Skrivromantik

Imorgon tror jag att jag ska ta min läsplatta och sätta mig någon trevlig stans i det fria, (om det är sol då) och skriva loss lite, gärna med någon trevlig utsikt 🙂

Jag och skrivandet behöver hitta tillbaks till varandra igen, vi har lost that loving feeling lite den senaste veckan, så nu får vi satsa på lite vardagsromantik.

Hoppas det funkar. Jag återkommer imorgon med plats och bilder 🙂 Har ni förslag på bra platser att återknyta kontakten med sin berättelse? Något inspirerande ställe? Hm. Jag ska fundera. Något som passar ihop med miljön i boken kanske, som kan tjäna som inspo. 🙂

 

Manus två?

Jo tack det går framåt. Väldigt sakta men det rör sig iaf. Försöker hitta det som bränner i varje kataktärs perspektiv ( jag har flera). Ibland innebär detta att jag får gå över ett kapitel flera gånger innan det känns klart. Detta tror jag kan bero på att jag för en gångs skull inte har en outline. Jag vet alltså inte riktigt vad som ska hända eller vad som är syftet med varje scen innan jag börjar skriva och detta gör att det går långsammare, jag får leta mig fram till innebörden på vägen.

Det senaste kapitlet har jag slitit med i en dryg vecka (utdrag finns på instagram) men nu tror jag att det sitter. Jag har två ganska starka karaktärer och en lite mindre framträdande som måste ta mer plats, få en starkare röst. Henne ska jag jobba med nu.

Men hittills gillar jag det här manuset riktigt mycket. Gillar storyn. Det var den som kom fram ur de två första försöken, det som blev kvar i filtret när slammet sköljts bort. Lite som att vaska guld, kanske. Nu har jag själva essensen i storyn. Och det ska bli sjukt intressant att se vad det blir av det. Vad som ska hända vet knappt ens jag.

Jag fick en så fin reaktion på Nästan som du häromdagen av författarkollegan Hanna Lans att jag måste dela med mig av den här.

Skärmklipp 2017-05-23 10_Fotor

 

Jag duger?

Det är nog ingen hemlighet att engelskspråkiga författare dominerar över världens mest säljande författare. På en lista över de 10 författarna i världen som tjänar mest är 6 stycken amerikaner. Några är engelsmän. De sista två är från Japan respektive Brasilien (gissa vilka!). Och det är knappast en slump.

Men en sak som slog mig häromdagen när jag satt på tunnelbanan (japp, av alla ställen) är att frånvaron av svenska namn på den där listan kanske inte bara beror på att vi är ett litet språk eller på någon sorts diskriminering (även om en del säkert vill få det till det). Det finns ju ändå ganska många författare här i landet som översatts till engelska, tex. Men ändå är det försvinnande få som nått en framgång av internationell kaliber. Och när jag funderade över de svenska författarnas plats i litteraturvärlden slogs jag av tanken att en av anledningarna kan vara den svenska Jag-Duger-mentaliteten.

En författare som skriver på engelska konkurrerar automatiskt med författare över hela världen, inte bara sina egna landsmän. De skriver automatiskt för en internationell publik, medan den svenska skriver först och främst för den svenska, tills denne eventuellt blir översatt, om de har den turen. Men siktet är för det mesta nationellt. Men detta gör, tillsammans med det faktum att det engelsk-amerikanska nålsögat för utgivning inte bara är litet, det är snudd på osynligt, att en författare som skriver på engelska och ens vill bli utgiven inte bara måste vara good enough, de måste sikta på att vara bäst! För hur ska de annars kunna konkurrera med hundratusentals (uppskattningsvis) andra med samma aspirationer som de? Det räcker inte att duga för att sticka ut huvudet ur massan.

Okej, det gör det inte i Sverige heller, men det verkar vara en ganska utbredd uppfattning att det gör det. Vi har på något vis fått för oss att prestationen väger minst lika tungt som resultatet och därför anstränger vi oss kanske inte till samma grad som många andra för att verkligen stå ut i mängden. Istället när vi en slags Alla kan-mentalitet. Bara man vill något så måste man få vara med. Man har till och med RÄTT att få vara med. Måste få synas och bli bekräftad för det man gjort. ATT ha skrivit är lika imponerande som VAD man skrivit, och HUR, och nåde den som för ens ett ögonblick vågar påstå att en person är bättre än någon annan.

Vi gör oss gärna lite lustiga över speciellt amerikanarnas Jag-vill-bli-bäst-attityd, men jag är säker på att den ligger bakom väldigt många framgångssagor. För den som inte nöjer sig med mindre har större chans att nå dit den vill.

Vad tror ni?

round-2086759_1920

Noveller

Nu öppnar vi för manus på DareMe Publishing. Vi tänkte börja lite smått med noveller i e-boksformat, och de kommer att ges ut individuellt, som e-singlar, inte i något samlingsverk. Genre spelar ingen roll. Ni kan läsa mer om vad vi söker här.

Det ska bli jätteintressant att se om det finns fler än vi som skriver i denna speciella nisch, så känner du att det skulle kunna vara något för dig, tveka inte att skicka in. 🙂

Längre fram är planerna att ge ut även längre manus och i fysisk form men vi börjar med noveller.

 

”Everyone wants the truth but no one wants to be honest.”

Jag läste en intressant kommentar på ett inlägg hos en annan bloggare nyligen, vilket fick mig att fundera på en del saker kring det här med skrivande och författarens roll.

För de flesta handlar skrivande om flera saker, både inför en själv – man skriver för att det är kul, för att berätta en historia för sig själv, för att fly verkligheten, för att man mår bra av det, för att bearbeta saker som hänt osv – och utåt – man skriver för att skapa debatt, för att ge utsatta en röst, för att skapa rättvisa, för att skildra samhället. Och det är främst det där sista som jag tänkte skriva om idag. Nämligen hur författare ska och bör förhålla sig till sanningen och till det som händer runt omkring dem.

Vi kan börja med vems sanning man har rätt att skildra. Är sanningen alltid något positivt? Alltid eftersträvansvärd? Eller finns det sanningar som man bör ligga lågt med av olika anledningar? Vem har rätt att säga sin version av sanningen? Finns det fina, ädla sanningar och fula, destruktiva sanningar och hur ska vi i så fall förhålla oss till de senare? Det är saker jag funderar på just nu. Om sanningen är obehaglig för en del pga politisk eller religiös övertygelse, eller på grund av något så vardagligt som personliga ideal, ska man då hålla tyst med den? Eller är det tvärtom den sanningen man har en plikt som människa att lyfta fram?

Om litteratur raserar värderingar vi hållit fast vid eller får oss att se sanningen i ett annat ljus, som kanske är mindre smickrande för oss själva som art eller folkslag, är den då fel? Det beror på vad det handlar om skulle nog en del säga. Men jag tycker inte det. Jag tycker inte litteratur ska försöka skapa falska bilder av verkligheten, för vem vinner egentligen på det? Inte heller tycker jag att litteraturen alltid måste utgå från någon slags idealmänniska, med rätt sorts åsikter, rätt tankar och ståndpunkter. Men just det slog mig så himla tydligt när jag började läsa svenska spänningsromaner. Hur alla huvudroller egentligen är samma person. Missförstå mig rätt, på ytan kan de vara olika men inuti drivs de av samma krafter. Och de som inte gör det är oftast i rollen av the bad guys.

En sanning försvinner tyvärr inte för att den tystas ner. Så har den då inte en plats i litteraturen? Om sanningen kränker någon eller leder till insikter vi inte vill ta till oss, är den då mindre sann eller är förtigandet av den bara ett sätt att ljuga för sig själv? Kan man förhindra saker från att hända genom att inte erkänna att signalerna vi ser är ett tecken på att något inte står rätt till? Genom att sätta upp en optimistisk fasad utåt och envist hävda att allt är lugnt? Det är ungefär som människor (oftast kvinnor men inte alltid) som lever i destruktiva förhållande och envist och trots synliga blåmärken hävdar att allt är som det ska. Sedan finns det den där väninnan som trots alla nekanden ser det vi inte vill – eller kan – erkänna. Som vet, utan att någon behöver säga det.

För mig är en författares kanske viktigaste roll den att skildra sin samtid, alla aspekter av den och alla sidor, för eftervärlden. Så att kommande generationer kan läsa och lära av våra misstag. Så de kan förstå vad som har skapat den tid de lever i. Men vad händer om vissa saker inte ges plats i litteraturen? Betänk om röster som beskriver händelser som påverkar historien inte får ges utrymme i litteraturen för att några har fått för sig sig att den insikten inte är nyttig för oss.

I en annan artikel jag läste nyligen skrev en författare att läsarna oftast frågar om böckerna är baserade på verkligheten. Och besvikelsen när de inte är det, utan bara helt vanlig fiktion. Men även fiktion kan säga en hel del om den tid vi lever i och utvecklingen i samhället, kanske till och med i ett format som är lättare att ta till sig än krönikor eller självbiografier. Frågan är kanske om vi egentligen är redo för uppriktiga skildringar av verkligheten. Utan att sålla, döma eller ifrågasätta. Vad tror ni?

 

Provläsning

Den där skrivprocessen… Är det inte lustigt hur man kan uppfatta den så olika från manus till manus?

Vissa berättelser känns svåra och sega att skriva, andra känns lättare och mer lustfyllda.  Nästan som du var knepig. Dels innan jag hade hittat tonen, och dessutom hittat ett helt nytt sätt att skriva på eftersom genren är en annan. Det krävde helt nya saker av mig som författare. I början gick det segt och kändes ursvårt, jag skrev om varenda mening flera gånger medan jag skrev för att få till just tonen och hitta karaktärernas röster. När jag kommit en bit kändes det lättare ur den synvinkeln men fortfarande långsamt. Det var helt enkelt en mycket mer segdragen process än vad jag var van vid.

Med mitt nya manus känns det en smula lättare, men fortfarande lite motigt. Jag tror det också kan ha med att jag numera har högre förväntningar på mig själv som författare, att det känns hårdare att inse att det första utkastet är långt ifrån så bra som jag skulle vilja. När jag var Nyare som författare hade jag för det första inte den insikten om att mitt skrivande lämnade lite att önska, jag kände heller inga krav på mig själv. Med tid och (en viss iaf) erfarenhet kommer högre krav på sig själv. Men det känns absolut mer lustfyllt att skriva detta manus.

Nu finns det ett provläsningsavsnitt uppe på Nästan som du: https://www.provlas.se/nastan-som-du/#provlas

När man har en idé

…Men inte vet riktigt hur den ska berättas, eller i vilken form, eller någonting egentligen. Ja då kan det krävas lite experimenterande och trevande innan man hittar rätt approach. Jag är inte helt säker på att det här är rätt heller, men det känns som om jag är på rätt väg iaf. För det finns en story att berätta här, så mycket har jag förstått. Jag har karvat och borstat fram den som ett fossil. Nu börjar jag få en hum om hur den ser ut. Även huvudkaraktären var ovillig att träda fram till en början, men nu vet jag varför.

Jag försökte att berätta historien på det traditionella sättet, men det var något som inte funkade. Försök efter försök föll på ända. Och ändå var det inte skrivandet det var fel på, tvärtom är kapitlen i det andra utkastet bland det bästa jag skrivit på länge. Men det var fel arbetsmetod. Fel glasögon.

Detta är lite annorlunda. Svårare kanske, eller det visar sig. Det känns iaf en smula okonventionellt, men eftersom jag inte är lika bevandrad i genren som många andra törs jag egentligen inte uttala mig om det heller. Men jag fortsätter utforska.

Nu är Nästan som du släppt iaf, så lite manustankar känns som ett perfekt sätt att vila sig på efter de senaste månadernas rush. Ett tag var jag osäker på om jag skulle hinna till det släppdatum jag tänkt, men det visade sig gå bra. 🙂 Och det var en riktig lättnad. Att ha producerat den här boken, från idé och synopsis till tryckt och publicerad, har varit verkligen spännande. Och jag vill rikta ett varmt TACK till alla som har hjälpt till på vägen, på olika sätt! Utan er hade det aldrig blivit så här bra! Så Tack! ❤

 

Lite om allt

Gud vad tiden går. Nu är det bara en knapp vecka kvar till release och jag är återigen lugn, märkligt nog. Det har lugnat ner sig på jobbet, jag har tid att fundera över saker som rör boken och förlaget, har tid att planera min nästa bok, har tid att tänka. Det känns himla skönt.

Läser gör jag lite på halvfart, mest som inspiration. Just nu ”En sorts frid”, av Camilla Grebe och Åsa Träff, tror det är deras första, men jag har inte läst något av dem tidigare. Jag gillar verkligen hur den är skriven, framför allt miljöerna är väldigt fint skildrade, och på ett sätt så det aldrig känns långsamt utan tvärtom bidrar till något i berättelsen, blir till en del av handlingen. Det är verkligen en konst att skriva miljöer så tycker jag.

Igår insåg jag att för att få överblick över det manus jag nu håller på att planera, så behöver jag ta till något vassare än en anteckningsbok. Inte ens scrivener fungerar speciellt bra (jag har för övrigt inte använt det på så länge att jag mer eller mindre glömt bort hur det funkar, så ointuitivt är det). Jag visste hur jag ville strukturera upp det, med listor på scener och kapitel och underrubriker och så vidare, och insåg att Power Point måste vara det bästa verktyget för det. Ett program jag aldrig använt förut men det krävdes bara en liten snabb tutorial för att inse hur jag skulle göra det jag ville! Och till skillnad från Scrivener är Officeprogrammen mycket mer logiska, tycker jag. Så jag skrev raskt in de första 7 kapitlen med tillhörande underscener och det fina är att man kan lägga till och bygga vidare på den utan speciellt stora åthävor. Jag gillar!

Konstaterar lite orkeslöst att debatten är igång igen över huruvida Nya Tider ska ha rätt att vara på bokmässan och det startas protestlistor där relativt okända (mestadels iaf) namn ”hotar” med att bojkotta, vilket får mig att tänka på en replik jag yttrade när jag som liten tittade på en schackmatch på teve (ja, det här var på sjuttiotalet), och kommentatorn nämnde något om en pjäs som hotade en annan:

”Hur kan han som är så liten hota någon?”

Det hade nog varit mer verkningsfullt om de stora förlagen eller författarnamnen hade ”hotat”, än mindre kända författare som kanske ingen ens kommer att notera att de uteblir i myllret av författare och förlag. Det är ju varken någon plikt att åka till bokmässan eller en rättighet. Bokmässans arrangörer säger att de ”vill möta de antidemokratiska krafterna med demokratiska medel”, vilket jag tycker låter klokt. Att utesluta och försöka tysta ner folk får nog snarare motsatt effekt. Ger dem mer utrymme i media, till exempel. Men som sagt, de stora bojkottar ännu inte, vilket är rätt intressant. Någon försökte förra året men när allt kom till kritan verkade de inte göra verklighet av sitt hot.

Våren lyser fortfarande med sin frånvaro i Stockholm i alla fall, men förr eller senare ska den väl komma? Kanske lagom till på tisdag? Det hade varit passande! 🙂

img_0084

Bild från en park i centrala Milano, en plats jag längtar väldigt mycket efter just nu.

Premiärnerver

Det är ett par veckor kvar till release men jag känner redan hur premiärnerverna börjar göra sig påminda. Med e-böckerna kände jag aldrig det men nu är jag ungefär lika pirrig som jag var inför släppet av min första bok. 🙂 så spännande. Och nervöst. Och läskigt. Och häftigt. Och roligt. Gaaah!

Skrivandet är satt på paus en stund, då jag efter krissamtal med en skrivvän insåg att jag återigen varit för snabb med att börja skriva innan jag hade planerat tillräckligt. Varför gör jag alltid så? Jag vet ju att jag behöver en nästintill rigorös planering om det ska funka. Men ändå inbillar jag mig att jag kan försöka köra utan en. När ska jag lära mig? 

Nu har jag iaf tänkt om lite kring storyn. Har beslutat att fokusera på den där alternativhistorian som dök upp mitt i, och utveckla den bättre. Detta tror jag kan bli bra, men det fattas fortfarande en hel massa för att den ska vara klar att börja skrivas. Nu ska detta fasiken göras ordentligt. 🙂

Den ofrivilliga deckarförfattaren

För många år sedan, eller, ja, tre-fyra i alla fall, när jag precis hade gett ut min första bok, pratades det i något inlägg jag läste om genrer man aldrig skulle ge sig på att skriva, lite som debutantbloggen gör idag. Och jag hade saken klar för mig. Fantasy och barnböcker skulle jag aldrig kunna skriva (det senare är intr ens en genre, men ni förstår kanske tänket), jag skulle heller aldrig kunna skriva en deckare. Jag visste ju inget om polisarbete och läste inte speciellt många deckare själv heller så jag visste hur de var funtade. Det var liksom den andra motpolen från det jag skrev då.

Senare började jag sakta men säkert inse att jag iaf gillade spänningsromaner av en viss sort, de som inte skildrade polisernas arbete utan vanliga människor i olika situationer. Och vidgade min definition till ”inga deckare, men kanske en spänningsroman.”

Vad hände sedan? Jo, bara ett par år senare efter en tids skrivdepp, fick jag en perfekt idé till en spänningsroman, en som faktiskt skulle få till och med mig att göra ett försök. Nu kommer den snart ut, under kategorin deckare i nätbokhandlarna!!! Jag har alltså blivit en deckarförfattare utan att ha varit medveten om det! The irony?!! Man ska aldrig säga aldrig när det gäller genrer tror jag. För det räcker med att läsa en bra bok i en viss genre, eller få den perfekta idén, för att man ska vara redo att ompröva sitt beslut.

Denna insikt har vidgat min syn på begreppet deckare. För mig har det alltid betytt böcker som börjar med ett mord och sedan följer polisernas arbete för att hitta mördaren. Men det är tydligen inte riktigt så enkelt. Och det kanske också kan vara därför som böcker jag tidigare aldrig skulle ha tänkt på som deckare kan nomineras till stora deckarpriset till exempel.

Så bara för att bena ut begreppet, hur definierar ni deckare? Och har ni hittat något bra påskekrim? Själv läser jag denna. Riktigt spännande.

Glad påsk!!!

Beställa boken

Nu när boken har kommit, kan den som vill förbeställa den, så skickar jag den lagom till releasen! (den 2 maj)

Maila mig i så fall, på kattarina74@hotmail.com, och glöm inte att uppge en adress dit jag ska skicka den samt om ni vill ha den signerad och till vem.

Just nu har jag bråda dagar med allt som ska förberedas innan boken släpps, bland annat skicka recensionsex, pliktex och så ge några böcker till de som hjälpt till under skrivandet. Igår kånkade jag iväg en stor hög, idag försvinner några böcker till. Jag har fått beställningar från släktingar och vänner. Det är jätteroligt! Få se om det är några kvar när den väl släpps 😉

Andra förberedelser: Skaffat swish, köpt en hög med bubbelpåsar och lite annat emballagematerial. Göra klart e-boken! Det här har verkligen varit en lärorik resa, har lärt mig massor av saker jag inte hade en aning om innan. Och så rolig.

Nu ska jag sätta mig och fortsätta skriva på manus 2 medan jag väntar på firman som ska hämta en låda böcker som ska iväg under dagen. Perfekt skrivtid.

IMG_1728

Upptäckter

Den här helgen håller jag mig, troligtvis i likhet med många andra, hemma. 

Men jag har iaf tagit upp mitt manus och kikat på det och insett en sak. Att någonting har kikat fram i berättelsen som jag inte visste om. En ny berättelse har trätt fram inuti den första, som egentligen är så mycket större och mer intressant. En slags alternativ sanning. Allt kom sig av en mening jag skrev i prologen till den första versionen, en som gick att läsa på fler sätt. Det var det som vidgade perspektivet. Kanske har jag färgats av ämnet i en berättelse jag läser just nu och som har fått mina tankar att börja arbeta. För ända sedan jag skrev den där meningen för ett par dagar sedan har något legat och grott i huvudet som först idag tog sig form av en insikt. Det här har nog aldrig hänt mig förr, att jag hittat ytterligare en berättelse i en annan, men jag tänkte ta några dagar att utforska den lite, se vad den försöker säga. 

Vad gör ni idag?

När det som funkade förut inte gör det längre

Jag visste att mitt skrivuppehåll inte bara berodde på tidsbrist. Det gör det sällan. Det handlade snarare om att hjärnan försökte säga mig något, innan jag fortsatte vidare i samma anda. Nämligen att det jag skrivit hittills inte fungerade.

Jag har gjort den klassiska missen att börja skriva på den här i samma ton och stil som mitt senaste manus. Var tydligen så inkörd på den nu att jag fortsatte på samma sätt av bara farten. Grejen är att det här är en helt annan slags berättelse, och karaktären en helt annan, det funkade inte så värst bra. Och det tog några dagar att inse detta. 

Jag vet inte hur de stora författarna gör, och nu tar jag av förklarliga skäl inte med de som skriver serier i beräkningarna. Där måste det ju vara lika. Men de andra (få?) som inte skriver serier, hur gör de? Har de en slags mall när det gäller stil, ton och röst som de kör i varenda bok eller låter de berättelsen diktera villkoren? Om jag ska ta det enda exemplet jag kommer på, Alex Marwood, så vill jag minnas att onda flickor hade en ton och ett språk som fick mig att dras in, medan granne med döden uttråkade mig efter bara några kapitel. Den mörkaste hemligheten har jag ännu inte läst ut, men den är väl kanske som ett mellanting då. Dock verkar de tre vara ganska olika ur skrivteknisk synpunkt. Det ska bli sjukt intressant att se hur Paula Hawkins nya är skriven.

Men, man är väl inte sämre än att man kan göra om och göra rätt. När allt kommer omkring är det ju iaf bättre att inse detta nu, än när jag skrivit klart hela manuset! Så nu börjar jag om igen, för andra gången. Om det blir lite tyst här ett slag vet ni varför. 😉 15k har förpassats till det runda arkivet. 

Ofrivillig skrivpaus

Hallå igen

Efter alldeles för många dagars ofrivillig (och oplanerad) skrivpaus pga jobbet som TYVÄRR måste komma i första hand ibland iaf, så har jag äntligen fått skriva lite igen. Så härligt! Nu hoppas jag att det inte ska behöva bli fler dagar av 0 skrivande på ett tag iaf.

Jag väntar fortfarande på min bok, det känns som om det gått alldeles för länge redan så jag kikade när det var, och det är bara nio dagar sedan den gick till tryck! Så det lär tyvärr dröja ett slag till.

Men ändå, vilken grej. Nu kan jag ha min bok tryckt och ute i handeln lite drygt en månad efter att ha färdigställt den! Tänk om jag istället hade valt att skicka in den till förlag (om vi inte hade valt att starta ett eget alltså), då hade jag just nu ”sett fram emot” minst 3-6 månaders väntan på svar, och OM den skulle bli antagen skulle det ju ändå dröja uppemot ett år till innan jag fick se den i handeln. Så vi pratar alltså om minst 1,5 år. När jag tänker på det är jag så glad att slippa den biten. På det här sättet kan jag själv styra över min utgivningstakt, det finns varken gränser för hur mycket/ofta eller press utifrån på att prestera något inom en viss tid! Det tycker jag är helt suveränt!