår som karaktären morfar. Utan hans inverkan och påverkan hade inte barn runt om i hela Sverige fått ta del av ett flaskpostmysterium som utspelar sig i det vackra landskapet Härjedalen. I vår kommer del två, en spökhistoria.

Vilka författare beundrar du själv och varför?

Jag tvekar lite vid frågan då jag funderar själv på ifall jag beundrar författaren eller människan bakom titeln. Till exempel tycker jag att Camilla Läckberg är på många sätt en förebild med hur hon ser på boken som produkt och lanserar den på bästa sätt men också hur hon får kämpa i hård motvind för att folk tycker att vuxenmobbing är okej. Det är det ju inte! Inte på något sätt. Tycker man inte om hennes böcker är det ju ingen som tvingar dem att läsa dem. Läckberg kämpar på och gör det hon vill och det hon är bra på och uppenbart tycker läsarna att det är bra. Det beundrar jag, envisheten och kämpaglöden.

Jag beundrar också alla debutanter som slåss för sitt skrivande utan att ha kontrakt att luta sig mot. Hur de strävar på, kämpar med gestaltning och grammatik, går på skrivarkurser och funderar på följebrev. Jag blir så otroligt glad varje gång jag läser att en debutant skrivit på ett kontrakt. Från och med jag gick in i den här världen har jag börjat läsa enormt många svenska debutanter, ofta på små förlag, och funnit en mängd pärlor, en bokskatt helt enkelt, som de stora dagstidningar och bloggar helt missar.

Du har ju sagt vid ett tillfälle att du vill prova på att skriva i alla genrer. Är det något du fortfarande står fast vid?

Absolut! Mer är någonsin. Jag har ju gett ut novellantologier, två vuxenromaner, en ungvuxen och en barnbok. Jag har skrivit flertal barnböcker (bilderböcker) och håller så smått på med en faktabok. Varje gång är jag tvungen att tänka målgrupp och ändra mitt skrivsätt. Det är ju det som är hela utmaningen. Att utvecklas, hitta nya vinklar och använda sig av det i alla genrer. Visst, jag bävar för poesi och erotic crime men jag tänker att jag behöver ju inte börja med de böckerna utan låta andra berättelser fylla min vardag först.

Har du gått någon skrivarkurs? Vad var det viktigaste du fick med dig från den?

Mitt skrivande började 31 januari 2011. Så exakt kan jag säga det. För det var då min skrivarkurs på distans började. Kursledare var Lina Arvidsson på Malmö Högskola. Jag minns att jag satt i pyjamas i soffhörnet, höggravid med två barn bredvid mig. Jag minns också att jag tänkte att det här kunde jag ju bara hoppa av när som helst för ingen visste ju att mannen ordnat med denna kurs till mig för att muntra upp stackars frugan som bara var hemma hela dagarna med sjuka barn. Vid uppgift tre sade Lina åt mig att historierna jag bar inom mig var mer än bara en kursuppgift och hon ville läsa mer. Jag skrev mer, med darrande fingrar. Vid kursuppgift fyra sa hon åt mig att hoppa av hela kursen och skriva romanen istället för hon ville läsa. Sex veckor senare var Lova klar och jag åkte in till BB. Så var det verkligen. När jag ett år senare förstod att jag inte visste ett dugg om bokbranschen gick jag en skrivarkurs för Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck som var typ av formen ”nu har du en bok, hur ska den komma ut?”. Klockren kurs! Inte bara det trevliga och informativa inslaget utan för att där träffade jag likasinnade, bland annat Annika Estassy (Norstedts) och Janina Kastevik (Bonnier) som då också drömde om att bli utgivna. Värdefulla skrivarkontakter är guld värd, det säger jag bara!

Vad är det allra bästa med att vara författare för dig?

Oj! Allt, tror jag. Förutom inkomsten, den är rätt värdelös. Jag är glad att jag har kvar mitt dagjobb.

Något jag aldrig kunde föreställa mig när jag begav mig i författarvärlden var mängden nya vänner, livsvänner, jag skulle finna här. De flesta har jag ingen aning om vad de jobbar med i verkligheten men jag har en aning om deras drömmar, deras vackra själar och de har fått ta del av min. Det är en gåva!

Varje dag är jag tacksam för mail som kommer från okända läsare som på olika sätt vill tacka för att mina böcker förgyllt deras vardag. Jag minns speciellt en mamma som satt bredvid sin hjärntumörsopererade dotter och väntade på att hon skulle vakna upp. Istället för att bli galen av oro läste hon Lova och kom bort från verkligheten ett tag. Det gjorde mig otroligt glad. Och sedan fick jag höra att barnen återhämtade sig och har det bra idag och då fällde jag ytterligare en tår. Det är så stort!

Vad vill du ge för råd till den som precis skrivit klart sitt första manus och vill försöka få det utgivet?

Det första rådet kommer helt spontant: Ge aldrig upp!

Har du ett manus du tror stenhårt på ska du självklart också paketera det på bästa sätt. Det betyder lektörsläst och layout enligt förlagets hemsida. Sådant får man inte slarva med. Sedan råder jag till att gå skrivarkurser. Mest för att få tillgång till några likasinnade som man sedan fortsätter att umgås med efter kursen. Läs på om bokbranschen och rör om i grytan, vilket betyder sociala medier på alla sätt möjliga. Här vill jag dock säga hur viktigt det är att man tänker igenom sitt eget varumärke, både när man träffar folk och på sociala medier. Min Lova har fått ett nytt kontrakt, Harper Collins, och kommer ut på skandinaviska marknaden under 2016. Förlaget hittade Lova på min blogg där jag skrev att den var utan kontrakt. Jag tänker också att de läst igenom min blogg, sett hur hårt jag jobbar med marknadsföring själv och att jag är aktiv i mitt skrivande. Allt sådant lönar sig, det är jag övertygad om.

Ja ja, det var flertal råd, staplade på varandra men huvudrådet gäller fortfarande:

Ge aldrig upp!

Jag skriver, alltså finns jag. Gör det du också. ☺

Min syster

min syster

Igår läste jag ut ”Min Syster” av Rosamund Lupton, en bok som jag fick upp ögonen för tack vare att en bloggkollega nämnde den på sin blogg. Och jag som trots allt läser den sortens böcker väldigt sällan fastnade för baksidestexten:

Beatrice sitter och äter lunch i New York när hon får ett oroväckande telefonsamtal. Hennes syster som bor i London är försvunnen. På plats i London blir Beatrice snart varse fler detaljer om systerns försvinnande.

I takt med att obehagliga detaljer framkommer om hennes syster inser Beatrice hur lite hon vet om henne. Finns det ens någon möjlighet att finna henne? Vill hon ens bli hittad? Beatrice bestämmer sig för att göra allt hon kan för att få reda på sanningen om sin syster – oavsett konsekvenserna.

Boken är skriven till stor del i andra person, som ett slags brev till systern Tess där huvudpersonen Beatrice förklarar vad som hände sedan hon fick reda på nyheten om systerns försvinnande. Berättelsen växlar mellan nutid och dåtid i två parallella tidslinjer där den ena hela tiden ligger snäppet före, vilket ger små hintar och ledtrådar som hela tiden väcker frågeställningar och får en att vilja läsa vidare. Just det där med tidslinjerna förvirrade mig lite först och fortsätter att gäcka fullt medvetet genom hela boken tills jag till slut börjar undra om det är jag eller huvudpersonen som är snurrig.

I takt med att Beatrice gör allt vad hon kan för att hitta svaret på vad som hänt Tess får man veta allt mer om systern och deras relation. Det är en spännande väv av hemligheter som rullas upp och lösningen sträcker sig långt bortom vad jag ens hade kunna föreställa mig.

En sak jag reflekterade över var att i likhet med många andra engelskspråkiga romaner får jag via språket och tonen ett intryck av att karaktären är äldre än hon faktiskt är, vilket också kan stämma överens med hennes personlighet när man lär känna henne lite bättre så ibland är det lätt att glömma att huvudpersonen i själva verket bara är 26 år. Men jag tyckte verkligen om den.

En fängslande spänningsroman blandat med familjedrama.

Här kan ni läsa vad Eva-Lisa Dezmin skrivit om boken. 

Att lära känna sina karaktärer

people-692005_1280

I det senaste inlägget snuddade vi vid det här med hur man lär känna sina karaktärer så det tänkte jag fundera lite kring idag.

Att lära känna dem är A och O om man skriver romaner, det är det som skiljer dem från sin omgivning, och det som skiljer din bok från andras i samma genre. Man måste bli dem lite grann medan man skriver, annars riskerar texten att uppfattas som platt och om läsaren inte kan relatera till karaktären kommer de heller inte att kunna engageras i deras problem och därmed inte engageras av boken. Så om man ska kunna förmedla deras känslor och tankar och göra deras handlingar trovärdiga behövs lite research.

Men hur gör man för att lära känna någon som inte finns, annat än i ens huvud? Någon som är en produkt av ens fantasi eller ens undermedvetna? En del skriver sig fram till deras personlighet, men ibland kan man behöva lite hjälp på traven.

Det finns många sätt.

Man kan ta sig tid att skriva några vardagliga scener som inte kommer att komma med i boken för att ta reda på hur karaktären kommer att reagera i givna situationer. Ta en scen på snabbköpet till exempel. Vad stoppar karaktären i kundvagnen? Vilka hyllor undviker han? Jämför han priser? Hur reagerar han när någon tränger sig före honom i kassakön? Eller om damen före honom saknar några kronor för att kunna betala? Väntar han tålmodigt medan hon väljer ut något att ta bort? Erbjuder han sig att betala det som fattas? Suckar han och himlar med ögonen åt kunden bakom?

Det finns massor av scener vi kan sätta våra karaktärer i för att lära känna dem och alltihop skapar till att ge oss en bättre bild av dem för att vår skildring av dem ska kännas mer äkta och bli mer konsekvent. Det betyder inte att dessa scener måste eller ens bör komma med i boken, även fast en del kan visa sig så intressanta och så karaktäristiska att man faktiskt vill ha med dem.

Men samtidigt som vår karaktär kan framstå som en person i snabbköpet kan han vara en helt annan på jobbet, och ytterligare en tillsammans med sina barn eller sina föräldrar. Det är något en författarkollega var inne på i ett inlägg på ett författarforum jag följer häromdagen. Hur vår karaktärs liv är en tårta där varje del av hans liv representeras av en tårtbit.

Vi säger till exempel att den här personen har vuxit upp som det yngsta barnet i en stor familj och är en han. I sin hemmiljö (eller när i vuxen ålder träffar sin äldste bror) känner han sig fortfarande som minstingen och ser upp till sin kloka mogna storebror. Men på jobbet är vår fiktiva karaktär chef över 60 personer. Där är han den som tar ansvar och den som många ser upp till och hans anställda ser inte alls honom som någon sprallig liten busunge. När vår karaktär är ute med sina kompisar och festar är han festens medelpunkt, men hemma i sitt tomma ensamma hem känner han sig som mest som en misslyckad singel som ingen vill ha och drömmer om ett liv med en annan att dela allt med.

Om vår person ovan här nu illustreras med den här tårtliknelsen så är jobbet en tårtbit, hemmet en tårtbit och arbetsplatsen en och familjehemmet en. Han är olika ”delpersonligheter” kan vi låtsas och när han möter sin bror och sin senaste anställda så kan han vara helt motsatt liksom. De karaktärer vi låter huvudkaraktären möta lyser upp olika sidor hos honom. Om vi låter honom klappa om sina kompisar och skrävla på krogen får vi en bild och om vi sätter ner honom i en kal trist hemmiljö med ett fotografi på hans ex på kylskåpet får vi en annan bild.”

(Citat Pebbles Karlsson Ambrose, http://blogg.1177.se/vid-vansinnets-rand/2015/09/06/om-personers-olika-sidor/)

Detta är alltså ett sätt (kanske i min mening det allra mest effektiva) att lära känna sina karaktärer.

En del intervjuar sina karaktärer, ställer obekväma frågor och låter dem svara med sin egen röst. Man kan fråga dem om deras drömmar, vad de tror de gör om fem år, hur de upplevde sin uppväxt och vad de gör när ingen ser. Man kan fråga dem vad de gör när de vill koppla av, vad som gör dem arga och hur de reagerar när de blir riktigt förbannade. Det finns verkligen ingen gräns, tvärtom, ju mer närgångnare frågor, desto bättre lär vi känna dem. Det viktigaste är att svaren är deras och inte dina.

Man kan också fylla i små questionaires eller character sheets: (här är ett exempel jag hittade på nätet)

Utbildning:
Intelligensnivå:
Några psykiska sjukdomar?
Karaktärens kortsiktiga mål i livet:
Och de långsiktiga:
Hur ser karaktären på sig själv?
Hur tror/vet karaktären att andra ser henne?
Hur är hennes självförtroende?
Styrs karaktären av logik eller känslor eller en kombination av bägge?
Vad gör henne riktigt generad?

Även här finns det inga gränser och man kan såklart även ta med data som ålder, kön, längd, vikt, hårfärg etc.

Här finns en mer fullständig lista som kan vara kul att kopiera och fylla i för dem som vill.

Detta var några exempel på hur man kan göra, det finns säkert många fler. Ju bättre vi lär känna våra karaktärer, desto bättre kommer vi skildra deras agerande i boken och ju mer trovärdiga och mer tredimensionella kommer de att upplevas. För det är ju det man vill ha när man läser, känslan av att karaktärerna är mer än bara ett namn på pappret. Läsaren vill ha levande personer eller i alla fall illusionen av verkliga personer. Därför är det viktigt att vara ärlig när man skapar karaktärer och inte göra dem för perfekta, för idealiserade. Läsaren vill ha någon att relatera till. När man lyckas med det har man en av de viktigaste ingredienserna för att skapa en bra läsupplevelse.

Berätta gärna: Hur gör ni för att lära känna era karaktärer?

/Katarina

Organiskt skrivande – om att skriva utan synopsis

woman-865111_1280

Efter att jag hade skrivit det första inlägget tänkte jag lite. På att egentligen finns det två sätt att börja.

*med en idé

*med en karaktär

Det finns såklart ingenting som hindrar att man börjar med en människa som intresserar en, lär känna denna (hur man kan göra det ska vi gå in mer på i nästa inlägg) och sedan följer denna karaktär i dennes liv tills man på så vis förstår vad berättelsen ska handla om, att så att säga skriva sig fram till själva storyn.

Det kan ta lite längre tid och man kanske inte kommer att kunna använda allt material efteråt, men på ett vis kanske det är en mer organisk metod om man inte på förhand vet vad själva berättelsen är.

Det här med organiskt skrivande var ett begrepp som jag stötte på första gången i en artikel i Writers Digest (som för övrigt är en fenomenal tidning som jag verkligen kan rekommendera till alla som vill fördjupa sig i skrivandet).

Den gick ut på att istället för att göra en outline, låta berättelsen utveckla sig på naturlig väg, genom att ställa sig frågor längs vägen och hela tiden trappa upp konflikten. Hela artikeln kan du läsa Här. Om du är intresserad av att veta mer om hur det går till rekommenderar jag dig att läsa den, det är riktigt intressant. Men för att sammanfatta kan vi säga att den ger följande råd:

  1. Omvärdera allt du hört om berättelser
  2. Låt ”narrative forces” (osäker på hur jag ska översätta det till vettig svenska) driva berättelsen istället för ”formler”.
  3. Följ kaninspår (med vilket jag tror han menar att om berättelsen skulle råka dra iväg åt ett helt okänt håll ska man låta den göra det istället för att hålla sig till den linje man redan befinner sig på).
  4. ”Write from the center of the paradox – vad som kommer att hända talar om för dig vad som händer just nu och det som händer nu berättar vad som har hänt. Du kan inte veta vart berättelsen behöver ta vägen innan du vet var den varit, men du kan inte veta var den behöver ha varit innan du vet vart den är på väg.” Författaren menar att den som skriver organiskt hela tiden hoppar fram och tillbaks i manuset istället för att skriva linjärt, när de vet vad som händer längre fram kan de gå tillbaks och se till att ge hintar eller plantera det som krävs för att det ska kunna hända i det de redan skrivit. Istället för att skriva ett råmanus och sedan redigera det i flera vändor arbetar de hela tiden med samma utkast.
  5. Lita på flödet i processen – när man låter berättelsen utveckla sig på naturlig väg kommer karaktärernas handlingar kännas mer trovärdiga.
  6. Gå tillbaks och gå över alltihop ofta för att hela tiden orientera dig i hur du ska fortsätta.

Och jag tänker att börja med karaktären är kanske det mest naturliga om man vill skriva utan att veta på förhand vad som ska hända. När jag tänker efter var det nog så jag själv startade när jag först började skriva längre texter som fjortonåring. Skolbarn i engelskspråkiga länder får tydligen lära sig skriva synopsis i skolan, själv kan jag inte minnas att det ingick i svenskaundervisningen när jag växte upp.

Visst skrev vi massor av uppsatser men som jag minns det gick vi aldrig in på hur man skulle lägga upp sin berättelse. Kanske är det därför som många i Sverige föredrar att liksom känna fram berättelsen istället  för att planera? Medan man i USA har en mer öppen inställning till outlines och synopsis. Det är bara en tanke som slog mig.

Jag har inte provat den metoden igen sedan tonåren men är inte främmande för att försöka med mitt nästa projekt. Jag gillar att pröva nya sätt att skriva, nya sätt att utforska min kreativitet och mina idéer. Och det låter onekligen spännande att inte veta riktigt på förhand vad som ska hända (även om min hjärna aldrig kan låta bli att springa lite i förväg).

Jag lovar att återkomma med en utvärdering på hur det fungerade.

/Katarina

Vem skriver jag för?

tea-381235_1280

Egentligen skulle dagens inlägg ha handlat om Struktur, men jag bestämde mig i sista minuten att det inlägget får komma längre fram. Dagens inlägg kommer istället handla om en frågeställning som alla som skriver ställs inför förr eller senare.

Vem skriver jag för?

För många är svaret givet: ”Jag skriver enbart för mig själv. Jag tänker aldrig på att någon ska läsa det jag skriver.” Andra skulle aldrig drömma om att lägga ner så mycket tid på något som de sedan bara stoppar i byrålådan för att gå över till ett nytt projekt. Ytterligare andra skriver över huvud taget inte ett ord innan de har ett förlagsavtal i sin hand.

Vilket är bäst då? Vilket är mest riktigt?

Jag skulle säga att det är en av de där frågorna där det inte finns något rätt eller fel. Det är helt beroende på vilka vi är, hur vårt förhållande till skrivandet ser ut och vad vårt syfte är med det.

Det finns författare som byggt upp en framgångsrik karriär genom att ta reda på vad människor vill läsa, och se till att leverera det. Gång på gång, bok efter bok, år efter år. Ytterligare andra vill absolut att omvärlden ska få ta del av en speciell story, för att skapa debatt, eller i ett försök att rasera tabun kring ämnet. Vill man dessutom göra skrivandet till ett levebröd är de tankarna förmodligen oundvikliga någon gång under processen.

Så vill man bli utgiven och läst av många är det nog fullkomligt naturligt att ha en framtida läsare i åtanke.

Naturligt men kanske inte nödvändigt.

Självklart finns det även författare som inte har en tanke på sådant när de skriver. Oavsett om de kommer att skicka in manuset till ett förlag när det är klart eller inte. De skriver utifrån glädjen att berätta en historia, även om den enda läsaren är de själva. Utifrån glädjen att utforska, att upptäcka. Lite som att se en film spelas upp medan de skriver.

Just det tycker jag är en av de roligaste bitarna med att skriva, att liksom få utforska berättelsen, karaktären och miljöerna. Att se dem utvecklas, att se relationerna mellan dem förändras, att sätta dem i knipa och se hur de tar sig ur den. Lite som att resa, fast från skrivbordet. Och, ingen idé att förneka det, det får en att känna sig lite som Gud för en stund.

En del skulle nog säga att de skriver både för sig själva och för sina läsare, och det är nog en ganska stor del av de utgivna författare som skrivit fler än en bok. Kanske är det till och med nyckeln till framgång?

Jag skulle nog säga att jag har mig själv som idealläsare när jag skriver, och jag skriver för de som gillar samma sorts böcker som jag. Större delen av mitt skrivande liv har jag skrivit helt och hållet för mig själv. Jag skrev i över tio år utan så mycket som en tanke på att dela med mig av mina berättelser.

Min enda drivkraft var nöjet att se berättelsen utveckla sig på pappret, (det var på den tiden innan datorer blev en naturlig del av varje hushåll), och för att sysselsätta mig när jag hade tråkigt. Oftast blev jag så uppslukad att jag låg kvar i sängen och skrev långt efter att jag borde ha gått och lagt mig. Det gav mig precis samma fängslande effekt som att läsa och egentligen tror jag redan där att jag började skriva för att jag som läsare ville ha något mer än det jag kunde hitta på biblioteket.

Det var inte fråga om något annat än ett rent och oförfalskat nöje och jag minns fortfarande de åren med ett stänk av nostalgi. Jag var inte ens medveten om begreppet inre kritiker, eller termer som redigering eller research. Det fanns ingenting sådant i min skrivarvärld.

Ingen skulle någonsin läsa det jag skrev så på ett sätt var det jag skrev under de åren totalt spontant och ocensurerat. Kanske fanns det massor av logiska luckor, alldeles säkert innehöll de en del faktafel för jag fabulerade fritt om saker jag inte hade en aning om men det var det som var det roliga. Allt var möjligt.

Många drar sig lite för att svara på den här frågan. Det kan kännas svårt att säga något annat än att de skriver för sig själva, det kan lätt få en att framstå som alltför kommersiellt inriktad, som om man bara skriver för pengarnas skull, när det kanske egentligen handlar mer om att dela med sig av sina berättelser och nöjet att få höra folks åsikter om dem.

Att vilja tjäna pengar på att skriva kan fortfarande få folk att rynka på näsan i vissa kretsar och orsaka blickar som säger vem tror du egentligen att du är? Andra ser inga som helst problem med att erkänna att de vill underhålla och tjäna pengar på sitt skrivande. Att berätta är en fallenhet som de lyckats göra till ett yrke, precis som någon med sinne för siffror kan arbeta med ekonomi, eller en person med utpräglade ledaregenskaper söker sig till chefspositioner.

De betraktar skrivandet som vilket yrke som helst.

När allt kommer omkring är själva ursprunget till storytelling just det: att dela med sig till andra, att förmedla någonting, ända sedan den tiden då berättelserna bestod av målningar i grottor eller bilder inristade i stenar.

Att vilja berätta något är något människor har gjort sedan urminnes tider. Det faktum att författaren redan på förhand har bestämt sig för att andra ska få ta del av det skrivna gör inte storyn mindre värd eller skrivandet sämre. Läsaren bryr sig nog inte om vilket, när de läser boken. Allt som betyder något för dem är ifall boken fängslar dem eller inte. Ifall den stannat kvar hos dem efteråt. Inte hur författarens skrivprocess såg ut eller vad som driver dem.

Behöver man då ens ta ställning till den här frågan? Oavsett vilket svar vi väljer så kommer vi ju att fortsätta skriva i alla fall. Men om inte annat kan det vara bra att ha klart för sig varför man skriver och vad man vill få ut av det, både på kort och lång sikt. Om inte annat så ger det en lite självkännedom.

Själv skriver jag oftast för mig under själva skrivfasen och försöker stänga ute alla tankar på att någon över huvud taget ska få se det (men det handlar mest om att mina första utkast är så väldigt röriga), för att sedan börja fundera över läsaren i redigeringsfasen.

Det är därför jag sitter och redigerar bort sånt som skaver, förtydligar för att det inte ska uppstå några frågetecken (även om allt är fullkomligt klart för mig), och kollar upp saker för att undvika faktafel som kan störa läsare med kunskap på området.

Kort och gott, för mig handlar redigeringen mycket om att skapa en bra läsupplevelse för en framtida läsare. Inte så att jag ändrar på historien, utan mer att jag vill att den ska visa sig från sin absolut bästa sida.

Hade jag inte tänkt släppa in en levande själ i min berättelsevärld skulle jag förmodligen inte ta mig den tiden som redigeringen tar. Utan nöja mig med att låta berättelsen fortsätta vara precis så vild och fri som den var vid tillkomsten.

Det klokaste är kanske att ha med lite av båda delarna, under processen. Att skriva för sig själv är kul, det är kravlöst, det man skriver blir mer unikt och mer personligt när man uttrycker sig fritt utan att censurera sig själv eller anpassa sitt skrivande efter regler som andra har satt upp.

Men att ha en läsare i bakhuvudet är utvecklande, man inspireras att bli bättre, det är en härlig känsla att dela med sig av sina berättelser och det är kanske ett av de första stegen mot att ge skrivandet en högre prioritering i ens liv.

När i processen man väljer att närma sig de tankarna, är upp till var och en.

Vem skriver ni för? Vem vill ni skriva för? Berätta gärna.

/Katarina

Att skriva – hur börjar man?

woman-792162_1280

Beslutet är fattat.

Det kan ha tagit flera år eller några timmar men du har bestämt dig.

Du ska skriva en roman!

Anledningarna till det är lika många och lika individuella som det finns författare. Nästan i alla fall.

Jag vill bli rik och berömd som Författare X

Jag vill skriva något lika bra som den där boken jag just läste och ge andra en liknande läsupplevelse

Jag vill skriva den sortens bok jag alltid saknat

Jag har alltid drömt om att bli författare

Jag vill byta yrke

Jag behöver något att göra på kvällarna nu när barnen är utflugna och allt på teve är skit

Jag vill få revansch på min gamla svenskalärare som gav mig IG för tjugo år sedan

Ingen anledning är större eller bättre än någon annan.

För enkelhetens skull utgår jag här ifrån att vi pratar om en fiktiv berättelse. Oavsett om du skriver om något självupplevt eller fabulerar fritt.

Så vad är nästa steg? Hur börjar man?

Med en idé!

Oftast har man i det här skedet en tanke om vilken slags roman man vill skriva och ungefär vilken åldersgrupp den vänder sig till. (Barn, ungdomar, vuxna.) Så nästa steg är själva idén.

En romanidé är mer än bara en idé. Det är lätt att tänka att den där coola idén man fick skulle göra sig perfekt som roman och kastar sig in i projektet full av iver – bara för att köra fast 50 sidor in när man inser att man inte har en aning om hur man ska fortsätta eller vad som ska hända härnäst. Den där idén om småbarnsmamman som rånar en bank verkade ju så kul. Eller om den lilla flickan i artonhundratalets Sverige som har övernaturliga krafter. Detta är en bra utgångspunkt. För att vi ska kunna skriva en roman på 250-300 sidor krävs dock lite mer. Vad som behövs är att vi tar detta frö till en idé och utvecklar det till något som håller för en roman.

Oavsett om du är den sortens författare som planerar sin berättelse i förväg, eller en som skriver på känsla och låter berättelsen utveckla sig under tiden kan du behöva fundera över ett par saker innan du börjar.

*Mål och motivation: Huvudpersonen behöver ett problem att lösa, eller ett mål att uppnå och en motivation.

För att ta vår bankrånande småbarnsmamma som exempel så kan vi föreställa oss att hon är ensamstående och sitter i en ekonomisk knipa. Detta är bara ett exempel för att illustrera hur man kan tänka. (Anledningarna till att hon måste gå så långt som till att råna banker överlåter jag åt er att vidareutveckla) Vår mammas mål är alltså att få in pengarna och motivet är att behålla vårdnaden om sina barn och hålla ihop familjen. Så långt allt gott.

*En antagonist:

I det här fallet ovan kan det vara ex-maken, eller en övernitisk socialarbetare. Det behöver inte vara någon som är alltigenom ond, det räcker med att vederbörande har ett mål som krockar med huvudpersonens. Mamman vill behålla barnen. Exmaken vill ta dem ifrån henne.

En antagonist kan alltså vara en annan karaktär, det kan också vara Naturen, Samhället eller till och med hon själv.

*Konflikt:

Konflikt är egentligen allting som står i vägen för att huvudpersonen ska lyckas. Det finns flera sorters konflikt och dem kan vi prata mer om i ett senare inlägg. Konflikt i det här fallet avser inte gräl eller bråk mellan karaktärerna. Det avser heller inte saker som inte är relaterade till målet. Konflikt är alltså inte att vår fiktiva småbarnsmammas bästa väninna sprider illasinnade rykten om henne. (Det kan förvisso vara en sidohandling, men det är ingenting som står i relation till hennes huvudsakliga problem). Om det däremot är maken som sprider rykten och därmed försvårar för henne att få vårdnaden, ja, då är det konflikt. Bryter hon sedan benet och blir oförmögen att utföra rånet, så ja – Konflikt Big Time. Nu måste hon hitta någon annan som kan utföra rånet i hennes ställe, helst utan att åka fast. Nya planer, nya möjligheter till konflikt.

Konflikt kan delas in i yttre och inre. Om yttre konflikt är det som driver berättelsen framåt så är det den inre konflikten som skapar djup, och för mig är det nog den sistnämnda som gör böcker riktigt intressanta. I småbarnsmammans fall kan vi ta två exempel på inre konflikt.

A: Hon planerar rånet men inser i sista stund att bankkassörskorna förmodligen är mammor precis som hon och risken är stor att rånet kommer att göra dem traumatiserade, med de följder det kommer få på deras liv. Kan hon leva med sig själv med den vetskapen?

B: Hon genomför rånet men drabbas sedan av enorma samvetskval och en släng av förföljelsemani när hon försöker gömma pengarna och till slut är det enda som verkar återstå att erkänna brottet och överlämna bytet – och sig själv.

Oavsett vilket så kommer det innebära att hon står på samma fläck som innan, problemet kvarstår och i det senare fallet kan hon dessutom vara säker på att förlora barnen direkt, speciellt om hon åker i fängelse.

I bägge fallen ställs karaktären inför ett val. Och hur hon än väljer är det något som kommer i kläm.

Detta är min personliga favorit när det gäller konflikter.

Konflikter som handlar om val. Eller om att lyckas med något trots att oddsen är riktigt dåliga. Det kan också vara en kamp mot klockan. Eller en inre kamp hos karaktären. Min favorit är när karaktärerna måste offra något som betyder mycket för dem. Det är en typ av konflikt som verkligen engagerar mig, både som författare och som läsare.

Ibland kan det vara lättare att börja med konflikten, och därigenom förstå karaktären och vad de egentligen vill.

Här kommer då den oundvikliga frågan upp:

Men hur ska jag veta dessa saker innan jag har skrivit berättelsen?

Är du den sortens författare som inte kan planera handlingen i förväg så är det kanske lite svårt. Men i så fall skulle jag ändå tipsa om att fundera lite på de tre viktigaste punkterna:

Vem är huvudpersonen? Vad är den övergripande konflikten? Vem är antagonisten? 

Vet man åtminstone detta får berättelsen en riktning, och ett bättre driv.

Visst kan man bara sätta sig ner och skriva med, när det första fröet till idé dyker upp, men att fundera lite på dessa saker kan spara mycket tid och redigeringsarbete. Sedan kan det förstås dyka upp andra och bättre idéer under vägen och det har nog alla som skriver varit med om någon gång. Själva skrivandet i sig har en tendens att stimulera den kreativa delen av hjärnan och skapa nya idéer och inspiration. Och det är ju också det som är så spännande med att skriva, att man aldrig vet om det färdiga resultatet blir den berättelse man trodde det skulle bli.

Nu har vi en romanidé. Nästa steg i processen är planeringen, för den som vill det. På måndag kommer det handla om hur man kan strukturera upp sin roman på ett sätt som – förhoppningsvis – håller läsarens intresse, hela vägen.

/Katarina