Svenskar utomlands

När jag är i Italien kan jag inte låta bli att snegla efter de svenska författarna i bokhandlarna. Det finns en del, mest deckarförfattare såklart och ibland när man ser deras böcker översatta tycker jag man får ett helt annat intryck av dem utifrån omslaget. Här är några exempel på hur våra folkkära författare ser ut på italienska:

2017-07-21 15.24.29

Häxan, redan på rea

2017-07-21 15.49.52

2017-07-21 15.49.36

Älskar det här omslaget

2017-07-21-15-25-29.jpg

Älskaren från huvudkontoret

2017-07-21 15.28.46

unda

2017-07-21-15-26-56.jpg

Och se så annorlunda Ferrantes böcker ser ut i hemlandet

Vad som genast slår en är förkärleken till tecknade omslag och att böckerna ser mer finlitterära ut på italienska. (Tycker jag) personligen tycker jag inte alls de ser speciellt kommersiella ut, och jag lockas inte alls att läsa dem även om de (en del av dem) är fina. En annan sak var att det vanligaste formatet var mjuka pärmar, antingen storpocket, danskt band eller en variant med mjukpärm och skyddsomslag. Bland deckarna verkade inte inbundet så väldigt vanligt. Att notera också den lilla etiketten ”giallosvezia” vilket betyder ungefär sverigedeckare, då giallo (gialli i plural) är ett namn för deckare/polisromaner. Egentligen betyder det gul, och gult är en färg som ofta förekommer på italienska deckarhyllor:

2017-07-21 15.33.47

Detta är en helt fantastisk butik av en typ som jag önskade det fanns fler av i Sverige. Det fanns en hylla för romance, en för deckare, (flera egentligen) det fanns hylletiketter för en stor variation av kategorier, allt från historia, till psykologi till barnböcker, till fantasy, till sci-fi till religion, till… listan bara fortsätter. Dessutom fanns det generöst med fåtöljer där folk satt och läste eller, som jag, skrev på mitt manus.  Det var dessutom en del folk där och det kändes liksom som om de förstått något som vi här hemma inte har förstått. De ligger helt klart ett eller två steg före oss. Det var som en blandning av ett bibliotek och en bokhandel, en hade lite soft loungemusik i högtalarna på lagom volym. Stämningen var väldigt avkopplande. Och det var helt underbart. Det lär bli fler manusskrivarbesök dit. 🙂

Det var lite observationer från mig. 🙂

Vad tycker ni om dessa italienska omslag? Hot or not?

Den där känslan

Jag är den första att förespråka läsande av andras böcker medan man själv skriver. Det fungerar som en skola, inspiration, ger infallsvinklar som man inte skulle ha tänkt på och när ens språkbruk börjar gå på tomgång är en bra bok rena vitamininjektionen för ens vokabulär.

Men sedan har vi nackdelen, kanske den enda. När man kommer över en riktigt bra bok som gör en medveten om vad ens eget manus saknar, eller bara vad man skulle önska att det hade, och man vet vad som behövs men inte hur.

Jag tycks alltid drabbas av en släng av tvivel någonstans mitt i, när det börjar kännas lite segt och den första ”det här blir så himla bra-känslan” har släppt. Då är man extra utsatt om man dessutom råkar läsa en kanondebut. Och nu vet jag precis vad mitt manus behöver för att få samma känsla, det där wow:iga där man glömmer bort att det är en fiktiv story man läser. Frågan är hur jag ska få till det.

Men jag ska försöka att inte grotta ner mig för mycket i de funderingarna nu, utan bara fortsätta. Svårt, men det är nog det enda. Jag tycks inte kunna producera ett första utkast som inte kräver en omfattande omskrivning/redigering, men det kanske inte är så konstigt, speciellt när jag inte ens har en plan.

Så det är bara att fortsätta framåtrörelsen och förpassa de tankarna till redigeringen.

Brukar ni drabbas av tvivel under skrivprocessen? Hur hanterar ni isf den?

2017-07-12 13.17.03-1

Vem vill vara feminist?

Ja, du läste rätt. Feminism har gått från att vara något bra och konstruktivt, något alla vill kalla sig i rättvisans namn, till att bli förknippat med mer negativa epitet än positiva.

Eller som författaren till den här artikeln uttrycker det:

Att vara feminist i dag handlar inte om rättvisa utan om att förtrycka män för att själv få mer fördelar.

En uppfattning jag helt delar med honom. Man vill ha alla fördelarna men är inte beredd att ta nackdelarna på köpet. Han skriver också:

Vi måste även vara så insikts­fulla att vi vågar ­erkänna att vi är skapta ­olika. Vi är bra på olika ­saker och vi kan inte vara hundra procent lika. De flesta män tvättar bilen, skottar snö, klipper gräset och gör mer av de ”fysiska” arbetsuppgifterna hemma. Jag har inte hört många ­tjejer säga ”I dag slår jag ett slag för jämställdheten” och tar tag i gräsklippningen eller vedhuggningen.”

(Kanske speciellt inte på regelbunden basis, skulle jag vilja tillägga. Gör de det är det oftast en engångsföreteelse för att framstå som just jämställda. Men jämställd är ingenting man är då och då, när det passar en själv. Inget man planerar in i sin agenda.)

För hur många kvinnor söker sig till exempel till vissa totalt mansdominerade yrken som sophämtning? (För att ta ett aktuellt exempel nu när vi står utan sophämtning i stockholm) Hur många kvinnor kräver att bli inkvoterade i den branschen? Fast det är förstås inget attraktivt yrke (även om de verkar ha bättre lön än både poliser, lärare och brandmän) så då spelar det ingen roll att det helt domineras av män. Ojämställdhet är ganska bra när det passar en och männen kan gärna få göra skitgörat så andra slipper. För det finns väl ingen som tror att de gör det av passion för renhållning? 😉

Dessutom undrar jag lite, om vi ska prata omvända roller, hur många kvinnor som helt och hållet hade velat överlåta hela föräldraledigheten på barnets pappa medan de själva jobbar minst heltid och aldrig träffar barnet medan det är vaket? Medan det motsatta funkar alldeles utmärkt för många av dem. (Nu bortser jag medvetet från det faktum att barnet rent fysiologiskt behöver mamman under den allra första tiden. Det finns länder, USA, tex, där den lagstadgade mammaledigheten uppgår Till tre månader, obetalt. Jag hade en amerikansk vän som sa att hon inte kunde tillåta sig att vara hemma mer än en månad efter att ha fött barn)

Dessutom, som en artikelförfattare skriver i Katerina magasin, det finns saker som feminismen inte har ensamrätt på: ”kärlek, omtanke, medmänsklighet, mänskliga rättigheter, respekt och jämställdhet.” Och man behöver inte kalla sig feminist för att vara för dessa begrepp.

Många av dem har dessutom en tendens att fokusera sitt engagemang på petitesser och millimeterrättvisa (som könsneutrala vägskyltar, ur vilken vinkel kvinnor fotograferas mm) medan de samtidigt ignorerar de verkliga, stora problemen i samhället. Kanske beror det på att Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen, det finns i sanningens namn inte mycket mer att ta tag i här, utom på de områden de vägrar befatta sig med. Så det står ganska klart att feminism bara är intressant för dem så länge de får fördelar.

Varför skriver jag detta? Jo för att just feminismen och vad det har kommit att innebära är ett ämne som förekommer i Nästan som du. Och för att detta är något som förbryllar och fascinerar mig.

I den pågående boken tar jag upp ett annat ämne som känns aktuellt för mig iaf. Vilket det är? Ja det får ni se framöver. 🙂

Hoppas ni har en finfin sommar 🙂

Tid för tankar

Det går faktiskt finfint att skriva det här manuset utan en outline så här långt. Men jag har upptäckt en sak. Att jag behöver mer idle time då jag inte gör något eller som mest funderar över vad som kommer hända härnäst än annars. I vanliga fall har jag en plan att luta mig mot och behöver bara titta på den för att veta vad jag ska skriva om härnäst, sätta mig ner och veta vad scenen ska handla om. Det är nog därför det funkar bättre att skriva när jag är ledig, och har tid att göra ingenting för det är i de där ouppbokade tomrummen som idéerna föds och kreativiteten vaknar.

Jag tänkte jag skulle posta lite bilder på de senaste dagarnas skrivplatser, bara för kontrasternas skull.

2017-07-04 17.39.41

Här sitter jag hemma i en fåtölj som jag fick av snälla Ebba, i, om inte pyjamas så inte långt ifrån. Jag skriver på paddan, har skrivit hela manuset på den hittills, vilket har funkat hur bra som helst.

2017-07-05 15.01.32

Här försökte jag skriva i cafemiljö, men det funkade inte alls. Det var alldeles för sorligt och barn som väsnades och det var bara att inse att det inte skulle bli några ord skrivna där. Men frappuccinon var helt ok. 🙂

(dock ingenting mot en grej jag brukar dricka i Milano som ser ut såhär:)

2016-07-10 15.08.14

Crema fredda al caffe. Bland det godaste jag druckit i kaffeväg.

Men åter till saken. Det var lika bra att gå igen för i fel miljöer kan jag bara inte producera något. Däremot skrev jag utan problem över 2000 ord hemma i min fåtölj igår. Nu ska jag jobba två dagar igen men jag kom just på vad som ska hända i nästa scen medan jag tog en nap, så det är bara att sätta sig och skriva ner det. Sova får jag göra en annan gång.

Var skriver ni som allra bäst?

 

Saker jag gör när jag inte skriver

Idag var jag på ett informationsmöte (som det hette) på Skatteverket för nya företagare inom kultursektorn. Jag kan verkligen rekommendera dessa möten för den som precis startat eget i någon form, (de har möten för enskild firma, för aktiebolag mm) jag hade inte ens vetat om dem om jag inte fått en slags kallelse till ett möte av en annan sort, och genom det hittade jag detta med. Det var verkligen nyttigt, och jag fick svar på frågor jag inte ens visste att jag hade. Samt förstod att jag måste ta reda på en del saker jag inte hade tänkt på. Så det är en helt suverän tjänst tycker jag.

Vi har också avslutat en tävling på förlaget där vi lottat ut ett bokpaket och meddelat den lyckliga vinnaren. 🙂 Vidare har jag bollat ett omslagsförslag med min eminenta förlagskollega. Jag vet, det är väl tidigt men jag tycker det är spännande att kunna bolla olika idéer och uppslag. 🙂 Och denna gång kanske jag kan ha det klart i god tid innan och slipper stressa med allt i sista minuten. Man lär sig av sina tidigare erfarenheter.

Det blev tyvärr inget skrivet idag och nu väntar fem dagars jobb på raken innan jag får vara ledig igen. Men det ska väl gå det med, jag får tänka på den hägrande semestern när det blir drygt!

Ett litet citat som jag tycker passar i dessa tider:

Insanity is doing the same thing over and over again and expecting different results.Read more at_ https___www.brainyquote.com_quotes_quotes_a_alberteins133991.html

 

Bilden av författaren

writer-1421099_1920Det slog mig när jag scrollade igenom mitt instagramflöde, hur olika vi som skriver porträtterar vårt författande. För att ta ett exempel ur mitt flöde: romanceförfattare postar ofta bilder av hur de sitter och skriver i tjusiga miljöer, eller omgivna av blommor och tårtfika, dvs den romantiserade bilden av skrivandet. Medan andra, ofta etablerade, deckarförfattare postar bilder av de praktiska sidorna av arbetet utanför skrivandet, som researchresor, möte med utländska förlag och läsare, filmandet av bokvideos eller annat material inför boksläpp osv, och ytterligare andra postar över huvudtaget inte några bilder av själva skrivprocessen utan på helt andra saker, men skriver gör de ju såklart iaf. Bilderna rör snarare deras vardag utanför skrivandet och man får känslan att de varken ser skrivprocessen som glamourös eller speciellt intressant i andras ögon, och kanske att de genom att distrahera läsaren med helt andra saker kan undanhålla dem hur de sliter med tvivel och deadlines.

Och egentligen, hur många andra yrkesutövare postar lika mycket bilder på sina arbetsdagar och arbetsprocess som just författare? Det skulle väl vara folk i mode- och inredningsbranschen då, samt livsstilsbloggare. Jag tror det till stora delar beror på att många som INTE skriver har en starkt romantiserad bild av författaryrket, antingen som något glassigt glamouröst som att skriva med utsikt över ett klarblått medelhav och en paraplydrink bredvid sig eller kanske en lyxig hotellobby klädd i business suit, alternativt som det ensamma geniet som sitter och knattrar frenetiskt på tangentbordet (förr skulle det ha varit en skrivmaskin) medan högen cigarettfimpar och mängden hopknycklade pappersark växer runt omkring dem. Och en del av oss vill helt enkelt ge den sortens följare vad de efterfrågar. En inblick i författarens vardag. Även om den är ordentligt arrangerad och bara skildrar de roliga bitarna av verkligheten.

Så jag funderade över det med hur vi vill att vårt skrivande ska porträtteras. Visst hade det varit kul att kunna lägga upp bilder på ändlösa signeringsköer eller bilder från filminspelningen av ens bok (hehe), men i verkligheten är det mest jag som skriver på min ipad, hemma och iklädd pyjamas och med håret i en rufsig svans. Och det tror jag ingen vill se bilder på.

Mitt instagramkonto är heller inte kopplat till mitt författarskap utan det är helt utav fotointresse. Där följer jag inte huvudsakligen författare utan snarare de som postar fina bilder, på saker som känns intressanta. Det är mycket resebilder, motiv från intressanta platser och fotografer och liknande. Men visst, en och annan författare slinker det med, samt några förlag, kanske framför allt utländska.

Jag har sedan några veckor även avvecklat min författarsida på Facebook. Det kändes bara löjligt att hålla den vid liv. Jag tror liksom inte att någon är intresserad av inlägg om min vardag eller nyheter kring mina manus och böcker i sitt flöde, vilket också visade sig i interaktionerna. Det är skillnad om man är känd, då får dessa saker ett större intressevärde. Vad tror ni? Är någon intresserad av en helt okänd författares liv och leverne, ur yrkessynpunkt? Vilka författare följer ni i sociala medier och varför? Vad tycker ni är intressant att läsa om/se bilder från? Har hela den här Författaren Som Kändis gått till överdrift, eller är konton i alla sociala medier ett absolut måste idag, om man ska ha en chans att nå ut?

 

Det där med trovärdighet

En sak jag ofta missar när jag får en romanide är det där med trovärdigheten. Jag blir så drabbad av själva idén att jag ibland inte ser att scenariot har vissa brister på den punkten. Och när jag inser det brukar jag antingen ge upp om hela manuset eller tvingas skriva om hela sk*ten. Det kan låta konstigt kanske, att missa något så fundamentalt, men jag antar att jag sveps med så av tanken på den övergripande storyn. Vid den punkten är berättelsen fortfarande bara en stark känsla, inte logiskt tänkande. Det brukar komma senare, när jag skrivit ett slag och den första berusningen klingat av.

Idag satte jag mig ner och funderade över trovärdigheten i mitt pågående manus och ja, jag tycker faktiskt fortfarande att det håller. Dessutom säger det något väldigt intressant om en av karaktärerna som jag kan ta fasta på genom hela berättelsen. Sedan brukar mina testläsare ändå alltid ha synpunkter på saker, små saker i upplägget som inte funkar rent praktiskt eller som känns mindre sannolika, och det är ju det som är så himla bra med testläsare.

Just nu skulle jag verkligen behöva någon som läser det jag skrivit hittills och kommer med uppmuntrande tillrop i stil med Det här är skitbra och Fortsätt såhär, det blir kanon, men som egenutgivare har man ingen förläggare som säger sådant och det är kanske både en nackdel och en fördel. Jag behöver inte lämna över något för bedömning innan jag känner mig redo, men samtidigt får man ju inte heller den bekräftelsen.

Kanske är det även lika bra för skulle någon säga att hela grejen inte funkar när jag kommit en bra bit på vägen så vete sjutton om jag skulle orka vidare med vetskapen att jag måste skriva om stora delar sedan. Eller orka börja om. Det är lättare att bedöma ett helt manus än bara några kapitel. Men ibland skulle man verkligen behöva lite bekräftelse utifrån för att tuffa vidare. Jag antar att vad jag egentligen menar med detta är att jag skulle vilja att någon sa hur bra det är. OM DET ÄR DET! Annars vill jag hellre hinna skriva klart iaf innan någon påpekar det. Då kan jag åtminstone njuta av vetskapen att jag färdigställde manuset.

Istället får jag försöka peppa mig själv och lita på min egna magkänsla som säger mig att det nog blir ganska bra iaf. 🙂 Och de fina reaktionerna jag fått på Nästan som du de senaste dagarna funkar fint som pepp även det. I helgen besökte jag blomsterbutiken som till stor del inspirerat mig i boken (den ligger granne med min gamla arbetsplats) och en av de anställda hade läst den och öste beröm över den, vilket var extra roligt.

Det är en annan sak jag tänkt på, att Nästan som du i likhet med tex Sofie Sarenbrants senaste bok ( om frisörer ) är en slags arbetsplatskrimi, det kanske blir The Next Big Thing 😉

Min nästa utspelar sig dock inte på någon arbetsplats utan på en liten turistort, en typisk sommarstad.

Under sommaren kanske det blir något färre inlägg här och det kanske inte kommer att handla enbart om skrivandet, det kan hända att det dyker upp lite semesterbilder med och tankar från solstolen, men jag ska försöka uppdatera någorlunda regelbundet så jag hoppas ni vill följa med ändå. 🙂

Glad midsommar!!! 🌸

IMG_0719

Bad writer

I’ve been a bad writer. As in jag har inte skrivit någonting alls på säkert en vecka, annat än petat i meningar och annat krafs. Jag har helt enkelt varit för trött för att vara kreativ, jag vet inte riktigt varför denna konstanta trötthet.

Och så lät jag en person läsa ett kapitel mitt i någonstans, och fick en reaktion jag inte hade hoppats på. Okej, det var helt taget ur sitt sammanhang så det kan ju vara lätt att missförstå vad för slags berättelse det är utifrån ett kapitel. Men iaf. Personen fick intryck av en helt annan slags berättelse. Och det var inte alls det intrycket jag hade hoppats ge. Så även det lade sordi på skrivlusten (nåja) lite. Jag kom av mig i mina goda intentioner. Nu är det sjukt svårt att komma igång igen. Så jag får försöka peppa mig lite med detta citat så kanske det kommer tillbaks. 🙂

Hoppas ni får en trevlig helg!

Design

Att trotsa rekommendationerna

Mitt arbetssätt just nu trotsar nog det mesta man hör som författare, när det gäller hur man skriver ett manus.

-Jag har ingen plan, annat än en massa ganska abstrakta tankar kring storyn i stort.

-Jag skriver inte varje dag – långt ifrån faktiskt. Just nu ligger det på en eller två hyfsat normala skrivpass i veckan. Plus en massa småduttande.

-Skriv klart det första utkastet innan du börjar redigera, lyder ett annat populärt råd, men även det har jag kastat överbord. Mellan mina få skrivpass klurar jag lite på det senaste kapitlet, och går in och ändrar och skriver om här och där, kortar ner en del, utvecklar annat. Det blir som ett andra utkast på en gång. Och här börjar varningsklockorna ljuda direkt! Risken är att man fastnar och inte blir färdig. Jag VET ju det. Men utan plan är det som att jag måste styra in storyn rätt innan jag kan gå vidare till nästa kapitel. Annars finns väl risken att det hela spårar ur totalt, att ett litet snedsprång bara blir mer och mer fel för varje kapitel, tills det muterat långt ifrån det jag först tänkte. Så känns det iaf. Som Eva-Lisa så klokt sa för en tid sedan, så försöker jag denna gång landa storyn så rätt som möjligt på en gång.

Jag har räknat ut att jag behöver totalt cirka 30 kapitel om det ska bli romanlängd. Detta kommer inte bli en jättelång roman. Just nu är jag på kap 9. Så det går iaf framåt. Jag har ändå bara skrivit i cirka 5 veckor på detta. Det finns hop om att bli klar innan sommaren är slut. Jag siktar på det. Det kommer fortfarande vara ett Råmanus, men kanske tillräckligt färdigt för att jag ska kunna skicka det till min eminenta förläggare/testläsare/redaktör. Vem vet, jag kanske blir refuserad! 😂 Så då får jag börja skriva på något annat. Men jag har iaf satt en deadline till sista augusti.

Händer det att ni också trotsar alla råd och regler för hur man ska göra?

IMG_0671.JPG

Mellan skrivpassen leker jag med lite bildredigering. Hittade en så fiffig app där jag gjorde den här bilden.

Bästa investeringen?

Inspirerad av en frågeställning på The Kill Zone tänkte jag ta upp den här på bloggen med. Det kanske låter krasst men jag tycker det är en intressant fråga. Nämligen ”Vilka är de bästa pengar du spenderat som författare?” (och nu menar jag såklart inte bara de som gett ut något utan rent allmänt för alla med författarplaner och drömmar)

Det kan vara en skrivkurs, en ny dator, skrivprogram, en egen skrivarhörna…

För mig tror jag det var de jag spenderade (min del) för att starta förlaget. Det gjorde något med mitt förhållande till skrivandet som gjorde hela skillnaden. Skrivandet blev roligt igen. Gav nytt hopp. Gjorde mig både mer seriös och mer trygg. Förutom att det har lärt mig massor. Visst skulle jag kunna säga datorn, för utan den kan jag ju inte skriva, men det är ändå bara ett redskap. För någon annan kanske det utgör hela skillnaden. Någon skrivkurs har jag aldrig gått så dem kan jag tyvärr inte ge någon cred. Jag har fler saker på listan men detta är nummer Ett.

Vilken är eran bästa investering i författarskapet?

coins-948603_1920

 

Uppföljarfenomenet

Ni vet när en författare får en brottarhit med en bok? En sådan där som översätts till vartenda språk i hela världen, hyllas överallt i flera vändor, som alla pratar om och säljer slut gång på gång i bokhandlarna. Som över en natt (ok inte riktigt men nästan) förvandlar författaren till en megakändis.

Men sedan händer ibland något märkligt, när nästa bok ska skrivas. Kanske är det författaren som får storhetsvansinne? Säger till förlaget ”jag tycker den är bra såhär, jag tänker inte ändra på x, y eller z.”? Eller är det förlaget som får för sig att Författaren är större än förlaget, att den sitter på någon magisk formel som gör att även nästa bok kommer bli en lika stor hit och alltså kan de INTE. ÄNDRA. PÅ. NÅGONTING. För ibland, jag ska inte säga alltid, för så många är det ändå inte som fått den sortens succéer, men ibland sitter läsaren där med den efterkommande boken och tänker ”vad hände?” För den har ingenting av det som gjorde den förra framgångsrik. Snarare har man känslan av ”varför gick inte en kunnig redaktör in och sa sanningen?”

Det upplever iaf jag just nu med en bok jag sett fram emot i flera månader. Men jag läste just en recension av en som tagit sig igenom hela uppföljaren och som hävdade att den tar sig efter mitten. Så jag tragglar väl vidare. Och litar på att författaren vet vad den gör. Den här gången, förra gången gjorde jag inte det utan gav upp istället. Och faktum är att i DET fallet blev uppföljaren faktiskt ingen direkt framgång. Visst förstår jag att det ligger en hel del press på både förlag och författare efter en hit av den kalibern. Men just därför borde man väl förvalta det enorma förtroende som ligger på dem från läsarna lite bättre?

Skrivromantik

Imorgon tror jag att jag ska ta min läsplatta och sätta mig någon trevlig stans i det fria, (om det är sol då) och skriva loss lite, gärna med någon trevlig utsikt 🙂

Jag och skrivandet behöver hitta tillbaks till varandra igen, vi har lost that loving feeling lite den senaste veckan, så nu får vi satsa på lite vardagsromantik.

Hoppas det funkar. Jag återkommer imorgon med plats och bilder 🙂 Har ni förslag på bra platser att återknyta kontakten med sin berättelse? Något inspirerande ställe? Hm. Jag ska fundera. Något som passar ihop med miljön i boken kanske, som kan tjäna som inspo. 🙂

 

Manus två?

Jo tack det går framåt. Väldigt sakta men det rör sig iaf. Försöker hitta det som bränner i varje kataktärs perspektiv ( jag har flera). Ibland innebär detta att jag får gå över ett kapitel flera gånger innan det känns klart. Detta tror jag kan bero på att jag för en gångs skull inte har en outline. Jag vet alltså inte riktigt vad som ska hända eller vad som är syftet med varje scen innan jag börjar skriva och detta gör att det går långsammare, jag får leta mig fram till innebörden på vägen.

Det senaste kapitlet har jag slitit med i en dryg vecka (utdrag finns på instagram) men nu tror jag att det sitter. Jag har två ganska starka karaktärer och en lite mindre framträdande som måste ta mer plats, få en starkare röst. Henne ska jag jobba med nu.

Men hittills gillar jag det här manuset riktigt mycket. Gillar storyn. Det var den som kom fram ur de två första försöken, det som blev kvar i filtret när slammet sköljts bort. Lite som att vaska guld, kanske. Nu har jag själva essensen i storyn. Och det ska bli sjukt intressant att se vad det blir av det. Vad som ska hända vet knappt ens jag.

Jag fick en så fin reaktion på Nästan som du häromdagen av författarkollegan Hanna Lans att jag måste dela med mig av den här.

Skärmklipp 2017-05-23 10_Fotor

 

Jag duger?

Det är nog ingen hemlighet att engelskspråkiga författare dominerar över världens mest säljande författare. På en lista över de 10 författarna i världen som tjänar mest är 6 stycken amerikaner. Några är engelsmän. De sista två är från Japan respektive Brasilien (gissa vilka!). Och det är knappast en slump.

Men en sak som slog mig häromdagen när jag satt på tunnelbanan (japp, av alla ställen) är att frånvaron av svenska namn på den där listan kanske inte bara beror på att vi är ett litet språk eller på någon sorts diskriminering (även om en del säkert vill få det till det). Det finns ju ändå ganska många författare här i landet som översatts till engelska, tex. Men ändå är det försvinnande få som nått en framgång av internationell kaliber. Och när jag funderade över de svenska författarnas plats i litteraturvärlden slogs jag av tanken att en av anledningarna kan vara den svenska Jag-Duger-mentaliteten.

En författare som skriver på engelska konkurrerar automatiskt med författare över hela världen, inte bara sina egna landsmän. De skriver automatiskt för en internationell publik, medan den svenska skriver först och främst för den svenska, tills denne eventuellt blir översatt, om de har den turen. Men siktet är för det mesta nationellt. Men detta gör, tillsammans med det faktum att det engelsk-amerikanska nålsögat för utgivning inte bara är litet, det är snudd på osynligt, att en författare som skriver på engelska och ens vill bli utgiven inte bara måste vara good enough, de måste sikta på att vara bäst! För hur ska de annars kunna konkurrera med hundratusentals (uppskattningsvis) andra med samma aspirationer som de? Det räcker inte att duga för att sticka ut huvudet ur massan.

Okej, det gör det inte i Sverige heller, men det verkar vara en ganska utbredd uppfattning att det gör det. Vi har på något vis fått för oss att prestationen väger minst lika tungt som resultatet och därför anstränger vi oss kanske inte till samma grad som många andra för att verkligen stå ut i mängden. Istället när vi en slags Alla kan-mentalitet. Bara man vill något så måste man få vara med. Man har till och med RÄTT att få vara med. Måste få synas och bli bekräftad för det man gjort. ATT ha skrivit är lika imponerande som VAD man skrivit, och HUR, och nåde den som för ens ett ögonblick vågar påstå att en person är bättre än någon annan.

Vi gör oss gärna lite lustiga över speciellt amerikanarnas Jag-vill-bli-bäst-attityd, men jag är säker på att den ligger bakom väldigt många framgångssagor. För den som inte nöjer sig med mindre har större chans att nå dit den vill.

Vad tror ni?

round-2086759_1920